Senaste kommentarerna i forumet

Hej
Hur går det?
Tänker på din sista mening om hur beroende kan såra..
Ditt medberoende gör att du tillåter dina barn att bli än mer utsatta än de behöver - om du tänker så kan det stärka dig i ditt beslut -att skydda dem o ge dem en trygg tillvaro ?
Uppdatera gärna hur det går❤️

Är det så här livet ska vara nu? Gråta o gömma sig i helvetes lägenheten?
Jag känner mig bitter och avundsjuk.... livet känns på något vis inte menat för mig, jag fick ju liksom aldrig någon chans, det är den jäkla livsberättelsen som satt igång det här.

Jag vet att ansvaret ligger hos mig att försöka finna min väg , men det känns som jag som 2åring blivit satt mitt i Sahara o ser inga vägar varken hitåt eller dit.

Är det så att man måste sörja klart innan någon väg visar sig? Läste i ett annat forum att sorg visar sig olika från människa till människa och att den tar olika lång tid, men att plötsligt en dag är allt ljusare! Jag hoppas ❤️

Att hitta folk som bär sig själva verkar svårt även om man är över 50 år, en på livsstegen har varit väldigt på så på att jag började må riktigt dåligt. Jag var tvungen prata med en av ledarna och det lutar ju åt att hon har någon psykisk sjukdom.
Detta blev både skönt och inte, jag är ju så osäker på mina egna gränser så jag kände mig elak. Men fick ju bekräftat att det inte var mina gränser det var fel på.

Jag är ju verkligen inte i hamn, jag gråter fortfarande flera gånger om dagen allt känns så bissart. Jag vill ju inte umgås med nån när jag är så här hellre gud va jag önska jag hade ett jobb! Ett jobb med massor med idioter så man kunde komma hem o bara njuta av sitt eget sällskap 😅

Vissa dagar är ju iaf mindre mörka......

Var inte så hård mot dig själv. Lättlurad är du inte, men du är kraftigt medberoende. Inget blir bättre om du förlitar dig på honom, du måste fatta beslutet själv. Många kramar!

Strunt i grannar o samtal o lägg energin på att se om kidsen (o du) kan bo hos någon i sommar så sommarlovet blir så tryggt som möjligt.❤️

Du är inte lättlurad alls men undviker att ta beslut - det är dags.

Jag sa för ett tag sedan att jag skulle lämna honom, han har bättrat sig rejält sedan dess och vi har haft det riktigt bra ett tag ca 2 månader. Men nu är det dags igen sedan 2 veckor och tror att han tar igen dessa 2 månader nu.
Igår var vi över till grannarna och dom vet att jag tycker att han dricker för mycket men tycker jag är löjlig för han är ju så snäll och bra enligt dom. Då sitter dom och pratar om hur bra alkohol smakar och att man inte kan leva utan det, det är ju sjukt av vuxna. Måste säga att jag helst inte umgås med dom för jag tycker också att dom är halv alkoliserade.
Fan jag hade en förhoppning att sommaren skulle bli bra men tror att det kommer att fortsätta så här. Tänk så lättlurad man kan vara. Håller på att samla energi för att ta en diskussion med honom ikväll eftersom han är nykter.
Tänk att alkohol och droger kan få ett så starkt beroende att man kan såra vem som helst.

@Elvira01
Hej. Jag har inte erfarenhet av din situation, då jag inte haft en som sökt hjälp och kämpat för att sluta dricka ... Men, jag kommer ändå att tänka på en sak då jag läser ditt inlägg.

Att få roligt utan alkohol. Det är ju i många fall så vant, på många ställen så "ska" det vara något glas vin eller något annat drickbart ... Det man kan fråga sig är om det kanske kunde vara alkoholfritt vid något tillfälle?

Det jag kommer att tänka på är att det roliga utan alkohol för hans del kanske skulle gynnas av om han känner någon som gjort samma resa som honom, att kontakta den? Denna "någon" skulle då kunna förstå din man mera på djupet till att komma vidare, att denna "någon" vet vad han går igenom och hur man kan tänka/göra för att komma framåt. Vad tror du om det? Skulle det kunna vara något. Eller kanske att berätta för honom att detta Forum finns, och här finns det ju många som varit/är i samma situation och utmaningar som honom?

Kram.

Jag har en man som slutade dricka för 1,5 år sen. Han drack för att döva sin ångest, aldrig så att det påverkade jobb men han blev alltid för full på fester och middagar. Han kunde inte kontrollera när det räckte..På söndagar småsöp han, aldrig så att han blev full. Jag märkte det knappt på honom men jag såg att det blev mindre och mindre i barskåpet. Efter en utekväll med vänner som slutade illa bestämde han sig för att sluta helt med alkohol. Hans initiativ, han har ångestproblematik och mediciner med antidepressiva sen många år tillbaka.
Han fick ett återfall nu under våren, vi har pratat om det och han känner sig besviken på sig själv. Men han tycker att livet utan alkohol är så ..ja trist.. så flatline. Han kan inte hitta motivationen igen… vi har ett stort socialt liv med många middagar, han dricker alltid alkoholfri öl och är duktig.. kämpat det här 1,5 året men nu känner han att det är svårt igen. Jag tar ett glas vin på helgen till god mat och dricker vin när vi är bortbjudna. Han säger att det är helt ok.
Är det någon som känner igen sig, han läser om alla som är nykterister, kändisar etc.. vi diskuterar om detta. Att man måste hitta det roliga på något annat sätt. Men det är ju svårt när man är medelålders och äter en god bit mat med vänner och alla runt bordet blir lite fnittriga och diskuterar årgångsviner och han dricker vatten, blir ju skittråkigt för honom, jag förstår det. Jag kan ju verkligen sakna en mysig kväll där han och jag njuter av gott vin och sen älskade vi. Nu blir det som att allt är lite rent, lite torftigare.. han går runt lite som en Ior hemma. Jag har erbjudit mig att sluta dricka jag med men han förstår inte varför.
Läser om många som är nykterister och de låter så jävla höga på livet, så var min man den första tiden men nu… nja inte längre. Hur ska man kunna bevara känslan, vad ska han göra för att hitta motivationen igen?
Är det någon som känner igen sig i vår situation? Det här lågintensiva alkoholberoendet som han har? Ett stort socialt liv där alkohol är standard. Vi har aldrig haft fylla med slagsmål, misskötta jobb, pengabekymmer, lämna blodprover.. etc
hur ska man kunna kämpa framåt och hitta det roliga utan alkohol?

@Åsa M
Det känns bara så hårt.
Svårt att ta in livet utan allt det sär kaoset.
Levt utan honom en tid, och klart att det känns fantastiskt. Inte tippa på tårna. M.m. Utan bara ren skär lycka nu.

Men så kommer det stunder. Som är så svåra.

Tycker som du, hela sitt liv har gått till alkohol för honom. Att grunden att sluta är pga mig. Men utan hjälp. Haha säger jag då.
Väljer sina ord för att locka mig så klart.

Får nog bara komma över den tröskeln. Bearbeta. Komma tillbaka. Vara utan honom som alltid kommer välja beroendet före mig.

@Ech Väldigt kloka ord från @Tröttiz och @ÅsaM, som vanligt 🧡 De har varit ett stort stöd för mig också, de och flera andra. Jag är glad att du också hittat hit.
Det är ingen idé att sticka under stolen med att samtalet du har framför dig kommer att bli svårt. Min egen erfarenhet, såväl som andras erfarenheter här i forumet har gjort det väldigt klart. Vanligt verkar vara ilska och att missbrukaren känner sig kränkt. Jag tror att såna här samtal skrämmer skiten (ursäkta ordvalet) ur den som bär problemet, vi angriper ju något de inte kan/vill vara utan.Tror också att innerst inne vet missbrukaren att det är just det hen är, men kämpar med näbbar och klor för att hålla det ifrån sig. Så när vi kommer och "petar i såret" är det ju ganska logiskt att reaktionen blir stark. Jag har också sett att "samtalet" någon gång blir lite av en lättnad för den som bär problemet, även om jag upplever att det är ovanligare. Du kommer hur som helst att klara detta, det är det ingen tvekan om!

@Ech
Hej
Jag tror du tackar nej till andra relationer o bra upplevelser pga osäkerhet.
Våga säger jag ❤️
Gå vidare, dessutom kan du aldrig skaffa barn med denna mannen o känna dig trygg.. vore ansvarslöst att bli gravid med en alkoholist,
barn ska inte födas med en uppgift…
Och de behöver en välmående mamma o pappa.

Barnlängtan kan kanske ge dig kraft att bryta upp eller tänker du att du hellre väljer ett liv med ångest och missbruk än möjligheten till framtid med familj?

Du har så mycket positivt att uppleva om du ger det en möjlighet!

@sommar2023
Hur går det för dig och barnen? Hoppas ni/du skapat ro och lugn i eget hem nu o att barnen får en fin o trygg sommar.

Visst gäller det din sambo?
Du har väl flyttat?

Utgår från det men förstår ändå att det är hemskt att se honom gå ner sig.

Jag hade samtal med mitt ex innan vår relation brakade ihop. Han konstaterade (klokt nog) att en relation inte mår bra om en, eller båda, inte mår bra. Jag sa att jag mådde dåligt av att se hans beteende och vad han gjorde mot sig själv, att jag önskade att han skulle söka hjälp och att jag kunde följa med honom. Det var så uppenbart att han hade saker att bearbeta, det var saker han hade berättat för mig redan, men han fick panik av tanken att bearbeta trauman från sin barndom och vuxenlivet som orsakade behovet av att supa. Han är inte typen som någonsin ber om hjälp för något.
Mitt tips för samtalet är att du behöver utgå från hur du mår, och inte hans beteende. Det kan du inte ändra. Det går inte att ställa ultimatum. Han kanske vaknar och får insikt, eller inte. Han kanske ljuger om hur han mår, eller inte. Men det enda du kan göra är att beskriva hur hans beteende får dig att må, och hur du bedömer att det påverkar er relation. Var beredd på att det blir ett tufft samtal och att du kan bli häftigt ifrågasatt och kritiserad. Jag tror inte det går att göra på ett enkelt sätt.
Du kan också fundera på vilka lärdomar du kan dra för egen del. För mig blev insikterna bl.a. att jag accepterar att leva med stress och ovisshet bara någon säger att de älskar mig (vilket ju kändes helt knäppt) och att jag gärna sätter andras behov för mina egna (vilket bottnar i att jag är rädd för att bli lämnad).

@wasgij Att blockera är klokt, jag gjorde samma i åtminstone ett år, för han hade redan visat dåligt omdöme och dessutom fylleblajat i sociala medier om mig. Det gav mig tid att läka och nu ser jag hans agerande i ett helt annat ljus. Tycker mest synd om honom nu, känner lite förakt också, det erkänner jag. Men ja, han har ju sabbat mer än halva sitt liv för att han vägrar söka hjälp, trots att han erkänner sina problem om han har en bra dag...
Det är verkligen en karusell men forumet har hjälpt mig jättemycket. Man ser att alla genomgår samma sak och att mönstret är lika.

@bella70 Jag uppmuntrar honom till frigörelse, men det är svårt när man varit gifta i 50+ år antar jag.

Och tack för förståelsen. Det är hemskt att säga så, men skönt att inte vara ensam i det liksom.

@schnauzersessan
Hej
Kan förstå känslan.

Gällande din pappa är det synd att han inte gjort sig fri.

Fokusera på dig. Kan bara ana vad du upplevt.
Hoppas du kan ta avstånd från dina föräldrar, din pappas val att stanna är ju hans egna.

@Ech
Så bra att du har börjat lyssna inåt. Härligt. Förstår att du är nervös och orolig för samtalet, men det är ju trots allt ett samtal som behövs för dig. Säkert för honom också, för han har nog det jobbigt också. Du är rädd av olika skäl, har du funderat något på om du är rädd för att vara ensam? Om det skulle gå så? Du skriver om du överdriver och där tänker jag att ens upplevelser kan inte vara fel, man har de upplevelser man har.

Klokt att inte fundera på att skaffa barn så länge han inte söker hjälp. Barn ska inte få behöva leva sin uppväxt så.

Man kan önska väldigt mycket av den man älskar, bryr sig om men man kan inte fatta beslut åt någon annan att den söker hjälp.

Mina upplevelser om mitt/ vårt "samtal" då. Ja, första gången så gjorde det jag sade inget gott för jag sade vad han borde göra, det gick käpp rätt åt ... Han blev bland annat defensiv och nämnde det jag minsann borde arbeta med. Det var innan jag hade kunskap om hur beroende fungerar. Det funkade helt enkelt inte att säga vad han skulle göra, eller någon annan för den delen med beroende.

Ett tag efter tog jag upp det ur mitt perspektiv och förklarade lugnt att om han fortsätter sin bana finns risken att jag inte orkar och att han får fortsätta utan mig. Att jag t ex vet att han inte menar det han säger på onyktert, men att det ändå sätter sina spår och att oavsett om jag vill eller inte så riskerar min kärlek till honom att försvinna. Att mera gå in på han och hans beteende och hur det kan gå för oss, att han fick något att ta ställning till. Det samtalet kändes som ett bra samtal trots allt. Han ville ju inte sluta och söka hjälp, vilket ledde till att han numera är mitt ex men numera vän. Vi hörs då och då. Inte riktigt det svar du önskade, men det jag ville få fram här är min upplevelse om olika typer av "samtalet" och hur det gick.

@Åsa M
Tack snälla!
Är ju i samma sits. Han förstår inte alls detta. Spelar ingen roll hur jag säger saker.
Han kommer med sina sms om all kärlek till mig. Att han nu ska söka andra jobb för att han inte har mig mer. (Säkert för att kunna dricka igen) utan kontroller som han nu har på jobbet. Och att han alltid kommer vara min m.m.
Känner ju av emellanåt att det sägs saker för att jag ska vara kvar. Att lämna honom ensam i allt det han går igenom.

Jag känner ju att tilliten och alla lögner har präglat så hårt på mig. Och samtidigt ibland känna otrolig saknad och hopp om att det kan bli bra.
Läser ju också mellan raderna att detta bara är till för att snart rasera igen.
Har fått blockera för att han inte ska komma åt mig psykiskt och manipulativt. Där jag känner mig hemsk fast jag vet att det är det bästa för mig.
Ja vilken karusell detta är.

Tack för era stödjande ord. Det värmer och gör att jag känner mig mindre ensam i situationen.

Har försökt svara er men har inte riktigt orken att sätta ord på mina känslor och tankar just nu.

Den senaste tiden har jag börjat lyssna inåt och identifiera mina röda linjer i ett förhållande då jag förstår att hans alkoholbruk inte kommer minska inom den närmaste tiden. Någonstans förstår jag att jag kommer behöva ha ett samtal med honom där jag också äventyrar hela vår relation.

Men jag är rädd. Rädd för att inte få vara med honom längre, rädd för att bli avvisad och rädd för vad som skulle hända med honom om han inte hade mig. Vet att jag inte kan ta det ansvaret men jag bryr mig om honom för mycket. Tänk om han går ner sig väldigt illa eller tänk om det är jag som överdriver och han lever ett lyckligt liv med någon annan.

Vi är unga, mellan 25-30 och det finns inga barn med i bilden. Det är en av mina röda linjer, att inte skaffa barn förens han påvisat att han kan kontrollera alkoholbruket.

Ska väl också tilläggas att det här är min första parrelation någonsin då vi träffades som väldigt unga. Jag har därför inget att jämföra med.

Det enda jag vill och önskar är att han får ett wake-up call när han förstår att han kanske kommer förlora mig och att han är villig samt motiverad att ta hjälp omgående. Och sen att han faktiskt gör det. Vet dock att första reaktionen från honom kommer vara att skjuta mig ifrån honom.

Har ni några erfarenheter eller tips att dela med er av kring att ha ett allvarsamtal på det sätt som jag beskrivit ovan? Vet att jag kommer behöva förbereda mig.

Kram❤️

@Flarran

Min mamma vill inte leva och det finns inget kvar. Både hon och alla andra hade mått bättre om hennes lidande var över. Och det finns inget hopp om henne längre. Hade någon varit svårt cancersjuk så hade jag önskat den dog också så den slapp lida. Om du inte förstår eller håller med, fine. Men jag vill ha stöd för hur man ska stå ut med att någon sakta dör ifrån en, inte känner igen en, och inte är sig själv. Inga floskler.

God morgon.
Läser och tänker på de senaste åren i mitt liv och det jag läst samt skrivit på forumet.
Nu skriver jag i min tråd "vägen framåt" - rätt klyschigt ändå tänker jag nu, vart ska man liksom förutom framåt. För på något sätt traskar man ju framåt i livet på något sätt. Då jag började skriva i tråden innebar dock namnet att komma från gamla vanor, oro och att i stället upptäcka sig själv och att arbeta för en inre harmoni. Att göra det man tycker är viktigt. Djupt och kanske klyschigt det med, men så var det ...

Kom att fundera på då jag började skriva här på forumet, nästan 4 år sedan! Så fort tiden går, men det känns och har inte alltid känts så länge sen. Jag minns då jag skrev de första inläggen som handlade om att jag önskade hjälp och stöd i vad jag skulle göra i den situation jag/vi var i gällande min dåvarande pojkvän som drack. Han dricker förvisso fortfarande. Minns att jag först inte blev glad av svaren - för jag upplevde att jag inte fick svar på min fråga! Jag minns att jag resonerade att jag önskade hjälp med vad jag skulle göra, och upplevde att jag inte fick svar i bland annat hur jag kunde hjälpa? Att "bara" tänka på mig själv, vad jag behöver med mera blev svaren. Vad hjälpte det MIG liksom, jag frågade ju om honom! ... Allt eftersom jag fick kunskap i beroende, missbruk och hur detta funkar så förstod jag ju att de - Ni som svarade verkligen besvarade min fråga och verkligen ville hjälpa. Jag började fatta. Men, det tog ett tag. Tacksam för detta forum.

Det märks så bra vilka som befinner sig i stort medberoende (jag har ju själv varit där) och de anhöriga som funnit en slags trygghet i sig själva eller insett att de/ni måste arbeta för att komma dit, för att må bättre och att inte gå under. Då det gäller förhållanden kommer jag nog alltid att ha i tankarna ett citat som en vän till mig sa: "en sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag." Så sant.

Någon gång kan jag bli ledsen, men det har många gånger att göra med en ledsenhet för beroende överlag. För mig hade det inte funkat att komma vidare i mig själv, det har behövts acceptans, kunskap och sinnesrobönen. Sinnesrobönen har jag rabblat massor.
Det finns hopp och hjälp att komma ur.

Tankar och varma kramar från mig.
Ha en bra dag!
KRAM.

Hejsan! @schnauzersessan, det är inte lätt att vara människa alla gånger, och inte blir det lättare om man går vilse i alkoholträsket. Har inte varit guds bästa barn på den punkten själv. Har i en himla massa år bara levt för nästa berusning, om man då nån gång kanske råkade vara mera nykter än man då orkade eller ville vara. Det blev bara mer och mer av alkohol, och man blev bara mörkare och mörkare i sinnet. Jag brydde mig väl inte om nånting egentligen.

Man kan inte tänka klart när man är som värst ner i skiten. När jag läste din text så kände jag igen mycket från min tid som aktiv missbrukare. Men något som berörde mig mest var dina ord om vad du önskade för din mammas räkning. Tror nu ändå inte att det är så du vill liksom.

När jag var liten, eller rätt ung, fick jag av min helnyktre far lära mig att man aldrig ska önska ont över någon annan människa för sådant kan straffa sig sade han. Man drar kanske andligt på sig negativ energi liksom. Tror att han berättade om sin barndom en gång och att hans far, alltså min farfar som under farsans uppväxt var alkoholmissbrukare tills magen sade ifrån.

Farfar hade visst i fyllan önskat att min farmor skulle ramla och bryta benet eller nåt i den stilen. Men det straffade visst sig för farfar, som dagen därpå visst halkade omkull utanför sitt hus. Ja, han bröt väl inte benet, men han var visst rätt blåslagen ett bra tag enligt min far. Ska man önska en människa något så är det väl sånt som tillfrisknad och ett gott liv tror jag alltså. Ge inte upp hoppet.

Kämpa på!

@Ech
Hej.
Jag har hängt här på forumet lääänge ... Du skriver att du varit tillsammans med din kille i 8 år, det är rätt lång tid, och att det är mycket alkohol, men ändå en kärlek mellan er. Men att du samtidigt inte vet vad som är upp eller ner.
Du beskriver också relationen som trygg och stabil, vill du berätta vad som gör att den känns så?
Kram.

Min mamma har druckit hårt och mycket. Isolerar sig. Gör inte rent sig. Skiter på sig. Går inte utomhus förurom när hon köper vin. Blev av med körkortet för rattfylla. Har diverse hälsoproblem som hon inte tar tag i. Hon vill bara dö och dricka vin. Och jag har landat i att hon inte finns längre. Det är inte min mamma längre, det är en alkoholdement missbrukare som lever för alkohol och ingenting annat. Jag är i sorg och samtidigt önskar jag att hon kunde dö snart så min pappa kan få slippa vara hennes fånge.