Senaste kommentarerna i forumet

Efter att ha spenderat 2 nätter på hotell i stan, varit på sjukhuset med hög puls och påverkan på hjärtat skulle han ha tåget hem idag. Ringde och stimmade över vilket tåg och jag fick så klart skicka över tidtabellen.
Har inte hört ett ljud från honom på hela dagen, skönt.
Fast ikväll rinde han och då är han på beroendeenheten.
Hade tydligen blivit medvetslös på tåget och skickad med ambulans därefter hamnat på beroende enheten med 5,0 i promille. Galet mycket. Fast efter 6 veckor med 70cl gin varje dag så är det inte så kobstigt.
Pratade mest om att de klippt sönder hans kläder, på sjukhuset antar jag.
Men också sur över att blivit bestulen på snuset och flaskan.......
Han sa också att: Nu är jag här och det var ju det du ville!
Jag blir så trött. Det är 4:e gången han är där på avgiftning men han har inte fattat sin situation de andra gångerna och kommer säkert onte göra det nu heller. Eventuellt sprifri ett antal månader och sen till baka igen.
Han räknar nog med att jag ska komma upp med kläder och hämta och fixa och allt ska vara som vanligt igen. Pallar inte det.

De är verkligen mästare på att blunda för verkligheten. Tror och inbillar sig att allt är som vanligt.
Försök att ta ledigt från honom och tanka in lite ny energi i dig själv. Är som du säger skönt att vara ifrån lite själv och komma i fas. Gör något mysigt i helgen som du tycker om.

Kram

Kände mig irriterad i dag. Tänkte göra mycket i huset. Istället åkte både jag och mannen till släktingar och vänner som behövde hjälp. Känns som mannen bara kör på och det känns som att han nästan tror att vi är ihop igen. Han pratar om saker vi kan göra och åka till. Han tyckte jag kunde sova i huset med honom. Alltså har han glömt varför vi flyttade isär? Har han glömt att jag inte vill att han ska dricka? Sa till honom, jag vill inte bo här i huset för jag vill inte se dig full.
Det känns som jag måste vara ifrån honom några dagar nu. Få distans igen. Göra en markering. Ska bli skönt när vi gjort klart allt, och har var sitt boende.

Just nu är huvudet bara fullt av idiotiskt medberoendetänk. Allt jag måste göra för honom. För att han inte ska hamna hos kronofogden. För att han ska få a-kassa när han är arbetslös en månad. Till saken hör att han aldrig lärt sig använda bank ID osv ordentligt själv. Eftersom hans svenska och datorvana inte är så bra. Och sedan vi fick barn har det inte funkat att kräva att han ska lära sig eftersom det inte funkar och sitta och vara pedagogisk med ett litet barn omkring dig.
Dessutom kommer han begå självmord?
Bli galen och föra nåt idiotiskt och hamna i fängelse?
Vägra betala underhåll?
När ska jag hinna jobba och försörja oss? Har två åldrande föräldrar varav min pappa är påväg att bli dement. Dottern går förskola 4 tim/dag och skulle vilja slippa att hon ska gå heltid. Är egenföretagare men sjukt svårt jobba när hon är hemma.
Måste hålla att vi inte kan vara ett par om han inte går på ordentlig behandling, äter sin medicin och går med på parterapi. Måste. Får inte vika mig. Inte kompromissa. Funkar inte att han håller sig nykter utan behandling. Måste sova. Hur orkar man??

Tack Skrållan! Behöver verkligen någon som lyssnar just nu. Har haft en bra period sedan jag skrev inlägget ovan. Han började ät medicin både för alkoholen och sina depressioner och har aldrig mått så bra sedan vi träffades. Men tog alla mediciner utan att äta något och fick akut magkatarr. Efter besök på akuten slutade han med alkoholmedicinerna eftersom det var deras fel att han fick ont i magen. För mig kändes det bara som en ursäkt för att kunna dricka igen. Jag blev livrädd och tänkte att det bara var en tidsfråga innan han började dricka igen. Sedan slutade han med de antidepressiva eftersom doktorn tyckte han kunde testa annan sort pga magen. Blev helgalen av 1 tablett av nya medicinen. Inte ätit någon medicin efter det trots att han genast blivit arg, stressad och nere. Bestämde att han får en chans när han slutade med alkoholmedicinerna. Att dricker han en gång så säger jag att nästa gång han dricker får han flytta. Idag var andra gången. Jag packade lite kläder och annat, hans tält, sängkläder osv och lämnade till honom där han var och fiskade. Sa att jag älskar honom men att han förstör allting och att han inte ska ringa mig när han är onykter och att jag inte heller vill träffa honom då. Åkte hem till mina föräldrar med dottern.

.

Hej!
Min pojkvän har en tendens att dricka lite för mycket, han har tidigare haft ett drogmissbruk men det har han tagit sig ur och han går även behandling och får medicin för det och den behandlingen sköter han. Däremot dricker han en del alkohol, jag har försökt prata med honom om det länge och han har nu sedan en månad tillbaks sagt att han ska dra ner på spriten. Han bor fortfarande hemma hos sin pappa och jag är oftast där också, och hans pappa har massa sprit som står på en hylla som då min pojkvän går och tar ifrån, och sen fyller han upp det med vatten för att det inte ska märkas att han tagit något tills han köper nytt sprit som han kan fylla upp det med. Men han har nu sedan en månad tillbaks lovat att han inte ska hålla på så och han säger att våran kärlek går först. Imorse när jag vakna så fick jag se att han stod o luktade på en wiskhey sort, han drack dock ingenting för det såg jag, men han stod o luktade och blev jätte stressad när han upptäckte att jag märkte det. Nu idag var han även ärlig och sa att han gjort samma sak igen med en av de andra spritsorterna, druckit av hans pappas sprit och sen fyllt på med vatten. Jag har sökt hjälp hos psykolog för att jag behöver prata med någon, men idag fick jag nog och sa till honom att det är väldigt orättvist att jag ska vara den enda som söker hjälp. Han verkade då ta det på allvar och sa att han håller med mig och ringde behandlingsenheten (jag stod o hörde på när han gjorde det) och de på behandlingsenheten kommer ringa upp honom. Han säger även att jag får följa med på alla samtal så jag kan vara delaktig. Vi gjorde även ett alkohol test via systembolagets hemsida för att han själv bad om att han ville göra det för o få se hur hans drickande ser ut och det testet visade då att han har alkoholproblem. Man märker att han har skuldkänslor och jag vill gärna tro på att han menar allvar med denna hjälpen, ska man lita på det? För jag vill inget annat än att ha en framtid med honom, det är han jag vill leva mitt liv med och jag har ju även sett att han kan vara utan alkohol, så jag tror det är ett psykiskt beroende han har. För när han väl är utan alkohol så får han ju inte de där fysiska abstinensbesvären. Men ska man lita på att han verkligen menar allvar med detta? För var ju ändå han som tog initiativet till att kontakta behandlingsenheten och han säger ju även att jag får vara delaktig i detta. Det är första gången han tar detta steget att ringa behandlingsenheten för alkohol, han har inte tidigare velat för han har inte tidigare sett det som ett problem. Men idag bara han fick för sig att ringa.

Du har startat en tråd här och det låter som att du är oroad över din pappas alkoholvanor. Bra steg att du vänt dig hit det är tufft att ha någon nära som har ett alkoholproblem och man kan behöva stöd.

Berätta gärna lite mer om du känner för det så får vi en ännu tydligare bild av hur det är för dig och enklare kan ge dig stöd.

Det finns även en studie att anmäla sig till på www.anhorigstodet.se

Om du vill kan du även ringa till Alkohollinjen (anonymt, kostnadsfritt) vardagar: 020-84 44 48

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej igen,
Det var ledsamt att höra vad som hänt sen du skrev här, tycker Emma S skrev ett klokt inlägg ovan. Både din mamma och du behöver hjälp. Men du behöver tänka på dig själv nu, du har gjort mer än tillräckligt för din mamma. Eftersom du går på gymnasiet så har du väl sommarlov nu och kanske det är svårt att nå lärare, skolsköterska etc. Vill tipsa om att ringa kommunen idag och berätta om din situation, om det ör svårt att veta vem man ska fråga efter så kan man säga att man vill prata med socialkontoret. Du ska inte behöva ha det så här.
Försök också ringa dina syskon och prata med din pappa. Han har ansvar för dig och det ör bra att han vet precis hur du har det. Som Emma S skriver har du då lagt ansvaret där det hör hemma och det lättar när man kan berätta och inte hålla allt inom sig.

Du har inte valt att ha det så här och förtjänar så mycket bättre! Det är din mamma som gör fel. Försök att ringa idag eller söka upp din pappa. Du är stark som söker hjälp och vill ta dig bort från hur det är nu. Vad som än händer med din mamma är det inte ditt fel, det ör hon som valt detta.

för värdefullt inlägg. Värdefullt och insiktsfullt! Du är inte ensam om din upptäckt men långtifrån alla inser sammanhanget, ser sig själva. Många går raka vägen in i nya relationer med samma mönster. Medberoende är en lömsk åkomma.
Jag är tacksam att min man hittade AA och att jag därigenom hittade Alanon. Det har gett mig platsen att ’se’ mig själv och framförallt verktygen att hantera mig själv. Först i relation till min man men ännu viktigare insikten om hur jag påverkats av att växa upp i en familj med missbruk och medberoende. Att jag är ett Vuxet barn och att jag måste ta hand om mig med den insikten.
Det är aldrig för sent att ta makten i sitt eget liv! Vilken spännande resa du har framför dig:) Allt gott på vägen / mt

Din mamma verkar använda dina känslor och rädslor emot dig. Hon behöver professionell hjälp och det behöver du med. Hur jobbigt det än är hos din pappa så behöver han (och vuxna på din skola) veta hur din mamma mår och hur du blir behandlad. Du kommer kanske att få ta hand om mycket själv ändå precis som du säger, det är inte säkert att du får den hjälp du förtjänar. Men då har du lagt ansvaret där det hör hemma. Då kan ingen säga om några år att de aldrig förstod hur du hade det.

Jag vill säga dig att det inte alltid kommer att vara såhär. Det är din mamma som förstör sitt liv, inte du. Ditt liv har just börjat och du kommer att ta dig igenom detta och bli en självständig vuxen. Du kommer att se tillbaka på den här perioden och läka de sår som den har gett dig.

Jag har fortfarande min pappa att ta mig till men klarar inte av att vara där, hans nya fru är hemsk mot mig och känner mig inte som hemma där. klarar inte av att lämna min mamma heller för vet inte vad som hade hänt då. och jag hade inte kunnat leva med mig själv om hon hade gjort något när jag är borta.

Tack så hemskt mycket för svar, jag går på gymnasiet, men även om jag pratar med någon så kommer jag ändå få ta hand om allt själv då jag bor med henne själv. Har ingen nära släkt där jag bor eller några direkta kompisar att prata med för den delen heller. hittade min mamma i avdäckad med ett självmordsbrev i handen efter jag skrev allt detta. hon hade inte gjort något så allt var okej men hon skrev att hon kände sig så värdelös och som ett besvär. och att hon mår dåligt över att jag blir så sårad för det hon håller på med. vet inte hur jag ska hantera detta längre. öppnade verkligen upp mig om hur jag kände och sen vill hon inte leva mer, känns som mitt fel för jag sa hur ledsen jag blev.

Hej, jag vet att det finns andra här i forumet som är vuxna barn med föräldrar med beroende. Jag är en av dem.
Jag känner igen mig i det att ha motstridiga känslor inför ens förälder. Om det var en vän som sårat och sårade en lika mycket skulle det vara lättare att släppa kontakten men ofta är man så lojal gentemot sin förälder ( tyvärr).
Jag brukar ibland när jag är ledsen över en situation försöka se den utifrån, dvs om en vän till mig berättade att hens förälder sagt eller agerat som det jag upplevt, vad hade jag tänkt då. Då inser jag ofta det absurda och orimliga i det hela. En förälder ska inte kränka, såra eller utnyttja sitt barn. Och om den gör det har hen ingen rätt att kräva eller förvänta sig något från sitt barn.

Det är ingen annan än du som kan säga om det är rätt eller fel att du har/eller inte har kontakt med din far. Du får välja utifrån vad som får dig att må bättre. Men oavsett hur du väljer att göra tror jag att det är bra att du tar hand om dig och tänker igenom vad som är dina gränser. T.ex. göra klart gör din mor och far att det inte är ok att de t.ex. ringer dig eller smsar dumheter när de är fulla.

Jag tycker att det är sorgligt att det är vi vuxna barn till föräldrar med beroende som har dåligt samvete för våra föräldrar. De har haft hela vår barndom på sig att vara bra föräldrar och bygga en bra relation men istället har de valt alkohol framför sina barn vilket påverkat och påverkar oss långt upp i åren.

Förstår att du har det tungt och jobbigt nu och att du haft det länge. Kom ihåg att du är värd bättre och att din situation kan bli bättre än hur du har det nu. Du ska inte behöva vara mamma till din egen mamma eller behöva höra de sårande sakerna hon säger.

Kan du prata med dina syskon, din pappa eller har du någon annan släkting nära eller kompis som du kan berätta för nu hur du har det? Jag förstår att det kan vara svårt att berätta, men som någon annan skrev, visa ditt inlägg som du skrivit här. Du har ingen skuld i att din mamma dricker och ska inte heller behöva skämmas över hennes val eller behöva hålla det hemligt.

Du kan också ringa till kommunen, ring växeln så kan de hjälpa dig vidare till rätt person. Alla kommuner har en socialjour. Du kan få hjälp att prata med en professionell person som kan stötta dig och ge annat stöd. Du är ung och har hela livet framför dig, det kommer att bli bättre!

Förstår att du har det tungt och jobbigt nu och att du haft det länge. Kom ihåg att du är värd bättre och att din situation kan bli bättre än hur du har det nu. Du ska inte behöva vara mamma till din egen mamma eller behöva höra de sårande sakerna hon säger.

Kan du prata med dina syskon, din pappa eller har du någon annan släkting nära eller kompis som du kan berätta för nu hur du har det? Jag förstår att det kan vara svårt att berätta, men som någon annan skrev, visa ditt inlägg som du skrivit här. Du har ingen skuld i att din mamma dricker och ska inte heller behöva skämmas över hennes val eller behöva hålla det hemligt.

Du kan också ringa till kommunen, ring växeln så kan de hjälpa dig vidare till rätt person. Alla kommuner har en socialjour. Du kan få hjälp att prata med en professionell person som kan stötta dig och ge annat stöd. Du är ung och har hela livet framför dig, det kommer att bli bättre!

Vilken fin text du skrivit Nordäng67. Det är en väldigt bra idé att ta ett farväl på det viset så man får ett avslut.
Det är ju bara så att under vår livstid får vi både dåliga och fina stunder att minnas men som väl är så fungerar hjärnan så fint att de vackra minnena får en större plats än de dåliga. Och med tiden så minns man nog mest det som var fint och när man var som lyckligast.

15 år och lite till tog det.
Har läst i forumet i omgångar genom åren - funnit tröst, klokhet och nakna sanningar.
Nu bor jag och barn själva. Ultimatum nummer trehundrafemtielva och jag faktiskt fick ett svar: han kommer inte att sluta dricka. Någonsin.
Stor sorg, stor besvikelse men någonstans en liten lycka. En hjälp att ta steget för bägges mående.
Så vi flyttade barn och jag. Alla nöjda och glada, här ska vi se framåt i positiv anda. Det kan ju inte bli sämre.
Inga flaskor att räkna, mindre utrymme för lögner, inget magont på väg hem från jobbet. Ingen kontrollhäxa. Vi träffs när vi vill och kan vi älskar ju varann.
Funkade hur fint som helst....inte.
Det blev så tydligt. Vem som tar plats, vem som också är en kontrollhäxa.
- Mår inte så bra och jag vill vara nykter i helgen, jag behöver bo hos er.
Självklart ! Jag finns ju alltid här !
Ingen kom, ingen ringde. Senare i veckan ringde det, inte ett ljud om vad som hänt.
När jag inte mår så bra finns det ingen plats för mej. Det är "jobb", nån bil som måste lagas.
Jag vet, en alkoholist kan inte vara ett stöd. Men nånstans kan jag tycka att låna ut en famn en kväll bör man ju kunna finna styrka till sej själv i.
Men vi funkar ju olika vi människor.
Som för de flesta andra här på forumet så finns det underlag för minst 20 st romaner om svek, flerdagars fyllor, lögner och annat runt gubben.
Men nu är det inte han som ska vara i fokus. Nu är det JAG som behöver. Jag som behöver hjälp med mitt.
Nog har jag förstått att jag haft ett visst medberoende, men att det var så allvarligt har jag inte velat se. Fullt upp med att tänka på honom, ena gången hur man bäst håller sej undan och andra gången hur man bäst slår näven i bordet.
Så tydligt det blev med avståndet, oförmågan att fokusera på mitt eget.
Men det kom krypande, känns nästan helt galet.
Det böjar finnas underlag för nån roman om medberoende också.
Försöket att sopa allt gammalt under mattan funkar inte för mej. Att konfronteras med mina känslor funkar inte för honom.
Så.... tre veckors avhållsamhet igår på egen begäran.Ingen kontakt alls. Inga sociala medier inte ens ett litet sms.
Och jag har fanimej abstinens.
Kontollbehovet skriker efter flaskor att räkna, egot skriker efter uppmärksamhet, ömhetsbetygelser. Vad som helst bara det är ett bevis på att jag finns !
Det är med sorg jag ser på mej själv, vad jag tillåtit mej att bli. Hur lättpåverkad man är trots att man upplevt sej stark. Så nedbrytande en kärlek kan vara när den hamnar snett ?

Vad jobbigt du har det. Finns det någon annan, släkt eller vänner du kan prata med? Du kan inte bära på allt detta själv. Du kan också genom kommunen få någon att prata med, som förstår vad du går igenom.

Går du på gymnasiet? Har ni en skolkurator eller skolsköterska? I såfall vill jag att du visar den personen exakt det inlägget du har skrivit ovan. Och uttrycker på vilket sätt du vill ha hjälp (så gott du kan). Kanske får du hjälp, kanske inte. I det desperata läge du verkar vara med din mamma har du inte mycket att förlora på att skrika högt och prova allt du kan. Om du inte får hjälp irl skall du fortsätta som du gör och skriva här. Vi är många här som vet hur det är. Kram

Har du någonstans att ta vägen om du tar dig bort från din mamma? Du har bra instinkter och behöver skydda dig själv.

Jag är 17år gammal, och bor själv med min mamma i en villa. Sålänge jag kan komma ihåg har min mamma alltid haft problem med alkoholen. Sen jag var ungefär 8år gammal har jag mina första minnen om det. Då var mina föräldrar fortfarande tillsammans. Min pappa blev alltid väldigt arg när min mamma drack för hon tappade kontrollen och blev en helt annan människa. Hon kunde säga saker som hon aldrig hade sagt nykter. Så långt jag har kommit ihåg så har mamma aldrig fått dricka. Hon har varit in och ut på behandlingshem sen jag var 13, gått på samtal i kommunen på ett ställe som heter MOA. Även tagit några tabletter som gör att hon inte kunnat få ner alkohol och tagit tester varje månad på det för att se om hon druckit. men hon har lyckats att fuska på allt detta. Jag har aldrig hittat någon som varit i samma situation, min mamma har aldrig druckit framför mig. Hon har smygt runt bakom allas ryggar och gjort det för hon vet hur arga och besvikna mina syskon och min pappa hade blivit. Jag har alltid genom min barndom tyckt synd om henne för hon grät för min pappa skrek så mycket elaka grejer när hon drack. Iochmed att jag såg hur arg och våldsam min pappa blev när min mamma drack, så hjälpte jag som 12-15 åring min mamma dölja det för min pappa. om jag tex hittade henne full så hjälpte jag henne till sängen så han aldrig skulle märka det och bli så arg. Tillslut skilde dem sig för två år sedan och jag trodde allt skulle bli bra. mina syskon, jag och min mamma flyttade. och hon fick återfall ganska ofta. efter ett tag var det bara jag kvar med mamma då mina syskon flyttat långt härifrån för plugget. jag bor nu själv med min mamma och allt är åt helvete. Jag är en tjej som levt med svår depression i två år med mycket ångest för jag har varit tvungen att vara mamma till min egen mamma. varje gång jag tror det har slutat så hittar jag henne full, hon nekar att hon druckit varje gång och säger saker som att hon inte älskar mig, att jag är en alkoholist(även fast jag knappt dricker) osv osv. sen vänder allt och hon börjar prata om hur mkt hon hatar sig själv och att hon inte är värd att leva. hon har lovat på mitt liv att hon ska sluta så många gånger så jag vet inte om jag betyder något längre. jag känner mig bara hopplös just nu. att detta aldrig kommer få ett slut, jag har läst många som säger att man ska sluta bry sig, men jag kan inte det. min mamma är den enda som bryr sig om mig och hjälper mig och gör allt för mig men när hon dricker så ändras allt. jag hade aldrig klarat mig utan henne dock. Jag hoppas bara att någon kan hjälp mig för ingen har någonsin förstått hur jag har det eller vad jag ska göra och jag är själv i detta nu. och jag orkar inte mer. snälla hjälp mig

När man hade varit själv i ett år. Då hade man upplevt alla årstider och högtider en gång själv. Kanske känns långt men ett år springer snabbt iväg. Ett år som du kan ägna åt dig själv, inte åt en som super och gör dig ledsen. Du är stark och klarar detta. Kram

Han vet också precis att jag blir förbannad över sånt. Att jag tycker det är så onödigt att bara kasta pengar omkring sig.
Hans var idag var ju såklart att jag spenderar också . Ja, fadt på mat och bensin....Morr.
Nej du har rätt Nordäng?ska försöka att inte bry mig fast det retar mig.
Kram

men ett återfall på tio år låter faktiskt som ett ganska bra "track record".