Senaste kommentarerna i forumet

Ja det är riktigt otäckt nu. Han hade tydligen 4,63 promille och enligt honom var det ju inte 5,0..........fast bra nära enligt mig.
Han är nu typ anmäld via LVM så jag vet inte riktigt vad som kommer att hända framåt.
Det enda som hänt här är att jag har kunnat flytta hem och slipper bo runt överallt med påsar med kläder i bilen.
Det är skönt fast oroligt hela tiden med hur jag ska hantera alltihop. Han ringer och sms ar om saker som jag ska fixa och beställningar på vad jag ska köra upp med till honom.
Så som vanligt räknar han tydligen med att jag står i givakt och inväntar order.
Känner mig så kluven, ska jag ordna och dona eller ska han få klara sig själv?
Känns hårt om jag slår, typ, på en som ligger ner nu
Pust !!

Sköterskan ringde mig idag och förklarade lite. Tydligen har det blivit en LVM anmälan på honom så det är socialtjänsten som bestämmer nu. De lämnar in till förvaltningsrätten och sen ska det tydligen tas ett beslut om det blir tvångsvård.
Herregud så mycket som kan hända under ett par dagar efter en sup period på 6 veckor. Jag har lite svårt att hänga med i slla svängar och slla beslut som ska fattas. Måste säga att allt är sjukt jobbigt just nu.
Nästa vecka måste jag skriva på om lägenheten, ovissheten om vad som händer med mannen, var hamnar han?, hur länge? Och alla sms och samtal ifrån honom som är lite snälla ibland men oftast anklagelser om att detta har hänt p g a att jag åkte hemifrån förra fredagen osv. Krav också och listor på vad jag ska köra upp med för grejer till honom och att det är bråttom, KÖR TIDIGT!!!!
Blandat med hur dum och elak jag är och att jag sagt till hans föräldrar vad som hänt var ju så jä.....a trögt och elakt gjort
Känns ibland dom om huvudet ska splittras i två delar. Försöker att leva här och göra normala saker men det är hela tiden som om halva hjärnan oroar och grunnar på hur det ska bli med honom. Det går ju för tusan inte att släppa det.
Känns lite trögt just nu ikväll

Känner igen mig i det du skriver. Först arg och misstänksam. Nu är han nykter och världens gulligaste. Vill att vi fortsätter tillsammans. Men ditt tips om att det tar lika många månader att komma över personen som det tagit år att vara tillsammans var bra. Det ska jag testa. Känns bra att ha en tidshorisont.

Jag lämnade min man efter 10 år tillsammans. Han har vidtagit åtgärder för att vara nykter och vill att vi fortsätter vårt liv tillsammans. Jag älskar honom, men känner att det är för tidigt att veta om han kommer att fortsätta att vara nykter. Jag orkar inte gå igenom proceduren igen, dvs att han börjar dricka och jag måste lämna igen. Vet ej vad jag ska göra? Ska vi fortsätta tillsammans eller ska jag stå fast vid att jag har lämnat honom?

Hur vet man att någon har nått botten och verkligen kommer att vara nykter?

Så väldigt tragiskt.
Tråkigt nog risk för hjärnskador..
Det gör ont att höra Azalea...
❤❤❤

Så väldigt tragiskt.
Tråkigt nog risk för hjärnskador..
Det gör ont att höra Azalea...
❤❤❤

Hej Qwertyasd!!
jag är i ungefär samma situation, jag levde ihop med en man som jag tyckte drack för mycket, vi har 2 underbara döttrar ihop 4 och 7 år . vid flera tillfällen drack han fastän han var själv med barnen, vilket resulterade i att han somnade ifrån barnen.
jag har nu tagit steget från honom och vi ska separera, nu är ju mitt dilemma precis som ditt, kan jag garantera säkerheten för mina barn när de är hos honom? vilka åtgärder ska jag ta?
Jag har talat med familjerådgivningen, och de gav mig rådet att typ göra ett kontrakt tillsammans där det står att han ska vara nykter varje dag till någon av oss hittar en annan lägenhet, vilket kommer att ta några månader, han ska även ta en kontakt med en kurator eller liknande för att få hjälp, bryter han detta blir konsekvensen att jag kommer att ta kontakt med socialtjänsten och göra en egen orosanmälan. Hans val, hans ansvar, hans konsekvenser!!!!!!
Jag var först lite negativ till att ta kontakt med socialen, men nu vet jag bättre, man ska se dem som en resurs och hjälp i sådana här situationer, och de kommer ALLTID att sätta barnen först.
Du är ju inte ansvarig för att pappan till ditt barn har en bra relation till sitt barn, det du har ansvar över är den egen relation ditt och ditt barns mående.

Är sambo med min sons pappa som dricker för mycket och för ofta. Jag litar inte på honom längre och jag kommer behöva lämna honom för min och min sons skull men jag bävar för hur det ska bli. Min son är 5 år och pappan har tydligt visat att han dricker sig full när han är ensam med sonen. Jag vill såklart det bästa för min son och jag vill att han ska träffa sin pappa lika mycket som mig men jag vill absolut inte att han ska behöva vara med en full pappa! Vad kan jag göra? Kan jag kräva att han är nykter? Det kommer ju inte vara en garanti för att han faktiskt är det.
Känns som hur jag än gör så är det jag och min son som drabbas. Pappan slipper allt ansvar och det är jag som är den dåliga mamman som låter mitt barn vara med en missbrukare eller inte låter mitt barn träffa sin pappa. Vi har gemensam vårdnad så jag kan väl inte ens hindra honom från att träffa sin son? Även om han är full?
Så jäkla trött på att vara den enda som måste ta ALLT ansvar medan pappan kan fortsätta supa och ragga på andra tjejer medan jag blir fast med allt ansvar och ingen frihet eller egentid. Vad gör man?

gör för oss. Det absurda vi levt i så länge. Där snus och godisleverans tidigare varit en ångestfylld självklarhet. Så långt vi kommer här tillsammans.

I små små steg.

Tänker på dig Azalea. Du fixar även detta.

Kan Byron Katie hjälpa dig i sorgeprocessen. Det har hjälpt mig. Även om jag bara läst på litegrann än så länge. Och ja jag tipsar hej vilt. Så uppfylld är jag av det.

Och läs och skriv. Det tar tid att tillfriskna från medberoendet. Ibland många år. Och vi finns här och stöttar. Vi är många och det här forumet är det viktigaste i mitt liv på många sätt. Det som hjälpt mig mest. Ta hand om dig.

Hej!

Jag är osäker eller kanske ljuger jag lite för mig själv nu när jag är här.
Min man o jag har varit ihop i ca 4 år. Han har alltid gillat att dricka mkt vin. Haft flera företag, vaknat upp tidigt gått till gymmet o fått mkt gjort.
Men på helgerna var det 2 flaskor vin som gällde. I början drack jag kanske 2-3 glas med honom. Vi var nykära. Men jag har alltid varit rädd för alkohol och när jag mött män med stor alkoholkonsumtion har jag backat och tänkt att personen har alkoholbeoroende Och gjort slut.
Men den här mannen var annorlunda. Han överraskade, tog mig med storm. Passionerad själ. Friade stort. Sen fick jag reda på att han har spelat mkt och överdoserade sin adhd medicin. Han blir tyrannisk och självgod när han dricker och ibland använder andra partydroger...
ibland kört bil med alkohol i kroppen. Ibland hamnat i slagsmål, varav en av gångerna skadades han så mkt att han förlorade hela sitt företag när han var tvungen att vara sjukskriven.
Ibland När hans medicin var slut, central stimulerande; då sov han en hel vecka och sen fick han det utskrivet igen månaden efter och överdoserade igen!
Han är en man som överdoserar det mesta. Delar av tiden med honom har sexet varit överdriven, nu när jag har skaffat mitt första barn med honom, hans 2:a barn, så märker jag att alla hans beteenden kvarstår, hans personlighet har blivit värre. Han vill ändra sig och ha bra matvanor och dricka zero, men lyckas liksom inte. Nu har jag tjatat och krigat så att han slutade med sin adhd medicin. Eftersom den inte fungerade. Sen med nikotin och efter flera veckors lidande av avvänjning av nikotin började han igen när jobbet blev alldeles för tufft. Jag kom på honom med rökningar fr snabblån och han erkände att han har spelat några ggr. Trots att vår ekonomi varit riktigt risig. Men han sa att han nu hade stängt sig på alla spelsajter i hela Sverige i ett år. jag känner mig ensam i relationen. Antingen har han överdoserat medicin; varit frånvarande inte sovit på nötterna, druckit varje dag fr folköl till vin, smyg druckit några glas sprit på jobbet bla. Så mår han oftast dåligt dagen efter och är trött o sliten, oftast sjuk eller förkyld.... eller lidit av depression pga sin skada som han fick i fyllan.... eller legat hemma o skakat pga slutat med nikotin.... eller spelat spel om nötterna och sovit kort dagarna..suck.
Jag tar all ansvar med vårt barn. Han har bytt blöja 5ggr på snart 8 månader.
Aldrig varit med vårt barn mer än 2,5h.. och vårt barn är den enklaste av barn.
min fråga är.. är min man missbrukare?!
Av i så fall ALLT !???
Känns som om jag tvingar honom att sluta med allt... att jag sätter stopp för allt det ”roliga”...
Jag har snart slut på kärlek till honom. Ingen respekt, tjatar på honom och är negativ och han säger det gång på gång att jag trycker ner honom och är elak när jag talar sanning.
Hur ska jag göra? Har bett honom att söka hjälp men han säger att han inte behöver hjälp...
hur ska jag göra? Är jätte orolig att vårt barn får en dålig faders förebild. Vill ta mitt barn och fly från honom.
Tacksam för tankar/ Mimmi

Jag behövde bara höra det från någon annan. Så känner jag, jag vill inte.
Det blir åter igen på hans villkor i så fall och jag tappar mark igen på min frigörelse.
Blir så less på all tid jag lägger på att ens tänka på hela historien och på honom och vad som händer honom. Det är så svårt att bara släppa och låta honom själv ta ansvar över att han hamnat där han är nu.

Sov gott?

Om du inte vill fortsätta den dysfunktionella dansen med honom så tycker jag att du ska vara tydlig med det och säga att du inte kommer att göra det.
Kram!

Som ni vet ligger mannen på avgiftning och inlåst efter att blivit körd dit med polisbil ftån sjukhuset dit han kom med ambulans.
Idag 3 dagar senare ringer han och säger att imorgon när du kommer hit ska du ta med min medicin, köpa snus, tidning och lite godis............. vadå?? Han bara räknar med att jag ska komma. Ingen direkt ånger eller att be lite snällt om jag vill komma dit.
Hur tycker ni att jag ska göra????

Det var nog det bästa jag har gjort, att börja skriva här efter att ha läst under flera år.
Så himla nyttigt och skönt?

En livlina har det varit för mig. Så många gånger jag tittar tillbaka. För att se hur det var, att läsa svar och få tröst. Är inne och tittar varje dag, flera gånger.

Försöker minimera att umgås med mannen. Dock inte så lätt när vi håller på att göra iordning huset för försäljning. Tänker att det blir lättare sen när jag har min egen lägenhet. Mannen är nu trevlig och snäll. Det är så dags nu. Han dricker, men inte med mig. Så problemet kvarstår. När jag åker från huset, han bor där och jag med släktingar, så tycker jag synd om honom. Känns som han är så ensam. Men så har det ju inte behövt vara. Och jag pratar med mig själv och tänker att jag har ingen skuld. Jag kan inte rädda en vuxen människa. Han måste ta ansvar för sig och jag för mig.

Det här forumet har varit räddningen för mig många gånger!
Så bra att kunna se olika mönster för att få bättre koll på vilka egna mönster man har i sin relation.
Kram!

Varje gång min mamma dricker anklagar hon mig för vilken dålig dotter jag är som aldrig hjälper henne och att jag inte bryr mig om henne. Hon brukar också vara bra på att berätta vilken dålig och empatilös människa jag är. Hon brukar även hota med att hon ska ta livet av sig för att jag ska bli orolig eller visa att jag bryr mig om henne. Jag bor 30 mil ifrån och självklart upplever jag panikkänslor varje gång hon skriver avskedsmeddelanden till mig. Jag har då varit tvungen att ringa anhöriga som fått åka hem till henne och kolla hur det är med henne. Flera ggr har de hittat henne liggandes medvetslös på marken/golvet för att hon svalt många starka tabletter i kombination med alkohol. Det har blivit ambulans, magpumpning och medicinskt kol som konsekvens. När hon väl piggnat till igen är hon arg och skäller och säger att JAG skämt ut henne och förstört hennes liv. Det är alltid mitt fel och hon säger att jag har ansvar för hennes välmående.

Jag har försökt hjälpa henne i hela mitt liv känns det som. Mina första minnen är nog från när jag var runt 8. Det finns så otroligt många situationer att det inte ens går att skriva om allt här. Pappa finns med i bilden då de lever tillsammans (tyvärr) men han bryr sig inte alls då han själv är alkoholist och skiter i hela världen känns det som. Pappa lever i sitt skal och gör väl egentligen inte någon annan än sig själv illa i sin alkoholism. Jag har försökt att bryta kontakten med dem flera gånger men jag klarar inte av att stå emot under någon särskilt lång period. Vi försöker om och om igen att reparera vår trasiga relation men det slutar alltid likadant. Kruxet är att min bror dog för 4 år sedan och de menar nu att den enda de har är mig. Men man tycker ju då att de borde behandla mig lite bättre än de gör. Mamma har under cirka 4 års tid fått psykiatrisk hjälp framförallt med traumat efter sonens död. Jag har bett henne om att ta hjälp även med sin beroendeproblematik men hon förnekar att hon är beroende av alkohol. Jag har även frågat om jag kan få följa med till hennes läkare och berätta kring hur hennes beteende upplevs utifrån men det vägrar hon. Hon kan inte se hur mkt problem alkoholen har skapat för henne.

Under veckan gick mamma långt över gränsen igen i sina anklagande mot mig och jag vill nu tro att jag bestämt mig för att stå fast i att inte längre ha någon kontakt med henne. Min son älskar sin mormor och morfar och han kan inte förstå varför de inte ska komma och hälsa på som vi tidigare bestämt. Jag vet inte heller hur jag ska förklara för att han ska förstå.

Börjar nog förstå när jag läser inlägg här att det här med att bryta kontakten är en sorgeprocess jag måste ta mig igenom och att det kanske tar tid. Hur länge måste man leva med ångesten innan det lättar? Det är ångest både från det hållet att jag vet att jag är den enda i familjen de har kvar. De har förstört alla relationer med övrig släkt och vänner. Samtidigt som min son så gärna vill träffa sin mormor och morfar. Bryter jag kontakten är de HELT ensamma kvar.

Hur står man ut med tanken på att ens mamma och pappa inte har någon och bara sitter och super bort livet? Att detta också förmodligen kommer sluta i både arbetslöshet och till och med kanske döden för dem?

Tack för ni tog er tid att läsa, förstår att det inte finns några enkla svar... men känner ingen annan som har varit med om något liknande. Min man säger bara ”bryt kontakten” som att det vore en enkel sak. Det ligger dock så mkt känslor bakom som bara bubblar över inom mig...

Funderat på det här med kontroll behov, vad är kontroll behov. Är det oron över att det ska hända personen i fråga någonting när den är i sin period?
Jag bor i samma fastighet som min särbo, men ett par portar bort. När jag går förbi så ser jag om gardinerna är fördragna eller inte.
Är det ett kontroll behov att notera sådana saker. Jag känner mig som en spion. Fast jag inte är ute för att spionera. Jag går bara förbi...

Är ju inte medberoende,det är ju sunt förnuft.
Ingen förälder i världen kan ju med gott samvete utsätta sina barn för en alltför onykter förälder.
Och ändå händer det rätt ofta i familjer med ett eskalerande missbruk.
När blir partnern för full?
Är barnen vakna då?
Vad händer om hen ramlar,spyr i soffan eller om något av barnen blir akut sjuk och behöver hjälp av en avsmullen förälder,osv osv.

Far de illa (jo förmodligen)
Men om vi inte själv har tillräcklig kraft att skydda dom eller tom lämna relationen så blundar vi med ena eller båda ögonen för det faktumet.
Jag är själv uppvuxen i familj med två missbrukande föräldrar och jag for illa.
Att som barn komma i skymundan och se sina föräldrar bete sig irrationellt eller otrevligt är inte ok eller kul.

Att som partner till en som missbrukar försöker skydda eller mörka för att det inte ska märkas så mycket kanske funkar bitvis.
Att sätta sig ned med barnet och säga att partnern är sjuk och kan inte låta bli och blir då konstig av "medicinen" är ju att flytta fokus och kanske låta barnen ta för stort ansvar och försöka lägga ett vuxenansvar på de som de inte kan axla.

Varför ska de ta ansvar för eller acceptera att en förälder är sjuk i ett missbruk och dessutom utsättas för det?
Eller utsättas för en varannan vecka tillvaro då den nyktra partnern inte är där och kan styra upp det hela om det går överstyr.

Jag kan inte svara på det,det är för svårt.
I mitt fall så hade jag en man som var fantastiskt mjuk kärleksfull och deltagande med sina barn både nykter och onykter.
Jag var där och pratade i ett senare skede med hans fd så hon fick vetskap.
Hon pratade då med barnen och gav de chansen att själv välja hur de ville göra.
Vara där,eller avstå.
och alltid ha chansen att komma tillbaka till mamman om de kände sig osäkra eller rädda.

Sen var jag ju där och kunde också se till att det blev rätt hyfsat.

Men barn ska inte behöva utsättas för detta.
Sen att det faktiskt sker,för att vi som partners låter det gå för långt,inte kan följa upp våra krav som vi ställt.
Ger en chans till osv,är ju mänsligt och ryms inom ramen för en relation.
Men att gång på gång låta det ske tycker jag minst lika mycket är den nyktra förälderns ansvar och kan inte enbart skyllas på den som dricker.
Den nyktra föräldern har ju i alla fall ett nyktert sinne och är inte kidnappad av alkoholen.
Och borde därför bättre kunna hitta strategier för vad man bör göra när partners inte kan avstå alkohol.

Men det här är min åsikt,som vuxet barn och som medberoende.
Som ändå ibland stått farligt nära gränsen för vad som är ok för ett barn och tom klivit över den med stängda ögon och öron.
Så se mig inte som någon moraltant,jag har varit där och vet hur svårt det är.

Det blir ett gigantiskt stort steg att ta men jag har många människor som stöttar mig.
Och ett fantastiskt fint stöd av dig och de andra här på forumet.
Det är så skönt att kunna lufta sina känslor här och att skriva ner vad som händer så man inte " glömmer hur illa det var.
Det är så lätt efter en tid att misstro sig själv och inbilla sig att det var nog inte så farligt eller att man nog överdriver.

Kram till er alla och hoppas nu kan njuta av helgen?

Nej, du har helt rätt. Det är nog så jag känner mig i mitt förhållande. All tid på helspänn att rycka ut för att fixa något. Och även när det blir en nykter period så räknas det med att man ska stå i givakt och häbga med på alla plötsliga aktiviteter som ska göras för att allt ska verka normalt och vara som vanligt.
Som idag när han ringde från avgiftningen: - Jag kommer nog hem imorgon så då måste vi spela golf och träna inför tävlingarna nästa vecka.
What! Jag vill ju inte ens göra det, han kommer inte att klara det( går inte putta med så darriga armar och han lär nog inte få komma hem efter 2 dagar. Men som vanligt förstår han det inte och tror inte att det hänt nåt speciellt.
För tusan, dricka 70 cl nästan varje dag i 6 veckor för att till slut bli medvetslös och bli körd av polisen till avgiftning med 4,63 i promille........Det går inte att vifta eller skoja bort, det är kalla fakta.
Socialen var där idag och skulle skicka in nåt till domstolen, har ingen aning om vad det handlar om och en advokat skulle också komma dit. Undrar just vad han pysslat med???
Tar det ändå hyfsat lugnt här hemma och försöker vara stark och inte gå med på alla hans krav och utpressningar om vad jag måste göra så att allt ska bli som innan och vi bara ska fortsätta som vanligt.
Han har ännu inte insett att jag vill lämna honom trots att jag sagt det till honom flera gånger de senaste veckorna och inte bott hemma på en månad.

Hej Ullabulla,

Tack för ditt svar.
En grej som jag har stångats med är kopplat till det du nämner om att i den bästa av världar så bör jag kunna må utmärkt oavsett om han dricker eller inte pga att drickandet är hans problem och inte mitt. Jag har läst liknande tips och tankegångar tidigare och jag tycker att det verkar vara ett vettigt sätt att tänka för att slå sig fri och byta fokus, och jag har även själv tagit steg i den riktningen.
Men, här kommer kruxet, det funkar ju inte när man har barn tillsammans. För det är ju inte bara hans problem, det är barnens problem också. Jag finner mig då och då i situationer då jag känner mig tvingad att välja mellan att själv ta konsekvenserna av drickandet eller att låta barnen ta smällen.
Krasst känner jag att barnen hindrar mig från att kunna bryta mig fri från medberoendet till fullo.

Har du liknande erfarenhet?