Senaste kommentarerna i forumet

Det låter som en oerhört pressad situation, att det praktiska gör att ni behöver tillbringa tid tillsammans när det du egentligen skulle vilja vara ensam. Förståeligt och inte alls konstigt att det är svårt att fokusera på annat i ett sådant läge. Jag får en tanke om att det ibland kan vara hjälpsamt att tillåta sig att vara ledsen och besviken, att bara låta känslorna finnas där. Vad tänker du? Finns det någon som kan vara ett stöd för dig i det här? Fortsätt gärna skriva och berätta hur du har det. Vi är många som hoppas att det praktiska snart ska ha löst sig, så att du får möjlighet att andas ut och fylla på med energi.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

sjuk två av dagarna. Men ändå klart den lugnaste på, ja, så sorgligt. Men väldigt länge.

Var inte vaksam så föll tillbaka i lite gamla hjulspår med ett försök att börja dejta. Aldrig gjort. Så krävdes mkt mod. Men om det var ett bra eller dåligt beslut vette sjutsingen. Men man kan faktiskt backa bandet.

Det betyder iallafall. Att det börjar bli bättre. Jag börjar vilja testa på livet igen.

Och att fällorna är många.

Ja min gamla kloka mamma, sa en gång, så länge du älskar är du kvar! En tankeställare för mig också!

Träffade min nuvarande man för ca 8 år sen. Han har 3 barn, jag 2 sen tidigare. Förstod inte, fast jag vuxit upp med en alkoholist till pappa och bror. Kanske jag blundade! Slag, psykisk misshandel under så många år! Varför tar man allt skit? Pantade idag, " men vi köper ingen mat" måste ha pengar till öl och cigg"! Jag går hungrig, har fått problem med balans, yrsel, ramlade sist när jag tog ut hundarna. Slog hål på mina ben. Han gömmer " sina" öl! Har varit nykter, men fick inte köpa mat. !!

Jag har försökt finnas där
Även i fallet, i fördärvet
Jag har inte lämnat
Bara väntat tills du kommer tillbaka

När du är tillbaka ber jag om förändring
Ber dig ta hjälp
Ber dig offra i alla fall lika mycket
För förändring
Som för fördärvet

Men du vill inte höra
Tycker jag ställer krav
Ser jag inte hur du kämpar, frågar du?
Jag ser
Jag ser att du kämpar för att stanna
Uppe en stund
Men du kämpar inte för förändring
Kämpar inte för oss

Det blir för jobbigt för dig
Kan jag inte bara vara glad
Att du är nykter nu
Lita på att du inte kan dricka
Inte får dricka

Nej det funkar inte så
Inte alls så
Jag vet ju att du vill dricka
Att du kommer dricka
Den dagen jag accepterar det
Den dagen
Bryr jag mig inte längre
Om dig
Om oss
Jag bryr mig inte längre
Om du dricker eller inte
Om du lever eller inte
Då har jag gett upp.

Ja du sitter verkligen fast i ett medberoende och det måste vara förfärligt och så osunt. Att hjälpa någon som man bryr sig om är ju mänskligt och en fin egenskap, men att ta ansvar för någons liv är inte möjligt. Så här ser jag det - du har ingen möjlighet att förhindra att ditt ex går under och i värsta fall dör. I regel brukar det inte gå så långt, men det är ingen omöjlighet det kan man inre blunda för. I vilket fall som kan ju inte du vaka över honom varje sekund och om du försöker så är det du som går under. Det är oehört plågsamt att se någon man bryr sig om rasera sitt liv, göra val som är destruktiva, men du kan inte förhindra det. Som jag ser det behöver du i första hand hjälp och du har ju psykologkontakt. Kolla på nätet efter någon alanongrupp är mitt råd. Det första man får lära sig där är att man är maktlös och inte kan förändra en annan människas liv, men du kan förändra ditt eget förhållningssätt. Maktlösheten är en förfärlig känsla men när man väl insett det då känns det väldigt befriande. Detta handlar inte om att inte bry sig om den andre bara om att inse fakta. Du kan tala om var det finns hjälp att få, både för den psykiska hälsan och missbruket. Brukar gå hand i hand och missbruket i sig skapar mycket ångest. För att kunna tillgodogöra sig hjälp av psykiatrin behöver ditt ex vara drogfri och kommunen/socialförvaltningen erbjuder missbruksvård. Du kan även göra en orosanmälan dit och om ditt ex har behov av vård och motsätter sig detta kan det bli aktuellt med tvångsvård om det är fara för hans liv. Men DU FÖRST så tänker jag.

Lycka till det kan bara bli bättre!

Vilken oerhört svår situation du beskriver. Du har under många år gjort vad du kan för att få ditt numera ex att ta sig ur svåra psykiska problem och problem med droger och alkohol, men det låter som att det också tar mycket av dina krafter. Du är i ständigt standby-läge och hör av dig och kollar läget varje dag. En oerhört fin omsorg om en som står dig nära. Samtidigt till ett högt pris för dig. Du ska inte behöva känna dig ensam ansvarig för att hålla honom vid liv, även om jag såklart förstår att det är svårt att släppa det när t.ex. jouren från boendestödet inte dök upp som utlovat. Klokt att du nu själv sökt hjälp för att ta hand om dig. Förhoppningsvis kan psykologkontakten handla om mer än bara "du måste sluta ha kontakt med honom", jag tänker mig att det finns många saker man kan jobba med... Har du kunnat prata med ditt ex på något sätt om hur den här situationen påverkar dig? Hur är hans inställning till att söka vård, går den att påverka?
Återigen, varmt välkommen till Anhörigstödet. Skriv gärna mer, ibland tar det ett tag innan nya trådar tar fart.
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Azalea! Vilken berg- och dalbana den här "semestern" (jag skriver inom citationstecken, för det känns ju inte som att du har fått vara ledig?) har varit för dig! Så klokt av dig att du använder forumet för att skriva av dig och även kunna gå tillbaka till hur det har varit när tvivel och oro kring beslutet att lämna dyker upp. Vi är många här som tror på dig! Du har tagit många viktiga steg nu, du har sagt upp dig från jobbet som "skötare" av din man, du har en egen lägenhet som du snart får flytta in i och det märks att du mentalt börjar släppa honom lite mer och börjar rikta fokus mot vad du mår bra av, t.ex. den där middagen med dina barn. Har du några i din närhet som du kan prata med om hur du har det och som kan stötta dig i ditt beslut?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

...tog i lite för hårt. Kanske du hann läsa azalea,kanske inte. Jag vet hur fruktansvärt tufft det är när man är inne i den djupaste av svackor och ska se på när de sakta super ihjäl sig. Det sliter enormt.

Jag tänkte skruva lite om läget här nu.
Det är för att få ur mig det men också för att kunna läsa här igen i min tråd när mina tvivel och oron gnager i mig ifall det är det rätta att lämna.
Han lyckades ju slingra sig ur 2 LVM omhändertagande på 2 veckor. Helt sjukt hur systemet fungerar i förvaltningsrätten.
Sista gången hittade vi ju honom i diket asfull när han kom från behandlingshemmet. Galet......
Jag håller mig lugn hör hemma och rycks inte med när han börjar tjafsa eller försöker trigga mig. Nädu, jag nappar inte på det betet längre.
Blev ändå så förbannad inombords ikväll när han låg och skröt om att han är den ende som lyckats vinna i rätten 2 gånger vid LVM.
Han fattar absolut ingenting!!!!!!!
Det är ju inget han vinner på i långa loppet på. Men det är ju den vanliga vissn:
Jag har inte gjort nåt!
Hur kunde msn göra så här mot mig!
Hur kan man som fru anmäla mig?
Så gör man inte!
Ändå har han druckit varje dag sen 15 maj och då är det mycket starksprit.
Udag slank det bara ner 35 cl gin och vinglar omkring och sluddrar när syster är här. Men nä då...... Jag har inte druckit något.!! Blånekar och är i sån förnekelse så det är makalöst.
Jag läste pappren från akutpsyk som han legat på i 3 veckor totalt och de skriver att han är i sån förnekelse att de inte kan avgöra om det är hans personlighet eller om det beror på hjärnskador. Usch så hemskt det var att läsa.
Nåväl det var lite repris och lite nytt på hur livet ger sig jämte min förnekande, vill/behöver ingen hjälp man.
Sov sött allihop ?

Jag är stolt över dig och det du har lyckats göra. ?
Jag jobbar vidare och har c:a 3 veckor kvar tills nästa steg, eget boende.
Känns skönt men samtidigt otroligt nervöst eftersom det är så stort och definitivt steg.
Men jag ska tänka på dig och då vet jag att man klarar det.
Kram?

Det är fantastiskt med att skriva här på forumet. Vi har en samhörighet, tyvärr på ett sätt, och det känns bra att kunna dela med sig och få förståelse och få fina råd när man som mest behöver det.
Det är tufft att leva med en alkoholist där jag ivf känner mig väldigt ensam ofta, trots familj mm som stöttar så är man själv i sitt förhållande.
Guld värt att få vara del av forumet då.
Ska vi tala om semester så är det inget som har funnits de senaste åren, bara en lång orolig och tråkig period.
Kram och försök att äbdå njuta av de fina dagarna augusti bjuder på i naturen ?

Tack för att du delar med dig ❤️

Det här forumet är verkligen en räddning. Det är så många som är i samma situation. Tack för alla ni som delar med er ♥️
Kram

Jag vet vad ni går igenom. Håller på att lämna ett 20-årigt förhållande/äktenskap. Så min semester har varit den första utan en full man. Men sedan är det ju kämpigt att lämna. Jag har fortfarande känslor för min man men jag vägrar att vänta mer på att han ska bli nykter. Mitt liv rinner ju iväg.
Jag började med att berätta för mina vuxna barn. Så skönt. En börda släppte. Nu fanns det någon att prata med om detta. Sedan mognade det undan för undan. Det som fick mig att bestämma mig var nog att han var lika sur och dum full som nykter.
Bra att ni börjar skriva här. Ett bra första steg. Är så skönt att bolla med andra som har samma erfarenhet. Och sedan kan man gå tillbaka och läsa i sin egen tråd när man tvivlar.
Och att man får goda råd och tröst här är så skönt.
Det finns anhörig stödjare för anhöriga till alkoholister, där går jag och pratar. Genom kommun kan man få tag på dom.

Det är verkligen en känsla av att man har fastnat. På något vis vill jag komma vidare, sedan får vi se hur. Jag ska börja skriva och kanske prata med andra även om det är svårt. Men nu har jag tagit första steget. Att prata med min man ger inget gehör, han tycker jag gör ett problem av något som inte finns?
Om några år bor nog inte barnen hemma och då undrar jag vad vi har kvar om han inte satsar på oss som par.

Och ja, jag blir också avundsjuk på par som gör saker tillsammans och ser ut att trivas.

Hej
Förstår precis är i samma situation.

Denna sommar har varit hemsk och jag har varit fylld med sorg och ångest. Min man tycker att jag är tråkigt och överdriver hans drickande. Jag kan komma på mig själv ibland att bli avundsjuk på bekanta som har partners som kan göra saker med dom utan alkohol i kroppen. Jag undrar varför jag står ut, jag har liksom fastnat.
Styrkekramar

Min man har haft semester. Det har varit väldigt viktigt att dricka öl... Vi har haft tre veckor tillsammans och jag har mest fått vänta på att han ska vakna vid 17... Såklart har jag gjort egna saker men att ha en man som sover hela dagar och är vaken och dricker på nätterna känns hopplöst. Vi har varit tillsammans i 20 år någonstans har jag hoppats på att det ska bli bättre men det här var nog bland de sämsta ledigheterna....

Det är så svårt men med små steg så går det.
Jag tror att man en dag bara känner att ny är det nog. När man jobbat i motvind mot alkoholen och all kraft tagit slut i den kampen så finns det en mycket viktigare kamp som man till och med kan vinna. Det är att skapa sig ett nytt liv.
Det går och det kommer att vara värt det.

Lämna min man. Jag älskar honom. Han är fast och är i förnekelse.
Sökte hjälp mot ångest och fick lyrica. Nu sitter han fast med både tabletter och alkohol.
Hur lämnar jag? Vi jobbar ihop.. hur ska jag hitta energin och styrkan.

Lämna min man. Jag älskar honom. Han är fast och är i förnekelse.
Sökte hjälp mot ångest och fick lyrica. Nu sitter han fast med både tabletter och alkohol.
Hur lämnar jag? Vi jobbar ihop.. hur ska jag hitta energin och styrkan.

Absolut ska du göra en orosanmälan. Du ska skydda dina barn det är din skyldighet som förälder. Klart man känner oro inför det. Ibland lever en gammal skräck kvar att socialen ska ta barnen. Så fungerar det inte. Ni föräldrar kallas till ett möte på socialförvaltningen. Ni kan säkert välja att gå var och en för sig eller tillsammans. Även barnen brukar man vilja träffa. Syftet med det hela är att se till att barnen har det bra d.v.s. att dom inte ska leva tillsammans med en onykter förälder. På socialförvaltningen ställer man krav på att din man ska uppvisa nykterhet och han kan få information om vilken hjälp för sitt missbruk han kan få. Ungefär så här brukar det gå till. Problematiskt att ni bor tillsammans med i bästa fall kanske socialförvaltningen kan hjälpa till att skaffa en bostad. Detta varierar nog från kommun till kommun. Tror det skulle kännas som en avlastning för dig att göra en orosanmälan. Då är du inte längre ensam ansvarig för situationen. Du verkar sund i ditt tänkande. Lycka till!

Vad det gäller bröllopet (som ju inte är det verkliga problemet) så håller jag med om att hon får inte förstöra din väns bröllop. Jag tycker du ska berätta för vännen hur situationen ser ut och så får han agera utifrån det. Alanon är du uppmanad att ta kontakt med och det kan nog hjälpa dig. Finns även anhörigprogram i t.ex. kommunen/socialförvaltningen, leta på nätet. Det jag först reagerar på som utomstående är hur någon kan leva under de omständigheter du beskriver, men du har väl vant dig lite i taget Varför accepterar du att någon slår dig? Att din sambo har stora problem med alkoholen är ju solklart oavsett vad man kallar det. Av det du beskriver tycker jag det framstår som ett beroende, men i vilket fall som leder det dit. Som jag ser det handlar missbruk/beroende inte om förnuft. De flesta känner till riskerna med alkohol. Dat handlar istället om en oförmåga att hantera plågsamma känslor, så ser jag det. Hur blir hon motiverad till förändring är omöjligt att förutsäga, men om du ändrar ditt förhållningssätt blir resultatet att även hon får förändra sitt beteende. Alltså alanon och hoppas du hittat en grupp. Där kan du nog även få information om anhörigprogram. Du har allt att vinna så tveka inte.

Hur går början på din semester?
Själv har jag en vecka kvar och vill helst tillbaka till jobbet igen då jag är så leds på att alkohol ska få förstöra varje kväll här hemma.

Vet inte hur jag ska ha en bra semester och ta hand om mig själv när jag går och tassar här hemma då jag bara går och väntar på att eftermiddagen kommer då han startar att dricka. Han säger att alla vuxna dricker varje dag på semestern och att de är jag som är konstig som inte dricker.
Han åker och köper alkohol nästan varje dag, ibland räcker de till två dagar.
Har ingen att fråga om de är normalt eller ej och tänker att folk i runt 30 års åldern kanske dricker varje dag på sin semester.