Senaste kommentarerna i forumet

...det är så sjukt likt! Sådär sa min man också, att han skulle göra mitt liv till ett helvete. Det säger han ibland fortfarande, att det är den enda anledningen han har till att leva vidare - att han ska göra mitt liv till ett helvete. (Fast sen gör han inte det. Han påverkar mitt liv ganska lite numer.) Och absolut skulle han motsätta sig försäljningen av vårt hus också, det skulle stå och ticka pengar tills jag gick i personlig konkurs. Det höll han inte kvar vid i mer än några dagar. Jag tror att de/han är så rädda för förändring att det försöker skrämmas (de tror säkert på det när de säger det iofs) men när det väl "händer" är det alltid alkoholen som kommer först. Det är ju mycket lättare att supa ner sig än att aktivt sätta sin exfru i personlig konkurs. Det är mycket lättare att supa ner sig än att kontakta en advokat, förbereda en stämning, fullfölja en vårdnadstvist.
Men såklart finns inget facit. Jag vågade hoppa, vågade lämna mitt äktenskap trots att det ju fanns bitar som var fina och bra också. Eller, det handlade egentligen inte om att jag vågade, utan om att jag inte hade nåt val. Jag var så stressad att jag började kissa på mig på vägen hem, nästan varje dag, av...skräck för att han skulle ligga där, utslagen på soffan, med barnen som satt bredvid och såg på tv. Det gick helt enkelt inte längre. Jag har det så väldigt, väldigt mycket bättre nu.
Stor kram till dig!

Mannen blir trevligare och snällare ju närmare uppbrottet. Ibland skiner det igenom, lite surhet. Han försöker t.o.m. bestämma över mig. Där är jag tydlig. Jag bestämmer nu över mitt liv nu. Han fogar sig. Skönt att stå på mig. Och då slår det mig. Jag kanske varit för snäll i mina förhållande. Så snäll att jag helt glömt bort mig själv.
Men att han är snäll nu gör mig förvirrad. Jag får hela tiden påminna mig om hur det var. Och han har ju inte slutat med alkoholen. Inget är utrett.
Skickar in skilsmässopappren i dag. Jag måste bli fri.

Välkommen till oss här på anhörigstödet.

När jag läser ditt inlägg så får jag en del tankar som jag gärna vill dela med mig av. Jag hoppas att det är okej. Först vill jag säga att du är klok som berättar om det som sker, det är vanligt att vi vill skydda den som beter sig illa speciellt om vi tycker mycket om det. Vi kan även försöka "förklara" varje enskild situation vilket kan få effekten att vi inte ser ett eventuellt mönster och detta kan i sin tur uppfattas som att vi accepterar det som sker. Hur går diskussionerna mellan dig och din partner gällande detta?

Det är naturligtvis inte möjligt att lägga fram ett facit här samtidigt är ringer en varningsflagg i mig av två anledningar. Det ena är att våldet eskalerar det andra är att din partner blir personlighetsförändrad av alkohol vilket (förenklat) ofta är en indikation på att det är svårt att "lära sig" dricka på ett oproblematiskt sätt.

Kanske har du redan ringt Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 , om inte så kan det vara ett bra sätt att få rätsida på vart du står just nu i detta. Om du vill får du gärna starta en egen tråd det bir lättare för andra att ge dig respons och för dig att ta emot den. Du gör såklart som du vill!

Hoppas att mitt svar känns relevant för dig.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det finns säker massvis med människor som testat knark i sin ungdom och sedan aldrig gjort det mera. Med ungdom menar jag under 30. Men känner du att det är något som inte står rätt till så är det säkert så.
Lita alltid på din egen känsla.

Mvh

Det att våga fokusera på sig själv, våga titta på sig själv med ärliga och öppna ögon. Jag hade andras problem som någon slags täckmantel för att slippa ta tag i mina egna tror jag. Att överhuvudtaget erkänna att man faktiskt är sjuk var en hissnande känsla. Att våga erkänna att man njöt av att det var synd om en, hemskt och smutsigt kändes det. För man hade ju alltid varit "den stackars duktiga människan" som fått kämpa med andras problem, stöttat andra, tagit ansvar mm. Och det hade man gjort oavsett om dom ville det eller ej. När man slutade kämpa med dessa människor märkte man hur skrämmande lite dom egentligen behövde min "superkraft"! Samtliga mina "patienter" lever fortfarande om än inte på det sättet jag ville. Exet super fortfarande och det hade han nog gjort även om jag hade kämpat på i några år till. Hade nog gjort varken från eller till för honom. Men för mig däremot hade det varit en fortsatt spiral neråt. Bra att du funderar Softjessi, det föder insikt om dig själv. Bra att du verkar fundera mer över varför du själv stannar än över hans supande. Då har du fokus på dig själv.

Har haft ett intensivt förhållande med en man i 7 månader, vi är tokkära!
1 gång per månad dricker han lite för mycket o blir Dr Jekyll o Mr Hyde. Hittills har det ”bara” varit elaka ord o ursäkter efteråt.
Förra veckan blev han väldigt aggressiv o jag blev nästan rädd. Han slängde saker i golvet o ville inte att jag skulle gå.
Går detta att göra nåt åt eller måste jag lämna?? :(

Två ord som styrde mitt liv.
Jag trodde att det var mannen och hans drickande.
Men i mitt fall så var det bara symtom på att min hjärna hade hakat upp sig på ältarstadiet.
Om jag inte kontrollerar så..
Om jag inte..
Och om jag avstod så kom rädslan.
Åsdå kontrollerade jag.
Efter ett tag förstod jag att kontrollen inte hjälpte ett smack.
Han blev bara bättre på att dölja det.

Men för mig så var kontrollen ett sätt att hålla mina rädslor i schack.
Om jag inte kunde kontrollera hans drickande så behövde jag försöka styra upp något annat.

Bra att du funderar,det brukar finnas många lager att klä av sig innan man kommer in till kärnan.

Fortsätter skriva för att sätta ord på mina känslor och tankar. Svag! Jag har varit svag och aldrig krävt något. Mest varit tacksam när mannen varit nykter. Inte protesterat när han gång på gång valt att avbryta Antabus för att kunna ta ett glas vin.. Varför? Varför har jag inte protesterat och gett honom ett ultimatum en gång för alla? Antabus annars går jag. Försöker fundera ut vad denna svaghet beror på? En tro att det faktiskt ska funka? Vilket det faktiskt kan göra långa perioder innan smällen kommer..
Eller är det en rädsla att faktiskt bli bortvald?
Funderingarna fortsätter

För kloka ord och insikter. Jag behöver det nu för att orka vidare, framåt i rätt riktning. I min riktning! Jag funderar mycket på vad det är som gör att jag stannar.. Kanske att min man är periodare och nykter större delen av året? Rädslan att han ska dricka ännu mer om jag lämnar? Rädslan att tappa kontrollen? Vem ska se efter honom om inte jag gör det? Rädslan att mina barns far ska bli en heltidsalkoholist och att dom förlorar honom? Rädslan att jag inte kan släppa kontrollen ens när jag lämnar honom?
Jag vet inte längre.. Vad det är som får mig att stanna. Jag borde ju ha slutat hoppas för längesedan.. Som det är nu påverkar han ju mitt liv även när han är nykter. Rädslan att han ska dricka gör att jag väljer bort saker att göra. Jag kan inte åka iväg hemifrån och koppla av. Tanken finns där hela tiden.. Dricker han? Usch ja vilken jävla röra
Ulla Bulla du har ofta refererat till Århundradets kärlekssaga och jag har letat som en tok efter boken.. I natt hittade jag den som ljudbok och lyssnade. Vilken stark berättelse. Och kanske är det så att det är min likgiltighet som behövs istället för min kärlek? Så fruktansvärt tragiskt!
Kram till er alla!

Hej!

Jag är ny hör,jag känner att jag hade behövt prata med någon som är kunmig inom området fär att få råd hur jag ska göra. Men jag vet imte vart jag ska vända mig.

Jag har varit tillsammans med en kille i mer än ett halvår nu. När vi började träffas så berättade jag att det var tre saker i ett förhållande som jag värdesätter för att det ska fungera för mig. Det ena är att man tar hand om sin ekonomi och inte har massa skulder, att man kan städa och ta hand om sig sjölv och det sista att man inte knarkar eller har testat knark.

Min kille förstod detta och det är något vi har pratat mycket om. Det handlar om mina gamla relationer där det kommit upp saker som skulder och mitt ex knarkade utan att jag visste om det. Dagen jag fick veta bad jag honom dra. Jag är lärare och att vara en bra förebild är viktigt för mig.

Jag har haft en underbar tid med min pojkvän. Han är den som jag kan tänka mig att gå vidare att flytta ihop och skaffa barn med. Men i helgen fick jag veta på omvägar av hand kompis att han knarkade för två år sedan. Det handlar om kokain, svamp, extacy, marijana och benzotabletter. Jag blev helt förkrossad eftersom vi har pratat så mycket om detta. Det var så viktigt för mig och att man kan ljuga om en sådan sak sktämmer mig.

Min pojkvän säger att han ljög om det för att hans vänner sa att han inte skulle berätta för att jag skulle lämna honom och att han inte håller på med någonting nu. Han säger att han är ledsen att han ljugit och att han bara testat de olika preparaten en gång vardera.. gör man det ens?

Jag tycker det är konatigt att ta ett beslut att testa så pass tunga droger när man är vuxen, 25 år. Hans *försvar" är att han var väl full eller nått. Vilket jag tycker är ännu värre beslut att ta då.

Han säger att han inte gör någonting nu och tycker det är konstigt att jag dömmer honom för något som hände.fär två år sedan. Jag har tagit en paus för att tänka igenom vad jag vill.

Jag vill skaffa barn och gifta mig. Hur vanligt är det att man bara testar en gång? Jag är livrädd att han kommer falla tillbaka och jag känner att jag kommer tänka på detta så fort någonting kommer vara lite konstigt, då kommer tankarna komma "knarkar han?".

Kan tillägga att han sa att han gjort av med 28000 kr denna månaden. Han får ut 17000... känns konstigt att det bara skulle gått till mat och sånt. Han säger att han lagat bilen men jag tror inte den räkningen är betald. Så jag blir helt nojjig. :(

Jag är helt förkrossad och behöver lite perspektiv på saken. Tack ♡

skrivit,ta av dig offerkoftan jessi
Det är ett hårt ord som ingen vill identifiera sig med,offerkofta.

Men det är rätt bra ord och faktiskt någonting som man kan ta av sig om man vill.
Vill,just order vill är viktigt i sammanhanget tycker jag.

Jag ville inte att mitt ex skulle gå,jag ville att han skulle stanna och sluta dricka.
men gjorde han det?,nej inte alls.

Vad hände då,jo jag blev tvungen att ta på mig offerkoftan och liksom vara martyren som stod ut.
Han gick och jag blev tvungen att börja tillfriskna.

Dvs livet eller exet rev av den i ett nafs.
Jag bad honom aldrig återvända som drickande så ag stod på mig.
Livet tillsammans med den drickande mannen var över.
Den kampen klarade han inte förrän tre år senare när han hade druckit klart.
Då hade han hela sin sorgeprocess kvar över vår relation,vad han hade offrat osv.

Så av med offerkoftan och börja jobba.
Du kan mer än du tror.
Vi på forumet finns här och kan stötta dig.
Sen finns stödgrupper kyrkans präster och diakonissor (gratis)
Sen även betald terapi om man känner att man inte mäktar med.

Förstår dig så väl. Har ju varit i samma sits. I början kom tankarna, dricker han för mycket? Jag vågade knappt tänka tanken. Sedan började jag erkänna för mig själv, jaa han dricker alldeles för mycket. Att tänka tanken att lämna, nej nej.
Sedan gick det några år igen. Jag stod ut.
Tankarna om att han är alkoholist började ta form.
Ska jag berätta för någon? Aldrig i livet.
Men sedan gick åren. Han drack mer och mer. Jag började må dåligt av det. Började skriva här. Tankarna på att han blev full, ordentligt full varje helg, gjorde ont i mig. Och jag tänkte på det varje dag. Nu berättade jag för mina vuxna barn. Dom hade anat, men inte att det var så illa. En tung börda föll. Jag kunde prata med barnen när jag mådde som dåligas. Jag slutade skriva och läsa här. Jag mådde dåligare av det. Jag började ju ana att jag var tvungen att lämna.
Gick några år igen. Jag hittade tillbaka till forumet . Och efter 2:a försöket att lämna, så ställde jag ultimatum. Det som avgjorde var att mannen var samma dumma man full som nykter. Det flöt liksom ihop.
Och nu har vi bott isär i 3 månader. Vi har tecknat oss för egna lägenheter och håller på att sälja hus.
Och fast det varit svårt, så vet jag att jag är på rätt väg. Mannen vill inte sluta dricka, så då får vi gå skilda vägar.
Så jag vet vad du går igenom. Det kommer inte bli bättre. Men du måste ju ta steget själv.
Som någon skrev till mig, vill du fortsätta så här i 1 år, 3 år eller 5 år till? Hur länge orkar du Softjessi ?
När ska du få den semestern som du önskar?
Skickar en stor styrkekram

Tack för tips.
Att börja dokumentera ska jag göra direkt. Jag ska också ta kontakt med en advokat. Det kan vara bra att höra vad de tycker jag ska göra i förebyggande för att skydda barnen vid eventuell skilsmässa. Och börja tänka ut en ekonomisk plan och en plan för boende.
För att kunna känna ett lugn i min själ behöver det finnas en väg ut och jag måste börja bana den vägen.

Lider med dig! Sommaren för två år sedan mådde jag ungefär likadant! Det GÅR att ta sig ur och få ett bättre liv! Tror det var det berömda bananskalet när det gäller mig själv. Vet inte vad det var som fick mig att ta steget mot ett annat liv. Lyckliga omständigheter tur i oturen men framför allt stöd och pepp här! Så sluta skämmas och fortsätt skriva av dig! Slösa inte mer tid på honom! Bara gå utan att tänka för mycket för sammanfattningsvis är det skadligt att ha det som du har det! Du har kämpat nog nu! Det är som ett fängelse, dörren ut i friheten är öppen men av någon anledning är man rädd att ta steget ut i friheten. Som sagt gå därifrån! Massor med kramar och styrka ♥️

Och så svårt! Men jag tackar för peppet och ska försöka ta till mig av dina kloka ord.
Starkt jobbat!

Ja det är så jag känner mig just nu..
ännu en semester åt helvete.
Och jag är så arg så ledsen och så fruktansvärt ångestfylld. Mest arg är jag på mig själv som borde vetat bättre, borde vetat att allt skulle gå åt skogen. Vad fan ör det för jävla fel på mig?? Jag är sjuk! Så sjuk! Och så arg! Började bra. Lite socialt drickande. Tills det var dags att inta lite vin istället för frukost. Ja sen kan ni själv räkna ut resten. Jag har gråtit, bönat, bett, skrikit, kastat saker och sagt de jävligaste och mest sårande ord jag kan komma på. Jag har tagit hand om, äcklats av och känt obehag.
Jag har varit rädd. Packat en väska för att lämna honom här i ett främmande land men inte kommit iväg. Rädd att han ska supa ihjäl sig eller göra sig illa. Varit ensam, så ensam. Legat vaken om nätterna, ömsom med ångest och samtidigt ett hopp om att morgondagen ska bli bättre
Men den blir aldrig bättre tillsammans med en alkoholist. Jag borde fattat det! För flera år sedan. Och det gör ont! Så in i helvetes ont! Nästan en hel semester åt helvete!
Årets chans att njuta o vila upp sig. Istället kommer man hem som ett vrak. Och jag gråter när jag tittar på mannen. Försöker hitta min man, han jag älskar. Men hur kan man älska någon som älskar flaskan mer. Någon som i en period skulle byta bort en mot en flaska vodka? Någon som trots mina böner sveper den ena ölen efter den andra? Någon som inte ser mig och mina behov..
Jag är så ledsen.. Över att min man inte vill kapitulera inför sitt missbruk.
Att han inte vill välja mig. Trots att jag väljer honom om och om igen. Jag är en idiot!
Jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. Tillåter mig att bli manipulerad och ljugen för. Lindrar ångesten när den kommer och förlåter om och om igen.
Ingen frisk människa skulle göra så!
Ändå har jag så svårt att göra mig fri. Att gå! Det valet kan ju ingen ta ifrån mig. Ändå stannar jag och hoppas om och om igen.
Hela mitt jävla liv kretsar kring hans nykterhet. Mitt mående går hand i hand med hans beroende! Jag är så sjuk, så sjuk i mitt medberoende att jag tvivlar på att jag någonsin kan ta mig ur det.
Tänkte egentligen inte skriva här då jag skäms över min egen svaghet. Men det här får bli en del i processen.
Kanske jag ska låta honom läsa en vacker dag. Kram till alla er andra som kämpar ❤️

Hej alla fina därute.
Jag googlade runt lite och fann denna sida, vilket stöd man ger varandra ♥️.
Jag har en fråga, det är så att jag och min man har två grabbar över 20 år och det är inte förens nu som de börjat att prata om deras pappas alkoholmissbruk. Det bara bubblar saker ur dom och jag känner stor skam och sorg med allt de sett och hört. Samtidigt tror jag att det är positivt att de kan prata om det. Är det någon som har liknande erfarenheter?

Som att hans missbruk är ganska långt gånget.
Om han är onykter och inte kapabel att lämna barnen som avtalat.
Ja, vad kan du göra?

Dokumentera.spela in när han är avsmullen. Dölj kameran om du måste.

Sen går du tilll soc och anmäler.
Då skulle jag tro att de är med dig.

Ellee så riskerar du att inte möta förståelse för din situation utan kanske blir ifrågasatt varför du inte redan lämnat relationen om det är så illa.
Kanske ringa anonymt och rådgöra med dom.

I vilket fall,sätt dig ner och bena ut vad som är viktigast för dig.
Du och dina barns välbefinnande eller att vänta ut att din man ska välja att bli nykter.

Därifrån kan du kanske också se hur du ska börja agera.
För det låter inte hållbart.
Men det vet du nog redan.

Och jag hittade till din blogg, tack. Det är smärtsamt och sorgligt men jag läser lite då och då.
Allt det där som brukade vara jag: stora middagar, glöggmingel och umgänge. Det gör jag aldrig längre. Maken blir helt neurotisk om vi ska bjuda hem någon och jag är bara rädd att han ska dricka (vilket han oftast gör). Fint att du kommit igång med sånt igen och verkar hitta åter till dig själv.

Hej Ullabulla,

Ja, det är precis så jag menar.
Att jag får välja vem som ska ta smällen, jag eller barnen. Och den situationen känner jag att jag har vare sig jag lämnar eller stannar kvar. Om jag lämnar min man måste jag lämna barnen ensamma med någon som antagligen inte alltid kommer vara nykter nog för att ta hand om dem. Total mardröm, mina barn är fortfarande små och behöver konstant bevakning.
Och om jag är kvar hos honom så hamnar jag även då i situationer där antingen jag eller barnen får ta smällen. Till exempel, om han kommer hem aspackad kl 5 på morgonen och det är tänkt att jag ska jobba tidigt och han ska ta hand om barnen på morgonen och ta med dem till förskolan så blir jag tvungen att välja mellan att täcka för honom, stanna kvar och ta hand om barnen och komma försent till jobbet. Eller inte låta honom slippa undan sitt ansvar och lämna barnen hos honom.
Alltså, antingen får jag ta smällen eller barnen.
Vad jag vill är att lämna allt ansvar på honom och låta hans drickande vara bara HANS problem, inte mitt. Men det går ju inte när man har barn tillsammans.

Eller finns det någon där ute som har en lösning som jag inte tänkt på?

Sara

Hej Clara,

Tack för ditt svar. Jag håller med dig! Om han inte kan dricka på ett vettigt sätt bör han absolut låta bli att dricka. Problemet är att han inte håller med om det. Hur menar du att jag ska kräva? Är det samma som ett ultimatum att om han inte slutar dricka så händer vadå, att jag lämnar honom?
Om jag lämnar honom så kommer han antagligen vilja ha halva vårdnaden vilket innebär att jag blir tvungen att lämna mina barn ensamma hos en person som kanske då och då blir för full för att vara lämplig till att vara ansvarig över barnen.
Jag önskar verkligen att det vore så lätt som du säger att jag bara kunde ställa krav på honom att inte dricka, det hade gjort mitt liv mycket enklare.

Det är så mycket som styrs av skuldkänslor och jag kan inte se att det kommer något positivt eller konstruktivt ut av det. Skuldkänslor ingår väl i föräldrarskapet, men jag har bestämt att i år ska jag inte ha några skuldkänslor inför något av mina barn. Sedan kan jag plåga mig resten av livet med skuldkänslor om jag har lust. Agerandet blir helt annorlunda när det inte styrs av skuld. Det blir konstruktivt upplever jag. Vi gör så gott vi kan och lite till. Att ta kontakt med alanon är en väldigt bra början. Det kommer nog att förändra mycket.

Det är ju inte nödvändigtvis vi som är så underbara - det är ju du som är föremålet för love-bombing här ;)

Fem år, fy fan :( För lång tid att kasta bort, för kort att ha KVAR...

Jag tycker du ska promenera iväg till en terapeut. det tycker jag för att...well, något jag insett om migsjälv, som kanske inte passar på dig, men; JAG var fullt kapabel att stötta och peppa och ha mig med min...vad han nu är idag...och säga åt HONOM att söka hjälp, och blabla - jag fördömde honom som var dum och korkad och vägrade förstå allvaret.

Och jag var PRECIS lika dum jag.

Nu menar jag inte att du är korkad - men...tänk såhär; du säger åt dig partner att sluta dricka för du ser att han håller på att gå under. Han gör inte som du säger. Det känns jobbigt och omöjligt - eller oviktigt - för honom.

Dina söner säger åt dig att prata med någon, för de ser att du håller på att gå under. Du gör inte som de säger. Det känns jobbigt och omöjligt - eller oviktigt - för dig.

Jag fattade det här när min lillebror kämpade med min rökning - där satt det någon som älskade mig, och kastade pengar och energi och tid och oro på MIG, och jag ignorerade det PRECIS på samma sätt som min pojkvän ignorerade mina ansträngningar med hans drickande...

Skitsamma - egentligen - om du inte är redo; gör det ändå. För "rätt dag/tillfälle/känsla/tidpunkt" den kommer aldrig - gör det ändå.

Och keep us updated!

för dina fina ord som peppar mig så mycket♥️ Så härligt att det jag skriver inspirerar. Jag får så mycket inspiration och bra tips och råd här, fint om man själv på något sätt ger tillbaka! Hoppas du har det bra och att du har en fin sommar. Stor kram till dig?

Så precis är det, nu är våra barn så stora så de är mer klarsynta ön vad jag är. De säger, mamma vi kan inte bo med honom längre. Han har blivit en annan, kan vara fruktansvärt elak både mot mig och våra döttrar. Jag har lämnat honom två gånger, så detta är vårt ”tredje” försök. Denna gången har han inte längre något problem utan vill själv bestämma om han vill dricka sina öl. Så destruktivt att se någon man älskat förstöra sitt liv, man är verkligen helt maktlös. Jag ska läsa din text varje dag, för att samla styrkan till att lämna honom.