Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror att man får släppa tanken på att få upprättelse för hur de har behandlat oss i sitt missbruk. I alla fall genom en genuin och uppriktig ursäkt från dem, där de visar att de verkligen förstår vad de gjort. Det kanske är för smärtsamt för dem att inse det.
Så jag tror för min egen del att jag behöver ge mig själv upprättelse genom att steg för steg inse vad jag blivit utsatt för och vad jag tillåtit mig själv att genomlida.
I stället för att skämmas för det ska jag bli arg samtidigt som jag på ett kärleksfullt sätt förlåter mig själv och kanske i förlängningen även mitt X.
Ja herregud, det här är verkligen en process!

Ja verkligen Spinoza. Jag läste min egen tråd efter att jag skrivit. Kommer ihåg varje känsla i varje inslag jag skrivit. Men jag blir så ledsen att han är så oförstående hur jag känner och har känt. Vilken sjukdom det är, missbruket till alkohol. Han har en kidnappad hjärna.

Tack fina Harmonidtömmar?
Jag försöker varje dag att andas och glömma oron som gnager hela tiden.
Imorse tog jag till yoga och fin musik och det hjälper lite.
Kram?

Det är säkert så att han tycker att du är den bästa för honom i hans egotrippade värld, men det är ju inte det samma som att han är den bästa för dig.

När jag och mitt numera X var mitt inne i skilsmässoprocessen så försökte han övertyga mig om att vi skulle fortsätta och sa "Vi kommer aldrig att få en bättre partner än varandra" . På det svarade jag att "Men jag har inte mått bra i vårt förhållande de senaste åren". Då började han gråta och rusade ut.
Det blev ju så tydligt att vi hade totalt olika bild av vårt förhållande och att han säkert tyckte att jag var den bästa partnern, men att han inte alls hade koll på hur jag mådde, trots att jag talat om det många gånger.

Det gäller att stå emot manipulationerna/övertalningsförsöken och komma ihåg varför man vill lämna förhållandet. Så ta ett kliv ut ur känslan och försök distansera dig för att tydligare se vad han gör. Då är det förhoppningsvis lättare för dig att inte påverkas lika mycket.
Kram!

sända dig styrka, Azalea. Du verkar vara en helt underbar person, sådant tålamod och sån omtanke! Utplåna inte dig själv bara på vägen!

Som jag berättat tidigare så har jag och mannen tillbringat en del tid tillsammans eftersom vi fixar till huset. Vi skulle till olika ställen på kvällen. Han undrade om jag träffade en annan, (hur jag nu skulle orka det efter allt som varit). Jag sa nej det ska jag inte. Bollade tillbaka frågan till honom, och du då? Nej sa han, jag vill inte ha någon annan än dig. Du är den bästa.
Alltså jag förstår ingenting. Innan vi bröt upp så var han full och dum. Och var han inte full, så var han sur och tvär. Jag kunde inte prata ett vettigt samtal med honom, då blev han sur. Jag har bönat och bett att vi ska gå och prata med någon, för att reda upp vår äktenskap. Nej han har inte velat göra det. Han flirtade med andra, och vakade över sin telefon. Blev sur om jag ville se vem han messade med. Tyckte jag var svartsjuk och dum. Det var inte attraktivt.
Och så var det så det med alkoholen. Han vill ju inte sluta, han vill dricka, han vill kunna gå ut och ta en pizza och dricka öl.
Så säger han alltså i dag, du är den bästa, jag vill inte ha någon annan. Det känns som ett slag i ansiktet, som ett hån. Vad tror han att jag ska svara på det?
Efter allt jag har genomlevt de här månaderna, alla tårar, alla krossade drömmar om att kunna leva med en man som ville bli nykter för att rädda vårat äktenskap. Nu när vi har var sin lägenhet, skilsmässopappren är inskickade, huset ska snart ut till försäljning. Jag blir så ledsen. Är det så att han är trögfattad? Har han inte varit med den sista månaderna? Fattar han inte vad som är på gång? Eller är det ett sista försök att hålla mig kvar?
Jag kan hålla kvar saker länge i mitt liv, verkligen kämpa, men när jag har gett upp och när jag har bestämt mig, då är det så. Då finns det ingen återvändo.
Då är det slut.
Tyckte faktiskt att det han sa faktiskt var mer manipulerande än kärleksfullt. Vet inte hur han tänker.

Helt sjukt hur allt verkligen ballat ur. Känns som jag lagt hela min semester på att oroa mig och köra omkring med packade väskor och besöt honom och andra instanser var och varannan dag.
Han skulle ju komma hem efter att förvaltningsrätten ansett att han kan få behandling via vårdcentral hemma. Okej, vad händer då??
Jo då tar han tåg som får problem på halva vägen och ska inte komma förrens dagen efter. Allt lugnt så långt.....
På morgonen hitrar jag hans resväskor bakom soptunnan (1 km hemifrån)
På eftermiddagen hittar jag honom 70 cl gin och aspackad i ett dike.
Kör hem honom och väskorna och packar in honom i gäststugan. Säger till honom att han får inte gå nära eller in i huset. Han får bo där istället. Det är min tur att få bo i huset.
Nu har jag ordnat en massa försäkringsåtgärder ifall han försöker komma in i natt.
Viljen jäkla stressig semester, kommer vara helt slut när jag börjar jobba.
Sov sött allihop?

det är för mkt?
Han dricker nästan varje helg, men nu på sommaren blir det oftare, nästan varje dag. Oftast är han ju inte odrägligt full, utan går och lägger sig och vaknar i tid för att hjälpa med barnen på morgonen.

Han går ut på krogen kanske 1-3 ggr per år, senaste gången kom han hem med poliseskort då han somnat på bussen och inte gått att väcka. Polisen sa att han hade varit jättesnäll men oerhört svår att väcka. Det är samma hemma, även om han är nykter.

Jag pratade med honom igår igen om min oro, han sa förlåt för att han ljög, men det hjälper ju inte när jag vet att det strax kommer upprepas.

Jag har inte funderat så mycket på att lämna men ser att det är det tips som man får i nästan alla trådar här.
Jag undrar om han skulle fixa en separation, om han inte skulle djupdyka ner i depression och självmedicinering med mer alkohol, utan någon som satte gränser.
Hur ska man våga lämna barnen hos honom isåfall?

Och vi har fortfarande så roligt ihop! Vi är lekfulla och mår ibland väldigt bra med varandra. Men jag orkar inte ringa från jobbet på kvällen och inte få svar och inte veta om det är för att han druckit. Orkar inte få löftet att inte köpa alkohol och sen komma hem och hitta halv flaska whiskey bredvid hans säng där han sover bredvid barnen.

Vill verkligen verkligen verkligen inte lämna honom.

Har följt dig eftersom jag känt igen frustrationen du uttryckt. Men inspirerades i början av året av kraften det gav dig att renovera lägenheten! Hur har det gått med den, har du valt bort det alternativet? Har också två underbara barn som jag inte vill ska ta skada mer av hennes missbruk och otrevliga beteende mest mot mig men även mot barnen. Det har blivit orosanmält vilket förbättrat situationen på ett sätt men nu är det dags att ta nästa steg. Men det är så deppigt att hålla på med detta (testade kort Al-anoon vilket är bra). Har du några steg att ta till? Din partner verkar också svår att komma åt så att de tar tag i sitt missbruk själva. Dilemmat är ju att man inte vill ha än mer konflikter hemma om man tex ställer ultimatum. Särskilt när de inte längre ger något tillbaka mer än hushållsinkomst eller hushållssysslor alltså att kärleken och tilliten försvunnit. Är din partner en ok förälder ändå?

Ja det är inte lätt att veta vad man ska göra. Bra att du hittat hit och fortsätt skriva här så kommer du få många goda råd och tröst. Det är ju så att ingen kan tvinga någon annan att sluta dricka, om inte personen själv vill. Jag har levt med en man som dricker och där det eskalerat de senaste åren. Han kan inte sluta, så han väljer bort vårt liv tillsammans som vi levt ihop i 20 år.
Du sa att din mamma skäller och ör otrevlig mot honom. Lite kan jag förstå det. Man blir sur och irriterad när man hela tiden ska ta hand om någon som dricker. Man blir känslokall till slut.
Det finns anhörigstödjare genom kommunen. Där kan du få prata av dig så du slipper bära på detta själv.

Jag har precis fyllt 27 år och min pappa har druckit så länge jag kan minnas. När mina föräldrar var tillsammans hade mamma koll på honom så han kanske enbart drack på helgerna men efter de skiljde sig när jag var runt 6-7 år så har min pappa druckit var och varannan dag. Om det har varit något speciellt en dag där han behöver köra bil eller liknande som kräver att han är nykter har han klarat det galant. Han har även klarat av att arbeta utan anmärkningar hela sitt liv och blir mest lugn av att vara full (därav "lugn-alkoholist"). Det jag minns som varit jobbigt som liten är att jag skämts och inte velat ta hem vem som helst och att han inte kommer ihåg saker som vi pratat om dagen efter. Och så klart är det ju läskigt som barn att se sin egen pappa förändras utan att förstå varför. Under de senaste åren har han gått upp mycket i vikt och fått mer arbetsskador så han har börjat dricka mer. Från starköl till ren sprit. Han har perioder då han varvar och nu är han pensionär och det känns som att han givit upp hoppet om att det kommer bli bättre för honom (om han ens någonsin hade ett hopp om det, hans pappa drack mycket under hans barndom). Han och jag har aldrig pratat om hans drickande fram tills förra året då en obehaglig incident hände där jag trodde att han ramlat och slagit sig så illa att han mist livet. Då uttryckte jag dagen efter att jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt att han drack så mycket, speciellt när jag vid det här tillfället var ensam med honom så om han hade skadat sig hade jag behövt ta hand om honom ensam. Det jag minns av hans svar är att han tyckte det var väldigt tråkigt och jobbigt att höra att jag tyckte det var jobbigt. Att han inte brukar dricka fullt så där mycket. Att han är ju alkoholist (vilket var första gången han uttryckte det för mig). Han har även vid flera tillfällen tidigare slängt ut sig att han ändå inte kommer leva så många år till pga sin hälsosituation. Han tar medicin för både levern och blodtrycket. Mamma har ett aggressivt bemötande mot honom, skäller på honom vid alla tillfällen hon kan ta. Min bror är som min far och pratar inte känslor och jag känner mig låst då jag inte vet vilken väg jag ska ta utan försöker mest finnas där. Men nu när det är så tydligt att hans plan för sin pensionärstid kommer vara att äta och dricka gott tills han stupar känner jag att jag behöver råd om hur jag ska tackla det. Jag känner ett otroligt ansvar då jag älskar min pappa och vill ju såklart att han ska leva så länge som han kan.

Jag är så glad för din skull att du tagit ytterligare ett steg mot ett nytt liv.
Du är stark och modig och framför allt så här du bestämt dig och har ett mål i sikte: Dig?
Kram

Å så skönt att lösa det du skriver. Är ju på väg mot ett eget liv. Ska också läsa din text när jag vacklar.
Tack Jill?

Jag går fortfarande i fällan och tar på mig mer ansvar än jag borde, som ni påpekar så är tillit inget jag kan ge på begäran om det inte finns där. Igen försöker jag göra hans väg lättare genom att ge mer än jag kan eller borde, tack för att ni påpekar det!

Det var en skönt att läsa din text och känna hur det är som en spegel av mitt eget liv.
Jag är i startgroparna och är tacksam att få läsa dina ord som ger mig styrka att gå vidare. Det går inte få honom att sluta dricka, tro mig, har gjort alla möjliga försök.
Men det gnager lite i mig att bara lämna en som mår dåligt. Därför var det gott att läsa för det gav mig ny fräsch pepp att gå vidare med mitt beslut.
Tack

Precis som alkoholisten måste vi medberoende komma till en gräns. Nu är det nog. Tror det blev så för mig. Nu var det nog. Nu gick det inte längre. Tror att det är därför jag är så bestämd i mitt beslut, även om det är fruktansvärt jobbigt ibland. Vaknade i morse och hade ångest. Kändes som något dött. Men känns nu bättre under dagen.

Tillit förtjänar man genom att visa att man är pålitlig. Att man håller det man lovar. Att man är beredd att möta besvikelser och be om ursäkt för det man gjort fel. För den som blivit sviken, ju fler gånger dess värre, tar det lång tid för tillit att växa fram och sätta rot. Egentligen finns allt det här i 12-stegs-arbetet. Där finns allt, även gottgörelsen. / mt

Jag funderade lite på det du skriver om att han behöver din tillit för att kunna fortsätta vara nykter. Är det inte så att han behöver fortsätta vara nykter för att du ska kunna bygga upp tillit till honom, snarare än tvärtom?
Tillit är (som någon klok person här på forumet skrev till mig i våras) något man förtjänar, inte något man kan kräva.
Sen tror jag inte att det hjälper hur mycket vi än hejar på, nykterheten måste komma från missbrukarens inre vilja att sluta missbruka. Annars skulle det nog inte finnas en missbrukare på det här forumet med tanke på hur mycket vi som skriver här har hejat oss hesa under åren!

högljudda varningsklockor i mina öron när jag läser. Särskilt om lögnerna. Smyger, gömmer och ljuger - starka och illavarslande kännetecken på missbruk. Lita på din magkänsla, ta väl hand om dig och barnen, låt honom ta ansvar för sitt. Läs här i olika trådar. Allt gott / mt

Det är just det att vår ryggsäck fortsätter tyngas ner när man oavsett nykterhet aldrig får prata ut och prata färdigt. Få förklara och få förklarat och svar på sina funderingar. Nåt avslut kommer aldrig och allt tungt man varit med om fortsätter skava även dom bra dagarna. Är det småsint av oss att inte vara glada i stunden, egentligen är problemet nu mer mitt än hans då jag mår dåligt oavsett han dricker eller inte. Han verkar må bra nu i sin nyvunna nykterhet, så länge det nu varar.

Jag provade förra året att gå till en terapeut för att få prata men redan första sessionen kom det fram så tydligt vilket enormt lass av obehandlade känslor och händelser jag bär inom mig så jag ville inte gå dit fler gånger, jag skulle helt enkelt ha brutit ihop om jag lyft fram allt i dagsljus och skulle antagligen tvingats sjukskriva mig för att jag inte skulle klarat att fungera i vardagen så länge processen skulle pågått. Kanske dumt att inte ta itu med allt men jag har två barn som behöver mig och jag är helt enkelt tvungen att bearbeta saker i mindre bitar för att orka och göra det på mitt eget sätt. När jag ser bakåt har jag kommit långt, från där jag var mentalt för säg två år sen, men vägen är lång och brant än men jag är i alla fall sakta på väg mot läkning och att det som nu tar emot är säkert egentligen ett bra tecken och en del av processen framåt.

Tack för dina tankar Azalea ?

Förstår lätt att du inte hänger med mera i alla tvära svängar! Bra att du sagt upp dig som upp-passerska! Nånstans längst in verkar han ju fatta han behöver hjälp bara för att få den tanken tagen ur sig så fort han kommer till rehab, helt bakvänt!

Jätte bra du har tid till psykolog, du behöver verkligen ventilera så du klarar av att alls fungera när ditt liv ser ut som det gör nu! Stor kram till dig!

Jag och min man har levt ihop i mer än 10år, i början när vi var i 20årsåldern var kulturen vi levde i att dricka rätt mkt på helgerna. Jag hade inte möjlighet eller lust till samna leverne när jag började plugga men han tog gärna några öl och lite whisky på helgerna.
För några år sedan fick vi 2 barn som båda är under 5 och jag växte upp med att aldrig dricka mer än kanske ngt glas vin en särskild kväll framför barnen, medan han har växt upp med föräldrar som groggar varje helg (utan att bli direkt berusade, och ändå i alla år kunnat ta hand om hem, jobb, 5 barn, o.s.v.)
Skillnaden med min man är att han inte vet när han ska sluta, några helger i månaden går det fint att bara dricka lite, men så kommer vi till de där bingeandet där han dricker tills han somnar (efter arr han nattat barnen och då kanske druckit en öl eller 2.

Mitt största problem med det hela ör att han ljuger om det. Han tar ut pengar så jag jnte ska se på vårt gemensamt bankkonto att han köpt alkohol, han säger att han inte druckit men jag hittar gömda flaskor och burkar.
I början sa han att det var dumt, men att jag inte kunde förvänta mig annat när jag blev så arg, nu när jag "kommer på honom" bryr han sig inte alls. Han tycker jag är kontrollerade och att han inte har ett risk eller missbruk.

Jag har svårt att reda i der, ibland känner jag att han har rätt, vem är jag att vara alkoholpolis? Samtidigt vill jag att vi räddar vårt förhållande och är bra föräldrar och då måste jag ju kämpa. Jag älskar honom väldigt mycket och vill verkligen inte lämna honom.

Hur har ni tänkt? Tror ni att det bara kommer bli värre? Hur kan man gå vidare utan att skuldbelägga utan istället skapa motivation?

Jag känner igen känslan.
Nu ska jag bli nykter och allt ska bli bra.
Alkt som har hänt ska glömmas och helst inte nämnas. Jag klarade det i 5-6 år med känner att min ryggsäck är full och svämmar över. Jag klarar inte att glömma längre.
Det är klart att man vill att de ska bli nyktra men jag tycker att det är mycket att begära att vi ska stå i givakt och heja på varje gång. Orken blir mindre för varje gång och sorgen större vid när det inte går lyckats denna gång heller.
Jag hoppas att du inte glömmer dig själv i denna resan han har startat nu och givetvis att han klarar det. Det vore ju underbart.
Men det är inte bara han som ska läka och bli frisk.
Du är den mest betydelsefulla i ditt liv så ta hand om dig ???

Lägenheten är min fast jag har inte skrivit på än. Blir inte ledig förrens september.
Kändes lite konstigt eftersom han skulle in på behandling 6 månader plus eventuellt längre och jag ändå skulle ha en lägenhet att betala för utan att bo där under tiden.
Fast nu vet jag ju inte om han kommer hem redan imorgon och då känns det skönt att den finns.
Allt vänds upp och ner hela tiden och jag har sååå svårt att hänga med både mentalt och fysiskt i detta.
Fast imorgon har jag en tid bokad för att gå och prata med psykolog så det känns skönt i varje fall.
Kram ? Tack söta för att du tänker på mig? Hoppas du får en fin dag

Det har varit många turer nu. Inte en lugn stund.
3 dagar efter han kom hem hämtades han in igen av ambulans och polis. Vägrade såklart och fick handbojor, som tur var så var jag bortrest.
Inlagd på piva och givetvis inte nykter.
Dagen efter under ett av våra samtal var han helt klar över att han behöver behandlong för att överleva. Lät väldigt bra alltihop men resten av gångerna var det samma visa om att han inte skulle det.
Bil till stället bokades och han åkte iväg imorse. Pust, det var faktiskt rätt jobbigt.
Jag pratar med soc och detta kommer att gälla i 6 månader så jag kände att då hinner jag varva ner och landa samt ordna allt praktiskt för flytt mm.
2 timmar senare ringer han mig från hemmet superlångt hemifrån ( samma dag han åkt dit )
- jaha, så här kunde dom inte göra utan de har släppt mig nu så imirhon kommer jag hem!!!!?????!!!!
Jag blir helt paff och känner bara att allt är helt snurrigt. En dag var han borta och samma visa som för typ 1 vecka sedan så ligger jag och kör 10 mil totalt för att lämna upp väskor med kläder och lik förbannad kommer han hem dagen efter.
JAG LÄGGER NER NU!!!
Gör vad tusan du vill, strunta i att få hjälp när du nöstan dog av alkoholförgiftning, tro på att det är alla andras fel och du är taskigt behandlad av alla, familj, polis, arbetsplats, sov.
Från och med nu kommer jag strunta blanka f...n i om du super.
Jag kör aldrig omkring med väskor mer.
Fixa hit och fixa dit...jag säger upp mig från det.
Är så himla trött på att kastas hit och dit av både honom och samhället.
Få se imorgon om han dyker upp eller om det bara var struntprat.
Är minsann rätt less på allr nu.

Kram till er allihop??????