Senaste kommentarerna i forumet

Känner nu att jag kommit till vägs ände vad det gäller mitt äktenskap. Sen ca 15 år tillbaka så har jag tampats med att min man dricker för mycket. Aldrig är den som tackar nej, alltid är den som slutar sist. Har alltid haft bra jobb och i princip inte druckit på veckorna. Om det inte funnits nåt kvar då sen helgen för då är det lika bra att dricka upp det så att det tar slut. Men helgerna, vin och öl och de första 10 åren även whiskey. Under denna tid har maken även gjort olika neuropsykiatriska utredningar och provat diverse mediciner och sömntabletter. Allt i en sörja. Personlighetsförändrad när han dricker. Blir ofta orimligt arg och kan bli upprörd över skitsaker. Ofta tar han tillfället i akt och ska uppfostra våra barn (nu i övre tonåren), som han tycker är helt förlorade. Känner att jag alltid behöver vara hemma och hålla koll så att inget urartar. Så mycket fula ord, som fitta, subba, skitkärring, värdelös mamma osv. Ett. 20-tal gånger har det urartat med hål i dörrar, väggar. Att jag eller dottern blivit tryckt mot en vägg. Utåt sett är han världens mest glada, sociala, hjälpsamma personen nånsin. Hemma har det gått så långt att jag är nöjd bara han ärglad och nöjd. De senaste halvåret har vi haft en överenskommelse om att bara dricka 3,5 hemma men är vi iväg på middag eller så så får han dricka. Och är vi borta så är han mestadels bara glad och trevlig. Men trots att han bara dricker 3,5 hemma då har det ju varit flera gånger han har varit konstig, inte velat köra bil, haft galna vredesutbrott. Har alltid hävdat att han inte har missbruksproblem utan bara druckit för självmedicinering. Men har läst så mycket här nu som stämmer in. Jag litar inte själv längre på mitt omdöme vad gäller honom efter så många år av skit som jah har tillåtit. Så ikväll tänker jag ta hjälp av svägerskan och ställa ultimatum. Ta hjälp eller så blir det skilsmässa. Hoppas bara jag orkar driva igenom det nu. Jag måste kunna se mina barn i ögonen. Tvivlar så mycket, jag vet att han kommer säga att jag överdriver, att jag har fel osv. Har köpt så mycket förklaringar och löften genom åren. Känner mig helt slut.

Hej
Du har vuxit upp i en miljö med svaga vuxna individer, din mamma borde ha tagit hand om sig själv och sina barn bättre. Man kan inte hjälpa vilken familj man föds in i men man kan välja om man vill ha någon relation till dem. Min man växte upp i en missbrukarfamilj och har i hela sitt liv slitits mellan hat och kärlek till dem. Nu har han, vid 50 års ålder, brutit all kontakt med sin bror och pappa, mamman dog av sitt drickande, och han läker sakta ihop själsligt. Det är svårt, men det går. Du verkar vara en stark individ, trots tuff uppväxt. Ta tillvara på din styrka och skapa ett liv för dig och din framtida familj helt utan beroendeproblem. Du bestämmer vilka individer som får förmånen att dela ditt liv, blodsband betyder inte att det ör en självklarhet. Man måste förtjäna sina relationer, även föräldrar och barn, tänk på det. Jag har stöttat min man i detta i snart 18 år och jag vet att det inte är lätt men du måste skapa det liv du vill leva och bestämma vilka människor du vill dela livet med. Ta hand om dig, det är din viktigaste uppgift, och den familj du skapar (eller kanske redan har?). Dina föräldrar gjorde sina val, och du gör dina.
Varma kramar till dig!

Min man växte upp med alkoholiserade föräldrar. Mamman dog för ngt år sedan pga sitt drickande, hemma i sin säng i sin egen avföring eftersom hon inte klarade att ta sig upp, blåslagen av fallskador pga fylla. Hennes make var lika full han och tog henne inte till sjukhus. Hon var 67 år gammal och hade varit periodare hela sitt vuxna liv. Druckit veckor i sträck utan uppehåll men däremellan fungerat någorlunda normalt. Min man både älskar och hatar sina föräldrar. Och han vet hur det är, att bli sviken och lovad förändring. Ändå dricker han själv på ett sätt som påverkar vår familj negativt. Varför gör han det när han själv varit med om vad alkoholen gör? Han borde vilja vara nykterist kan man tycka men han verkar inte kunna bryta mönstret. Ligger alkoholismens klor i generna?

Hej
Hans beteende är självklart inte normalt! Du måste ta ansvar för dig och ditt barn. Om han gillar att dricka på det sättet är han både oansvarsfull och extremt omogen. Om han dricker av andra skäl behöver han få hjälp med det men han måste själv vilja förändras. Fråga och ställ ultimatum. Lämna honom om han inte vill ändra sig. Och köp inga argument om att du är tråkig etc, han beter sig som en idiot! Du hittar en bättre man om han inte fattar vad han har.

Nej, det är inte normalt att dricka så mycket så man inte kan ta hand om sig själv. Att han försöker få med dig på att supa är ju bara ett sätt att försöka normalisera något som inte är normalt. När det finns småbarn med i bilden så blir det ju ännu värre och då är det ju väldigt bra att du är en nykter och ansvarstagande förälder när han inte är det.
Kram!

Är det normalt att en småbarnsfar, när han träffar kompisar dricker sig så pass full att han inte klarar komma hem självmant?

Detta kan hända 1-2 gånger i månaden.
När min man går ut med sina kompisar, ska de supa som han själv brukar säga..

Detta tycker jag är väldigt obehagligt, då det har hänt flertal gånger att han knappt klarat sig att ta sig hem. Ofta får jag ett samtal att han är påväg hem, och i samtalet blir han nästintill okontaktbar och somnar. Det har hänt flera gånger att han somnat på perrong, tunnelbana åkt för långt osv. Detta upplever jag som högst obehagligt eftersom jag vet inte om han kommer hem säkert...
det har hänt att jag ringt polisen och efterlyst honom när han sagt att han varit påväg hem men inte ändå dykt upp efter flera timmar...mitt i natten/morgon.

Utöver detta klagar han på mig för att jag inte super med honom för det är roligt tycker han och då är jag tråkig.

Han är inte aggressiv när han är full, men han vinglar, stinker och somnar lite varstans och det är så obehagligt då vi också har barn tillssmans. Hela nästkommsnde dag ligger han helt förstörd i soffan och orkar inget.

Han tycker jag är gnällig och menar att jag blir sur för hsn går it med kompisar. Jag blir ängslig när han ska gå ut, för jag vet vad som kommer hända och det har jag förklarat. Han får mer än gärna träffa kompisar, men det är vad han gör av det...

Barnet är 3 är gammalt, och har inte riktigt varit så fäst vid sin far, är orolig att barnet får men av detta på något sätt. Barnet vet ju inte att pappa
Somnar ute och sover när han kommer hem. Men hon får ju se honom bakfull och känner nog hur han stinker.

Är jsg överkänslig?

Ledsen och orolig mamma

Att få er stöttning i detta betyder så mycket, skrållan, mondaymorning och Adde.
Det du skrev Skrållan om hur jag vill ha det om 1,2 eller 10 år det är just så jag försöker tänka. Det har ju inte blivit bättre på dessa 8 åren utan bara blivit värre med krockad bil, böter, fotboja, blivit av med jobbet och nu troligen av med nästa jobb. Det blir ju faktiskt bara värre och värre och genom varje sak som hänt har jag funnits kvar. Gett honom en chans till...för vadå? Det har inte hjälpt utan bara förlängt mitt lidande.
Jag ska lyssna till er och sätta mig själv först nu, äntligen. Det kommer att bli svårt och kommer bli många tuffa dagar men det är dags nu dom min dotter så.
Människor runt omkring ser mycket klarare, bor man i det så blir nog synen öite grumlig och man vänjer sig och till slut så är det normalt att ha det så här.
Men nu har jag inte bott hemma på några veckor och det har bara känns skönt att vara själv.
Hoppas ni får en fin söndag, kram

Hej!
Mitt första inlägg. Min sambo fick ett ultimatum att sluta dricka helt, nolltolerans, eller flytta. Han valde att sluta och jag kommer nu på honom med att lukta konjak ur munnen, ha små flaskor gömda här o där och har även sett honom halsa dem vid bilen. Jag ska be honom flytta inom kort, men orkar inte ens ta upp hans alkoholkonsumtion som anledning utan kommer att hänvisa till att mina känslor är obefintliga för honom o situationen gör mig tom och olycklig. Känns så trist.

Skriv på. Dubbla namnteckningar. Främst för din egen skull. Lev ditt liv.
Jag läser det du skriver - så där ska ingen människa behöva ha det.

Och ingen borde behöva leva i denna oerhört jobbiga beroendesjukdom.
För det är ett helvete. Dock inte ditt ansvar. Din man är vuxen och måste
ta hand om sina egna problem. Det är en sak att stanna i relationen om
den beroendesjuke vill ha hjälp. Din man har inte den insikten.

Faktum är att din flytt - det kan rädda livet på din man.
Den beroende - behöver feta konsekvenser och är många gånger
det enda som kan stoppa och därmed rädda oss.

Så skriv på och njut och visualisera DITT liv i frihet.

Stort lycka till

MM

Jaa skriv på och gör något för dig Azalea. Jag vet hur svårt det är. Men som någon skrev till mig, vill du vara på samma plats som du är nu om 1 år, 2 år eller 10 år? Är det inte bättre att ta chansen att kunna bli lycklig? Man har ju bara ansvar för sig själv. Du kan ju inte göra din man nykter, hur mycket du än älskar honom.
Tänk att få något eget, man kanske blir ensam, men är inte det bättre än vara ensam i ett äktenskap? Där man också måste ta hand om en full man.
Satsa på dig nu, Azalea!!

dig nöjd och stolt över att göra nåt bra för din egen skull !! Du är värd ett bra liv ! Skriv på om lägenheten !!

Samma här med elak odräglig man.
Tror också att han känner sig så dålig när han ser att det går bra för mig. Klarar mitt jobb bra, ser okej och fräschare ut, hsr vänner och ett socialt liv och då gör det nog ont och blir en avundsjuka som gör att han måste trycka ner mig.
Jag försöker art stänga av mina öron så mycket jag kan. Det var en som så till mig att du måste välja dina strider för det är du som mår sämst efter bråken. Det är inte värt att tjabba emot och försvara sig så länge alkoholen är inblandad för det går bara inte fram vad man säger då.
Nej, vi ska banne mej inte behöva höra på allt elakt som sägs och sen låtsas som inget dagen efter. Det är inte okej

Nu har jag kollat på en jättemysig lägenhet som jag har första tjing på.
Den är verkligen perfekt men direkt så kommer alla tvivel och kval in och rusar runt.
Jag förstår precis hur rätt allt är med att lämna i min hjärna men sen blandar hjärtat sig i och tycker att det är sorgligt och så himla synd om honom att bli lämnad ensam. Fasen så trög man är som ens tänker så.
Jag har ju blivit lämnad ensam under alla åren i vårt eget hem, på semestrar utan att han haft något samvetskval precis.
Måste ge besked om lägenheten i början på veckan så helgen ska jag använda till att skriva den klassiska + och - listan.

Ja fy vad det tar tid Exhale. Tid att läka. Tid att få tänka och komma ikapp allt som händer. Jag förstår att alkoholen är en stark drog, och att det drar i den som har ett beroende. Ändå kan hjärtat inte riktigt förstå att mannen väljer alkoholen framför ett äktenskap. Hjärnan förstår, men inte hjärtat. Att ge upp, att inte kämpa. Men sakta, sakta sjunker det ju in. Jag kommer leva själv. Utan min man. Jag kan inte vara med honom när han dricker, för då går jag sönder. Och jag är viktigast i mitt liv. Med tiden kommer känslorna blekna. Och jag kommer leva mitt liv.

Så där håller min oxå på. Fick sms om att jag bor i gristia och jag borde anmälas till länsstyrelsen. Varför håller dom på som dom gör?

lång tid. Att boa in mig i nya lägenheten. Jag älskade fortfarande. Älskar fortfarande men så mycket mindre. Och förstår också mer och mer. Att det inte egentligen handlade om beroendet. Utan mitt eget beroende. Av honom.

Jag fick sån ångest av att köpa saker till "mitt nya liv". Jag stapplade runt i affärer. Yr av ångest. Dimsyn. Höll en nära vän i handen. Det märkligaste var att köpa på second hand. Andras föremål som jag fick syn på men som inte hade historia och minnen hos mig. Men nu börjar jag efter två år att landa. Mitt och barnens hem börjar ta form. Jag har inte stressat fram något. Det är fortfarande halvfärdigt. Men vi är tillsammans. Barnen ser det nu som sitt hem.

Viktigast för mig var soffan. Där jag återhämtar mig. Och som jag älskar den. Men satte varmt strykjärn mot tyget 8ch det smälte. Hahahaha. Min hjärna. Den är som den är. Kan skratta lite åt det nu. Jag bränner middagar på löpande band fortfarande. Men skavankerna börjar kännas ok. Jag mår bättre nu.

Vill bara säga. En bit i taget. Sakta. Sakta. Framåt. Bakåt. Ibland outhärdligt. Men bit för bit. Kommer svaren. Tryggheten. Det nya ger lugn till slut. ❤

Ni alla stärker mig på min färd.

Så fort jag går ut så får jag höra, att han kommer snart tillbaka till mig, bara han har gått ur perioden. Jag känner bara tårarna komma.
Allt handlar om honom oavsett om jag vill eller inte.

Det ska jag också köpa. En ny, skön säng. Min egen. Ja det är mysigt att planera.
Ja, det blir lite annorlunda för mig. Jag längtar ju fortfarande efter mannen som fanns tidigare. Men jag får tänka, han finns inte längre. Att det är två olika personer. Och det har jag insett nu.

Jag tror att det kanske är enklare för mig för att jag inte längre älskar honom. Då blir ju en framtid tillsammans inte intressant även om han skulle sluta dricka.
Det är så mycket i hans grundläggande personlighet som jag inte gillar och även om det de första åren fanns andra sidor som jag tyckte uppvägde, så har de negativa sidorna tagit över. Sen kom alkoholmissbruket ovanpå det och då blev det så självklart att jag behövde avsluta vårt förhållande.

Roligt med din lägenhet, det är ju fantastiskt att få planera och bestämma helt själv hur man vill ha det! Mitt hem har i alla år dominerats av mannen alla apparater och prylar. Nu när han tömt lägenheten på sina prylar blir det så behagligt många stora rena ytor. Jag ägnar mycket tid åt att sitta och titta på Ikeas hemsida och planera för hur jag ska möblera och vad jag ska köpa och fundera över vilken stil jag vill ha när jag bestämmer själv.
I helgen ska jag köpa en ny säng och det blir fantastiskt att ha en säng som bara jag ska sova i.

Han svarar inte i telefon. Fast det ingår kanske i sjukdomen

Starkt och väldigt insiktsfullt skrivet av dig Exhale.
❤❤❤

Förstår det Spinoza. Du har kommit långt. Du är så stark. Jag har ju fortfarande mina dippar. Då jag får panik att det inte blev vi, mannen och jag. Men det går längre emellan nu. Tänker att det planar ut. Känner ju glädje för min lägenhet också. Blir spännande att bo ensam. Och klara sig själv.

Mitt X :-), känns så skönt att det faktiskt är så!

Förlåt, ditt ex menade jag ju Spinoza.

Vad jag känner igen mig i just den känslan Spinoza. Att man får panik när man tänker att man måste lösa saker åt någon annan. Så bra att du sa ifrån. Bra gjort. Jag får också börja tänka så. Vad vill jag. Och vad vill jag inte. Och det löste han ju själv, din man. Så skönt.