Senaste kommentarerna i forumet

Ja just det att känna in vad som känns bäst för mig, är det jag måste öva på nu. Inte vad någon annan känner. Har så svårt för det ibland.
Tröstande och kloka ord Ullabulla.

Att det var oerhört svårt och ångestfyllt att klippa banden.
Var mån om att hålla kontakt hur illa läget än var.

Kände en skuld för att jag stod på mig om hans nykterhet.
Och han höll fast vid sitt dåliga mående och drickande.
Men vi hade delat 20 år min handikappade dotter,nästan heltids umgänge med varann.
Vi var så insnärjda

Jag var mer beroende av honom.
Han var bara beroende av alkohol.

Så jag fick stålsätta mig för att undvika kontakt.

Mådde först mycket sämre (i mitt fall någon sorts abstinens efter honom)
Så småningom började det komma bra dagar.
Och så bröts min sk nykterhet vid kontakt.

Fortfarande efter 5 år har ingen av oss ltckats bryta kontaktwn helt.
Men nu är den mer av omsorgskaraktär från båda håll.

Så gå på känn och identifiera vad du känner när du känner att du vill ha kontakt.
Gör sen vad du vill av dina impulser.

Du har tagit det största och viktigaste steget.
Räddat dig själv☺

Så sorgligt ändå. Hur kan de välja bort barnen på det sättet? Jag blev så illa berörd när jag läste ditt inlägg för jag kan mycket väl tänka mig att min man kommer agera på ett liknande sätt. Vilket på ett sätt vore bra för barnen, de ska ju inte behöva umgås med sin packade pappa. Men ändå omänskligt och sorgligt. Vad de väljer bort för att få kröka.
Men ändå finns den där rädslan att han ska stå på sig och kräva vårdnaden. Kanske till stor del för att jävlas med mig. Varje gång jag försökt lämna honom tidigare ömsom vädjar han, ömsom hotar han med att göra mitt liv till ett helvete. Igår skickade han mig ett mess om att han vägrar sälja lägenheten. Att jag i så fall måste gå via jurister och tvångsförsäljning vilket skulle ta en evighet och verkar oerhört jobbigt.

Dag 2 utan att träffa mannen. Bor hos släktingar. Allt har känns bra, förutom en liten ångestkänsla nu på kvällen. Vet inte riktigt varför den kommer.
När jag fått min lägenhet, och huset är sålt. Då måste jag säga stopp med möten med mannen. Tror jag kan bygga upp mig själv, och bli starkare om jag inte träffar honom. Och dessutom har han ju inte slutat med alkoholen, så då står ju faktum kvar. Jag kan inte leva med honom. Fått för mig att han tror att han kan äta kakan, och ändå ha den kvar.
När vi varit tvungna att träffas för praktiska saker, så har han inte smugit med att han dricker. Och jag säger ju till honom, att det är han själv som bestämmer hur mycket han ska dricka.
Och då gör han ju det.

☀️☀️☀️

Tack att du delar med dig av din resa
mot ett stabilare och rikare liv!

Så mycket klokhet i dina inlägg!
Jag läser & begrundar det du skriver bl a:

Fokus på mig själv!
...det är inte mina bekymmer...
...det ligger utanför min kontroll och bortom mitt ansvar.
Släppa människor fria att vara sig själva och visa sitt rätta jag.
Andra människor är liksom inte projekt, inte mina i alla fall.
Om jag släpper andra fria blir jag själv fri,
kan tänka egna tankar, göra egna planer.

Inspirerande att läsa om detta sunda förhållningssätt.
Ha det gott, Nordäng67, på din fortsatta resa!

☀️☀️☀️

Men det är inte jag längre. Igår började han skicka meddelande på morgonen. Fokus på mig själv! För ett år sedan hade jag börjat oroa mig för och tänka på om han redan hade börjat dricka fast kl bara var nio. Igår ägnade jag noll tankar åt det för det är inte mina bekymmer om han gör det. Inte för att jag struntar i honom utan för att det ligger utanför min kontroll och bortom mitt ansvar. Han skickade många sms under dagen och kvällen. Jag läste först idag för att sammanfatta lite och reflektera över mig själv. Det var allt från "svara för f-n, du är en elak och kall människa" till "jag kommer aldrig sluta älska dig". Berg och dalbana så att säga. Blev jag ledsen? Nej! Varför blev jag inte ledsen? För att jag inte förväntar mig något annat. Att vara ledsen bottnar ofta i besvikelse, förväntningar på något som inte blir. Det här förhållningssättet kan jag ha jämt och med alla. Släppa människor fria att vara sig själva och visa sitt rätta jag. För det gör dom ju ändå i sista änden. Även om det tar lite längre tid om jag kämpar, försöker styra upp, korrigera och förändra. Andra människor är liksom inte projekt, inte mina i alla fall. Om jag släpper andra fria blir jag själv fri, kan tänka egna tankar, göra egna planer. Helt enkelt engagera mig helhjärtat i mitt eget liv. Jag fortsätter min resa mot ett stabilare och rikare liv. Så skönt att jag inte gjorde något igår som jag hade ångrat idag. ☀️☀️☀️

den tunga perioden nu. Och hela min kropp längtar efter återgång till tryggheten i status quo. Det gäller både min självdestruktivitet och mina medberoenden i relationer. Får kämpa hårt för att inte lägga mig i för att dämpa egen ångest. Jag vill ha vila. Jag vill ha sommar.

Men det är bättre. Det är bättre än någonsin förr. Glöm inte det. Glöm inte.

ryser jag av beundran över alla er som har erfarenheten och kan visa hur ni gjort !!!

Forumets urkraft på allra bästa sätt !!!!

Och jag hejar på dig Azalea !!!

Starkt Azalea! Så bra för dig. Det är din tid nu. Jag tror att detta är enda vägen att rädda dig och kanske din man. En stor styrkekram

Försök hålla kvar den urkraft du fick tag på.
Och jag önskar dig en fin kväll.

Och det uppskattar jag verkligen. Jag försöker tänka klart men det är lite disigt i mina tankar ibland och lätt att falla tillbaka.
Men som svar på din fråga, har jag har nått min botten och vet att jag måste ta steget och kliva av så fort som möjligt.
Idag åkte jag hem och så klart låg mannen och sov med ölburk på bordet och vinfläckar på golvet.
Eftersom det är så svårt att träffa honom nykter nog så skrev jag ett brev om hur jag kände och jag hoppades att han väljer vägen till ett bättre liv samt att jag kommer att tänka på mig själv och mitt liv från och med nu.
Samt att jag fyllt i skilsmässopapper och skrivit under det och bad honom göra detsamma. Jag la alltsammans på bordet och åkte iväg. Planerade att svara på hans första samtal och hålla fast vid att jag vill skilja mig nu med hand underskrift eller utan.
Han ringde aldrig..... skönt på ett sätt.
Så ja, Ullabulla jag är klar att vända blad och gå vidare. På måndag ska jag skriva på lägenhetskontraktet och få en egen dörr att stänga om mig.
Ha en fin kväll?

Att klara att åtminstone börja trassla ut trådarna.
Som att nervändarna var helt bedövade och inte visste vart de skulle ta vägen.
För jaget hade nästan upphört att existera.

Att formulera en ny livsväg tog för mig flera år.
Men byggklossarna kommer sakta att läggas utom man orkar hålla fast vid dom.
Som en magnet är de annars tillbaka till det gamla osunda.

Vi håller på dig azalea.
Ibland saknar jag en telefonjour där man fick vara ett stöd,eller få stöd när det är som tyngst.

Det är svårt - jag är mycket för att kommunicera och han också. Men han säger mest det som förväntas av honom och har långa resonemang som inte är förankrade i hur han känner utan bara tänker intellektuellt. Egentligen har nog ett av våra stora problem varit hans avsaknad av självinsikt, tyvärr har den tycker jag blivit ännu värre nu. Alkoholmissbruket har gjort att han tar till lögner även kring saker jag inte frågat om så han skulle inte behöva ljuga. Jag tror tyvärr att det behövs tid för att vi ska kommunicera just nu - jag är väldigt knäckt emotionellt och han saknar självinsikt så förutsättningar för samtal känns svåra men vi behöver nog definitivt göra något sådant framöver.

Det jag är mest fundersam över är hur mycket jag ska oro mig. Klarar de flesta bara att sluta dricka trots två återfall och att man behöver läggas in för bryt hjälp är det så enkelt? Jag är också oroad att han tror separationen är ett sätt att må bättre men jag tror inte det på sikt. Jag har nämligen gjort allt hemma under lång tid då han har adhd och svårt att få saker gjorda. Är rädd att när hösten kommer och han ska ha barnen igen så är livet inte lika fritt och roligt längre som det är nu (sommar och singel).
Tack för råden Rosette.

skriv ett inlägg här eller bara för dig själv. Ett inlägg som BARA handlar om dig, inte ett ord om din man. Skriv vad du tycker om att göra, vad du blir glad av, dina starka sidor, vad du är intresserad av, vad tycker du om hos dig sjölv mm. Klarar du det? Jag gjorde det inte. Hela ens liv och existens utgår från andra när man är medberoende. Men det går att bli självfokuserad som inte skall blandas ihop med självcentrerande. Kram till dig och du förtjänar att ha det bra

Pröva att hålla med då han säger sånt som att du gör si eller gör så.
När han säger sånt som ”... du hjälper inte till” osv.
Då säger du ” ja visst är det så, och så har jag bestämt mig för att göra”.
” ..,. Helt riktigt uppfattat” och viktigast:
Stoppa där utan att förklara, ursäkta ändra eller värdera. Bara håll med, men utan att gå in i någon vidare diskussion.
Säkert kommer din man att bli provocerad och känna sig arg över din respons på det som bara eg är att han lägget sin egen skit på dig- utan att du tar emot skiten.
Träna dig på att känna dig obekväm osv.
Han kommer sluta småningom eftersom han inte får dig att känna dåligt samvete tex.
Antagligen mår han dåligt psykiskt och känner sig dålig- för att stå ut med den känslan då sipprar den ut till alla som är villiga att agera soptunna.
Du är ingen soptunna för hans skit.
Du är en människa som bara har ansvar för det som är DITT liv. Han har inte velat vara en del av att göra gott för dig, så...

Har du nått botten azalea?
Är ditt liv med mannen över.
Har du mod och styrka att gå.
Att sova på soffor känns kanske lite som att ditt hopp inte är helt ute
Din botten är inte nådd.
Att vilja ha skilsmässa är ju inte att faktiskt helt enkelt se till att göra det.

För varje bottennapp som den sjuke gör.
Desto djupare sjunker ofta den anhörige också.

Och det är ju en sjukdom där slutet är död eller total nykterhet om man nått sista stadiet i sjukdomen.

Vi anhöriga står bredvid och tänker att nu.
Nu äntligen är botten här och nu måste han ju inse.
Men du står ju någonstans ändå kvar med det sista halmstrået.

Du får bli arg på mig,men kokar man ner det så kommer ju ändå slutsummeringen.
Ska du stanna eller gå?

Och en stor kram från en som varit där du är.
Jag vet hur svårt det är.
Men hur mycket du ändå hoppas tror och vill så är din man inte där.

Han tog inte emot hjälpen,för han vill inte sluta dricka.

Fortsätt skriva,ju mer du låter ditt nuvarande liv sjunka in.
Ju mer kan du ta ställning till om det är såhär du vill leva.

Jag retat upp mig på att ingen har frågat mig eller någon annan anhörig hur det har varit eller hur vi upplevt det.
Vi har stått helt utanför alltihop.
Tycker nöstan att det är snudd på tjänstefel som det har blivit hanterat.

Tack för att ni skriver i min tråd. Det betyder mycket för mig att läsa er input.
Du har säkert rätt Ullabulla. Han kommer inte att sluta dricka med tvång, och han har säkert inte druckit klart än. Men jag kände bara att det kunde ju finnas en liten chans för honom att komma till insikt där. Plus att jag hade fått det lite lugnt hemma och hunnit andas lite. Egoistiskt av mig.....

Han skötte sitt försvar fint i förvaltningsrätten och de valde att tro på en alkoholist. Hans försvar var:
Jag har alkolås på min bil.
Jag har jobb.
Jag har vårdkontakt på hemorten.
Jag har en underbar familj som väntar på mig hemma.

Det som han inte sa var:
Alkolås på grund av grov rattfylla.
Sommarjobbet är slut.
Vårdkontakt består av blodprov av tvång för alkolås.
Familjen finns inte hemma längre och frun vill skiljas.

Allt klappat och klart, vi släpper honom direkt!
Så från att jag var på besök kvällen innan som var tvunget att vara planerat och övervakat till att han glider in framför huset i en taxi dagen efter är lite svårt att hänga med i.
Jag är snart chack matt

Det där hade jag kunnat skriva för fem år sen. Jag hade det EXAKT sådär. Till slut gick det inte längre, jag hade inget val längre. Jag köpte en lägenhet med hjälp av mina föräldrar, bakom ryggen på min man. Sen mejlade jag honom, en förmiddag när han var på jobbet, och berättade det. Han blev så klart vansinnig. Och ännu sjukare. Men på nåt sätt orkade jag stå på mig, och han bodde omväxlande på hotell och hemma hos sina föräldrar i väntan på datum för utflytt. Han var såklart vidrig under tiden. När vi väl flyttade isär kom han sig inte för att köpa sängar till barnen, så då kunde de ju inte vara hos honom. Sen blev han blixförälskad, och barnen blev mindre viktiga. Sen köpte han sängar, men orkade inte montera ihop dem. Sen "blev han utbränd" och orkade inte ha barnen. Det är fyra år sen vi flyttade isär snart, och han har inte haft barnen sovande hos sig en enda gång. Han har träffat dem ibland, det har gått bra nån enstaka gång men mest dåligt. Det är över två år sen han träffade dem utan övervakning av sina föräldrar. Just nu är han på behandlingshem (det är nästan tre år sen han blev uppsagd pga sitt missbruk) och han dricker inte, men hans mindset är fortfarande detsamma: exakt allt är mitt fel. Vårdnaden lyckades jag, via advokat, få överskriven på mig förra sommaren, utan rättegång.
Mitt i allt vidrigt kan jag ju se, så här i efterhand, att det rullat på rätt bra. Det har blivit bra för mig och barnen, även om det inte är nåns drömsits. Jag var också jätterädd att behöva lämna barnen hos honom halva tiden, men det slapp jag alltså.
Önskar dig all lycka och en ljusare framtid! Jag har en blogg där jag skrivit mycket om min väg ut, kanske hinner du hitta den innan admin tar bort länken: (borttagen länk, admi.)

.

Tack för ditt svar.
Jag vet ju innerst inne att detta är något han måste välja själv. Är samtidigt så orolig att han ska krascha helt när jag lämnar honom: köra full, förlora jobbet och lägenheten osv. För barnens skull känns det så oerhört plågsamt.
Jag är så kluven. Och trött. Jag har ett heltidsjobb, ensamt ansvar för 3 barn, 2 sjuka föräldrar och så en mansbebis på det. Jag vet inte hur länge jag ska orka.

Jag instämmer med Skrållan. Det är bara han själv som kan förändra sitt drickande och då är förutsättningen att han har viljan till förändring. Jag har skrivit och följt forumet många år och har just inga illusioner kvar. Läs i olika trådar så ser du själv. Jag skulle understöda avslutningen på den sista meningen i ditt inlägg - men det är förstås du som väljer. Dvs du väljer ditt liv - det enda liv du har makt att förändra. Ha en skön sommar, ta hand om dig? / mt

Du kan inget göra åt hans drickande. Det kan han bara göra själv. Jag har försökt allt med min man. Och vi har varit ihop i 20 år. I hans fall har drickandet eskalerat.
Man skulle ju önska att det vore en Quick fix, men så är det ju inte.
Försök att ta hand om dig själv och hoppas du kan ha en skön semester ändå.

Så bra att du börjar skriva här. Många goda råd får man från dom som har erfarenhet av samma saker. Jag skrev på detta forumet för flera år sedan. Men nu öppnade jag en ny tråd. När jag ser tillbaka på det jag skrivit för flera år sedan, så är det samma nu. Mannen dricker sig full fredag, lördag och några öl söndagar. Ibland även på veckorna. Inget har blivit bättre de åren jag väntade på att han skulle bli nykter.
Jag har nu ställt ett ultimatum, ingen alkohol och behandling. Han kan inte sluta dricka så nu har vi bott isär i 3 månader. Han har tecknat sig för en lägenhet och jag också. Vi håller på med huset så att vi kan sälja det.
Jag kände att jag bara hade 2 val, trots att jag älskar honom, och det är att stanna och acceptera att han dricker eller att gå. Jag har provat allt. Jag kan inte få honom nykter.
Det är ju värre för dig som har barn. Vi har inga barn tillsammans.
Så jag tror även om du stannar, så kan du inte få honom nykter. Det jobbet måste han göra själv.
Det har inte varit lätt att lämna, men undan för undan blir jag starkare. Hittar glädje igen. Och jag är så tacksam för att jag har ett brett nätverk med släktingar och vänner jag kan prata med när allt känns tungt.

Jag var trött och förtvivlad när jag skrev gårdagens rätt så röriga inlägg. Vad jag undrar över är vad som är bäst för barnen: att stanna kvar i en relation fylld av bråk där jag ändå lyckas ganska bra med att vara en buffert mellan barnen och deras stundtals berusade far eller att lämna honom och riskera att han ska vara själv med barnen varannan vecka? Är det vettigt att stanna i relationen och försöka stötta honom så gott jag kan så att han kanske, kanske blir nykter? Han har ju trots allt viss insikt i sitt missbruk. Någon form av kärlek har jag ju såklart kvar för honom och jag har svårt att se hur jag ska kunna leva utan honom som jag har bott med så länge, men jag vet inte vad som är uttryck för flera års medberoende och manipulation och vad som är ”verklig” kärlek.