Senaste kommentarerna i forumet

Ja, det är inte så lätt att bryta gamla invanda mönster.
När jag är själv och med andra så ser jag allt väldigt klart hur jag borde göra och att jag måste sätta gränser. Att jag måste säga mej och inte ställa upp på minsta vill.
Men så fort han ringer och säger vad jag ska göra så faller jag till baka direkt i gamla spår. Det är som all tuffhet bara pyser sin kos och jag har inget försvar längre. Protesterar jag så kommer det anklagelser att jag hjälper inte till, du bara skiter i mig ellet du bara bryr dig om dig själv.
Och plötsligt kryper den där tvekan och ångesten över mig att jag är kanske sån
Så tråkigt att jag har så svårt för att stå upp för mig själv. Önskar mig mer mod.

Ja så är det nog Spinoza. Det tar tid att läka.

Jag har bra stöd av familj/vänner och alla känner till problematiken. Har även pratat med förskolepersonalen lite.
Däremot socialtjänsten... har ringt och varit desperat där, men det ända de kan erbjuda är samarbetssamtal. Som då är frivilligt, där pappan måste ringa själv för att ställa sig i kö. Vilket han vägrar...
Finns ingen man bara kan prata med för att få stöd i en svår situation utan då måste det komma in en orosanmälan, men det blir ju nedlagt eftersom att jag skyddar sonen. De orosanmälningar som finns på hans andra barn har en annan handläggare och de kommunicerar inte med varandra för det är enskilda barn de utreder, finns alltså inget sammanhang där man ser till en hel familjesituation.
Pappan har tackat nej till behandling via dem, det är på frivillig basis. Han Tror att han kan klara av att hålla sig nykter helt utan hjälp.
Har faktiskt också pratat lite med barnet. Tror också att tystnad skadar mer. Har sagt att pappa blir sjuk av alkohol och inte ska ha barn hos sig när han är sjuk.
Vet inte vad som är rätt eller fel i det, men jag har en klok 5 åring ❤️

Måste vara enormt frustrerande att se sin egen mamma gå ner sig i ett så destruktivt beteende/förhållande som du beskriver. Som jag förstår det så har du/ni försökt prata med henne om situationen? ❤️ Oerhört starkt tycker jag!
Har ni någon morförälder, morbror, moster eller nära vän till er och er mamma som ni känner er trygga nog att prata med angående er situation?
Finns det någon ni kan ta er till när det blir för mycket?
Ni ska inte behöva axla dessa bekymmer själva. Finns det någon i er närhet som ni känner att ni kan öppna er för? Annars ring hjälplinjerna som finns.
Skriv av dig här på forumet!
Ibland tar det lång tid innan en får svar här.. Men det kommer ❤️
Kram

Du skriver öppet och ärligt om din mamma och hennes nya man, där drickandet för din mammas del har eskalerat och hon är inne i en process där hon är nedtryckt och tar på sig skulden för hans beteende, t.o.m. för att han skadade henne. Det låter som en oerhört tuff situation för dig att stå bredvid och se detta, din mamma som rör sig mot botten, samtidigt som du själv inte mår bra psykiskt heller. Tror du att det skulle kunna vara hjälpsamt för dig att ringa och rådgöra med någon om den här situationen? Jag tänker att både Alkohollinjen på 020-84 44 48 och Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50 skulle kunna hjälpa dig att reda lite i situationen och resonera kring vilka gränser som är bra för dig att sätta och om hur du kan prata med din mamma om det här.
Hoppas att din tråd ska ta fart snart. Ibland får man ha lite tålamod och skriva flera gånger, ge inte upp!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Semestertider och som vanligt har jag långt innan oroat mig hur det ska bli denhär sommaren, då semester för mannen alltid inneburit fri tid att dricka.

Efter två veckor ledigt och fyllan faktiskt uteblivit började jag undra om han äntligen förstått att det gott räcker med en öl eller två som normala mänskor. Bara för att idag mötas av ”den andra” mannen när jag kom hem efter att ha varit borta några timmar. Tänk vad fort man inbillar sig att nu är det över med supandet, han kan och vill vara nykter och förstår varför han inte ska dricka. Bara på några veckor har man dragit skygglapparna på sig igen och man jobbar frenetiskt den tiden med att försöka hitta nån sorts varma känslor inom sig igen för mannen man en gång tyckte så mycket om. Men innan man riktigt är där så kommer ”den andra” fram igen och lika dum känner man sig som gått på återhållsamheten som om det löst ett långvarigt problem.

Han den andra är sur, irriterad, passivt aggressiv och svarar inte alls på tilltal (hans sätt att få en obekväm, låssas inte varken se eller höra en fast man ställer frågor). Sitter och nickar till i en solstol på gården. Vinglar till garaget med jämna mellanrum och fyller på med mer sprit. Huset luktar alkohol bara han ens varit in en stund.

Men jag har program planerat med barnen för kvällen så han får stanna hemma och sura över sin ensamhet bäst han vill. Blir bara trött på mig själv som än en gång varit så lättlurad, eller är jag bara optimist och önsketänkare som inbillat mig att årets semester skulle vara annorlunda än alla andra de senaste dryga 10 åren.

Han heter Jonas tror jag.

Vilken besvikelse för dig att finna att hans löften om att dra ner efter att ni fått barn bara visade sig vara tomma ord. Ett mycket tyngre ansvar som då vilar på dig, med huvudansvar för en liten bebis. Det är så tydligt i vissa lägen hur alkoholen verkligen kidnappar hjärnan... Du är inte ensam om att försöka hålla allt det jobbiga för dig själv, för att skydda den närstående med problem. Samtidigt tänker jag att du ju måste få kunna prata om hur du mår och påverkas av situationen du lever i med någon som står dig nära, om du vill. Fint att du kan prata med hans mamma, att du har börjat gå i samtal och att du tycker att det känns hjälpsamt att skriva här. Du tar emot stöd från flera olika håll och blir starkare i dig själv, för att kunna göra det som blir bäst för dig och din son. Så klokt!
Med hopp och värme,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hjärtat behöver lite tid att komma i kapp tror jag. Man får låta det vara dubbelt ett tag, det är nog en del av processen.

Kram!

Helt rätt tänkt. Du och barnen måste må bra först och främst. Och man kan ju inte hjälpa någon som inte själv vill. Han kan ju bara bli frisk själv.

Tack, det var ju såklart inget lätt beslut, men det var det rätta
Jag och mina barn är värda mer helt enkelt
Jag tänker även att mår jag bra , så mår mina barn bra
kram

Fin dikt. Säger allt.
Bra beslut 5barnsmamman . Kram till dig

Jag har valt att separera, jag kom till insikten att jag vill inte att mitt liv ska gå ut på att "känna av" min sambos humör, känna otrygghet, oron över dricker han eller inte, mitt liv ska handla om MIG och MINA BARN, våran lycka och våra val.
Jag har lagt alldeles för många timmar på att gråta, känna mig beskiven, sviken, skämmas, och oroas på honom, nu är det dax att gå vidare

Jag har en dikt som jag tycker ör bra

Lämna allt det som fått dig att lida bakom dig
lämna allt det som sårat dig och som du inte kan förändra
frigör dig från känslor som förgiftar dig och bär endast med dig styrkan och modet för att börja om på nytt
försvara din sinnesro och tillåt ingen att stjäla ditt leende för att du förtjänar det bästa!!!

Tack för ditt svar! Hur hittar jag naprapaten du nämner?

Känns lite vemodigt att åkt på en liten semester utan mannen för första gången. Ibland är det så svårt att förstå att det inte blir vi.
Försöker njuta och vara tacksam över att jag inte behöver se en full man.
Varför hänger inte hjärtat med i mina klara tankar?

Ja det måste ske förändring. Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro drickandet skulle bli värre när vi blev föräldrar (han lovade ju något helt annat). Förmodligen blev väl pressen för stor..Hela min värld rasade när han valde att stanna på systemet påväg hem från BB. Han visste så väl att det skulle såra mig enormt, men suget var för stort. Därefter har jag gång på gång förvånats och blivit så himla ledsen över hans prioriteringar..

Har egentligen många runt om mig som jag skulle kunna vända mig till, om inte det där j*vla medberoende funnits där. Ingen i min familj vet om hans beroende, kanske misstänker de något, men inget vi diskuterat. Rädd för att de ska döma ut honom direkt.

Hans mamma har försökt prata med honom för ett tag sedan, men det gick inte alls.. Hon skulle låta han sköta sig själv.. men hon är i alla fall den person jag ventilerar med mest.

I julas fick jag nog o började gå på stödsamtal, tanken var att få med sambon så småningom men inte lyckats än..
Och nu är jag här och skriver. Det ger faktiskt mer kraft än jag kunde tro!

Hej Handlingsförlamad! Det låter som att du är i en viktig process just nu. Du förbereder dig för att sätta tydligare gränser och bryta upp, för din och er sons skull. Så klok du är som tänker igenom noga på vilket sätt du bäst får fram ditt budskap, utan att äventyra er säkerhet. Det är ju jätteviktigt! Har du något stöd att ta till, någon som du kan prata med om det här, utöver att du skriver här i forumet?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vilken tydlig gränssättning du beskriver, du håller dig till det du föresätter dig för din och dotterns bästa. Starkt! Bra att du tar emot stöd från soc och även skriver här.
Med hopp och värme,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ett brev kan vara skönt för det är lättare än samtal. Och du kan referera till det sen. För att kunna minska verbal kommunikation. Se till att ha överenskommelser i skrift. För då kan han inte säga. Det har jag inte hört osv. Det tar tid att lära sig. Men nu kör jag allt via sms.

Det kommer bli smutsigt, för det blir det. Men kräv nykterhet redan från början. Det är lättare så tror jag. Behövde inte försäkra mig om det då min man har sitt under kontroll som det ser ut nu. Men ändras det. Tror jag iofs inte. Men om det gör. Ja då måste jag kliva in. Min man har en bra stöttande omgivning.

Se till att du har det. Samla all kraft du kan. Sen kör du. Om omständigheter ändras. Han satsar på nykterhet och håller det länge. Då kan man hitta tillbaka till varandra.

Att säga orden. Kommer ge dig skönaste utandningen någonsin. Den lättnadens suck. Det är vad jag lever på. Hade inte andats på flera år.

Tack för att du delar med dig. På det du skriver känner jag så väl igen mig. Varningsklockorna börjar bli tydliga..
Du har verkligen kämpat, det hörs. Det skrämmer mig att det snart är jag som ska påbörja den påfrestning det faktiskt innebär att ”bryta upp” . Samtidigt som den önskan att slippa ha alkoholen som ett faktum i alla sammanhang känns som en utopi just nu.
Men jag är så arg på mig själv att jag inte bara gör det.
Eftersom jag försökt ha det här snacket med min sambo innan, så vet jag också att han både kan bli aggressiv och nästintill våldsam. Han blir en helt annan. Jag vägrar låta vår son uppleva detta en gång till. Så jag måste göra det på rätt sätt.
Funderar på att lämna ett brev, där jag förklarar alla mina känslor. Att jag kommer bo på annan adress med vår son tills (ja vad ska man skriva där..?)..att han får hälsa på när han nykter?
Vet verkligen inte hur jag praktiskt ska gå tillväga..

för det finns många alternativ. Varav alkohol är det enklare och det finns säkert andra motiv till just det valet.

Gå inte med på det. Var hård och tydlig. Så rak du bara kan. Får du motstånd. Ja då vet du. Alkoholen är mer än bara smärtlindring.

Det finns en grym naprapat på instagram som säkert kan ge tips för höftledsartros.

Har erfarenhet av fibromyalgi i min närhet. Och förstår vad det innebär att leva med smärta. Men smärtstillande och alkohol är långt ifrån den enda lösningen.

Det finns massor att göra om man vill.

famlade runt i ett förtvivlat mörker. Blev självdestruktiv och sjönk ner i depression. Fann ingen att älta mitt beslut med. För jag vågade inte belasta. Försökte vara stark. Tog på mig för mycket ansvar.

Så. Det var svårt. Väldigt jävla svårt. Och det tog tid. Nu är jag ett par år in i leva själv livet. Börjar simma på ytan.

Det blir bättre. Man får tid till att börja se om sig själv. Den resan kan man även göra i tvåsamheten. Om man varit varsam om sig själv.

Men jag behövde ensamhet. Jag behövde tro på att jag kan stå på egna ben. Nu har jag lämnat över barnen i ett par veckor. Och jag famlar rakt ut i intet.

Men fy fan vad jag mådde dåligt i min relation. Vill aldrig mer tillbaka i något sånt.

Jag älskar honom. Slutade inte älska. Var rädd för vad han skulle göra. Men visade sig att han klarade sig utmärkt. Han mådde bättre än mig. Precis som det var under relationen. För jag var den som led av konsekvenserna. Han var den som hade kontrollen.

Hej! Jag är villrådig. Min man har höftledsartros och använder alkohol som smärtlindring. Han känner sig frustrerad över vårdcentralens läkare som inte kan ge honom någon smärtstillande medicin. Han har även hjärt-kärlsjukdom. Jag vet inte hur jag ska hantera detta, då jag har medlidande med honom i hans smärta, men samtidigt är drabbad av alkoholens biverkningar. Han är ju inte sig själv med alkohol i kroppen, tappar närvaro och perception, glömmer vad vi precis pratat om, tappar sina nyanser, lyssnar inte, kan inte kompromissa... Jag känner mig sviken och ensam, när han är alkoholpåverkad.
Jag pendlar mellan empati och ilska. Jag vet inte vilka gränser jag ska sätta

Börjar gå sin egen väg blir det så tydligt vad som är viktigast för dom: alkohol. Det sista kvartalet som jag och mitt ex var tillsammans hade jag flyttat gränsen från honom till mig. Istället för att tjata, böna, be om att han inte skulle dricka så jag .sa jag att "du bestämmer själv om du vill dricka och hur mycket men jag vill inte träffas då"! Han fortsatte välja alkoholen och vi träffades inte alls mycket. Blev så tydligt att han lätt valde alkoholen före mig. Under första året efter att jag hade lämnat hoppades jag innerst inne att han äntligen skulle komma till insikt om vad som är viktigast i livet. Hände inte! Nu har jag släppt kontrollen över andra människor (inte bara honom). Andra får själva välja hur dom vill leva sina liv OCH ta ansvar för sina val. Och det får jag också göra. Hejdå offerkofta, duktig flicka, vet bäst och mycket annat. Starkt av dig Skrållan att du går så stadigt på DIN väg! Kram

Naturligtvis höll han sig bara lugn en kort stund, sedan var det 1000 telefonsamtal och sms, ilska och förolämpningar. Slutade med att han hotade att sova utanför min dörr i två veckor tills han får egen lägenhet om han inte fick sova hos mig. Sa att enda sättet han fick sova där var om han började äta medicin igen, gick till AA varje vecka, gick till alkoholterapeuten och var snäll mot mig och dottern. Han vägrade men ringde efter en minut och gick med på det. Vi skrev ned överenskommelsen och undertecknade. Funkade några dagar. Kom hem med dottern. Han gick till AA. Sa att han berättat om hur galen jag är som ställer krav på honom.
Sedan skulle han SMS:a alkoholterapeuten om en tid. Skrev nåt vansinnigt. Sa att du åker ut om du inte håller överenskommelsen. Det sket han i. Han skulle bo hos mig hur som. Ringde min mamma. Hon kom dit och var skitarg, han hånlog mot henne och hon tog honom i örat. Ringde polisen och SOC. Polisen kunde inget göra då han varken bar våldsam eller hotfull och är skriven hos mig. SOC kommer kalla honom till möte och jag har begärt att få bli ärende så jag får fortsätta få anhörigstöd.
Hem till föräldrarna igen med dottern.
Naturligtvis hade han lugnat ned sig och var helt normal igen. Bad om ursäkt dagen efter. Skrev att jag tyckte han betett sig helt oacceptabelt och att han måste inse att det är han som har problem.
Fick röstmeddelanden med mer ursäkter. Att han mådde dåligt gör hur han betett sig. Att han ska vara schysst i fortsättningen.
Bad honom bevisa det.
Tänker kräva han går till AA varje vecka för att han ska få träffa dottern. Får se hur det går. Skönt att inte bo med honom. Men saknar hans friska jag. Är som att han är flera personer. Den fulla, arga, galna. Den obalanserade deprimerade. Och den nyktra, vettiga, omtänksamma och snälla. Puh.