Senaste kommentarerna i forumet

Så jobbigt när huset står tomt, kommer säkert upp massor med minnesbilder och jobbiga tankar. Jag tror i alla fall du Skrållan har kommit oändligt mycket längre än han i processen, om det är nån allting kommer ikapp senare så är det nog snarare honom som inte verklighetens orsaker alls ännu verkar ha slagit på. Du har under vägen och besluten tänkt igenom allt, kunnat behandla känslor under vägen - jag tror du kommer klara det bra framöver! Klart det kommer finnas låga dagar men livsgnistan du får tillbaka när all oro bleknar med tiden kommer mer än nog kompensera för de dåliga dagarna. Önskar dig en fin fortsättning på veckan!

Ja visst det är ju bara saker. Vi har delat upp en del i dag. Det gick bra. Mannen blev ledsen en gång. Jag sa inget. Han får gå igenom sorgen själv.
Jag är lite rädd att allt ska komma ikapp mig och att det blir jobbigt senare. Men jag får ta en dag i taget.

Du skrev ditt inlägg för en tid sedan och vi beklagar att det har dröjt med respons. Du har separerat med mannen som är far till din dotter för över 10 år sedan. Han har problem med alkoholen och du ser hur din dotter påverkas av detta. Det hörs att du finns där för henne, att du försöker påverka honom och nu tog du steget att skriva här. Du frågar flera saker här i ditt inlägg som säkert många här inne har erfarenhet av och kan stötta dig i och svara på. Gissningsvis har du redan tagit beslut kring en del saker, så som skulle du svara på hans meddelande eller inte. Däremot kanske du fortfarande funderar på om du ska kontakta hans nuvarande partner exempelvis?

Du har ingen skyldighet att göra det, troligt vet partnern om detta. Bästa är ju alltid om han själv kan ta det samtalet samtidigt är det ju ibland svårt och oron tar över så man behöver prata med människor runtomkring i syfte att försöka hjälpa. Du vet mer hur eran situation ser ut, finns inte direkt några rätt och fel.

När det kommer till om han kan ta sig ur ett missbruk utan att konfronteras med vad man åsamkat andra, svårt att svara på. Jag kan bara gissa även där att det beror på men att många gånger vet de flesta om innerst inne vad de gjort och vad de skäms för- går igenom det på sitt sätt.

Om du vill fortsätt skriv och läs här, ibland behöver man skriva flera gånger för att inlägget ska synas innan man får flera svar. En del använder sin tråd lite som en "dagbok" och fortsätter berätta kring hur det går och kan vart efter få stöd från andra. Gör det som passar dig såklart!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du är uppväxt med en far som drack för mycket på helgerna, trots tips från din mor om att inte träffa en karl som dricker har du hamnat i samma sits. Du funderar över hur det kunde bli såhär.

Det du beskriver kan nog flera känner igen sig i, det du just efterfrågar. Vad de beror på är svårt att säga, många människor dricker på ett sätt de inte är nöjda med men det är ju inte därför man valt dem i en relation osv. Antagligen visste du inte detta då ni träffades eller kanske inte tänkte på det då.

Hur är det för dig nu? Har du pratat med din kille om det här och hur du känner?

Fortsätt gärna skriva och läsa här, ibland tar det lite tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Igen varmt välkommen!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är trots allt bara ett hus eller bara saker som vi inte har kvar när vi har lämnat. Jag tvingar mig själv att tänka så eftersom jag älskar mitt hus.
Men vad är viktigast egentligen? Egendom och prylar, när man inte är lycklig? ?
Jag tänker att jag ska minnas de fina stunderna när vi var lyckliga i huset och renoverade och grejade. För det fanns en fin tid.
Viktigast är ju till sist att du och vi mår bra i själen.
Kram till dig?

Så rätt Nordäng67 och Spinoza. Man sörjer ju naturligtvis, men finns inte kärleken och lyckan i ett hus så kvittar det ju.
Men jag kommer över detta också. Jag fortsätter framåt i kampen. Tack ?

Jag förstår att det känns tufft!
Mitt X behöll ju vårt gemensamma fritidshus som jag älskade. Men jag tänker att det inte hjälper med ett fantastiskt hus när jag stor del av tiden mådde så dåligt i relationen till X:et.

Skicka dig kramar och styrka! Hoppas du får en bra dag! Förstår precis hur du känner! Gör så ont när man måste inse fakta och ge upp en kamp som inte är ens egen men som påverkar en så mycket!

Lite vemodigt i kväll. Huset ska ut på marknaden. Nu är det klart. Nu ger vi upp vårt gemensamma hem. Det som vi kämpat så för.
Fy vad alkoholen ställer till det. Men jag vet. Jag har inget val. Jag är maktlös inför drogen. Men nog känns det att någon annan ska ha vårt hus nu.

Välkommen hit. Hoppas du kan få tröst och råd. Och många gånger hjälper det ju att bara få sätta ord på sina känslor . Svårt när nära och kära har dessa problem. Men som Ullabulla säger, så kan han bara göra resan själv, att bli nykter.

Tack för era svar.

Jag pratar en del med min mamma om det men skäms för mycket för att berättade det för vänner. Vi bor inte i någon jättestor stad och vet någon vet alla. sen vet jag att det egentligen inte är jag som ska skämmas men gör ju det ändå.

Ja jag vet att han tycker mycket om oss och även om han är otrevlig till andra när han dricker är han aldrig någonsin det till mig, han vet hur jobbigt jag tycker det är även om jag inte säger det.

Han är inte öppen för någon hjälp just nu.

Det hjälpte mig mycket att bara få skriva av mig lite till människor som inte känner mig då det bara blev för mycket igår och all ork bara försvann.

Nya tag i dag.

På info möte. Sen jag sagt att jag ska flytta själv så har min kille anstängts sig lite extra mkt. Mkt känslor, både positiva och negativa. Jag fick lägenheten och jag kommer stå på förstahandskontraktet. Känns som en ro i själen men endå inte så glad som jag skulle vart vid en lyckligare flytt. Nu flyttar jag ju ifrån, inte med. Sjukvården slussade min kille vidare till öppenvården efter 5 överdoser under 3 år. Det tog tid men äntligen togs det på allvar. Jag var med där och vi fick info om hur det funkade. Min kille satt och var öppen om att han har problem med missbruk men det satt långt inne. Ibland kändes det som han försökte skylla på sin sjukdom men insåg nog själv att ingen i rummet trodde på den storyn så han sa att han behövde hjälp och var villig för att ta hjälp. Känns nu lite konstig att bara dra och lämna han även om jag sagt att det ej är slut utan jag behöver bara space och tid för mig själv att läka. Och för att det någonsin ska hålla mellan oss så måste han nu bevisa att han vill vara drogfri. Men hur länge? Hur länge ska jag hålla han på avstånd? Hur länge borde vi bo särbos?

Återfall är ju ALLTID en risk. Och flyttar vi ihop så måste han säga upp sin lägenhet som han har förstahandskontrakt på. Flyttar han då in hos mig och får ett återfall då vill jag ju inte ha honom där. Och då kommer han inte ha en chans att få ett hyreskontrakt igen för han hamnat hos kronofogden. Hur gör jag? Vad gör jag? Hur länge? Hummm.. kram på er alla kämpare där ute.

Vilken svår situation du beskriver. Du känner en stark oro för ditt ex och har en önskan om att hjälpa honom i den mån du kan. Samtidigt har du stått bredvid under en längre tid och vet att det i slutändan är ditt ex som behöver fatta beslut om att ta steg mot en förändring. Jag gissar att du känner dig trött, ledsen och frustrerad över det som händer just nu. Det är vanligt att slitas mellan känslor av att vilja hjälpa till och behovet av att hämta kraft och energi för egen del. Berätta gärna mer om hur du mår i allt detta, om du vill. Finns det någon i din närhet du kan prata med om du skulle behöva?

Ibland kan det kännas skönt att bolla med någon utomstående. Om du vill är du varmt välkommen att ringa till Droghjälpen, som ger råd och stöd till personer som oroar sig över en närståendes droganvändning. De har öppet mellan 9 och 16 på måndagar och torsdagar och det går bra att ringa anonymt. De finns på telefonnummer 020-91 91 91.

Fortsätt gärna att berätta om hur du har det. Vi finns här.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen

Att din morbror verkar väldigt mån om dig och barnen.
Ni har ett ömsesidigt stöd i varann.

Sen har han sin beroendesjukdom som han försöker skydda dig från.
Att komma in i denna symbios av ansvarstagande hjälp och omsorg,även från hans sida är svår att ta sig ur.
Han är säkert medveten om de känslor det utlöser hos dig när han dricker.

Men han kan inte låta bli.
Säkert är du och dina barn jätteviktiga för honom på många sätt.
Men när alkoholism har gått långt så förmår de inte att avstå.

Jag har inga goda råd.
Antingen fortsätter ni finnas för varann
Eller så kanske du behöver glesa ut kontakten.
Läs runt här i forumet och ta till dig vad du kan göra för din egen och barnens skull.
Din morbror kan du tyvärr inte påverka.
Han måste göra sin egen resa.

Du har starka känslor och mycket oro kring din morbror som både mår psykiskt dåligt och har alkoholproblem. Han försätter sig själv i många farliga och dåliga situationer och människor har tröttnat runtomkring på att försöka påverka honom till att göra andra val.

Du vill inte ge upp för andra har gjort det. Det gör ont i dig att se detta och du fasar över vad som kan ske.

Du är väldigt omtänksam och empatisk som kan sätta dig in i hur svårt han haft det i sin barndom, ha förståelse för att det blivit som det blivit och varför det är svårt för honom nu. Det är fina egenskaper du har. Samtidigt är du medveten om att du inte kan förändra honom eller att han kan tvingas till att göra andra val på lång sikt.

Du vet att han måste välja själv och det hörs att du gjort mycket för att försöka nå fram till honom och funnits där på alla möjliga vis. Han känner säkert det och är tacksam för det men kanske har kunnat ta emot all hjälp du velat ge. Det finns hjälp att få för honom om han vill ha den eller ta emot den.

Modigt och klokt att du tog steget att skriva och berätta här, öppet på ett forum. Det ger oss chansen att försöka ge dig stöd i din situation. Hur ser det ut i övrigt för dig med stöd , vänner, bekanta att prata om detta eller annat med för att kunna ladda dina batterier?

Fortsätt gärna skriva och läsa här, ibland kan det hjälpa till att sortera genom att skriva och förhoppningsvis kan något av det vi andra skriver här bli hjälpsamt för dig.

Ta hand om dig och igen, välkommen hit!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Varmt välkommen till forumet! Jag ser att det har gått ett par veckor sedan du gjorde ditt inlägg och att du inte har fått något svar än. Ibland kan det ta ett tag innan nya trådar kommer igång. Fortsätt gärna att skriva här och berätta om hur du har det och läs om andras erfarenheter om du vill. Fint att du har hittat hit!

Du beskriver så tydligt hur det har varit tidigare, att din mans drickande har återkommit i perioder och att dessa perioder har varvats med löften om att saker och ting ska bli annorlunda. Den här gången märker du av en förändring och en aggressiv sida som inte funnits där förut och som skrämmer dig. Klokt att du reagerar på detta och tar det på allvar! Så ska ingen behöva känna i en relation.

Ett första steg kan vara att ringa till Kvinnofridslinjen som är vana vid att personer som känner sig skrämda av partners beteende i en relation. De har telefonnummer 020-50 50 50. De har öppet dygnet runt och samtalet är gratis och syns inte på telefonräkningen.

Det går också bra att ringa till Alkohollinjen, som är en nationell stödtelefon som riktar sig till anhöriga till personer som dricker mycket alkohol. De har telefonnummer 020-84 44 48.

Ibland kan familjeterapi vara ett bra sätt att komma vidare i diskussioner om laddade frågor som bodelning. Där finns möjligheten att i lugn och ro prata om sin relation med en utomstående. Jag vet inte alls hur du ställer dig till detta, och hur du tror att din man skulle reagera på ett sådant förslag?

Till sist undrar jag om du har någon du kan prata med om hur det är för dig just nu? Ibland kan det vara skönt att få bolla med någon, antingen en närstående eller en professionell, för att få nya perspektiv på sin situation.

Det här är bara generella tankar från min sida, du väljer förstås själv hur du vill gå vidare. Återigen, varmt välkommen hit och fortsätt gärna att berätta!

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen

Jag veeeet.....Men fasen så svårt det är ändå. Blir så himla trött på mig själv alltså.
Nej, du har helt rätt i det du skriver, 1 vecka är ingenting och framför allt om han inte rar hjälp utifrån alls och sen inte vill diskutera det heller.
Men han anser att hen tagit hjälp nu : Fick ju antabus utskriven på akutpsyk och tyckte inte att han behöver åka till vårdcentralen för att ta dem. Det kan min fru, jag då så klart, kolla att jag gör!!
Så där ja, då fick man en uppgift i knät igen. Jag är så mesig och skulle så klart sagt nej. Men icke?
Jag tror jag ska sätta en deadline att påminna honom och annars skicka in pappren själv nästa vecka.
Kram till dig fina Spinoza och er andra

Förstår dig. Tilliten är ju förstörd. Jag känner samma. Min kille ska till en beroende klinik imorgon. Han har vart drogfri dessa senaste dagarna och inser att jag fattat beslutet att flytta. Han trodde aldrig jag skulle ta klivet. Men nu gör jag det. Men känns ju självklart så fel när han nu ska gå och få hjälp. Men det händer ju inte över en natt. Jag känner att jag behöver bevis på bevis att han verkligen väljer mig. Därför tar jag avstånd ett tag och ser vad det landar. Ta hand om dig och lycka till så mkt med dina strider ?

Den person som står mig närmast förutom mina 2 barn är min morbror.
Min morbror är alkoholist samt har psykisk ohälsa.
Det har han varit så långt jag kan minnas. Tidigare har han varit periodare, druckit mycket varje dag i streck sen uppehåll. Vissa gånger har uppehållet varit under längre tid.
När han är nykter är han världens underbaraste människa och finns där alltid för mig och barnen. han är aldrig onykter i vårt sällskap, men sen åker han hem och dricker sig full och beteer sig illa mot andra och skämmer ut sig på uteställen och på stan. somnar någonstans ute i sitt eget kräk/avföring har också hänt.

i början på året fick han besked om att han har cancer - dock har den inte brutit ut än - en anledning för honom att dricka mer.

i våras tog hans dotter beslutet att inte komma mer till honom vilket gav honom tillfället att tycka synd om sig själv och då var han ju värd att dricka mer. vi såg inte honom på flera veckor, han brände alla pengar på sprit.
sen en dag kom han och efter de har han bott hos mig en vecka i taget typ men sen tar begäret över och han åker hem och dricker i ca 3 dagar, hela sommaren har de hållit på såhär.
varje dag väntar jag på ett samtal där någon ringer och berättar att han ligger död i sin lägenhet, min morfar dog nämligen så.

Idag ringer min mamma till mig och berättar att det står om han i tidningen. att han är åtalad för våld mot polis. och han ska upp i rättegång i höst.
Jag kan inte sluta gråta, jag vet att jag inte kan göra så han slutar dricka. hur mycket jag än försöker visa att jag finns här för honom och vill hjälpa honom.
och jag kan heller inte vända honom ryggen då ALLA gjorde de när han va barn, han hade verkligen ingen som brydde sig om honom.

Jag står inte ut med alla dessa känslor, min största önskan är att han slutar dricka, jag vill att han ska leva.

Tack snälla för fina svar. Jag fick några dagar för mig själv där jag laddade batterierna. Jag vet ju vem jag är och har en bra självkänsla i grund och botten.
Han var borta och kom hem och vips var den vanliga killen tillbaka och Lovade en förändring.... Det har jag hört tidigare.
Nu laddar jag mina batterier och ser vad som händer samtidigt ska jag försöka ändra taktik och lägga fram att jag måste ha en lägenhet då detta händer, Tror att jag ska fasa ut mig själv. Jäkla svårt när man får äran att vara med den man tycker mest om i hela världen. Men konkurrera med "Alkoholia" fungerar ju inte.

Då har jag varit borta i helgen. Så skönt att komma bort lite och tanka ny energi. Visserligen trött i dag men det var det värt.
Borta så skickade mannen gulliga sms. Jag svarar med att jag kan inte leva med dig om du dricker. Och då får jag inga sms mer.
Köns som jag är oftare glad än ledsen nu. Får se hur allt blir när jag flyttat till lägenheten. Mannen har fått sin.
Nu är det husförsäljningen som står på tur. Det kommer ju inte bli lätt. Men en sak i taget.
Vaknar inte längre och känner overklighets känslor. Så jag tycker det går framåt ändå.
Ja jag kämpar vidare.

Jadå ALLT känns igen! Mitt ex kunde till och med skylla sin dåliga kontakt med sina barn på mig. Fast den redan var dåligt när jag kom in i bilden och trots att jag kom jättebra överens med hans barn. Så obehagligt var det, kröp i själen när han sa så (alltid i berusat tillstånd). Valde jag bort honom svek jag och var en som inte var att lita på enligt honom. Till slut såg jag ingen annan utväg än att lämna. Var rädd om dig, det livet själ ens självkänsla. Man tappar till slut verklighetsuppfattning och börjar tro på allt elakt man får höra under fylla. Man kanske inte tror med hjärnan men med hjärtat. Vänd fokus till dig själv och dina behov! Kram

Det låter som att du befinner dig i en svår och förvirrande situation med toppar och dalar och omväxlande kärleksfullhet och elaka kommentarer från din killes sida. Du får skulden för sådant som verkligen inte är ditt fel och jag gissar det kan kännas svårt att slappna av och få lugn och ro för egen del. Du har all rätt att tänka på dig själv och på dina behov. Här på forumet finns många användare som delar din erfarenhet av att leva med någon som dricker mycket alkohol. Ibland kan det dröja ett tag innan en ny tråd kommer igång, men vi är många här som vill följa och stötta dig. Fortsätt gärna att berätta hur du mår och du har det, om du vill.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen

Jag förstår känslan av att det gör ont att se hur ledsen mannen är när man lämnat.
Men sen tänker jag att du (och jag) lämnat av väldigt goda anledningar och att männen nu får ta konsekvenserna av sina egna handlingar.
Jag har minimerat kontakten med mitt X för att bättre kunna ta hand om mig själv och det har gjort det lättare för mig.
Styrkekramar till dig!

Du kan ju skicka in skilsmässopapperna även om han inte skrivit under, om du vill.
Det som händer då är att det blir 6 månaders betänketid och att du sen måste anmäla att du vill genomföra skilsmässan efter dessa 6 månader om du fortfarande vill det.

En veckas nykterhet utan att han tar emot hjälp skulle jag inte tro ett dugg på. Är han så djupt nere i missbruksträsket att han blir omhändertagen så tror jag inte att han kan klara det själv, även om han tror det själv.
Fortsätt din frigörelseprocess Azalea och låt honom sköta sin egen process!
Styrkekramar!