Senaste kommentarerna i forumet

Ledsam dag i dag. Vår bröllopsdag. Den sista. Så ledsamt. Många tårar har fällts i dag. Jag gråter och sedan läser jag i min tråd. Jag vet hur jag haft det och jag vet att jag inte vill tillbaka. Sorgen kommer att lägga sig och jag går mot ett nytt liv.
Jag tänker att mannen inte är den jag blev kär i. Han har förändras. Och han vill inte sluta med alkoholen. Jag går framåt och han står kvar.
En ny dag i morgon.

Du börjar ett nytt fräscht kapitel i ditt liv. Det gamla kan du lämna bakom dig och bara låta dig minnas de fina stunderna.
De kan ingen ta ifrån dig, tänk på fina sommardagar på lantstället med smultron och fika i det gröna.
Det andra får du lägga i en låda och gräva ner, vi måste försöka välja våra minnen som betyder något och är vackra när vi går vidare?

att ge ett ultimatum av typen: Fortsätt du drick, men vi gå gemensamt en gång i veckan till en alkoholrådgivare, eller något i den stilen. Då kanske han med tiden kommer förstå sina egna problem -- vilket som bekant är den enda lösningen.

och klokt av dig!!!

SÅ Grymt bra beslut. Det kommer inte att förändras så länge du är kvar.
Så länge människor stannar hos oss så kan det väl inte vara så farligt att vi dricker?
Det blir en tyst acceptans - det är OK att fortsätta dricka.

Det jag läser om din man så har han ingen insikt alls om sina problem
och då ligger vändningen (den kommer förmodligen) väldigt långt fram.
Han är ju inte ens i närheten av en förändring i dagsläget.

Han kommer supa ner sig ännu mer vare sig du är där eller inte
så varför ska du sitta och bevittna det?

Så bra beslut. Håller tummar och allt jag kan hålla för dig.

Kram

MM

Tack Adde?

Mitt ex hade också vuxit upp med supande pappa och pratade OFTA om hur hemskt det var under hans barndom. Trots det utsatte han sina barn för samma sak. Det var precis som han inte såg kopplingen och likheterna. Barn gör ju som man gör så att säga...på gott och ont! Är nog både gener och beteende mönster som ställer till det! Har inget bra råd för att påpeka det man ser hjälper nog inte! Skammen bara ökar och därmed supandet. Sätt fokus på dig och barnen vilket du säkert redan gör. Men vet själv hur mycket energi man bränner på att fundera på och oroa sig för någon annans supande. Önskar dig massor med styrka! Kram

läsning Azalea !!

Jag kommer att skriva på om lägenheten. Jag känner mig såklart stressad av det beslutet som på något sätt känns så definitivt. Definitivt i att jag måste lämna.
Men jag vet också att om jag inte gör detta NU så kommer jag att ångra livet ur mig. Det finns ingen återvändo, bara en framtid.
Jag pratade förra helgen med en äldre man som varit nykter i 23 år och har alla de dåliga erfarenheterna av att dricka alkohol. Han blev av med allt.
Han sa ett par ord som fastnade hos mig.
Jag berättade om allt min man gjort med jobb och körkort mm. Och ändå kommer han inte till insikt och förstår att alkoholen är grunden till allt dåligt som har hänt.
Då så denna mannen att han kommer för det första aldrig att sluta dricka som han har det nu. Han har förlorat mycket men det finns bara en sak till som kan få honom att komma till insikt och det är att: FÖRSÖRJNINGEN OCH SERVICEPERSONALEN försvinner.
FY tusan: Det är ju verkligen det jag är för honom nu. En möjlig-görare.
Så det är det sista han kommer att mista nu.
Kram

Ja, jag sitter i ungefärlig situation och grunnar också på hur lidande mina barn är. I dagsläget kanske inte alls, men kanske åker de med en rattonykter och det får det att vrida sig i magen av oro. Jag vet att han vill dem väl och är en utmärkt förare, men kan jag verkligen lita på att han inte trycker i sig något och orsakar stor skada? Eftersom han ljuger om det ena för mig kan han ljuga om det andra.
Rådet från de du refererar till kanske låter svartvitt, men vad har du för råd att ge? Jag är verkligen nyfiken på andra synvinklar på grund av min egna situation. Har givit tre varningar och det verkar inte fungera eftersom flaskan drar mer än familjelivet. Vad mer kan jag göra än att verkställa? Känner mig mer som en arbetsledare och morsa än en partner.
Har inte varit i kontakt med någon beroendemottagning, men det kanske är ett alternativ? Funderar mest på hur hans umgänge med barnen ska te sig efter att han flyttat om det ska vara någon alls med tanke på att han kanske framför fordon efter att ha halsat någon dö konjak då o då och barnen eventuellt är med. Kanske ändå bäst att plocka bort honom och den oro han tillför mitt liv. Det känns mest som jag blir demolerad av oro och farhågor. Han uppträder inte onykter över huvudtaget i hemmet men han smygsuper så barnen märker inget direkt men antar de känner av stämningar och irritationen som stundom dyker upp. Ja, verkligen knivigt dilemma.

Att dricka 1-2 gånger i månaden behöver ju inte alls betyda att man har alkoholproblem. Men om man dricker så mycket att man inte kan ta hand om sig själv, så dricker man alldeles för mycket i mina ögon. Min egen erfarenhet är att den typen av drickande också eskalerar och blir värre med tiden.

Det var nog det som hindrade mig mest, dvs att vi hade hus och lån och allt annat man byggt upp under 28 år tillsammans. Men sen blev det inte värt det längre och jag har ju faktiskt lyckats trassla mig ur allt på mindre än 5 månader från att jag på allvar sa att jag inte trodde på vår framtid längre.
Så nu är jag skild, X:et tog över huset och jag lägenheten och vi lyckades bodela på ett sätt så att vi båda blev nöjda.

Det är klart det är sorgligt på många sätt, men jag njuter av min frihet och att inte behöva tassa på tå för hans humör eller oroa mig för hur full han ska vara om jag går upp på helgnätter. SÅ värt det!

om man dricker en till två gånger i månaden? Javisst, han verkar ta i rejält, men för guds skulle det där är inte alkoholism.

Jag tycker det är lite tråkigt att se dessa "visa gubbar" som gått livets hårda skola konstant ge rådet att "sparka ut karlfan innan det är för sent!"

Jag har ytterst svårt att tro att en treåring får men av en bakfull förälder upp till två gånger i månaden. Men ring en beroendemottagning och fråga om råd istället.

överreagerar inte ! Hiva ut honom innan barnen tar mer skada av hans drickande !

Ja smord i käften när det kommer till undanflykter är han i alla lägen. Jag försöker mobilisera energi för detta nödvändiga uppbrott. Mest behöver jag nog för att ta hand om barnen och deras känslor. Jag bävar verkligen.
Men ni tycker alltså att jag inte överreagerar? Det känns ju betryggande bara det.
Tack för synpunkter. Ni kan kanske förstå hur det känns att gå här med oro i magen och ilska över hans beteende.

Ja smord i käften när det kommer till undanflykter är han i alla lägen. Jag försöker mobilisera energi för detta nödvändiga uppbrott. Mest behöver jag nog för att ta hand om barnen och deras känslor. Jag bävar verkligen.
Men ni tycker alltså att jag inte överreagerar? Det känns ju betryggande bara det.
Tack för synpunkter. Ni kan kanske förstå hur det känns att gå här med oro i magen och ilska över hans beteende.

Ja det är nog på tiden att jag eliminerar den här mannen ur mitt liv. Jag tror att jag får ta hjälp av mina vänner och er ett tag framöver för det kommer att kännas tungt. Jag är nog arg på mig själv för att jag låtit det dra ut på tiden när mina känslor för honom redan dött. Jag ser fram emot att han åker till jobbet och fasar för att han kommer hem. Förljugenheten står mig upp i halsen. Att han dessutom behandlar mig som idiot som inte märker något retar mig ännu mera. Jag är någon man kan lura i hans ögon. Riktigt nedslående.
Tack för support. Det värmer och jag blir tårögd.

Om det vore så enkelt... när man levt över 20 år ihop. Och självklart har inte allt varit skit. Merparten har ju varit bra, men detta beteende överskuggar tyvärr allt. Hus och gemensamma lån. Det känns liksom övermäktigt när jag tänker på allt...

Jag tror att börjar man ha sådana frågor som du har, så är det ju något som inte stämmer. Gå på din magkänsla. Jag skulle råda dig, lägg inte mer tid på honom. Han verkar inte vilja förändra sig, och han inser inte vad han håller på med.
Ursäkter kommer dom alltid med. Jag har ont, jag måste dricka. Jag kan inte sova, jag måste dricka. Undan för undan skyller dom på något. Jag brukar tänka, hur skulle jag själv lösa det om jag t.ex. inte kunde sova. Jo jag kan söka hos läkare, och kanske få någon medicin. Inte ta till alkohol.
Tänk på dina barn. Om det fortsätter så här flera år till, känns det bra för dina barn?
Hoppas du hittar den lösning som passar dig, och fortsätt skriv här, så du kan få tröst och råd.

Jag säger också: skriv på!

Som du klarsynt konstaterat så har det snarare blivit värre med åren och förlorar han jobbet är nog risken stor det tar skruv igen. Neråt sannolikt. Och den berg och dalbanan ner tror jag du mår bäst utan. Tänk som så att även om du flyttar så finns han kvar och skulle han ta itu med sitt och båda vill så kan man alltid i det skedet se om förhållandet går att lappa ihop. Men tills han alls har insikt om vad drickandet gör med dig så är nog chansen rätt liten du kommer finna någon större lycka tillsammans med honom.

Du är stark och modig nu när du börjat se klart och har tid och energi att lyssna på vad du själv känner och vill, när inte all tid går åt till honom och hans krav.

Jag säger bara lycka till med påskrivningen ?

Du har hittar till världens bästa forum för hjälp till självhjälp när det gäller medberoende och alkoholism! Läs runt i trådarna så kommer du få många aha-upplevelser. Man tror man är ensam med det man upplever men det visar sig att väldigt många av oss här på anhörigsidan i grunden sliter med samma frågor och funderingar.

Är jag onödigt misstänksam?
Har jag fel?
Är jag överkänslig?
Kanske han slutat nu när han lovat?
Borde jag flytta alt. Kasta ut honom?

Känns det bekant?

I din situation skulle jag nog tycka det var bättre ni går skilda vägar, om du tänker dig in i hur ert förhållande skulle se ut om han helt slutade dricka. Idag. Skulle ni då hitta tillbaka till det du önskade från början eller har din tillit och kärlek gnagts bort av drickandet under så lång tid så skadan inte kan repareras?

Din magkänsla har nog rätt, han dricker mer än du ser och förnekelsen intygar bara ytterligare han har beroendeproblem. Förnekelse är en tydlig röd flagg att hans drickande inte är sunt.

Vill du att dina barn ska växa upp med den typen av fylle beteende han uppvisar? Det kommer sannolikt förbli likadant eller förvärras. Barnen är ännu små och saknaden skulle nog försvinna om han inte är deras riktiga pappa heller. Du och barnen ska gå först i era liv, inte alkoholen och alla lögner och misstänksamhet och all den energi det kommer suga ur dig som du borde lagt på dina barn och dig själv. Hur vill du att ditt liv ser ut om ett år, fem år? Tänk bästa och sämsta möjliga. Vad kan du göra för att komma vidare i dina tankar?

Fortsätt skriv här och läs runt, det finns massor med kloka trådar och insikter att ta del av och att se sina tankar i skrift får också ofta ögonen att öppnas för vad man håller på med.

Ta hand om dig!

Hej! Jag skulle vilka höra med er som har erfarenhet i det här med smygsupande.
Situationen jag lever i är följande: Bor tillsammans med en man sedan sex år. Jag har två barn som jag har egen vårdnad om 4 och 7 år gamla. I början reflekterade jag inte så mycket över hans alkoholkonsumtion så värst, förutom att den var i stort sett regelbunden varje kväll samt att han blev lynnig och trotsig samt ganska korkad i sina resonemang. Jag själv dricker mycket sparsamt och avböjde de flesta inviter att dricka tillsammans med honom. Dels tänker jag på barnen och dels blir jag lätt fysiskt dålig av alkohol. Han fortsatte att dricka kväll efter kväll och till slut blev det så mycket gafflande att det fick mig att be honom att flytta ut eller ge fan i att dricka. Han valde då, efter att förklarat mig löjlig och överdriven att hålla sig nykter. Väl och ve. Det höll i kanske tre månader och sen började han, utan samrådan med mig före att plocka fram öl igen. Det dröjde inte länge förrän han brusade upp och jag sa åter att nu är det nolltolerans som gäller om han vill vara en del av mitt och barnens liv för de ska absolut inte behöva lyssna på hans idiotsnack. Det var för ett år sedan drygt. Jag har senaste halvåret hittat konjakflaskor på hans kontor och vad jag förstår så sitter han och häller upp på små reseflaskor som han gömmer lite här och där. Innan han går och lägger sig huttar han på toaletten och gömmer de tomma småflaskorna och tar med sig på morgonen. Härom dagen såg jag honom stå vid firmabilen o hälla i sig två. Hans andedräkt avslöjar honom och vid det här laget känner jag väl igen lukten. Han är aldrig plakat full, men jag har genom åren tappat förtroendet för honom och intresset med faktiskt. Några som inte har tappat intresset för honom är ju barnen som ser honom som sin pappa (det är han dock inte) och det är väl här skon klämmer annars hade jag sparkat ut honom för länge sedan.
Vad tycker ni? Ska jag göra ett försök till för barnens önskan att ha honom häromkring eller bara göra processen kort och hiva ut honom? Jag oroar mig för att han dricker och kör bil och att barnen är med och dylika Det oroar mig också att jag slösar bort tid på en människa som inte verkar uppskatta det han har.
Hur medberoende är jag? Hur beroende är han?
Jag vet ungefär vad han kommer att bemöta mig med för argument vid konfrontation. Först o främst behöver han det för att kunna somna, sen är det så liten mängd, samt att jag är rent löjlig, det stuket.
Eftersom jag inte har kvar några känslor annat än vänskapliga känns det som jag bara går och drar på det hela.
Är det någon som har något råd att ge mig här? Jag hade verkligen uppskattat det då jag inte har några direkta erfarenheter av alkoholmissbruk.

Hej! Jag skulle vilka höra med er som har erfarenhet i det här med smygsupande.
Situationen jag lever i är följande: Bor tillsammans med en man sedan sex år. Jag har två barn som jag har egen vårdnad om 4 och 7 år gamla. I början reflekterade jag inte så mycket över hans alkoholkonsumtion så värst, förutom att den var i stort sett regelbunden varje kväll samt att han blev lynnig och trotsig samt ganska korkad i sina resonemang. Jag själv dricker mycket sparsamt och avböjde de flesta inviter att dricka tillsammans med honom. Dels tänker jag på barnen och dels blir jag lätt fysiskt dålig av alkohol. Han fortsatte att dricka kväll efter kväll och till slut blev det så mycket gafflande att det fick mig att be honom att flytta ut eller ge fan i att dricka. Han valde då, efter att förklarat mig löjlig och överdriven att hålla sig nykter. Väl och ve. Det höll i kanske tre månader och sen började han, utan samrådan med mig före att plocka fram öl igen. Det dröjde inte länge förrän han brusade upp och jag sa åter att nu är det nolltolerans som gäller om han vill vara en del av mitt och barnens liv för de ska absolut inte behöva lyssna på hans idiotsnack. Det var för ett år sedan drygt. Jag har senaste halvåret hittat konjakflaskor på hans kontor och vad jag förstår så sitter han och häller upp på små reseflaskor som han gömmer lite här och där. Innan han går och lägger sig huttar han på toaletten och gömmer de tomma småflaskorna och tar med sig på morgonen. Härom dagen såg jag honom stå vid firmabilen o hälla i sig två. Hans andedräkt avslöjar honom och vid det här laget känner jag väl igen lukten. Han är aldrig plakat full, men jag har genom åren tappat förtroendet för honom och intresset med faktiskt. Några som inte har tappat intresset för honom är ju barnen som ser honom som sin pappa (det är han dock inte) och det är väl här skon klämmer annars hade jag sparkat ut honom för länge sedan.
Vad tycker ni? Ska jag göra ett försök till för barnens önskan att ha honom häromkring eller bara göra processen kort och hiva ut honom? Jag oroar mig för att han dricker och kör bil och att barnen är med och dylika Det oroar mig också att jag slösar bort tid på en människa som inte verkar uppskatta det han har.
Hur medberoende är jag? Hur beroende är han?
Jag vet ungefär vad han kommer att bemöta mig med för argument vid konfrontation. Först o främst behöver han det för att kunna somna, sen är det så liten mängd, samt att jag är rent löjlig, det stuket.
Eftersom jag inte har kvar några känslor annat än vänskapliga känns det som jag bara går och drar på det hela.
Är det någon som har något råd att ge mig här? Jag hade verkligen uppskattat det då jag inte har några direkta erfarenheter av alkoholmissbruk.

bort därifrån innan det är du som får hålen och inte väggen !!!
Självklart dricker han inte enbart 3.5 öl, han har ju gömt sprit nånstans eller så tar han piller samtidigt.
Bort, bort, bort därifrån !!

håller med ovanstående ! Finns inget normalt ii det han gör ! Acceptera att han är alkis och att det blir värre om han själv inte vill förändra sig.
Ta hand om dig och ditt barn !