Senaste kommentarerna i forumet

Starkt Azalea! Så bra för dig. Det är din tid nu. Jag tror att detta är enda vägen att rädda dig och kanske din man. En stor styrkekram

Försök hålla kvar den urkraft du fick tag på.
Och jag önskar dig en fin kväll.

Och det uppskattar jag verkligen. Jag försöker tänka klart men det är lite disigt i mina tankar ibland och lätt att falla tillbaka.
Men som svar på din fråga, har jag har nått min botten och vet att jag måste ta steget och kliva av så fort som möjligt.
Idag åkte jag hem och så klart låg mannen och sov med ölburk på bordet och vinfläckar på golvet.
Eftersom det är så svårt att träffa honom nykter nog så skrev jag ett brev om hur jag kände och jag hoppades att han väljer vägen till ett bättre liv samt att jag kommer att tänka på mig själv och mitt liv från och med nu.
Samt att jag fyllt i skilsmässopapper och skrivit under det och bad honom göra detsamma. Jag la alltsammans på bordet och åkte iväg. Planerade att svara på hans första samtal och hålla fast vid att jag vill skilja mig nu med hand underskrift eller utan.
Han ringde aldrig..... skönt på ett sätt.
Så ja, Ullabulla jag är klar att vända blad och gå vidare. På måndag ska jag skriva på lägenhetskontraktet och få en egen dörr att stänga om mig.
Ha en fin kväll?

Att klara att åtminstone börja trassla ut trådarna.
Som att nervändarna var helt bedövade och inte visste vart de skulle ta vägen.
För jaget hade nästan upphört att existera.

Att formulera en ny livsväg tog för mig flera år.
Men byggklossarna kommer sakta att läggas utom man orkar hålla fast vid dom.
Som en magnet är de annars tillbaka till det gamla osunda.

Vi håller på dig azalea.
Ibland saknar jag en telefonjour där man fick vara ett stöd,eller få stöd när det är som tyngst.

Det är svårt - jag är mycket för att kommunicera och han också. Men han säger mest det som förväntas av honom och har långa resonemang som inte är förankrade i hur han känner utan bara tänker intellektuellt. Egentligen har nog ett av våra stora problem varit hans avsaknad av självinsikt, tyvärr har den tycker jag blivit ännu värre nu. Alkoholmissbruket har gjort att han tar till lögner även kring saker jag inte frågat om så han skulle inte behöva ljuga. Jag tror tyvärr att det behövs tid för att vi ska kommunicera just nu - jag är väldigt knäckt emotionellt och han saknar självinsikt så förutsättningar för samtal känns svåra men vi behöver nog definitivt göra något sådant framöver.

Det jag är mest fundersam över är hur mycket jag ska oro mig. Klarar de flesta bara att sluta dricka trots två återfall och att man behöver läggas in för bryt hjälp är det så enkelt? Jag är också oroad att han tror separationen är ett sätt att må bättre men jag tror inte det på sikt. Jag har nämligen gjort allt hemma under lång tid då han har adhd och svårt att få saker gjorda. Är rädd att när hösten kommer och han ska ha barnen igen så är livet inte lika fritt och roligt längre som det är nu (sommar och singel).
Tack för råden Rosette.

skriv ett inlägg här eller bara för dig själv. Ett inlägg som BARA handlar om dig, inte ett ord om din man. Skriv vad du tycker om att göra, vad du blir glad av, dina starka sidor, vad du är intresserad av, vad tycker du om hos dig sjölv mm. Klarar du det? Jag gjorde det inte. Hela ens liv och existens utgår från andra när man är medberoende. Men det går att bli självfokuserad som inte skall blandas ihop med självcentrerande. Kram till dig och du förtjänar att ha det bra

Pröva att hålla med då han säger sånt som att du gör si eller gör så.
När han säger sånt som ”... du hjälper inte till” osv.
Då säger du ” ja visst är det så, och så har jag bestämt mig för att göra”.
” ..,. Helt riktigt uppfattat” och viktigast:
Stoppa där utan att förklara, ursäkta ändra eller värdera. Bara håll med, men utan att gå in i någon vidare diskussion.
Säkert kommer din man att bli provocerad och känna sig arg över din respons på det som bara eg är att han lägget sin egen skit på dig- utan att du tar emot skiten.
Träna dig på att känna dig obekväm osv.
Han kommer sluta småningom eftersom han inte får dig att känna dåligt samvete tex.
Antagligen mår han dåligt psykiskt och känner sig dålig- för att stå ut med den känslan då sipprar den ut till alla som är villiga att agera soptunna.
Du är ingen soptunna för hans skit.
Du är en människa som bara har ansvar för det som är DITT liv. Han har inte velat vara en del av att göra gott för dig, så...

Har du nått botten azalea?
Är ditt liv med mannen över.
Har du mod och styrka att gå.
Att sova på soffor känns kanske lite som att ditt hopp inte är helt ute
Din botten är inte nådd.
Att vilja ha skilsmässa är ju inte att faktiskt helt enkelt se till att göra det.

För varje bottennapp som den sjuke gör.
Desto djupare sjunker ofta den anhörige också.

Och det är ju en sjukdom där slutet är död eller total nykterhet om man nått sista stadiet i sjukdomen.

Vi anhöriga står bredvid och tänker att nu.
Nu äntligen är botten här och nu måste han ju inse.
Men du står ju någonstans ändå kvar med det sista halmstrået.

Du får bli arg på mig,men kokar man ner det så kommer ju ändå slutsummeringen.
Ska du stanna eller gå?

Och en stor kram från en som varit där du är.
Jag vet hur svårt det är.
Men hur mycket du ändå hoppas tror och vill så är din man inte där.

Han tog inte emot hjälpen,för han vill inte sluta dricka.

Fortsätt skriva,ju mer du låter ditt nuvarande liv sjunka in.
Ju mer kan du ta ställning till om det är såhär du vill leva.

Jag retat upp mig på att ingen har frågat mig eller någon annan anhörig hur det har varit eller hur vi upplevt det.
Vi har stått helt utanför alltihop.
Tycker nöstan att det är snudd på tjänstefel som det har blivit hanterat.

Tack för att ni skriver i min tråd. Det betyder mycket för mig att läsa er input.
Du har säkert rätt Ullabulla. Han kommer inte att sluta dricka med tvång, och han har säkert inte druckit klart än. Men jag kände bara att det kunde ju finnas en liten chans för honom att komma till insikt där. Plus att jag hade fått det lite lugnt hemma och hunnit andas lite. Egoistiskt av mig.....

Han skötte sitt försvar fint i förvaltningsrätten och de valde att tro på en alkoholist. Hans försvar var:
Jag har alkolås på min bil.
Jag har jobb.
Jag har vårdkontakt på hemorten.
Jag har en underbar familj som väntar på mig hemma.

Det som han inte sa var:
Alkolås på grund av grov rattfylla.
Sommarjobbet är slut.
Vårdkontakt består av blodprov av tvång för alkolås.
Familjen finns inte hemma längre och frun vill skiljas.

Allt klappat och klart, vi släpper honom direkt!
Så från att jag var på besök kvällen innan som var tvunget att vara planerat och övervakat till att han glider in framför huset i en taxi dagen efter är lite svårt att hänga med i.
Jag är snart chack matt

Det där hade jag kunnat skriva för fem år sen. Jag hade det EXAKT sådär. Till slut gick det inte längre, jag hade inget val längre. Jag köpte en lägenhet med hjälp av mina föräldrar, bakom ryggen på min man. Sen mejlade jag honom, en förmiddag när han var på jobbet, och berättade det. Han blev så klart vansinnig. Och ännu sjukare. Men på nåt sätt orkade jag stå på mig, och han bodde omväxlande på hotell och hemma hos sina föräldrar i väntan på datum för utflytt. Han var såklart vidrig under tiden. När vi väl flyttade isär kom han sig inte för att köpa sängar till barnen, så då kunde de ju inte vara hos honom. Sen blev han blixförälskad, och barnen blev mindre viktiga. Sen köpte han sängar, men orkade inte montera ihop dem. Sen "blev han utbränd" och orkade inte ha barnen. Det är fyra år sen vi flyttade isär snart, och han har inte haft barnen sovande hos sig en enda gång. Han har träffat dem ibland, det har gått bra nån enstaka gång men mest dåligt. Det är över två år sen han träffade dem utan övervakning av sina föräldrar. Just nu är han på behandlingshem (det är nästan tre år sen han blev uppsagd pga sitt missbruk) och han dricker inte, men hans mindset är fortfarande detsamma: exakt allt är mitt fel. Vårdnaden lyckades jag, via advokat, få överskriven på mig förra sommaren, utan rättegång.
Mitt i allt vidrigt kan jag ju se, så här i efterhand, att det rullat på rätt bra. Det har blivit bra för mig och barnen, även om det inte är nåns drömsits. Jag var också jätterädd att behöva lämna barnen hos honom halva tiden, men det slapp jag alltså.
Önskar dig all lycka och en ljusare framtid! Jag har en blogg där jag skrivit mycket om min väg ut, kanske hinner du hitta den innan admin tar bort länken: (borttagen länk, admi.)

.

Tack för ditt svar.
Jag vet ju innerst inne att detta är något han måste välja själv. Är samtidigt så orolig att han ska krascha helt när jag lämnar honom: köra full, förlora jobbet och lägenheten osv. För barnens skull känns det så oerhört plågsamt.
Jag är så kluven. Och trött. Jag har ett heltidsjobb, ensamt ansvar för 3 barn, 2 sjuka föräldrar och så en mansbebis på det. Jag vet inte hur länge jag ska orka.

Jag instämmer med Skrållan. Det är bara han själv som kan förändra sitt drickande och då är förutsättningen att han har viljan till förändring. Jag har skrivit och följt forumet många år och har just inga illusioner kvar. Läs i olika trådar så ser du själv. Jag skulle understöda avslutningen på den sista meningen i ditt inlägg - men det är förstås du som väljer. Dvs du väljer ditt liv - det enda liv du har makt att förändra. Ha en skön sommar, ta hand om dig? / mt

Du kan inget göra åt hans drickande. Det kan han bara göra själv. Jag har försökt allt med min man. Och vi har varit ihop i 20 år. I hans fall har drickandet eskalerat.
Man skulle ju önska att det vore en Quick fix, men så är det ju inte.
Försök att ta hand om dig själv och hoppas du kan ha en skön semester ändå.

Så bra att du börjar skriva här. Många goda råd får man från dom som har erfarenhet av samma saker. Jag skrev på detta forumet för flera år sedan. Men nu öppnade jag en ny tråd. När jag ser tillbaka på det jag skrivit för flera år sedan, så är det samma nu. Mannen dricker sig full fredag, lördag och några öl söndagar. Ibland även på veckorna. Inget har blivit bättre de åren jag väntade på att han skulle bli nykter.
Jag har nu ställt ett ultimatum, ingen alkohol och behandling. Han kan inte sluta dricka så nu har vi bott isär i 3 månader. Han har tecknat sig för en lägenhet och jag också. Vi håller på med huset så att vi kan sälja det.
Jag kände att jag bara hade 2 val, trots att jag älskar honom, och det är att stanna och acceptera att han dricker eller att gå. Jag har provat allt. Jag kan inte få honom nykter.
Det är ju värre för dig som har barn. Vi har inga barn tillsammans.
Så jag tror även om du stannar, så kan du inte få honom nykter. Det jobbet måste han göra själv.
Det har inte varit lätt att lämna, men undan för undan blir jag starkare. Hittar glädje igen. Och jag är så tacksam för att jag har ett brett nätverk med släktingar och vänner jag kan prata med när allt känns tungt.

Jag var trött och förtvivlad när jag skrev gårdagens rätt så röriga inlägg. Vad jag undrar över är vad som är bäst för barnen: att stanna kvar i en relation fylld av bråk där jag ändå lyckas ganska bra med att vara en buffert mellan barnen och deras stundtals berusade far eller att lämna honom och riskera att han ska vara själv med barnen varannan vecka? Är det vettigt att stanna i relationen och försöka stötta honom så gott jag kan så att han kanske, kanske blir nykter? Han har ju trots allt viss insikt i sitt missbruk. Någon form av kärlek har jag ju såklart kvar för honom och jag har svårt att se hur jag ska kunna leva utan honom som jag har bott med så länge, men jag vet inte vad som är uttryck för flera års medberoende och manipulation och vad som är ”verklig” kärlek.

Hej jag är ny här vet inte vem jag ska prata med och behöver skriva av mig. Jag och min sambo har bott ihop 2år. I början när vi blev ihop sa han att han inte drack. Sen flyttade vi ihop några månader i så märkte jag han drack väldigt mycket, varje helg och ibland även mitt i vardagen. Jag sa ifrån efter de gått ett år att jag gör slut om de inte minskar. Alkoholen har minskat men de är kvar varje helg ska han dricka fredag, lördag söndag mellan 3-8 öl. Spriten försvann ett tag då han blir så jobbig och ska bara bråka när han dricker starksprit.

Nu är de så att han fått semester v30 så fredag, lördag,söndag och nu v30 måndag, tisdag, onsdag har han druckit. I lördags Blev de 10 öl, 2glasvin och i går 5 öl sen starksprit. Jag vet inte vad jag ska göra säger så de inte spårar? Jag tog semester idag Torsdag och vill inte alkoholen förstör våran semester.
Finns de något jag kan göra?
Han säger han inte har alkoholproblem och han gör hellre slut än söker hjälp för något han inte har. Han säger att alla som har semester och är runt 30 dricker varje dag och att de är jag som är konstig som aldrig dricker typ. Starkspriten kom fram igår och jag mår så jävla piss när han är full och jag dricker typ aldrig då jag inte gillar smaken.
Alkohol för mig är lika med ångest och panikattacker.
Går de att rädda sommaren eller är de dags att ta tag i att göra slut för mitt eget bästa?

Skulle verkligen behöva råd från er. Jag känner mig så ensam i detta.

Min man sedan 15 år tillbaka är alkoholist.
Han har alltid haft ett avvikande sätt att dricka på, blivit för full, betett sig underligt, sagt elaka saker på fyllan osv men de senaste åren har detta sakta utvecklats till att han under en period drack nästan dagligen och däckade på soffan vid ca 21 tiden varje kväll. Dessutom blir han aggressiv ca 1/10 gånger han dricker och skrämmer mig och barnen med skrikande och obehagligt beteende. Han har t.ex hotat att döda mig några gånger på fyllan ”för att få ut min livförsäkring”, kallat mig för ”feta kossa” eller ”feta hora” osv framför barnen. Han har hela tiden skött sitt jobb utmärkt även om han mot slutet av ovanstående period av våra liv vid något tillfälle åkte skitfull till jobbet och sov där (men inte blev upptäckt) samt kört bil efter att ha druckit minst 3 öl, något han tidigare varit oerhört noggrann med att aldrig göra.

Jag har bråkat, tjatat och ställt ultimatum. Jag har hotat med att lämna honom och försöka ordna egen vårdnad om barnen. Numera har vi aldrig alkohol hemma (utöver den han köper i smyg) och han dricker aldrig öppet framför mig längre. Jag har berättat för min familj och hans men får inte så värst mycket stöd någonstans ifrån. Hans pappa tex tycker att jag överdriver då min make klarar av att hantera ett jobb och därför ”inte kan vara alkoholiserad”.

Han har viss insikt i att han inte kan hantera alkohol och har gjort stora förändringar i sitt drickande. Han har tagit kontakt med beroendevård och har sedan ca 6 månader börjat ta Campral men han dricker ändå ca 1-2 gånger i veckan. Eller med andra ord såfort han tror att han kan komma undan med det. Han ljuger ständigt. Om allt möjligt men fram för allt om sitt drickande. Jag ställde mitt kanske 100de ultimatum inför semestern och sa att han inte fick följa med mig och barnen om han inte lovade att bli nykterist. Han lovade, denna gång även inför vårt äldsta barn som är stort nog att fatta vad det handlar om. Under 2 veckors semester drack han ändå vid två tillfällen: en gång var han dyngrak (framför barnen) och vid det andra tillfället drack han bara en öl. Han lovar och svär att han ska bättra sig. Han lovar att han ska leva som nykterist och tycker att jag borde stötta honom i hans kamp och inte kan bli så arg som jag blir när han dricker. Han menar hela tiden att han har kommit långt och numera ”nästan inte dricker alls”. Problemet är att han känns som en tickande bomb. Jag kan fortfarande aldrig slappna av när han är själv med våra yngsta barn. Jag undrar alltid om han dricker eller har druckit. Jag kan inte ta med honom på middagar eller fester då jag hela tiden måste bevaka honom.

Men det största problemet är såklart våra barn. En del av mig vill bara dra. Men han vill ha delad vårdnad och vid en rättegång är jag inte så säker på utgången då han har ett högt uppsatt jobb, är väldigt talför och proper. Så jag undrar vad som är bäst för dem i detta läge? Ska jag stanna och bråka och slita och försöka pusha honom mot nykterhet? För deras skull. Och till viss del för hans. Eller separera och hoppas att han inser att han inte klarar att ta hand om dem? Han dricker jämt när han är med barnen i vanliga fall. Han nattar dem sen börjar han dricka, men några gånger har jag kommit hem och barnen är fortfarande vakna och ligger och kollar på film men han är utslagen på sin favoritplats soffan. Oftast lyckas jag gå emellan och liksom mörka för barnen när han är dyngrak men ibland har de undrat varför pappa är så konstig.

Diskrepansen mellan vad han säger och vad han gör är enorm. Jag och barnen är det viktigaste och mest fantastiska han har och han ”skulle gå under” utan oss. Men i verkligheten är han rätt så ointresserad av både barnen och mig. För det mesta tittar han på sin telefon och vill att barnen ska titta på TV så att de är lugna. Sjukt nog har jag så svårt att se ett liv utan honom. Jag tror ständigt på hans utläggningar om nykterhet och hur mycket han älskar oss bara för att bli besviken och sviken om och om igen. Jag är så trött och jag vet inte vad jag ska göra.

Är sanningen så trist att en beroende måste vilja själv.
De måste ha druckit klart,eller lida så enormt av konsekvenserna.

Många med ett beroende kan under olika omständigheter ha kommit under vård,men om motivation och vilja inte finns så är det svårt att arbeta mot det.
Så människans fria vilja att supa ihjäl sig finns alltid som ett alternativ.

Jag minns några rader:
-jag hade planerat att ta livet av mig pga mitt drickande och dess konsekvenser.
Men jag avstod,för då skulle jag inte kunna dricka mer.

Jag hoppas du orkar stå fast azalea,trots oviss framtid och hemmet på undantag.

Hur kan dom ens göra så?! Proffs som jobbar med alkoholister borde väl förstå bättre än att tro ett enda ord de säger för att försöka tala sig ur behandling, straff och allmän knipa! Manipulerandet verkar inte varken rätten eller soc förstå, saknar skolning för att hantera det. Lider med dig!

lider med dig !

Att vi alkisar har fulländat konsten med manipulering är ju känt för nästan alla. Märkligt nog inte hos de som har tagit ett yrke där de tror att de kan "hjälpa" oss.

Jag har inte behövt manipulera människor på väldigt länge men jag kan konsten fortfarande och liiite kan jag plocka fram för att ibland få min vilja igenom fast i betydligt mer oskyldiga saker.

Men i det här fallet som du beskriver så har han ju fått en LVM på sig och det ska han inte kunna snacka sig ur.

Men ta dig bort därifrån fort, fort nu....

Kram !!

Ditt dyrbara liv på att vänta ut honom? Och vad är det du väntar på? Har läst om ditt liv förut här på forumet och inget verkar förändras när det gäller honom. Börja ta hand om dig själv och lev ditt eget liv istället för att leva i hans skugga! Kram

Välkommen hit. Här kan du få goda råd och stöttning. Har också ställt ultimatum. Mannen valde att fortsätta dricka. Drogen är stark. Men som du, så var jag tvungen att göra något. Kände att jag blev mer och mer ledsen och avstängd.
Och jag känner att jag gjorde rätt, även om det är kämpigt. Sakta, sakta börjar jag få tillbaka glädjen. Jag och mannen håller på att sälja ett hus, så vi är tvungna att ses en del ändå. Det är kämpigt.
Fortsätt att skriva här. Så skönt att få råd från flera som har samma erfarenheter. Det har hjälpt mig.
Och bra när jag tvivlar, då läser jag hur det var. Då vet jag, att jag är på rätt väg.

Så svårt, nu har jag ställt krav på att min partner måste sluta dricka, bli nykter annars måste jag lämna honom för att inte förgöras själv. Har märkt sedan vi träffades att jag blivit mer och mer nedstämd. Han går från aa möten direkt till krogen. Varannan gång vi ses ungefär har han druckit. Han är inte närvarande, känns som han befinner sig någon annanstans. Själv har jag ingen att prata med om detta. Behöver verkligen få ur mig en massa.