Senaste kommentarerna i forumet

min egen nykterhet idag. Längesen så intensiva förhandlingar pågick. Över 2 år sober nu.

Note to self. Inget kommer gratis.

Jättebra steg att du lät bli att släppa in honom när han var påverkad. Du vet dina gränser när det kommer till det. Om han skulle anmäla dig kan du alltid visa sanningen. Känner du dig hotad ring polisen 11414 eller Kvinnofridslinjen 020 50 50 50.

Vad kan du göra för att ta hand om dig lite mer idag som hjälper dig att tänka på annat än honom?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

I fredags var jag upp till honom, och han var helt konstig, som om han hade bytt ut alkoholen mot någon drog. Jag kände mig illa till mods så jag hittade på en ursäkt om att gå till affären och köpa en Coca Cola, jag gick aldrig till någon affär, utan hem.
I lördags började han hota mig per sms, om jag inte gjorde som han ville, så skulle han anmäla mig till djurskyddet på mina katter. Jag ska släppa in honom i lägenheten när han kommer och ringer på dörren, så han kan se hur katterna har det. Igår ringde han på dörren vid 20.00 och jag såg att han var påverkad. Så jag öppnade inte.
Jag har fått nog....

Hej, Gulle
Mitt råd är, gå och prata med en präst. Det hjälpte mig enormt i min situation!! (smutsig skilsmässa) De är gratis och mkt kompetenta o långt mkt bättre än vårdcentralerna.

Hej
Ny här.
Just nu ligger min man på soffan efter att ha klämt i sig sprit vin och öl.
Kallar mig fula saker som han inte kommer ihåg imorgon. Detta är inte första gången.
Jag blir så trött.
Jag dricker inget för att ha kontroll.

Bra idé med standard svar. Jag har börjat skriva upp lite olika och lite argument eftersom jag är så dålig på mitt försvar och ramlar ner i skosulorna direkt.
Sen måste jag stänga av telefonen och stålsätta mig.
Tack fina du för allt ditt stöd och goda tips och idéer ??

Det känns som det kanske är ett bra sätt att skicka pappren till honom när han är på plats. Jag vet att det kommer att riva upp honom totalt men kanske är det bättre att göra det när vi dela har ett avstånd mellan oss och han har kommit igång med behandlingen.
Hur jag än gör så kommer han må otroligt dåligt och det finns ju egentligen inga bra tillfällen att göra det.
Det enda jag är säker på är att jag kommer inte att klara av att fortsätta vårt förhållande.
Kort sagt måste jag ge upp och rädda mig själv.
Tack för att du tar dig tid att läsa och ge mig lite sparkar där bak.
Kram

Jag kämpar varje vaken timme för att göra detta på rätt sätt.
Det är bara så tungt beslut att ta även om min hjärna förstår det så här jag för mycket hjärta.
Här alltid varit en person som försöker få alla att må väl även om jag själv blir den som tappar energi av det. När någon blir hjälpt och uppskattar det så känns det underbart men i detta fallet så kostar det mig alldeles för mycket av mig själv.
Ska försöka att sträcka på mig och göra det som är rätt trots att det kommer att göra ont.
Det är starkt av dig att jobba så hårt med dig själv och jag hoppas verkligen att du mår väl och skickar dig en kram.

Hej Harry 2008!

Det kändes bra att läsa det du skrivit, känner igen mig i det. Du skriver om ditt eget sjuka beteende, precis så känner jag om mig själv också. Hur går det för dig, har du orkat och lyckats få till någon förändring? Jag har ett förhållande med en man sedan 30 år tillbaka och hela den långa tiden har det varit bekymmer på löpande band som gjort att jag fokuserat på min son till åtminstone 90%. Och jag kan inte hjälpa till med en krona hemma då nästan allt jag får i pension går till min son. Det är så fel allting men min rädsla att förlora honom, min känsla att jag försummar honom, mina skuldkänslor, allt det där gör mig totalt handlingsförlamad när det kommer till att sätta gränser. Jag tillåter inte mig själv att leva och det är just det, att jag själv har ett sjukt beteende som gör att detta aldrig tar slut. Vill gärna höra hur det går för dig, vi är ju i en ganska liknande situation.

Hej gros19!
Mamma-Julia här. Läste ditt svar först nu, jag har haft problem med datorn. Ditt svar berörde mig då du har erfarenhet av en son med samma diagnos. Anhörigprogrammet du nämner intresserar mig, undrar om det kan finnas i närheten av där jag bor. Jag måste nog "avprogrammeras" eftersom jag inte av egen kraft förmår förändra något. Jag är hela tiden i beredskap och även om jag tillåter mig att göra saker för egen del ibland så känns det som om jag gör något förbjudet, som om jag försummar honom. Hela min pension går till honom, jag har inte ens pengar till att köpa det jag behöver eller vill ha. Jag förmår verkligen inte hejda mig själv och sätta gränser. Min rädsla att förlora honom är så stark att det är den enda som styr mig och jag ger honom allt han vill ha. Nu har det varit lugnt i flera månader, han har fått sitt körkort tillbaka och även lånat till en bil. Han verkade så nöjd med livet och jag började äntligen känna lite personlig frihet utan att få dåligt samvete. Men så har han druckit vid två tillfällen och nu den här helgen har han druckit i tre dagar i rad. Jag orkar inte med och måste helt enkelt få styrka att behålla min pension och försöka leva mitt liv de aktiva år jag har kvar. Så det du skrev om förändringen av ditt synsätt och beteende låter som en dröm för mig, tänk om jag kunde få uppleva det. Och just att även din son blev en vinnare av din förändring. Jag bor på i Mälardalen inåt landet, kan det finnas något anhörigprogram där omkring tro? Jag har pratat med kommunens anhörigstöd men kom ingenstans med mig själv där.

Just när man är ensam eller känner sig ensam är risken för "återfall" som störst! Lätt att ta till en nödlösning. Men har lärt mig att jag ALLTID ångrar mig efteråt. Försöker (lyckas inte alltid) att helt enkelt vara kvar i känslan utan att göra något. Tack för värmande ord! Kram

Det beskrivs jättebra i boken,kvinnor som älskar för mycket.
Den ekande tomheten som letar sig in i alla skrymslen.
Speciellt när man är mol allena och overksam.
Den ensamheten är inte att leka med och man täpper så gärna igen den håligheten med gammal skåpmat där man spelar en välkänd och trygg roll.

Ni är duktiga ?

Jag känner mig också otålig. Ibland när jag skall somna önskar jag att jag vaknar nästa morgon och är "fixad"! Det är ju bra att vända fokus till sig själv men det är också väldigt jobbigt att typ ifrågasätta och utvärdera sig själv. Hjärnan håller på att koka över ibland känns det som. Vissa dagar tar jag semester från mig själv och bara ÄR utan att tänka för mycket. Detta forum är en livlina! Kram till dig!

Du är så stark Nordäng67. Det är så stärkande att läsa om ditt liv mot ett friskt liv. Du har så många tankar som leder dig rätt. Det är lätt att längta tillbaka till det man känner igen. Men den vägen kan vi ju inte ta.
Jag känner att jag många gånger är otålig och vill att allt är över, att jag inte känner längtan till det tidigare livet. Men har ju förstått att det tar tid. Inget som är fort fixat.

Man visste att veckan skulle innehålla en mindre eller större dos av drama och turbulens. Det var jag trygg med, trygg med att vara otrygg. Nu är jag ute och stapplar på ny mark, känner mig som Bambi på hal is. Jag tänker inte gå tillbaka till det där livet av falsk och osund trygghet även om jag sneglar längtansfullt däråt ibland. Händer att jag längtar efter den varma men sticksiga offerkoftan. Men jag skall fortsätta stappla på den nya marken tills mina steg blir stadigare och isen inte lika tunn och hal längre. Omkodning av hårddisken. Märker att det hänt saker. Känner mig ofta ensam men trots det blir jag mer och mer socialt kräsen och socialt våghalsig för varje dag som går. Väljer hellre att umgås med mig själv eller någon ny trevlig människa än att umgås med någon gammal bekväm "energitjuv". Är nog som att lära sig att cykla, vingligt och läskigt i början men när man väl kan så cyklar man från A till B och använder alla funktioner per automatik.

Blev så glad när jag såg att du hade skrivit till oss härinne. När det gäller terapi. Hade också svårt att öppna upp mig, brukade skylla på hög integritet. Sanningen var att jag hade svårt att prata om mig själv, ville inte lyfta på locket liksom. Var dessutom väldigt obekväm med att ta plats och hamna i fokus. Och så var ju "hjärnskrynklare" inget för mig :-) Klokt och kärleksfullt av dina söner att råda dig att gå i terapi. Du kanske kan fundera lite över det där "att du inte är där än". Kanske är det så men ibland kan man lura sig själv lite. Som jag gjorde. Jag har en bra sommar men känner mig allt lite ensam emellanåt. Har ju så mycket tid nuförtiden och mentalt utvilad är man också :-) Tar lite nya grepp och säger ja till saker och människor som jag inte hade orkat med/vågat för ett par år sedan. Stor kram till dig☀️

Hemma igen. Resan gick bra och allt var lugnt. Hjärtat längtade ju efter mannen, hjärnan sa att det var skönt utan en full man.
Men jag fortsätter min väg. Mannen sms att han gick ut för att äta och dricka. Då kände jag, så skönt, jag slipper se och ta hand om en full man.
Jag är tillbaka i verkligheten och hjärnan och hjärtat samkör igen.
Börjar mer och mer planera för mitt liv, i min lägenhet. Men mycket jobb återstår. Sälja hus, skicka in skilsmässopappren. Ja än är jag inte i hamn. Men det får ta den tid det tar. Jag ska bli stark igen. Och lycklig. Nu kämpar jag vidare.

Ni är så otroligt mycket värda, så mycket kärlek , fantastiskt ❤️ Saknar et när jag inte är här men har inte orkat, läser det jag skrivit och ser mej som ett misslyckande, att jag fortfarande inte gått !
Nordäng: Mina söner vill att jag går och pratar med terapeut men jag är inte riktigt där. Vet inte hur jag ska kunna öppna mej , har alltid haft svårt för det. Hoppas din sommar är precis så skön som du förtjänar!
Ulla Bulla: kloka du, jag önskar att din sköna klokhet sprids över alla som sitter ”fast” vi behöver alla den, blogg ??
Anthraxia: Klart du fått ett kanonjobb, det sa jag ju ?! Du är smart och snabb , tappa inte det ! Såååå bra ni slutat röka, ni kommer bli rika på kuppen. Den röda stugan i skogen väntar på dej/er ❣️
Min mans läkare har gett honom ca 5 år om han inte slutar. Tror inte han tar det åt sej, eller då bryr han sej inte ?
Jag tror jag måste bli flitigare här inne igen , blev varm o hjärtat av er , kram ?

Förbered dig på hans reaktioner genom att tänka ut några bra standardsvar på hans anklagelser. Gärna ganska neutrala utan anklagelser så att de inte blir en del i en pajkastning. "Jag vill inte längre", eller "Tråkigt att du känner så, men jag kommer att göra så ändå" eller något annat som känns OK för dig.
Om du spelar upp i ditt huvud hur du bemöter hans anklagelser på ett så lugnt och neutralt/vänligt sätt som möjligt några gånger, så kommer det att bli lättare för dig att säga det när det väl bli aktuellt. Och kom ihåg att andas så lugnt som möjligt under tiden du pratar med honom (eller, ja, det är ju alltid bra att andas lugnt förstås :-)) så att du håller dig så lugn som möjligt.

Släpp ditt dåliga samvete och ge honom skilsmässopapperna, det här är konsekvenser av hans dåliga beslut och handlingar!
Om han inte skriver på så kan du säga att du skickar in dem ändå. Då blir det automatiskt 6 månaders betänketid och sen behöver du anmäla igen att du vill genomföra skilsmässan i samband med att betänketiden tar slut för att skilsmässan ska gå igenom.
Kram!!!

gjorde min behandling så fick en behandlingsvän sina skilsmässopapper med posten till behandlingshemmet.
Han bröt ihop totalt och det pga att han hade gått med på behandling för fruns skull inte sin egen.
Efter ett par dagar fattade han vad han gjorde där och började forska i sitt egna beroendeliv och började få upp en längtan om ett nyktert liv. De skildes iaf och han fick en extra lång behandling via halvvägshus och var med på några stormöten innan vi tappade kontakten pga många mil emellan oss.

Men...som nystart skriver : Släpp honom nu ! Han fattar ju inte alls vad som händer.
2 ggr har jag mött folk på avgiftningen som inte har en susning om vad de gör där och då är det bara kört. En man som jag delade rum med var placerad på behandlingen under hot om omedelbart avsked men efter 4 veckor var det lika tomt i huvudet på han som när han kom dit, han lever inte längre.

Du har ett eget liv att ta hand om, du är värd det !

Hej, jag har läst allt du skrivit och jag tycker förstås synd om dig. Men, ge upp honom nu. Han kommer inte kunna dricka sina 2 glas vin, om han verkligen tror det är han utom all hjälp. Se nu till så han skriver på papperna innan han åker. Och ja jag kommer från andra sidan och brottas med alkoholen, jag vet om mina problem och försöker och försöker. Din man verkar inte fatta och han verkar dricka bra mycket mer än mig. Och jag dricker mycket.

Hoppas allt löser sig för dig och all kärlek och kramar till dig.

Det är ju konstigt hur man fungerar.
Som du säger att man tror att: Nu så blir det nog bra, har han äntligen insett så kastas man tillbaka i eländet igen.
Min man upp för sig precis likadant.
Sur, retligt och väldigt stum.
Fast nu har han skaffat sig riktigt stora problem denna gången. Fast det är kanske hans räddning i mina ögon. Han ser ju givetvis inte det så.
Han har nu tillbringat 1,5 vecka på avgiftning och kommer att köras på behandlingshem nästa vecka. Tvångsinläggning....
Så det är med blandade känslor jag tar semester nu.....jätteskönt att få en lugn och alkoholfri sommar men samtidigt konstant oro för vad som kommer att hända.
Jag önskar dig en fin semester för dig och dina barn och att ni kan ta vara på sommaren tillsammans.
Kram

Ja, den kommer att ta tid. Efter så lång tid och så många grusade förhoppningar, besvikelser och hårda ord är det inte konstigt om man inte känner sorg och smärta.
Men jag tror att hjärtat läker och man får ny luft under sina vingar igen. Vi måste nog bara låta det ta sin lilla tid
Gråta en skvätt
Vara besviken
Bli lite förbannad
Det är det som jag känner funkar för mig, att släppa ut det istället för att hålla det inne där det växer.
Ut med det gamla så det får plats för nya känslor.
Spinoza har en bra idé att skriva av sig för det gör ju också att man släpper ut så det känns lite lättare.
Hoppas att du får en fin semester, Skrållan??

Mannen ligger kvar på avgiftningen än, 1,5 vecka nu.inlåst.
Han är färdigbehandlad nu men förvaltningsrätten har beslutat om tvångsvård enligt LVM.
Så på onsdag är det planerat att han ska transporteras till ett behandlingshem.
Han har fortfarande inte fattat poängen med det hela.
Så sent som i förrgår tyckte han att så här kan man inte göra, bara för man råkar somna på ett tåg. - det hade ju inget med spriten att göra" . Om Jag försöker förklara att han behöver hjälp att sluta dricka och ändra sitt liv så envisas han med att han ska kunna dricka 2 glas vi på kalas som alla andra............
Det går liksom bara inte om trots att han hamnat i världens jobbigaste situation.
Nu har jag fått en sån himla ångest med över att ge honom skilsmässopapper.
Jag måste ju göra det men det känns som att sparka på en som redan ligger. Hur tusan ska jag göra????????
Han försvinner typ 60 mil bort på onsdag i upp till 6 månader. Jag vill ju inte vänta tills han kommer hem.
Fy tusan vilken beslutsångest.
Sov sött, allihop?

Hej!
Jag är alldeles ny här och har inte vänt mig till forum tidigare. När jag sitter och läser det ni skriver rinner mina tårar.
Tänk att det tyvärr är fler än jag som har det så här.
Känner igen mig så mycket i det ni skriver.
Från att man direkt ser på killen/mannens ögon att han druckit, sura och otrevliga humöret dom de ständigt har vare sig de ör nyktra eller fulla.
Känner även igen mig i att man är tyst och låter bli att hugga tillbaka, fastän man kokar inombords.
Man vet att om man håller sig lugn kommer han snart att somna. Då får man sitt lugn, om det så bara är i en timme innan man själv slocknat av utmattning.