Senaste kommentarerna i forumet

Jag och min man har levt ihop i mer än 10år, i början när vi var i 20årsåldern var kulturen vi levde i att dricka rätt mkt på helgerna. Jag hade inte möjlighet eller lust till samna leverne när jag började plugga men han tog gärna några öl och lite whisky på helgerna.
För några år sedan fick vi 2 barn som båda är under 5 och jag växte upp med att aldrig dricka mer än kanske ngt glas vin en särskild kväll framför barnen, medan han har växt upp med föräldrar som groggar varje helg (utan att bli direkt berusade, och ändå i alla år kunnat ta hand om hem, jobb, 5 barn, o.s.v.)
Skillnaden med min man är att han inte vet när han ska sluta, några helger i månaden går det fint att bara dricka lite, men så kommer vi till de där bingeandet där han dricker tills han somnar (efter arr han nattat barnen och då kanske druckit en öl eller 2.

Mitt största problem med det hela ör att han ljuger om det. Han tar ut pengar så jag jnte ska se på vårt gemensamt bankkonto att han köpt alkohol, han säger att han inte druckit men jag hittar gömda flaskor och burkar.
I början sa han att det var dumt, men att jag inte kunde förvänta mig annat när jag blev så arg, nu när jag "kommer på honom" bryr han sig inte alls. Han tycker jag är kontrollerade och att han inte har ett risk eller missbruk.

Jag har svårt att reda i der, ibland känner jag att han har rätt, vem är jag att vara alkoholpolis? Samtidigt vill jag att vi räddar vårt förhållande och är bra föräldrar och då måste jag ju kämpa. Jag älskar honom väldigt mycket och vill verkligen inte lämna honom.

Hur har ni tänkt? Tror ni att det bara kommer bli värre? Hur kan man gå vidare utan att skuldbelägga utan istället skapa motivation?

Jag känner igen känslan.
Nu ska jag bli nykter och allt ska bli bra.
Alkt som har hänt ska glömmas och helst inte nämnas. Jag klarade det i 5-6 år med känner att min ryggsäck är full och svämmar över. Jag klarar inte att glömma längre.
Det är klart att man vill att de ska bli nyktra men jag tycker att det är mycket att begära att vi ska stå i givakt och heja på varje gång. Orken blir mindre för varje gång och sorgen större vid när det inte går lyckats denna gång heller.
Jag hoppas att du inte glömmer dig själv i denna resan han har startat nu och givetvis att han klarar det. Det vore ju underbart.
Men det är inte bara han som ska läka och bli frisk.
Du är den mest betydelsefulla i ditt liv så ta hand om dig ???

Lägenheten är min fast jag har inte skrivit på än. Blir inte ledig förrens september.
Kändes lite konstigt eftersom han skulle in på behandling 6 månader plus eventuellt längre och jag ändå skulle ha en lägenhet att betala för utan att bo där under tiden.
Fast nu vet jag ju inte om han kommer hem redan imorgon och då känns det skönt att den finns.
Allt vänds upp och ner hela tiden och jag har sååå svårt att hänga med både mentalt och fysiskt i detta.
Fast imorgon har jag en tid bokad för att gå och prata med psykolog så det känns skönt i varje fall.
Kram ? Tack söta för att du tänker på mig? Hoppas du får en fin dag

Det har varit många turer nu. Inte en lugn stund.
3 dagar efter han kom hem hämtades han in igen av ambulans och polis. Vägrade såklart och fick handbojor, som tur var så var jag bortrest.
Inlagd på piva och givetvis inte nykter.
Dagen efter under ett av våra samtal var han helt klar över att han behöver behandlong för att överleva. Lät väldigt bra alltihop men resten av gångerna var det samma visa om att han inte skulle det.
Bil till stället bokades och han åkte iväg imorse. Pust, det var faktiskt rätt jobbigt.
Jag pratar med soc och detta kommer att gälla i 6 månader så jag kände att då hinner jag varva ner och landa samt ordna allt praktiskt för flytt mm.
2 timmar senare ringer han mig från hemmet superlångt hemifrån ( samma dag han åkt dit )
- jaha, så här kunde dom inte göra utan de har släppt mig nu så imirhon kommer jag hem!!!!?????!!!!
Jag blir helt paff och känner bara att allt är helt snurrigt. En dag var han borta och samma visa som för typ 1 vecka sedan så ligger jag och kör 10 mil totalt för att lämna upp väskor med kläder och lik förbannad kommer han hem dagen efter.
JAG LÄGGER NER NU!!!
Gör vad tusan du vill, strunta i att få hjälp när du nöstan dog av alkoholförgiftning, tro på att det är alla andras fel och du är taskigt behandlad av alla, familj, polis, arbetsplats, sov.
Från och med nu kommer jag strunta blanka f...n i om du super.
Jag kör aldrig omkring med väskor mer.
Fixa hit och fixa dit...jag säger upp mig från det.
Är så himla trött på att kastas hit och dit av både honom och samhället.
Få se imorgon om han dyker upp eller om det bara var struntprat.
Är minsann rätt less på allr nu.

Kram till er allihop??????

Tack för påminnelsen Skrållan att en dag i taget är nog!

Framför allt betvivlar jag att min man än nått botten och verkligen vill sluta dricka. Och det finns inget jag kan göra åt det. Samtidigt som han behöver min tillit för att kunna fortsätta vara nykter, har jag svårt att uppoffra det för min tillit inte ska missbrukas och brytas än en gång när han trillar dit. Vill inte stå där igen och känna mig grundlurad när han med nästa fylla igen hånar allt jag är och står för. Hatar dethär spelet vi hamnat i och vet ärligt inte om vi har den tid det tar att bygga tillbaka det som förbrukats och försvunnit eller dolts i vårt förhållande efter alla fylle galenskaper i många år. Kan man eller behöver man ens förlåta är den stora frågan?

Ja en dag i taget är nog tidsperspektiv och gör man rätt saker om än hur små varje dag så tänk bara hur långt du kommit om du ser bara ett halvår bakåt? Hur du var och kände för bara nån månad sen? För att nu i alla fall kunna känna du fattat ett beslut, stått upp för dig själv och valt väg framåt. Jag önskar jag hade mer av den beslutsamheten också just nu. Men en dag i taget framåt är nog ?

Jaa det känns som jag tar ett steg i taget. Det är nog bra att allt tar tid. Jag känner att det är jobbigt för varje grej jag måste besluta, men efter några dagar så lättar det igen.
En dag i taget?

Hej, vet inte om man får ställa en konkret fråga men jag provar. Jag har levt med samma man i 27 år, han har druckit mer eller mindre under hela vårt förhållande. Jag har lyckats lämna honom två gånger, men han har båda gångerna visat sig från sin charmigaste sida och fått komma tillbaka. Vi har två döttrar i 20 års åldern som fortfarande bor hemma. Drickandet pågår ofta i perioder som följs av ånger och ibland några AA möten, men denna gången är det annorlunda. Han har ingen ånger och visar en aggressiv sida som gör mig rädd. Främst tar han ut ilskan på en sv våra döttrar som han anser är boven till att vi inte kan bo ihop, han ser inte det är hans drickande som är problemet. Misstänker att han tar något mer än alkohol eftersom han nu uppvisar en helt ny aggressiv sida.
Vi har börjat diskutera bodelning, att jag ska lösa ut honom, men det är jätte svårt att komma någon vart. Han ör bitter och arg och säger bara att jag försöker lura honom igen oh denna gången ska han göra det surt för mig. Har någon tips på vart man kan vända sig? De två tidigare gångerna har det gått att diskuterar men nu är han bara arg och ändrar sig hela tiden. Vi är gifta.

Tack på förhand

Jag tror InteMera att vi blir så slut och tappar all kraft när vi kämpar med att leva med någon som dricker. Vi har så mycket tankar och vet inte hur vi ska reda upp allt.
Jag tror det tar enorm tid att kunna förlåta allt som hänt under alla år. Så även om din man blir nykter så tar det ju tid. Tid för dig att komma ikapp och dessutom mannen som ska kämpa med nykterheten.
Ja det är ett stort jobb. Båda måste vilja.
Bra att du kan vara snäll mot dig själv och se de små ljusglimtarna. En dag i taget.

Hur går det för dig Azalea? Blev lägenheten din så du äntligen som du säger kan få en egen dörr att stänga om dig? Hoppas du kunnat finna stunder av lugn mitt i allt som händer! Kram!

Något sällsynt har inträffat och mannen har själv sagt han borde sluta dricka helt för att det bara leder till bekymmer. Vet inte riktigt vad allt han ställde till med förra gången på fyllan på krogen, då vi andra åkte hemifrån redan vid första tecknen på förestående fylleslag. Han var dagen efter ångerfull vilket han aldrig egentligen tidigare varit.

Det som nu är så svårt är att han genast förväntar sig att nu ska jag vara glad och allt ska vara bra för att han sagt förlåt en gång för att han var elak och för att han sagt han ska sluta dricka. Passade på att påtala att jag ser redan dagen innan när han vill dricka och han blev helt förbluffad, det hade han aldrig tänkt på att det skulle märkas att det där suget på riktigt syns utåt. Berättade ärligt hur jag och barnen upplever saker när han dricker, vad det är vi inte står ut med. Krävde inget och anklagade inte, pratade i jag form för jag har rätt till min upplevelse som är min sanning och mina känslor. Mina känslor kan jag ta ansvar för och kräva bättre handlingar av mig själv, han måste göra arbetet med sig själv och det är inget jag kan påverka. Jag har ingen större förhoppning att han ska verkligen klara av att låta bli att dricka, några veckor framåt är bakis ångesten glömd och allt börjar om. Tror han är bättre på att ljuga för sig själv än vad jag är på att inbilla mig att flodhästen i vardagsrummet skulle ha flyttat ut på riktigt. Jag tror den ännu gömmer sig i garderoben, för jag kan ännu höra den ;-)

Jag känner idag en sån sorg över hur allt blivit, ett enda trassel av svåra känslor, omöjliga beslut och besvärliga situationer. Har en tyngre period med mycket motstridiga känslor och har just nu väldigt svårt att se vad som är rätt väg framåt. Har tappat kraft och mod och känner mig vilsen. Orkar inte engagera mig i förhållandet nu fast mannen verkar försöka bjuda till, kanske kommer tiden ikapp oss och vi löser det eller så går luften ur helt och hållet. Inget känns riktigt bra just nu, livet skaver både hemma och på jobbet och målet med ett mer harmoniskt liv känns just idag som en inbillad utopi jag aldrig nånsin kommer uppnå.

Klamrar mig fast vid pytte små ljusglimtar, en kram av barnen, en skön dusch eller ett gott skratt med en vän. Försöker vara snäll med mig själv, antar att klarheten kommer tillbaka bara jag låter tankarna vandra fritt.

Grattis Skrållan är väl kanske fel ordval, men du har varit så stark och klarsynt och modig och kommit så långt! Du har verkligen bestämt dig för att slå in på en ny väg och insändandet av skilsmässopappren är bara ytterligare ett konkret steg på den vägen. När allt det praktiska är ordnat med hus och papper ska du se du snart börjar se de verkliga fördelarna av att du slagit dig ut ur dimman och kan börja leva som du själv vill för första gången på länge! Hoppas det trots vemod även kan kännas som en lättnad att steget nu är taget.

Tack Spinoza?

Starkt gjort Skrållan!

Ja nu var det gjort. Brevet ligger på postlådan, skilsmässopappren. Känns lite vemodigt. Men jag har ju bestämt mig för att jag inte vill leva som förut. Och jag ska ta till alla medel för att bli frisk från mitt medberoende. Vill inte hamna där igen.

vad ska jag göra???
Jag har ju valt att separera från min sambo som jag anser dricker på ett sätt som inte är ok, att hitta en lägenhet är ju dock inte så lätt, så vi bor tillsammans fortfarande.
Jag har varit hos familjerådgivningen och bett om råd , då jag känner en otrygghet inför att barnen ska sova hos honom varannan vecka, då han dricker på kvällarna
MIn sambo blev rädd att jag skulle ta steget att göra en orosanmälan och bad då om att få bevisa att han kan hålla sig nykter. så på familjerådgivningen sa de till mig att jag skulle skriva ett "kontrakt" med honom att han inte får dricka på 6 månader när barnen är med, att han ska gå och prata med någon , att han ska köpa en alkomätare så att han kan blåsa i den varje kväll.
han har gått till familjerådgivningen själv och pratar med någon där, han har inte köpt alkomätaren än och igår kom jag på honom att dricka både öl och whiskey i garaget....
Hans försvar var då att barnen var ju inte med honom i garaget..... men de var ju hemma med mig i lägenheten där han sedan skulle vara
det känns som att han hittar varje kryphål för att dricka..
nu behöver jag era råd, ska jag göra en orosanmälan eller vad ska jag göra?? Är det någon här som gjort någon orosanmälan? vad hände då?
tacksam för svar

Det är ett stort steg att ta att skicka in skilsmässopapper, skönt att du har kommit så långt i processen!

...det är så sjukt likt! Sådär sa min man också, att han skulle göra mitt liv till ett helvete. Det säger han ibland fortfarande, att det är den enda anledningen han har till att leva vidare - att han ska göra mitt liv till ett helvete. (Fast sen gör han inte det. Han påverkar mitt liv ganska lite numer.) Och absolut skulle han motsätta sig försäljningen av vårt hus också, det skulle stå och ticka pengar tills jag gick i personlig konkurs. Det höll han inte kvar vid i mer än några dagar. Jag tror att de/han är så rädda för förändring att det försöker skrämmas (de tror säkert på det när de säger det iofs) men när det väl "händer" är det alltid alkoholen som kommer först. Det är ju mycket lättare att supa ner sig än att aktivt sätta sin exfru i personlig konkurs. Det är mycket lättare att supa ner sig än att kontakta en advokat, förbereda en stämning, fullfölja en vårdnadstvist.
Men såklart finns inget facit. Jag vågade hoppa, vågade lämna mitt äktenskap trots att det ju fanns bitar som var fina och bra också. Eller, det handlade egentligen inte om att jag vågade, utan om att jag inte hade nåt val. Jag var så stressad att jag började kissa på mig på vägen hem, nästan varje dag, av...skräck för att han skulle ligga där, utslagen på soffan, med barnen som satt bredvid och såg på tv. Det gick helt enkelt inte längre. Jag har det så väldigt, väldigt mycket bättre nu.
Stor kram till dig!

Mannen blir trevligare och snällare ju närmare uppbrottet. Ibland skiner det igenom, lite surhet. Han försöker t.o.m. bestämma över mig. Där är jag tydlig. Jag bestämmer nu över mitt liv nu. Han fogar sig. Skönt att stå på mig. Och då slår det mig. Jag kanske varit för snäll i mina förhållande. Så snäll att jag helt glömt bort mig själv.
Men att han är snäll nu gör mig förvirrad. Jag får hela tiden påminna mig om hur det var. Och han har ju inte slutat med alkoholen. Inget är utrett.
Skickar in skilsmässopappren i dag. Jag måste bli fri.

Välkommen till oss här på anhörigstödet.

När jag läser ditt inlägg så får jag en del tankar som jag gärna vill dela med mig av. Jag hoppas att det är okej. Först vill jag säga att du är klok som berättar om det som sker, det är vanligt att vi vill skydda den som beter sig illa speciellt om vi tycker mycket om det. Vi kan även försöka "förklara" varje enskild situation vilket kan få effekten att vi inte ser ett eventuellt mönster och detta kan i sin tur uppfattas som att vi accepterar det som sker. Hur går diskussionerna mellan dig och din partner gällande detta?

Det är naturligtvis inte möjligt att lägga fram ett facit här samtidigt är ringer en varningsflagg i mig av två anledningar. Det ena är att våldet eskalerar det andra är att din partner blir personlighetsförändrad av alkohol vilket (förenklat) ofta är en indikation på att det är svårt att "lära sig" dricka på ett oproblematiskt sätt.

Kanske har du redan ringt Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 , om inte så kan det vara ett bra sätt att få rätsida på vart du står just nu i detta. Om du vill får du gärna starta en egen tråd det bir lättare för andra att ge dig respons och för dig att ta emot den. Du gör såklart som du vill!

Hoppas att mitt svar känns relevant för dig.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det finns säker massvis med människor som testat knark i sin ungdom och sedan aldrig gjort det mera. Med ungdom menar jag under 30. Men känner du att det är något som inte står rätt till så är det säkert så.
Lita alltid på din egen känsla.

Mvh

Det att våga fokusera på sig själv, våga titta på sig själv med ärliga och öppna ögon. Jag hade andras problem som någon slags täckmantel för att slippa ta tag i mina egna tror jag. Att överhuvudtaget erkänna att man faktiskt är sjuk var en hissnande känsla. Att våga erkänna att man njöt av att det var synd om en, hemskt och smutsigt kändes det. För man hade ju alltid varit "den stackars duktiga människan" som fått kämpa med andras problem, stöttat andra, tagit ansvar mm. Och det hade man gjort oavsett om dom ville det eller ej. När man slutade kämpa med dessa människor märkte man hur skrämmande lite dom egentligen behövde min "superkraft"! Samtliga mina "patienter" lever fortfarande om än inte på det sättet jag ville. Exet super fortfarande och det hade han nog gjort även om jag hade kämpat på i några år till. Hade nog gjort varken från eller till för honom. Men för mig däremot hade det varit en fortsatt spiral neråt. Bra att du funderar Softjessi, det föder insikt om dig själv. Bra att du verkar fundera mer över varför du själv stannar än över hans supande. Då har du fokus på dig själv.

Har haft ett intensivt förhållande med en man i 7 månader, vi är tokkära!
1 gång per månad dricker han lite för mycket o blir Dr Jekyll o Mr Hyde. Hittills har det ”bara” varit elaka ord o ursäkter efteråt.
Förra veckan blev han väldigt aggressiv o jag blev nästan rädd. Han slängde saker i golvet o ville inte att jag skulle gå.
Går detta att göra nåt åt eller måste jag lämna?? :(

Två ord som styrde mitt liv.
Jag trodde att det var mannen och hans drickande.
Men i mitt fall så var det bara symtom på att min hjärna hade hakat upp sig på ältarstadiet.
Om jag inte kontrollerar så..
Om jag inte..
Och om jag avstod så kom rädslan.
Åsdå kontrollerade jag.
Efter ett tag förstod jag att kontrollen inte hjälpte ett smack.
Han blev bara bättre på att dölja det.

Men för mig så var kontrollen ett sätt att hålla mina rädslor i schack.
Om jag inte kunde kontrollera hans drickande så behövde jag försöka styra upp något annat.

Bra att du funderar,det brukar finnas många lager att klä av sig innan man kommer in till kärnan.

Fortsätter skriva för att sätta ord på mina känslor och tankar. Svag! Jag har varit svag och aldrig krävt något. Mest varit tacksam när mannen varit nykter. Inte protesterat när han gång på gång valt att avbryta Antabus för att kunna ta ett glas vin.. Varför? Varför har jag inte protesterat och gett honom ett ultimatum en gång för alla? Antabus annars går jag. Försöker fundera ut vad denna svaghet beror på? En tro att det faktiskt ska funka? Vilket det faktiskt kan göra långa perioder innan smällen kommer..
Eller är det en rädsla att faktiskt bli bortvald?
Funderingarna fortsätter