Senaste kommentarerna i forumet

Mitt i allt jobbigt så kändes det ganska skönt att inte gå efter mannen som blev ledsen. Det var en ny erfarenhet för mig. Jag som alltid vill att alla ska må så bra hela tiden. Jag bara satt kvar. Och världen ramlade inte ihop, solen slutade inte att lysa , allt bara var som vanligt. Med skillnad att mannen fick ta hand om sin egen sorg. Och den la ju sig efter en stund. Så han fixade ju det, trots allt.
Han säger fortfarande mycket vi, vad vi ska göra, vad vi ska hitta på. Men det kanske blir så när vi nu umgås mycket p.g.a. huset.
Ibland känner jag mig irriterad på honom, ibland arg och även ledsen. Men snart åker jag på lite minisemester. Skönt.
Tack för era kloka ord.

kring dig. Finns det ett stödnätverk du kan aktivera. Våga be om hjälp? Lite avlastning så att du orkar med. För det låter tufft. Kommer fortsätta vara det. Tror en del handlar om att våga bygga goda förutsättningar så att du klarar dig igenom. Alltid finns där lösningar. Arbeta med gränserna och ditt eget tillfrisknande. Eftersom han är väldigt djupt nere i sitt. Som du beskriver det fullständigt själviska beteende. Där han är viktigare än allt annat.

Förstår vad du menar om rätten osv. Men tänker ändå att det borde vara instansen som ser till att ansvaret hamnar på rätt plats.

Kan du styra din energi till att försöka hitta rätt stöd hos socialtjänsten. Låt dem inte förminska din oro. För det är en legitim oro. När det finns nykterhetskontroller och uppvisad nykterhet under år. Med adekvat sjukvårdskontakt och stöd för pappan. Då är det rimligt att ta itu med egen oro. Ibland känns det som att även samhällets instanser lider av medberoende.

Vi vill skydda våra barn. Och våra barn älskar oss trots alla våra brister. Men de kan inte bedömma vad som är good enough för dem.

Jag har varit så rädd för att mina barn ska ta skada. Men det som skadar mest är tystnad. Kanske prata mer sen när barnen är äldre. Har börjat med prat. Men mina är äldre. Om droger och liknande. Samtal jag inte kunnat haft som själv aktiv.

Ännu en sommar där barnet inte träffat sin pappa, snart 4 veckors semester med mig. Såklart supermysigt och roligt. Men är rätt slut nu. Många tankar hos barnet som vill vara hos sin pappa och många tankar hos mig hur livet kunde bli så här. Att pappan står helt utan ansvar och super sig full hela sin semester och inte verkar bry sig alls om sina barn! Varför ska allt ansvar ligga på mig? Till och med ansvaret att avgöra om pappan är nykter för att barnet ska kunna vara där. Finns det inget annat sätt? Något sätt där ansvaret ligger hos honom istället?

existentiell ångest av den typen är inte ett bra tecken. Lätt att normalisera i karusellen av dåligt mående. Men gör inte det. Ta det på allvar. Även om han blir nykter. Och oavsett hur länge. Hur ser dina chanser att tillfriskna ut? Tid du lägger på att oroa dig över din partner är tid du skulle kunna lägga på att vara förälder till din son. För det gnager. Oavsett hur man kämpar.

Nu smackar jag på med väldigt tuffa ord för dig som är i början av processen.

Jag tänkte precis såhär. Jag tror inte drickandet och beteendet i sig är det skadligaste för barnen. Även om det såklart är hemskt obehagligt att bevittna. Men den största "faran" är normaliseringen. Skyddandet av beteendet. Eftersom då växer man upp i känslan av att detta är normalitet. Något man inte ska ta avstånd ifrån.

Så kan du visa vägen till ett adekvat bemötande av alkholen i relationen. Fortsätt arbeta på det. Om inte. Hur plågsamt det än är att separeras från sin förälder. Är det viktigare att se sunda reaktioner på destruktivitet.

var jag totalt upptagen med att se till att han inte förstod varför jag valde att separera. Jag gick långa omvägar för att få honom att vilja lämna mig. Allt för att dämpa smärtan för honom. Det var viktigt för mig att ingen skulle förstå varför jag gjorde som jag gjorde. För jag var så rädd att då skulle han insjukna ordentligt. Och vi har barn tillsammans.

Jag sade aldrig orden..för jag hade redan gett ultimatumet ett år tidigare. Han tog inte in vad jag sa. Och jag hade bestämt mig. Men jag gjorde allt för att han inte skulle förstå vad det handlade om för mig. Idag tror han att vi skilde oss pga dålig kommunikation. Och ja det är ju så också så.

Allt detta. Att bära ansvaret. Att ta ansvar för barnen. Inte belasta honom under separationen. Det ledde till att jag gick under. Min depression blev djupare. Livshotande.

Jag tror det är klokt att vara avvaktande. För vi kan alla själva ta ansvar för våra känslor. Ta hand om oss själva. Inte alltid vi gör det. Men vi kan alltid det. Och ja han klarade sig rätt bra ändå. Det gjorde inte jag.

Skillnaden mellan oss två är. Att han har något att ta till för att slippa känna. De har trösten och flykten. Det hade inte jag. Fast jag tog till den jag med. Baginboxen.

Ta hand om oss själva. Genom att ge oss själva allt det vi behöver. Det är så svårt. Men det blir så mycket bättre. Till slut.

Mitt veckouppdrag är att ta hand om mig själv lika bra som barnen. Återkommer med hur det gick :)

Det där funderade jag mycket på, dvs att trösta, när jag var mitt uppe i vårt uppbrott.
Men för mig gick det inte att trösta, han tyckte ju att det var jag som var skurken som ville skiljas och då blev det bara fel när jag försökte. Så jag bytte strategi till att bli vänlig men ganska neutral. Jag insåg så småningom att det var bra träning för mig som medberoende att ta ett kliv tillbaka och inte vara den som fixar till allt och försöker (med betoning på försöker) få honom att må bättre. Det här är ju också ett steg mot en verklig separation av relationen.

Tack för att ni finns. För oss som har en närstående som dricker är det otroligt värdefullt att ta del av andras historier med liknande situation.
Själv har jag kommit till en gräns där ord måste bli handling. Jag måste flytta. Vara tydlig och hård. Har försökt med det mesta tänkbara vad gäller att hjälpa min sambo ur sitt beroende. Under våra 7 år tillsammans har alkoholintaget sakta smygit sig på men eskalerat totalt de senaste åren. även om han stunder gjort sina tappra försök att slut, så blir begäret för stort inom sinom tid och vi är tillbaka i ekorrhjulet. Det är nog över 2 år sedan som han haft längre än en månads nykterhet..Det intas alkohol alla dagar i veckan. Jag är så otroligt lättlurad o tänkt varje gång , när han visar motivation att sluta dricka, att NU blir det förändring. NU kan vi LEVA. Men NU står jag här. Med en son på snart 1 år, som sett sin far mer med alkohol i blodet än utan. Besvikelsen är total. Hur satte jag mig, och framförallt min son i denna situation? Han förtjänar en trygg uppväxt utan alkohol. Senaste tiden har jag bara blivit bemött med aggressivitet när jag tar upp ämnet.
Tror tyvärr att det enda som kanske kan leda till förändring är att jag flyttar. Med hopp om att han ska komma till insikt, och vara mottaglig för professionell hjälp. Välja ett nyktert liv. Vara en god förebild för sin son.
Jag känner att jag håller på att slitas i stycke. Mitt psyke pallar inte mer. När man ifrågasätter sin existens då förstår man att det är för destruktivt för att leva kvar som det är...

Det är aldrig enkelt att som barn ta ansvar för en full förälder. Och man vill inte svika sina föräldrar oavsett hur illa dom gör en. Du måste söka hjälp, så du får en vuxen att bolla dina tankar med, du har mycket ansvar på dina axlar.
Hur mår du nu?
Du har väl sommarlov nu?
Sommarlovet kan vara extra, kämpigt när man har en förälder med alkohol problem. Det är svårt att vända en förälder ryggen. Jag finns här om du vill byta tankar.
Ta, hand om dig,

Pappan till mina barn har tyvärr inte insikten i sina problem, han tycker att jag överdriver och är manisk... vår äldsta dotter har till och med sagt till honom att hon blir rädd, men inte ens det hjälpte.
Jag har även pratat med hans familj om hur det är och de var hos oss för några månader sedan och försökte då oxå att prata med honom, och få honom att förstå. tyvärr känner jag inte samma stöd från dem nu när jag väl tagit steget från honom, de kanske tyckte att det blev för jobbigt nu när de själva måste ta ansvar och hjälpa honom. Men jag har kommit till insikt i att så länge jag vet min sanning och är sann emot mig själv och mina barn så kommer allt bli bra.
det är ju alltid en stor sorg att man inte kan leva ihop som en familj, men det är ju en ännu större sorg att vara fast i något man inte mår bra av.
kämpa på!!!

Tack Azalea, för dina kloka ord?

Tänker verkligen att han har det allra bäst där han är. Med personal som kan och vet vad de gör.
Ska försöka lämna över ansvaret dit men det känns svårt ändå.
Som Ullabulla skrev så måste jag ta lite distans och det ska jag prova nu.innan jag går sönder helt.
Kram

Det är så rätt det du skriver. Jag är nog en person som rycks med i karusellen och hinner inte tänka alls på när jag ska hinna andas. Det är 4 samtal minst om dagen med antingen krav om saker eller frågor som han sen blir sur över svaren. Jag engagerar mig alldeles för mycket och jag vet om att min personlighet hjälper inte till. Jag ställer alltid upp när alla vill ha hjälp och fixar och trixar åt alla.
Det är svårt att ändra gsmla vanor och jag tror att jag är en liten " push över " Vill all tid att alla andra ska ha det bra och må fint.
Har väldigt svårt att säga nej eller värdera min egentid högre. Jag ska försöka jobba på det och kanske stänga av telefonen några timmar till att börja med. En liten idé ivf.
Du får mig att tänka lite i andra banor och jag ska verkligen försöka göra verklighet av det.

Det är inte konstigt att det blir jobbiga känslor och sorg när du packar ihop ett helt liv som kunde varit så annorlunda. Det måste få lov att kännas lite då det trots allt säkert funnits en fin tid med många fina minnen.
Med det är just vad det är, fina minnen och de får man ha med sig.
Nuet är inte lika ljust och det kommer att ta tid att bearbeta det men jag tror trots allt att man klarar sig igenom det och längre fram ta fram just de fina minnena och tänka på det som faktiskt var bra och positivt.
Låter skönt att du åker iväg och byter lite miljö så du kan landa lite.
Stor kram till dig Skrållan ?

Ännu en dag, då vi kämpar med huset och packar en del saker som inte behövs. Mitt mående går upp och ner. Jobbigt när man hittar kort på bröllopet, en torkad brudbukett. Försöker tänka, jag kan inte göra mer för oss, bara för mig. Mannen blir ledsen när vi ska dela upp saker. Jag känner då att jag inte vet hur jag ska bete mig. Ska jag trösta? Men han har ju valt. Mannen går iväg, och jag gör ingenting. Pratat har jag gjort tillräckligt. Och det hjälper inte.
Jag låter det bero.
Jobbigt allting. Men det hade inte behövt bli så här. Men nu är det så och jag får leva mitt liv nu.
Kommer åka iväg om några dagar med en släkting. Ska bli skönt att få fokusera på något annat.

bra skrivet Ullabulla !

Jag kan bara hålla med Ullabulla och de andra!

Han klarar sig, med tvång på sjukhus om det är det som måste till men han klarar sig. Antagligen bättre än hemma till och med, där finns ju personal som ser efter så du behöver för en gångs skull inte oroa dig!

Försök ta dig vidare för din egen skull, skriv på för lägenheten för i det skick din man befinner sig kommer samma cirkus kring hans mående, drickande eller nykterhet, krav, hot, elakheter och turvis snällhet att fortsätta i en ännu lång spiral. Orkar du verkligen stanna? Var vill du vara om ett halvår? I samma cirkel som senaste månaden eller i en ny värld på väg till tillfrisknande för din egen del? Det är du som väljer men mer av detsamma som hittills tror jag är uteslutet du vill ha mer av!

Jag har nått botten! Jag väljer att lämna mannen jag älskar trots att han är nykter idag. För jag vet inte hur länge han kommer att vara nykter denna gång. Kanske blir den en månad, ett år eller för hela livet. Jag orkar inte stanna kvar och ta reda på det. Och mina barn ska inte behöva gå igenom det en gång till.

tänker jag. Har du nått botten?

Vänd på steken. Kanske fungerar det för dig. Huruvida han har det kan du aldrig veta. Karusellen fortsätter, nykter, återfall. Det styr han.

Du styr dig. Vill du med på resan. En gång till. Då gör du den en gång till. Lita på att hela ditt väsen kommer tala om för dig när du inte längre vill.

Jag ska vara öppen. Jag orkade faktiskt inte mer. För jag visste att min förståelse efter några års läsning här, låg långt framför hans. Det visade sig i efterhand att jag varit oerhört destruktiv mot mig själv. I alla våra år tillsammans. Bara där låg anledningen. I att jag inte kunde förändras tillräckligt för att fortsätta. Jag orkade inte lägga mer energi på att må bra tillsammans med någon som inte gjorde detsamma.

Jag valde att lämna för att jag inte ville vara med om en pension fylld av ändlösa rader av burkar.

Jag behövde nykterhet. Och när man är nykter själv står man inte riktigt ut med att någon annan ständigt är i dimma. Kontrasterna blir så fruktansvärt tydliga. Ensamheten i vardagen ofantlig.

Kanske är du där. Där svaren finns inuti. Kanske vet du inte än. Aldrig försent. Aldrig för tidigt. Ont gör det oavsett.

Ta hand om dig.

Tack snälla för ditt svar! Känns alltid skönt att veta att vi är fler som går igenom detta, även om man önskar att ingen skulle behöva göra det!
Tycker dina barns pappa själv att han dricker för mycket eller saknar han insikten?
Jag har redan en lägenhet (vi har varit separerade tidigare) så jag kan i princip bara packa mina kläder och flytta. Jag är nog lite egoistisk också när jag vill att pappan ska vara kapabel att ta hand om sitt barn, jag orkar liksom inte vara fast i 10 år till utan att få någon egentid mer än enstaka tillfällen. Vår son somnar inte före 22 på kvällarna och jag behöver själv somna då och känner att vi är faktiskt två som valt att skaffa barn. Jag älskar såklart mitt barn och vill hans bästa alltid, men jag vill gärna överleva själv också. Jag förstår att det låter egoistiskt. Men antar att jag borde haft med det här i beräkningen när jag valde att skaffa barn.
Jag har också tänkt på orosanmälan om jag får veta att han inte är nykter. Har även pratat med hans familj som jag ändå känner står bakom mig och vill hjälpa honom. Tror aldrig att han kommer välja ett nyktert liv men om vi separerar kan han ju faktiskt dricka 50% av tiden så länge han är nykter de dagar han har sonen. Antar det bara är en stor sorg att livet inte blev som jag hade tänkt mig.

Vad sara menar.
Så tror jag att hon menar att om hon släpper över sina barn i sin makes uppsikt vid en separation lämnar de "i klorna" på hans förmåga eller oförmåga att vara nykter.
Att det är därför många stannar kvar i en relation,för att kunna skydda barnen.
Att ljuga och manipulera för att få ha kvar sin drog hör ju till sjukdomen och det kan därför vara svårt som anhörig att få gehör hos soc osv.

Så det är som att välja mellan pest och kolera.
Så tolkar jag i alla fall Saras fråga.
Men jag kan ju ha fel.

Nu blir det ju som att du flyttar över problemet. Istället för att kräva att han gör nåt åt sitt problem (för det ÄR ett problem att vara onykter och opålitlig med sina barn) ska du anpassa dig. Det är klart att du inte kan vara glad och hoppsan-hejsan med barnen om han ligger och fyllesnarkar i rummet bredvid, kanske efter att ha gjort bort sig. Varför kräver du det av dig själv, när du inte kräver nåt av honom? Om han inte kan dricka på ett vettigt sätt får han låta bli att dricka, åtminstone så länge barnen bor hemma. Det är den anpassningen som är mest rimlig att kräva.

Jaa så klokt skrivet, Ullabulla.Så många kloka råd man får här. En kram från mig också Azalea. Hoppas du hittar styrkan att tänka på dig och att skriva dig för lägenheten. Kanske mannen får en tankeställare om du går.

Så bra skrivet Ullabulla och styrkekramar till dig Azalea!!!

Låt honom ta konsekvenserna och ansvar för det han har gjort. Det är ju han själv som lagt sig ner och bara han själv som kan ta sig upp.
Styrkekram!

Om du försöker dra en skyddande hinna runt dig.
En som smeker dig snällt och säger och upprepar ord som du mår bra av.
Detta är inte hur jag vill bli tilltalad.
Jag är värd mer respekt.
Han har allt han behöver på sjukhuset.
Jag behöver inte svara.
Om du klarar att hålla en sån fasad inför dig själv och honom i kanske 30 minuter,två timmar eller något sådant där du verkligen känner att ni är två personer och han är ansvarig för sin egen situation.
då kanske lite av stressen rinner av dig och du kan andas lite.
Han försöker dra in dig i sin bubbla för han klarar nog inte att vara ensam i den.
Du blir så att säga en som han drar med sig ned i fallet.

Såklart är han förtvivlad och rädd.
Men han är ju precis i den situation han borde vara.
Omhändertagen och under vård då han inte är kapabel att ta hand om sig själv.
Försök trots det kaos du befinner dig i hitta en eller två ljuspunkter och håll fast vid dom.
Minimera kontakten med din man om du kan.
Han klarar sig.

Ditt sinne behöver också nyktra till så du kan se någorlunda klart på den situation du befinner dig i.
Och..skriv på lägenheten. Hitta en fristad oavsett hur du och din man fortsätter tillsammans.