Senaste kommentarerna i forumet

Känner mig förvirrad just nu.
Nu har han varit nykter i 10 dagar och tar antabus. Det ansvaret gav han mig att kolla när vi var hos sjukvården.
Det är inget jag vill och jag så att jag inte var bekväm med det. Men nu tar han det och jag bryr mig inte om att kolla eller påminna och sätter inte frsm ett glas med tablett..... Nä, han får sköta det helt själv.
Är våra så sjukt irriterad på att i hans värld då ska allt vara som vanligt nu, precis dom om inget har hänt.
Fasen, det har varit megastora drama under hela sommaren ju.
Men idag har jag fått en tid för samtal så det känns skönt.
Jag behöver någon som hjälper mig att sortera lite i min hjärna

Blir pepp av att läsa att du lyckas få energi och har något att se framme emot. Ränker att så kanske det kan bli för mig med ❤️
Heja dig !

Nu har han hållit på i 2 veckor sover o dricker om vart annat ligger på golvet o sover eller sitter på en stol eller varsomhelst. Han kan knappt gå men vinglar runt ute på gården. Jag måste passa honom dygnet runt så han inte skadar sig.
Han gråter och är arg om vartannat. Om jag somnar kan han skrika o bete sig tända alla lampor eller hälla vatten på mig. Han bara svamlar en massa strunt och får för sig saker.
Våra barn är vuxna så de har skickat en orosanmälam så han har varit på möte på socialen i fredags det blev bestämt att han ska läggas in på beroendecentret men väntetiden är över en vecka . Jag är rädd att han hinner supa ihjäl sig innan det.

Har en anhörig äldre,blivit värre,rädd för den personen kommer få alkoholdemens,vad gör jag som anhörig.Personen dricker både vin och starkare varor,som personen gett upp.

Så underbart det låter.??
Fixa och dona i din lägenhet
Mysa med goda vänner
Det är livet?

Dagarna går och vi kämpar vidare med huset. Snart visning. Känns som känslorna står på paus. Vi har snart bott isär i 4 månader.
Det är ju lättare att umgås när jag slipper se honom full. Men jag ser i hans ansikte att han dricker. Han blir röd och svullen. Kommer synas ännu mer när han inte är brun längre.
Men nog om honom. Jag och vänner har tillbringat tid att umgås i en sommarstuga i helgen. God mat och fina, roliga samtal. Så skönt att ha goda vänner att umgås med. Fyller på med energi.
Börjar så smått att planera min lägenhet. Så roligt med inredning. Blir ännu roligare när det är dax, och huset sålt. Jaa kampen fortsätter mot ett friskare och roligare liv. Och det ska gå. Nu är det min tid.

Barnen är 3 och 4... Han dricker på helgerna, men alltid för mkt enligt mina mått mätta.
Det är som att det är det som han tycker är viktigt...
Vi har en överenskommelse att ALDRIG dricka när barnen är vakna. Ett glas vin till maten som högst om vi är bortbjudna isf. Det är vi sällan.
Men jag vet faktiskt inte om det han säger är sant, att de aldrig sett honom full. Inatt när jag kom hem var han inte talbar, jag försökte väcka honom för han låg med huvudet i fotändan med yngsta bredvid sig och stora höll på att ramla ut, men gick inte att få liv i honom. Var några cl kvar i glaset som jag hällde ut.
Farmor och farfar är inte med i bilden, vi har egentligen bara min mamma.
Och hon kan inte ta dem på natten av olika anledningar. Och bor en bra bit bort.

Har pratat med honom, (vi bor tyvärr 140 mil ifrån varandra och han har sagt att han ska flytta till mig) han säger att han har fruktansvärd ångest över det som hänt att han har satt sig själv i skiten. Han hade inte kunnat sova något i fyllecellen sa han. Jag berättade hur jag kände över allt detta och sa att nu måste det bli en förändring att antingen så får han välja den vägen som fick honom att hamna i fyllecell eller så får han välja att göra en förändring och vara med mig och väljer han att göra en förändring så kommer jag finnas vid hans sida och stötta honom. Sista vändan vi pratade så berättade han att han hade sån ångest och mådde fruktansvärt dåligt och många tankar som snurrade han sa att då han vet hur länge han blir av med körkortet så skulle han lägga in en ansökan om att få alkolås i bilen, jag frågade om det nu var så om han blir erbjuden hjälp för att kunna bli av med beroendet av alkoholen om han skulle ta emot den, så svarade han ja, han var på väg hem sen bröts samtalet pga att batteriet dog nu har jag inte hört något på 3h från honom jag hoppas att han ligger hemma och sover och att han ringer mig när han vaknar. Jag hoppas även att han menar det han säger om alkolås och så. Känner. Mig så frustrerad ?

Jag kände och känner exakt samma sak. Jag skäms för att jag inte är mer handlingskraftig. De få vänner som känner till delar av historien och nuet känner mig som en handlingskraftig person med moralisk kompass. Jag skäms för att jag inte agerar på samma sätt här och jag är rädd att de ska tro att jag är ”dum i huvet” för att jag inte gör något. Det för att jag också undviker samvaro och tycker det blir jobbigt när vi blir bjudna på parmiddagar och jag ska oroa mig för att han antingen inte följer med och då blir det pinsamt att hitta på en förklaring eller att han är skitfull när vi kommer dit eller gäster kommer hit. Jag får fysiska symptom som hjärtklappning varje gång. Samtidigt har denna känsla nu fått mig att känna att jag ska ta steget fullt ut och sluta vela, ha siktet i ställt på horisonten och inte förvilla mig i resonemang och charmoffensiver. Det är som att vi är fångade i en psykologisk fälla.

Skämdes jättemycket gjorde jag. Först hade jag steget att lämna och sen förpassa mig själv till kulisserna på nåt konstigt sätt. Dessutom märkte man att vänner och familj var sjukt trött på denna soppa och mitt velande hit och dit. Det gjorde att jag inte ville prata med någon vilket i sin tur gjorde att jag helt enkelt undvek folk. Och då blev jag ju ännu mer utlämnad till mitt ex. Mitt ex roffade åt sig och tog så mycket han kunde av mig eller hur man nu skall uttrycka det. Till slut på första advent det året hände en riktigt dålig sak, eller rättare sagt det var en hel helg som var så katastrof som det bara kan bli. Då vaknade jag upp på något sätt och insåg att detta inte var kärlek. Slösa inte bort tid. Det är din man som ska jobba sig tillbaka om det nu är möjligt efter allt dåligt som händer i ett sånt här förhållande som vi har varit i. Kram

Stackars dig! Hur gamla är barnen? Hade han druckit hela flaskan själv när han var ensam med barnen?

Jag tänker såhär, jag hade själv sagt till honom att du går inte att lita på ensam med barnen längre. Om du ska dricka så får du fixa så att barnen sover hos farmor ex om jag jobbar. Det är ditt ansvar att ta hand om barnen och om du inte klarar det får du förklara för någon varför och be om hjälp. Förklara för honom hur allvarligt och farligt det är att han dricker tills han däckar med barnen hemma ensamma.

Lägg över ansvaret och skulden där den hör hemma. Vilket inte är på dig utan på honom.

Hoppas du och barnen mår bra.
Många kramar

Nordäng

Skämdes du då?
Jag funderar på om det är därför jag inte vill träffa mina vänner, att jag skäms, jag och han ljuger för dem...

Det du beskriver var min anledning att vänta i 20 år på att skiljas. Jag ör på väg att skiljas nu och ör livrädd för jag känner inte till något annat liv än detta. När barnen var små och jag reste bort hade jag dödsångest hela tiden. Jag tänkte däremot att om jag skiljer mig kommer han ha barnen 50% av tiden och då blir det ännu värre. Så jag stannade och försökte skydda dem så bra jag kunde och mörkade för omgivningen för hur ska de kunna förstå att man stannar kvar och jag ville inte att de skulle tycka illa om mannen för jag förstod samtidigt hans kval och kamp. Men det är just det där: tänk om något händer barnen som nog ändå gör att det är bra att agera. Förstår att du inte har kraften, för all kraft går till att hålla ihop vardagen. Finns det några släktingar , vänner som kan hjälpa dig? Du kan också ansöka om egen vårdnad. Kram Blade Runner

Hej
Jag förstår precis hur du känner. Hoppet är det sista som överger en. Jag tror verkligen att viljan finns där att sluta dricka, det är därför de lovar. Jag fick ett fint sms på jobbet av min man i tisdags att NU ska han ta hjälp och börja sitt nyktra liv. Jag blev alldeles varm av lycka. I fredags var det dags igen. Kom hem kl 23 stupfull. Jag gråter och gråter och hittar inte heller någon väg ut. Jag har mina vuxna barn och vi pratar och ventilerar mycket med varandra. Jag ska också nu kontakta psykolog för att kunna prata.
Styrke kramar du är inte ensam ?

Tack jo jag ska försöka sova lite nu, man hoppas ju också att han lär sig något av det.

Han LOVADE att inte dricka om vi inte kom överens om det eftersom det blivit så mkt under semestern.
Inatt jobbade jag och kom hem nyss, där ligger han utslagen i sängen med en tom whiskeyflaska på nattduksbordet.
Fan vad ont det gör.
Det är klart att det är svårt för honom med, det är ju en sjukdom och handlar egentligen inte så mkt om mig utan om honom, men blir ändå så besviken att han inte känner sig motiverad nog.
Barnen låg bredvid honom där i sängen, tänk om ngt hänt dem, hur skulle det gått då?

Ibland känner jag bara att jag inte orkar försöka mer, att jag bara vill dra. Men jag har verkligen inte energin för det, med flytt och sälja hus och jag som inte har släkt här. Och hur barnen skulle ha det när han är själv med dem varannan vecka. Han kommer ju inte ens upp på morgonen om jag inte väcker honom. Barnen kommer på riktigt inte till förskolan och han inte till jobbet de veckor jag är borta.

Tycker så synd om barnen som har en fantastisk pappa, snäll och rolig, varit hemma oerhört mkt med dem.
Åh vad det här är svårt.

En sak är säker iallafall. Ingen olycka kommer ske ikväll iallafall så inget ont kommer hända honom eller någon annan så du får nog snart prata med honom igen. :)

Du behöver inte vara orolig på så sätt iallafall :)

Hej måste skriva av mig, pratade med min pojkvän i telefon nu inatt då han helt plötsligt säger vänta till mig, hör då röster som frågar om han druckit och vart han varit och vart han är på väg. Hör hur han svarar ja på frågan om han druckit och hör även när han blåser och dom konstaterar att han kört rattfull. Hör hur han får hoppa in i en annan bil sen avslutas samtalet. Hans mobil är nu avstängd och det gör inte att nå honom på vare sig samtal eller messenger. Är det polisen som väljer att stänga av mobilen? Jag är glad att dom tog han då det inte alls är okej att köra rattfull. Men samtidigt så är jag orolig för det enda jag vill är ju att få prata med honom.

Men vi växer med varje steg och ny erfarenhet. Skriv och berätta hur det går. Styrkekramar till dig ❤️.

Åh, så svårt allt är. Jä...la elände att man ska vara en sån mesig räddhare.
Ja du har helt rätt, det kommer inte att vara forever det inser jag. Den längsta nyktra perioden var 8 månader på 10 år.
Fattar inte hur man kan vara så rädd för att posta ett brev??!! Du skickade väl bara in ditt själv, eller?
Min plan har varit att försöka en gång till med att han skriver på och annars skickar jag det själv. Men fy vad nervös jag är nu.
Han dricker ju inte nu men växelvis sur,arg och anklagar som jag vet kommer att accelerera.
Men både du och jag kommer att få fina liv igen. Försöker tänka att 1 års jobbigheter kan ju inte vara värre än att stanna i 30 år till som vi har det.
Skickar dig ett helt fång av kramar.
Du har ju redan kommit långt och kan njuta tillsammans med dina fina och kloka barn.
Sov sött och kram?

Min sambo och jag har varit tillsammans till och från i 10 år. I perioder har det varit slut och allmänt struligt. Han har betett sig ganska udda emot mig emellanåt, men eftersom vi inte bott ihop har det varit svårt att sätta fingret på det. I oktober 2017 flyttade vi ihop. Det var nog det bästa vi gjort för vårt förhållande. Men så i Februari 2019 kom jag på honom med att röka, eller rättare sagt hittade jag resterna av en joint i hans ficka när jag skulle tvätta. Jag konfronterade honom och flyttade hem till mina föräldrar en vecka. När jag konfronterade honom kom det fram att han har rökt i princip hela sitt vuxna liv. Jag kände mig som en jävla idiot, men samtidigt förklarade det en hel del av hans udda beteende. Efter en vecka flyttade jag tillbaka och vi hade en ganska livlig diskussion ang detta. Det hela slutade med att han lovade mig att sluta. Sen har det varit lugnt (vad jag vet), men han har säkert bara smusslat med det. Sedan gick hans mamma bort och han har såklart inte mått så bra pga detta. För ett par veckor sedan så hittade jag återigen resterna av en joint i hans ficka när jag skulle tvätta. Jag blev ganska arg osv men tyckte ändå att vi löste det ganska bra. Så i tisdags var vi hos grannen och min sambo kom hem 1,5 h efter mig. Han är allmänt onykter och verkar smussla med ngt, blir jättestressad när jag kommer ner osv. På morgonen hittar jag massa tobak på ett papper på bordet. Letar igenom hans fickor och hittar återigen resterna av en joint. Jag lägger fram allt på bordet och han blir superstressad när han ser detta. Blir jätteledsen och säger att han var så full att han inte minns att han rökt. Han säger att han är besviken på sig själv och vad han gjort osv. Dagen efter frågar jag ut honom och då blir han mest irriterad igen. Så igår så mår jag så jävla dåligt och bryter ihop helt. Åker hem till mina föräldrar. Han ringer mig på em och låtsas som ingenting. Jag förklarar läget för honom och att han kan ringa mig när han bestämt sig hur han ska ha det. Han ringer senare på kvällen och är jätteledsen. Jag säger att jag ska komma hem dagen efter (idag) så får vi prata om det. Åker hem och börjar noja igen. Kollar fickorna på hans mysbyxor och hittar återigen resterna av en joint. För övrigt kollade jag de byxorna i torsdags och då var där inget. Jag går ner och konfronterar honom med en gång. Han hävdar att det var den han rökt i tisdags natt och att han lagt den i fickan. Men jag förklarar vilka byxor han hade på sig i onsdags morse och att den inte låg i de byxorna i torsdags. Han hävdar att han inte rökt, men försöker inte heller övertyga mig. Jag vet att han ljuger, igen... Han blir skitsur på mig och går upp. Jag går efter och pratar lugnt med honom men han låtsas mest bara inte höra. Han säger att han bara vill vara ifred. Det slutar med att jag säger att då åker jag då så kan du ringa mig när du vill prata. Detta blev jättelångt men jag mår så jävla dåligt! Vad ska jag göra?

Hade också något slags smyg förhållande/låtsasförhållande med mitt ex maj-december det året jag lämnade honom. Oj vad det tog kraft. Totalt bortslösad tid fast det visste man ju inte när man var mitt i det. Tänkte precis som du, tänk om någon annan får honom. Usch din stackare, lider med dig. Vet precis vad jag vill ge dig för råd (lämna) men vet också att man måste komma till den insikten själv innan man klarar att göra det. Nu i efterhand inser jag att jag rent ut sagt förnedrade mig själv. Massa kramar till dig♥️

Azalea. Passa dig för beteendet han visar nu. Min man har gjort samma sak minst 500 gånger och bara man får till två veckor av normalitet eller ett vänligt leende faller man tillbaka. Min man satte in en riktig charmstöt när jag trots att han bönade och bad skickade in skilsmässopapprena i februari. Han blev så där som han var när vi träffades för 20 år sedan fast utan alkohol. Det höll i tre månader sedan kom alla anklagelser igen och jag anklagades för utpressning osv. Nu är det dags att bekräfta dokumenten efter sex månader och därav kaoset här hemma. Flytta och se vad som händer. Om det blir bra kan ni ju fortsätta vara tillsammans och kanske tom flytta ihop igen men ta det där steget för sin egen skull.
Själv är jag livrädd för det nya livet som finns bakom hörnet och som kanske blir ännu värre än detta då jag vet att mannen inte kommer släppa och även smutskasta mig. Men jag har inte heller något val. Kramar kramar kramar till dig Azalea

Usch ja som man kastad runt hela tiden.
Min man har druckit som en galning i sommar. Totalt kaos i 7 veckor och då finns det ju ingen plats för ett eget normalt liv utan allt kretsar kring detta.
Så jag bestämde mig för att detta ska vara sista gången. Packade ihop tillhörigheter och fixade lägenhet som blir ledig 1 september. Visade honom skilsmässopapper som han inte ville skriva under.
Så nu är det snart dags och vad gör han då? Slutar dricka och låtsas som om inget har hänt,!!!
Så nu mår jag kass när tiden för definitiv flytt närmar sig. Börjar tänka att det kanske inte varit då farligt, det är ju "normalt nu. Men vet ju att det kommer inte att vara då i längden.
Det är så sjukt jobbigt att kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Skrållan ❤