Senaste kommentarerna i forumet

Hej jag är ny här vet inte vem jag ska prata med och behöver skriva av mig. Jag och min sambo har bott ihop 2år. I början när vi blev ihop sa han att han inte drack. Sen flyttade vi ihop några månader i så märkte jag han drack väldigt mycket, varje helg och ibland även mitt i vardagen. Jag sa ifrån efter de gått ett år att jag gör slut om de inte minskar. Alkoholen har minskat men de är kvar varje helg ska han dricka fredag, lördag söndag mellan 3-8 öl. Spriten försvann ett tag då han blir så jobbig och ska bara bråka när han dricker starksprit.

Nu är de så att han fått semester v30 så fredag, lördag,söndag och nu v30 måndag, tisdag, onsdag har han druckit. I lördags Blev de 10 öl, 2glasvin och i går 5 öl sen starksprit. Jag vet inte vad jag ska göra säger så de inte spårar? Jag tog semester idag Torsdag och vill inte alkoholen förstör våran semester.
Finns de något jag kan göra?
Han säger han inte har alkoholproblem och han gör hellre slut än söker hjälp för något han inte har. Han säger att alla som har semester och är runt 30 dricker varje dag och att de är jag som är konstig som aldrig dricker typ. Starkspriten kom fram igår och jag mår så jävla piss när han är full och jag dricker typ aldrig då jag inte gillar smaken.
Alkohol för mig är lika med ångest och panikattacker.
Går de att rädda sommaren eller är de dags att ta tag i att göra slut för mitt eget bästa?

Skulle verkligen behöva råd från er. Jag känner mig så ensam i detta.

Min man sedan 15 år tillbaka är alkoholist.
Han har alltid haft ett avvikande sätt att dricka på, blivit för full, betett sig underligt, sagt elaka saker på fyllan osv men de senaste åren har detta sakta utvecklats till att han under en period drack nästan dagligen och däckade på soffan vid ca 21 tiden varje kväll. Dessutom blir han aggressiv ca 1/10 gånger han dricker och skrämmer mig och barnen med skrikande och obehagligt beteende. Han har t.ex hotat att döda mig några gånger på fyllan ”för att få ut min livförsäkring”, kallat mig för ”feta kossa” eller ”feta hora” osv framför barnen. Han har hela tiden skött sitt jobb utmärkt även om han mot slutet av ovanstående period av våra liv vid något tillfälle åkte skitfull till jobbet och sov där (men inte blev upptäckt) samt kört bil efter att ha druckit minst 3 öl, något han tidigare varit oerhört noggrann med att aldrig göra.

Jag har bråkat, tjatat och ställt ultimatum. Jag har hotat med att lämna honom och försöka ordna egen vårdnad om barnen. Numera har vi aldrig alkohol hemma (utöver den han köper i smyg) och han dricker aldrig öppet framför mig längre. Jag har berättat för min familj och hans men får inte så värst mycket stöd någonstans ifrån. Hans pappa tex tycker att jag överdriver då min make klarar av att hantera ett jobb och därför ”inte kan vara alkoholiserad”.

Han har viss insikt i att han inte kan hantera alkohol och har gjort stora förändringar i sitt drickande. Han har tagit kontakt med beroendevård och har sedan ca 6 månader börjat ta Campral men han dricker ändå ca 1-2 gånger i veckan. Eller med andra ord såfort han tror att han kan komma undan med det. Han ljuger ständigt. Om allt möjligt men fram för allt om sitt drickande. Jag ställde mitt kanske 100de ultimatum inför semestern och sa att han inte fick följa med mig och barnen om han inte lovade att bli nykterist. Han lovade, denna gång även inför vårt äldsta barn som är stort nog att fatta vad det handlar om. Under 2 veckors semester drack han ändå vid två tillfällen: en gång var han dyngrak (framför barnen) och vid det andra tillfället drack han bara en öl. Han lovar och svär att han ska bättra sig. Han lovar att han ska leva som nykterist och tycker att jag borde stötta honom i hans kamp och inte kan bli så arg som jag blir när han dricker. Han menar hela tiden att han har kommit långt och numera ”nästan inte dricker alls”. Problemet är att han känns som en tickande bomb. Jag kan fortfarande aldrig slappna av när han är själv med våra yngsta barn. Jag undrar alltid om han dricker eller har druckit. Jag kan inte ta med honom på middagar eller fester då jag hela tiden måste bevaka honom.

Men det största problemet är såklart våra barn. En del av mig vill bara dra. Men han vill ha delad vårdnad och vid en rättegång är jag inte så säker på utgången då han har ett högt uppsatt jobb, är väldigt talför och proper. Så jag undrar vad som är bäst för dem i detta läge? Ska jag stanna och bråka och slita och försöka pusha honom mot nykterhet? För deras skull. Och till viss del för hans. Eller separera och hoppas att han inser att han inte klarar att ta hand om dem? Han dricker jämt när han är med barnen i vanliga fall. Han nattar dem sen börjar han dricka, men några gånger har jag kommit hem och barnen är fortfarande vakna och ligger och kollar på film men han är utslagen på sin favoritplats soffan. Oftast lyckas jag gå emellan och liksom mörka för barnen när han är dyngrak men ibland har de undrat varför pappa är så konstig.

Diskrepansen mellan vad han säger och vad han gör är enorm. Jag och barnen är det viktigaste och mest fantastiska han har och han ”skulle gå under” utan oss. Men i verkligheten är han rätt så ointresserad av både barnen och mig. För det mesta tittar han på sin telefon och vill att barnen ska titta på TV så att de är lugna. Sjukt nog har jag så svårt att se ett liv utan honom. Jag tror ständigt på hans utläggningar om nykterhet och hur mycket han älskar oss bara för att bli besviken och sviken om och om igen. Jag är så trött och jag vet inte vad jag ska göra.

Är sanningen så trist att en beroende måste vilja själv.
De måste ha druckit klart,eller lida så enormt av konsekvenserna.

Många med ett beroende kan under olika omständigheter ha kommit under vård,men om motivation och vilja inte finns så är det svårt att arbeta mot det.
Så människans fria vilja att supa ihjäl sig finns alltid som ett alternativ.

Jag minns några rader:
-jag hade planerat att ta livet av mig pga mitt drickande och dess konsekvenser.
Men jag avstod,för då skulle jag inte kunna dricka mer.

Jag hoppas du orkar stå fast azalea,trots oviss framtid och hemmet på undantag.

Hur kan dom ens göra så?! Proffs som jobbar med alkoholister borde väl förstå bättre än att tro ett enda ord de säger för att försöka tala sig ur behandling, straff och allmän knipa! Manipulerandet verkar inte varken rätten eller soc förstå, saknar skolning för att hantera det. Lider med dig!

lider med dig !

Att vi alkisar har fulländat konsten med manipulering är ju känt för nästan alla. Märkligt nog inte hos de som har tagit ett yrke där de tror att de kan "hjälpa" oss.

Jag har inte behövt manipulera människor på väldigt länge men jag kan konsten fortfarande och liiite kan jag plocka fram för att ibland få min vilja igenom fast i betydligt mer oskyldiga saker.

Men i det här fallet som du beskriver så har han ju fått en LVM på sig och det ska han inte kunna snacka sig ur.

Men ta dig bort därifrån fort, fort nu....

Kram !!

Ditt dyrbara liv på att vänta ut honom? Och vad är det du väntar på? Har läst om ditt liv förut här på forumet och inget verkar förändras när det gäller honom. Börja ta hand om dig själv och lev ditt eget liv istället för att leva i hans skugga! Kram

Välkommen hit. Här kan du få goda råd och stöttning. Har också ställt ultimatum. Mannen valde att fortsätta dricka. Drogen är stark. Men som du, så var jag tvungen att göra något. Kände att jag blev mer och mer ledsen och avstängd.
Och jag känner att jag gjorde rätt, även om det är kämpigt. Sakta, sakta börjar jag få tillbaka glädjen. Jag och mannen håller på att sälja ett hus, så vi är tvungna att ses en del ändå. Det är kämpigt.
Fortsätt att skriva här. Så skönt att få råd från flera som har samma erfarenheter. Det har hjälpt mig.
Och bra när jag tvivlar, då läser jag hur det var. Då vet jag, att jag är på rätt väg.

Så svårt, nu har jag ställt krav på att min partner måste sluta dricka, bli nykter annars måste jag lämna honom för att inte förgöras själv. Har märkt sedan vi träffades att jag blivit mer och mer nedstämd. Han går från aa möten direkt till krogen. Varannan gång vi ses ungefär har han druckit. Han är inte närvarande, känns som han befinner sig någon annanstans. Själv har jag ingen att prata med om detta. Behöver verkligen få ur mig en massa.

Det är obegripligt alltihop. Imirhon tänker jag ringa socialtjänsten och fråga vad som händer och har hänt. Är de verkligen så slappa?
Han skulle skickats iväg typ i tisdags förra veckan men hade hög feber av någon form av infektion. Då flyttade de frsm transporten några dagar och nu var det bokat till imorgon. Så himla synd att han inte åkte iväg när han skulle.

Ja visst är det så att man känner sig lite hemlös, även om man bor hos släktingar.
Du är värd något mer Azalea, än att anpassa dig efter en man som inte vill ändra sig.
Så konstigt att dom skickade hem honom.
Han behöver ju verkligen få vård.

Ja, jag ska verkligen hoppa av detta destruktiva tåget.
Det tråkiga är ju bara att nu är det jag som åker omkring med bilen fullastad med tillhörigheter och sover på soffor igen.
Hade såå gärna velat ha en lugn semester själv HEMMA där jag kunnat läka och få lite krafter inför avslutandet.
Men nejdå, skicka hem honom igen så anhöriga kan stå med lång näsa och få sopa upp allt elände.
Kram till dig Nordäng

men verkar inte vara så ovanligt. Fast det är ju upp till honom om han vill ta den hjälp han får eller riskera sitt liv och tacka nej! "Hoppa av" det hela så slipper du åtminstone bli direkt påverkad i ditt eget hem. Vad hjärtat sen känner är en annan sak. Jobbigt för dig, lider med dig♥️

Det är bra att du gör det som du känner känns rätt. Det är så lätt att ramla tillbaka och ge med sig fast man egentligen inte vill.
Bra jobbat

Han har legat 2,5 vecka på avgiftningen. Jag har gjort övervakade besök.
Han är omhändertagen LVM.
Höll på att dö med 5,0 promille
Bil bokad till imorgon för tvångsinläggning, behandlingshem.
Snack om att det kan ta upp till 1 år innsn han kommer hem igen.

Vad tusan händer då? Jo men visst, han snackar sig varm i rättegången på förvaltningsrätten och får åka hem.
Kom just hem till huset i en taxi och är sur på mig för att jag inte verkar glad.
Frågade om han måste göra några behandlingar, men nej säger han. Det är frivilligt..........
Fy f.......n vad besviken jag är just nu. Han som nästan döp ihjäl sig och det var ju inte första gången går bara åka hem igen. Hem och ta upp ditt liv igen och jag står här som en jä...ja nöt och fattar ingenting.
Är så grymt besviken att ingen kontaktar familjen och ens ställer EN liten fråga om hur det fungerar hemma.
Han som är alkoholist står ju givetvis och ljuger sig blå in gör dom och de köper det!!!!!
Fy vad jag ruttnar ihop på hela systemet?

Vad som känns bra för dig även om du fick göra det på ett lite annat sätt än planerat. Du är stark och bra på att lyssna inåt?? kram

Slapp undan klorna denna gång. Men ökad vaksamhet. Måste nog skaffa mig ett stödssystem av vakande ögon. Så jag inte trillar dit igen.

Tack Skrållan ? och jag gjorde något snällt för mig själv istället. En kort resa med en vän väntar. Äkta självkärlek. I got this.

Hej gros19 och tack för ditt svar!

Jag skulle gärna åka till månen om jag kunde få gå i ett program som kan förändra min situation. Problemet är dock det ekonomiska. Jag har skuldsanering som avslutas i december i år och det innebär att jag lever på existensminimum och därtill går det lilla jag har kvar till min son. 11.000 är för mig en omöjlighet att betala dessvärre. Men ska försöka kontakta Alanon och se om de har något här i mitt län åtminstone, bor i Västmanland. Något måste jag göra, jag är 65 och vill leva mitt liv innan det är för sent. Vill att min son ska vara frisk och glad och ta vara på sitt liv så jag också kan göra det. Det här forumet har givit mig lite hopp i alla fall och jag kan få känna att jag inte är ensam i detta elände. Tack och vi kanske hörs.

Jag fick i dagarna ett sms där min dotters alkoholiserade pappa ger mig skulden för att deras relation inte är bra. Jag har "sått split emellan dem". Han vill få mig att tro att han är nykter nu och har börjat om med en ny kvinna som förstår honom och kan stötta honom till ett nyktert liv. Han har varit sjukskriven för "utmattning och depression" sedan december, men säger att han varit helt öppen med sitt alkoholberoende inför arbetsgivaren. Det faktum att han försöker ge mig (och även vår dotter, 19 år) dåligt samvete gör det dock svårt för mig att tro att han varit så öppen med sitt alkoholberoende inför sin nya kvinna (eller sin arbetsgivare för den delen) som han påstår. Jag tycker inte alls att han verkar vara på bättringsvägen. Jag har inte kollat upp med henne om hon känner till hans beroende. Borde jag det? Borde jag känna skuld för att jag känner till hans missbruk, men låter bli att säga något?

Min dotters alkoholberoende pappa och jag är separerade sedan tio år tillbaka. Känslomässigt var separationen inte svårt alls för min del - men oron för hur min dotter skulle ha det under pappaveckorna var stor. Jag var inte medveten om mitt medberoende då, men så här i backspegeln är det väldigt tydligt att hans missbruk präglade hela familjen. Allt eskalerade dessutom under separationen.

Ett år efter att vi separerat flyttade han ihop med en annan kvinna, som ytterligare ett par år senare kontaktade mig eftersom hon upptäckt hans alkoholism. Därefter följde en lång period av gemensamma försök att få honom att bli nykter. Avgiftning, antabus, kontakt med arbetsgivaren, AA-möten etc, etc. Jag ville inte att min dotters pappa skulle vara en alkis helt enkelt och kände nog även en viss skuld i att jag inte sett och försökt hjälpa honom med hans beroende tidigare. Trots alla insatser slutade det med att deras relation tog slut och när han flyttade ut sa vår dotter att hon inte ville bo ensam med sin pappa igen. Sedan dess har hon bott hos mig och min nya man på heltid, men träffat sin pappa emellanåt - ibland har han varit nykter, ibland inte. Hans alkoholism har han aldrig pratat med henne om och om hon frågar om konstiga meddelanden hon fått försöker han bara skoja bort dem eller hitta på förklaringar, om han sluddrar skyller han på allergimedicinen.

Nu är hon snart 19 år och har just tagit studenten. Vi hade hoppats att han skulle vara nykter och kunna vara med och fira, men så blev det inte. Han skickade ett sms istället...De har inte setts sedan hennes födelsedag i höstas och innan dess var det förra våren. Hela förra sommaren var han upptagen med en ny relation och ställde in deras möten. Hon prioriterade inte honom heller. Vår dotter har varit mycket tålmodig och alltid svarat fint på hans meddelande, men jag tror att hon har tröttnat nu. Hon skickade ett sms där hon ifrågasatte hans elaka ton mot henne. Det var alltså detta som ledde till hans långa meddelande till mig där han i en ganska aggressiv ton uttrycker att det är mitt fel att hon inte vill träffa honom. Jag har inte svarat på hans meddelande. Borde jag det?

Jag är så trött på att hans alkoholism påverkar mig mer än tio år efter att vi separerat. Jag känner skuld, men inte för att min dotter har en dålig relation med sin pappa - det får han ta på sig själv - men för att jag inte förstått vidden av vad ett medberoende innebär.

Jag känner också skuld för att jag vill att han ska nå botten så att han ska kunna vända. Jag vill att han ska se, med nyktra ögon, på vad han ställt till med genom åren och genuint be om förlåtelse för det. Men är det möjligt att han nått botten och vänt - utan att se sin del i den dåliga relationen mellan honom och hans dotter? Kan han ersätta far-dotter-relationen med en ny kvinna, gå vidare och må bra? Kan man ta sig ur ett missbruk utan att konfronteras med vad man åsamkat andra, eller finns det anledning att misstänka att nykterheten (om det ens är en nykterhet) är tillfällig och osann?

Du är på väg att separera med en man du varit tillsammans med 16 år och ni har två barn ihop. Bara att separera är tufft och på det har han alkoholproblem som han jobbar med och tilliten mellan er låter som den tagit stryk kring detta med alkoholen. Han har ljugit för dig och att prata med honom om detta känns svårt. Du oroar dig för barnen nu, hur blir det för dom att vara själv med honom om han skulle börja dricka igen.

Helt förståeligt att ha svårt att lita på någon som kanske brutit ett förtroende flera gånger förut kring ett visst beteende. Det tar tid att bygga upp tilliten igen och det kommer att krävas en del från er båda, för honom att visa och för dig att försöka ta steg mot att lita på honom igen.

Jag får några tankar, hoppas det är okej att jag delar med mig. Något som kan vara hjälpsamt, lättare sagt än gjort dock, är att kommunicera kring detta på ett icke-dömande sätt. Jag förstår att det låter svårt med tanke på det du skriver här att ni nog inte kan prata om detta och senast utmynnade det i bråk som ledde till att han uttrycker att han vill separera.

Om det ändå skulle vara möjligt på något sätt skulle det troligt vara bra om det gick att sätta er ner och prata. Om du fick berätta för honom vad är du orolig för, vad kan du ändå se att han gjort bra och som kanske är tecken på att han kommer att klara detta osv. Fråga vad han behöver för att lyckas, om du kan hjälpa till med något (även om han tar ansvar över förändringen) för att underlätta när det gäller just barnen.

Om ni lyckas på sikt att ha en öppen och ärlig dialog kanske han vågar berätta för dig om han exempelvis skulle bli rädd att han är på väg att ta ett återfall. Troligast är att han själv bryr sig mycket om barnen och att han själv innerst inne även vill vara fri från bekymmer med alkoholen.

Förstår att detta låter svårt utifrån det du beskriver nu. Med stöd eller flera försök kanske det ändå kan gå. Samtidigt känner ju du honom bäst och vet mer om er situation. Vad tänker du om det här? Vad tror du skulle behövas för att kunna kommunicera om detta med honom, om inte nu på sikt?

Om du eller ni skulle vilja finns det stöd att få ofta från kommunen eller kanske via vårdcentralen. En idé kan vara att testa att ringa Alkohollinjen, 020-84 44 48. Det är kostnadsfritt och man kan vara anonym. Även om de är till för en person att ringa kanske ni kan ringa tillsammans, se om det kan hjälpa tilliten om den ena får uttrycka sig medans den andre lyssnar.

En annan fundering jag får, hoppas det är ok jag delar med mig lite till, har du eller han pratat med barnen om det här, kanske framförallt den som är 5 då? Det är något som ofta kan vara hjälpsamt, att prata om alkoholen och förklara att vuxna kan bli konstiga av den och att de kan säga till om de märker att pappa dricker.

Nu kom jag med flera tips och råd här, vet inte alls om det passar dig. Vad tänker du själv just nu?

Hoppas något av detta blir hjälpsamt, fortsätt gärna skriva och läsa här och förhoppningsvis får du stöd från flera här på forumet.

Vänliga hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja förändringen är som en dröm när man befinner sig i den situation du befinner dig. Ett under jag inte trodde var möjligt. Det anhörigprogram jag genomgått var på Nämndemansgården i Skåne, men det bör finns på fler ställen. Om du kontaktar Nämndemansgården, dom är i en klass för sig anser jag, så kan dom säkert slussa dig vidare om du tycker det är för långt att åka till Höör. Du bor på Rönneholms slott i Höör under en vecka om du väljer att åka dit. Googla på Nämndemansgården. Du kan även kontakta Alanon. Leta på nätet efter tfn nr. Alanon kan nog också berätta var du kan genomgå ett anhörigprogram. Programmet jag genomgick kostade 11.000 kr. Låter kanske mycket, men det var ovärderligt. Mitt sätt att överleva helt enkelt. Lyckas du inte hitta något anhörigprogram i närheten så hör av dig så kan jag nog hjälpa dig.

Mannen tyckte vi kunde sova ihop, när han ändå skulle grejja i huset. Det är min tur att sova i huset.
Men då sa jag, det känns inte bra för mig, vi ska ju inte leva ihop. Då tyckte mannen jag var löjlig. Jag åkte och sov hos släkting.
Tack för eran omtanke, InteMera och Nordäng67 ?

Från mig också. Snart är du klar med husfix mm och kan fokusera helt på dig själv och vad du behöver. Önskar dig en fin dag! Kram ☀️

Det kommer sämre dagar emellan och det är fint att du trots det orkar se situationen för vad den är, att du förstår att det är övergående även om du i stunden är väldigt ledsen. Hoppas du får en bättre dag idag! ?☀️

Hej!
Jag har levt med en man sedan 16 år tillbaka och vi har två små gemensamma barn ( 1 och 5 år gamla). För ett år sedan bodde vi utomlands en längre period och han började successivt dricka mer och mer varje dag. Jag tänkte inte så mycket på det utan tänkte att han skulle sluta med det när vi kom hem. Men det gjorde han inte på hösten blev han istället dålig hamnade på sjukhus för levern och skulle aldrig mer dricka. Bara ett par dagar senare började han dricka igen och tillslut blev han inlagd. Efter det drack han inte fram till i maj då jag en kväll fick veta att smygdruckit i en veckas tid och varit hemma från jobbet. Han hade även haft våra barn själv vid flera tillfälle under detta återfall. Han blir sedan inlagd igen och slutar att dricka. Bara efter ett par dagar bråkar vi och han säger att han vill separera. Så nu står jag här och är påväg att separera från honom. Det är tungt i sig eftersom jag älskar honom men jag funderar också på hur orolig jag ska vara för våra barns skull. Vissa i min närhet tonar ner det hela och säger att det inte är så stor grej och många är väldigt oroade för barnen. Jag kan inte prata öppet med honom för jag upplever att han ljuger. Bad mig komma hem och ta barnen bär jag jobbade för en vecka sedan för han hade 40 graders feber och sedan såg jag på imstagram att han var på lekland med barnen på eftermiddagen.

Jag behöver därför alla råd jag kan? Hur säkrar jag upp för barnen att han inte börjar dricka igen och att om han gör det tar han hjälp tidigt.

Vill så gärna spola tillbaka tiden, tänka klart och agera i tid. Nu är jag så rädd att allt är förlorat. Sviken för många gånger. Behöver fly fältet. Finns ingen energi kvar till att vänta o se om han rycker upp sig och tar tag i sitt beroende..
Så otroligt svårt när man har en så liten individ att ta hänsyn till också. Det är lättare sagt än gjort att bara ställa ultimatum och flytta. Vill som sagt inte orsaka något tumult framför vår lille son. Han har redan sett tillräckligt, när jag försökt förklara det ohållbara och sambon brusat upp fullständigt..
Känner mig helt maktlös och undrar hur jag ska ta mig ur det här helskinnat..
men en bra början är kanske trots allt att berätta för min familj? Börjar förstå att min sambo ändå inte kommer ta sig ur detta utan rejäl påtryckning från omgivning..