Senaste kommentarerna i forumet

Förbered dig på hans reaktioner genom att tänka ut några bra standardsvar på hans anklagelser. Gärna ganska neutrala utan anklagelser så att de inte blir en del i en pajkastning. "Jag vill inte längre", eller "Tråkigt att du känner så, men jag kommer att göra så ändå" eller något annat som känns OK för dig.
Om du spelar upp i ditt huvud hur du bemöter hans anklagelser på ett så lugnt och neutralt/vänligt sätt som möjligt några gånger, så kommer det att bli lättare för dig att säga det när det väl bli aktuellt. Och kom ihåg att andas så lugnt som möjligt under tiden du pratar med honom (eller, ja, det är ju alltid bra att andas lugnt förstås :-)) så att du håller dig så lugn som möjligt.

Släpp ditt dåliga samvete och ge honom skilsmässopapperna, det här är konsekvenser av hans dåliga beslut och handlingar!
Om han inte skriver på så kan du säga att du skickar in dem ändå. Då blir det automatiskt 6 månaders betänketid och sen behöver du anmäla igen att du vill genomföra skilsmässan i samband med att betänketiden tar slut för att skilsmässan ska gå igenom.
Kram!!!

gjorde min behandling så fick en behandlingsvän sina skilsmässopapper med posten till behandlingshemmet.
Han bröt ihop totalt och det pga att han hade gått med på behandling för fruns skull inte sin egen.
Efter ett par dagar fattade han vad han gjorde där och började forska i sitt egna beroendeliv och började få upp en längtan om ett nyktert liv. De skildes iaf och han fick en extra lång behandling via halvvägshus och var med på några stormöten innan vi tappade kontakten pga många mil emellan oss.

Men...som nystart skriver : Släpp honom nu ! Han fattar ju inte alls vad som händer.
2 ggr har jag mött folk på avgiftningen som inte har en susning om vad de gör där och då är det bara kört. En man som jag delade rum med var placerad på behandlingen under hot om omedelbart avsked men efter 4 veckor var det lika tomt i huvudet på han som när han kom dit, han lever inte längre.

Du har ett eget liv att ta hand om, du är värd det !

Hej, jag har läst allt du skrivit och jag tycker förstås synd om dig. Men, ge upp honom nu. Han kommer inte kunna dricka sina 2 glas vin, om han verkligen tror det är han utom all hjälp. Se nu till så han skriver på papperna innan han åker. Och ja jag kommer från andra sidan och brottas med alkoholen, jag vet om mina problem och försöker och försöker. Din man verkar inte fatta och han verkar dricka bra mycket mer än mig. Och jag dricker mycket.

Hoppas allt löser sig för dig och all kärlek och kramar till dig.

Det är ju konstigt hur man fungerar.
Som du säger att man tror att: Nu så blir det nog bra, har han äntligen insett så kastas man tillbaka i eländet igen.
Min man upp för sig precis likadant.
Sur, retligt och väldigt stum.
Fast nu har han skaffat sig riktigt stora problem denna gången. Fast det är kanske hans räddning i mina ögon. Han ser ju givetvis inte det så.
Han har nu tillbringat 1,5 vecka på avgiftning och kommer att köras på behandlingshem nästa vecka. Tvångsinläggning....
Så det är med blandade känslor jag tar semester nu.....jätteskönt att få en lugn och alkoholfri sommar men samtidigt konstant oro för vad som kommer att hända.
Jag önskar dig en fin semester för dig och dina barn och att ni kan ta vara på sommaren tillsammans.
Kram

Ja, den kommer att ta tid. Efter så lång tid och så många grusade förhoppningar, besvikelser och hårda ord är det inte konstigt om man inte känner sorg och smärta.
Men jag tror att hjärtat läker och man får ny luft under sina vingar igen. Vi måste nog bara låta det ta sin lilla tid
Gråta en skvätt
Vara besviken
Bli lite förbannad
Det är det som jag känner funkar för mig, att släppa ut det istället för att hålla det inne där det växer.
Ut med det gamla så det får plats för nya känslor.
Spinoza har en bra idé att skriva av sig för det gör ju också att man släpper ut så det känns lite lättare.
Hoppas att du får en fin semester, Skrållan??

Mannen ligger kvar på avgiftningen än, 1,5 vecka nu.inlåst.
Han är färdigbehandlad nu men förvaltningsrätten har beslutat om tvångsvård enligt LVM.
Så på onsdag är det planerat att han ska transporteras till ett behandlingshem.
Han har fortfarande inte fattat poängen med det hela.
Så sent som i förrgår tyckte han att så här kan man inte göra, bara för man råkar somna på ett tåg. - det hade ju inget med spriten att göra" . Om Jag försöker förklara att han behöver hjälp att sluta dricka och ändra sitt liv så envisas han med att han ska kunna dricka 2 glas vi på kalas som alla andra............
Det går liksom bara inte om trots att han hamnat i världens jobbigaste situation.
Nu har jag fått en sån himla ångest med över att ge honom skilsmässopapper.
Jag måste ju göra det men det känns som att sparka på en som redan ligger. Hur tusan ska jag göra????????
Han försvinner typ 60 mil bort på onsdag i upp till 6 månader. Jag vill ju inte vänta tills han kommer hem.
Fy tusan vilken beslutsångest.
Sov sött, allihop?

Hej!
Jag är alldeles ny här och har inte vänt mig till forum tidigare. När jag sitter och läser det ni skriver rinner mina tårar.
Tänk att det tyvärr är fler än jag som har det så här.
Känner igen mig så mycket i det ni skriver.
Från att man direkt ser på killen/mannens ögon att han druckit, sura och otrevliga humöret dom de ständigt har vare sig de ör nyktra eller fulla.
Känner även igen mig i att man är tyst och låter bli att hugga tillbaka, fastän man kokar inombords.
Man vet att om man håller sig lugn kommer han snart att somna. Då får man sitt lugn, om det så bara är i en timme innan man själv slocknat av utmattning.

Ja, det är inte så lätt att bryta gamla invanda mönster.
När jag är själv och med andra så ser jag allt väldigt klart hur jag borde göra och att jag måste sätta gränser. Att jag måste säga mej och inte ställa upp på minsta vill.
Men så fort han ringer och säger vad jag ska göra så faller jag till baka direkt i gamla spår. Det är som all tuffhet bara pyser sin kos och jag har inget försvar längre. Protesterar jag så kommer det anklagelser att jag hjälper inte till, du bara skiter i mig ellet du bara bryr dig om dig själv.
Och plötsligt kryper den där tvekan och ångesten över mig att jag är kanske sån
Så tråkigt att jag har så svårt för att stå upp för mig själv. Önskar mig mer mod.

Ja så är det nog Spinoza. Det tar tid att läka.

Jag har bra stöd av familj/vänner och alla känner till problematiken. Har även pratat med förskolepersonalen lite.
Däremot socialtjänsten... har ringt och varit desperat där, men det ända de kan erbjuda är samarbetssamtal. Som då är frivilligt, där pappan måste ringa själv för att ställa sig i kö. Vilket han vägrar...
Finns ingen man bara kan prata med för att få stöd i en svår situation utan då måste det komma in en orosanmälan, men det blir ju nedlagt eftersom att jag skyddar sonen. De orosanmälningar som finns på hans andra barn har en annan handläggare och de kommunicerar inte med varandra för det är enskilda barn de utreder, finns alltså inget sammanhang där man ser till en hel familjesituation.
Pappan har tackat nej till behandling via dem, det är på frivillig basis. Han Tror att han kan klara av att hålla sig nykter helt utan hjälp.
Har faktiskt också pratat lite med barnet. Tror också att tystnad skadar mer. Har sagt att pappa blir sjuk av alkohol och inte ska ha barn hos sig när han är sjuk.
Vet inte vad som är rätt eller fel i det, men jag har en klok 5 åring ❤️

Måste vara enormt frustrerande att se sin egen mamma gå ner sig i ett så destruktivt beteende/förhållande som du beskriver. Som jag förstår det så har du/ni försökt prata med henne om situationen? ❤️ Oerhört starkt tycker jag!
Har ni någon morförälder, morbror, moster eller nära vän till er och er mamma som ni känner er trygga nog att prata med angående er situation?
Finns det någon ni kan ta er till när det blir för mycket?
Ni ska inte behöva axla dessa bekymmer själva. Finns det någon i er närhet som ni känner att ni kan öppna er för? Annars ring hjälplinjerna som finns.
Skriv av dig här på forumet!
Ibland tar det lång tid innan en får svar här.. Men det kommer ❤️
Kram

Du skriver öppet och ärligt om din mamma och hennes nya man, där drickandet för din mammas del har eskalerat och hon är inne i en process där hon är nedtryckt och tar på sig skulden för hans beteende, t.o.m. för att han skadade henne. Det låter som en oerhört tuff situation för dig att stå bredvid och se detta, din mamma som rör sig mot botten, samtidigt som du själv inte mår bra psykiskt heller. Tror du att det skulle kunna vara hjälpsamt för dig att ringa och rådgöra med någon om den här situationen? Jag tänker att både Alkohollinjen på 020-84 44 48 och Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50 skulle kunna hjälpa dig att reda lite i situationen och resonera kring vilka gränser som är bra för dig att sätta och om hur du kan prata med din mamma om det här.
Hoppas att din tråd ska ta fart snart. Ibland får man ha lite tålamod och skriva flera gånger, ge inte upp!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Semestertider och som vanligt har jag långt innan oroat mig hur det ska bli denhär sommaren, då semester för mannen alltid inneburit fri tid att dricka.

Efter två veckor ledigt och fyllan faktiskt uteblivit började jag undra om han äntligen förstått att det gott räcker med en öl eller två som normala mänskor. Bara för att idag mötas av ”den andra” mannen när jag kom hem efter att ha varit borta några timmar. Tänk vad fort man inbillar sig att nu är det över med supandet, han kan och vill vara nykter och förstår varför han inte ska dricka. Bara på några veckor har man dragit skygglapparna på sig igen och man jobbar frenetiskt den tiden med att försöka hitta nån sorts varma känslor inom sig igen för mannen man en gång tyckte så mycket om. Men innan man riktigt är där så kommer ”den andra” fram igen och lika dum känner man sig som gått på återhållsamheten som om det löst ett långvarigt problem.

Han den andra är sur, irriterad, passivt aggressiv och svarar inte alls på tilltal (hans sätt att få en obekväm, låssas inte varken se eller höra en fast man ställer frågor). Sitter och nickar till i en solstol på gården. Vinglar till garaget med jämna mellanrum och fyller på med mer sprit. Huset luktar alkohol bara han ens varit in en stund.

Men jag har program planerat med barnen för kvällen så han får stanna hemma och sura över sin ensamhet bäst han vill. Blir bara trött på mig själv som än en gång varit så lättlurad, eller är jag bara optimist och önsketänkare som inbillat mig att årets semester skulle vara annorlunda än alla andra de senaste dryga 10 åren.

Han heter Jonas tror jag.

Vilken besvikelse för dig att finna att hans löften om att dra ner efter att ni fått barn bara visade sig vara tomma ord. Ett mycket tyngre ansvar som då vilar på dig, med huvudansvar för en liten bebis. Det är så tydligt i vissa lägen hur alkoholen verkligen kidnappar hjärnan... Du är inte ensam om att försöka hålla allt det jobbiga för dig själv, för att skydda den närstående med problem. Samtidigt tänker jag att du ju måste få kunna prata om hur du mår och påverkas av situationen du lever i med någon som står dig nära, om du vill. Fint att du kan prata med hans mamma, att du har börjat gå i samtal och att du tycker att det känns hjälpsamt att skriva här. Du tar emot stöd från flera olika håll och blir starkare i dig själv, för att kunna göra det som blir bäst för dig och din son. Så klokt!
Med hopp och värme,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hjärtat behöver lite tid att komma i kapp tror jag. Man får låta det vara dubbelt ett tag, det är nog en del av processen.

Kram!

Helt rätt tänkt. Du och barnen måste må bra först och främst. Och man kan ju inte hjälpa någon som inte själv vill. Han kan ju bara bli frisk själv.

Tack, det var ju såklart inget lätt beslut, men det var det rätta
Jag och mina barn är värda mer helt enkelt
Jag tänker även att mår jag bra , så mår mina barn bra
kram

Fin dikt. Säger allt.
Bra beslut 5barnsmamman . Kram till dig

Jag har valt att separera, jag kom till insikten att jag vill inte att mitt liv ska gå ut på att "känna av" min sambos humör, känna otrygghet, oron över dricker han eller inte, mitt liv ska handla om MIG och MINA BARN, våran lycka och våra val.
Jag har lagt alldeles för många timmar på att gråta, känna mig beskiven, sviken, skämmas, och oroas på honom, nu är det dax att gå vidare

Jag har en dikt som jag tycker ör bra

Lämna allt det som fått dig att lida bakom dig
lämna allt det som sårat dig och som du inte kan förändra
frigör dig från känslor som förgiftar dig och bär endast med dig styrkan och modet för att börja om på nytt
försvara din sinnesro och tillåt ingen att stjäla ditt leende för att du förtjänar det bästa!!!

Tack för ditt svar! Hur hittar jag naprapaten du nämner?

Känns lite vemodigt att åkt på en liten semester utan mannen för första gången. Ibland är det så svårt att förstå att det inte blir vi.
Försöker njuta och vara tacksam över att jag inte behöver se en full man.
Varför hänger inte hjärtat med i mina klara tankar?

Ja det måste ske förändring. Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro drickandet skulle bli värre när vi blev föräldrar (han lovade ju något helt annat). Förmodligen blev väl pressen för stor..Hela min värld rasade när han valde att stanna på systemet påväg hem från BB. Han visste så väl att det skulle såra mig enormt, men suget var för stort. Därefter har jag gång på gång förvånats och blivit så himla ledsen över hans prioriteringar..

Har egentligen många runt om mig som jag skulle kunna vända mig till, om inte det där j*vla medberoende funnits där. Ingen i min familj vet om hans beroende, kanske misstänker de något, men inget vi diskuterat. Rädd för att de ska döma ut honom direkt.

Hans mamma har försökt prata med honom för ett tag sedan, men det gick inte alls.. Hon skulle låta han sköta sig själv.. men hon är i alla fall den person jag ventilerar med mest.

I julas fick jag nog o började gå på stödsamtal, tanken var att få med sambon så småningom men inte lyckats än..
Och nu är jag här och skriver. Det ger faktiskt mer kraft än jag kunde tro!

Hej Handlingsförlamad! Det låter som att du är i en viktig process just nu. Du förbereder dig för att sätta tydligare gränser och bryta upp, för din och er sons skull. Så klok du är som tänker igenom noga på vilket sätt du bäst får fram ditt budskap, utan att äventyra er säkerhet. Det är ju jätteviktigt! Har du något stöd att ta till, någon som du kan prata med om det här, utöver att du skriver här i forumet?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vilken tydlig gränssättning du beskriver, du håller dig till det du föresätter dig för din och dotterns bästa. Starkt! Bra att du tar emot stöd från soc och även skriver här.
Med hopp och värme,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet