Senaste kommentarerna i forumet

Naturligtvis höll han sig bara lugn en kort stund, sedan var det 1000 telefonsamtal och sms, ilska och förolämpningar. Slutade med att han hotade att sova utanför min dörr i två veckor tills han får egen lägenhet om han inte fick sova hos mig. Sa att enda sättet han fick sova där var om han började äta medicin igen, gick till AA varje vecka, gick till alkoholterapeuten och var snäll mot mig och dottern. Han vägrade men ringde efter en minut och gick med på det. Vi skrev ned överenskommelsen och undertecknade. Funkade några dagar. Kom hem med dottern. Han gick till AA. Sa att han berättat om hur galen jag är som ställer krav på honom.
Sedan skulle han SMS:a alkoholterapeuten om en tid. Skrev nåt vansinnigt. Sa att du åker ut om du inte håller överenskommelsen. Det sket han i. Han skulle bo hos mig hur som. Ringde min mamma. Hon kom dit och var skitarg, han hånlog mot henne och hon tog honom i örat. Ringde polisen och SOC. Polisen kunde inget göra då han varken bar våldsam eller hotfull och är skriven hos mig. SOC kommer kalla honom till möte och jag har begärt att få bli ärende så jag får fortsätta få anhörigstöd.
Hem till föräldrarna igen med dottern.
Naturligtvis hade han lugnat ned sig och var helt normal igen. Bad om ursäkt dagen efter. Skrev att jag tyckte han betett sig helt oacceptabelt och att han måste inse att det är han som har problem.
Fick röstmeddelanden med mer ursäkter. Att han mådde dåligt gör hur han betett sig. Att han ska vara schysst i fortsättningen.
Bad honom bevisa det.
Tänker kräva han går till AA varje vecka för att han ska få träffa dottern. Får se hur det går. Skönt att inte bo med honom. Men saknar hans friska jag. Är som att han är flera personer. Den fulla, arga, galna. Den obalanserade deprimerade. Och den nyktra, vettiga, omtänksamma och snälla. Puh.

I kväll var en konstig kväll. Skulle ut till staden och titta på uppträdande. Mannen skulle med, och släktingar. Släktingarna sa återbud. Då blev det bara han och jag. Blev osäker. Ska jag ta en öl. Jaa jag tar ansvar för mig och han för sig. Blev inte så kul. Han ville snart åka hem och jag var glad att jag kunde åka åt mitt håll. Så gick det med den kvällen.

Tycker att mitt i allt som hänt och händer med alkoholen, svårt att känna om det är tryggheten som man trots allt har ihop efter 25 år eller om det är kärleken som man bara inte kan se just nu för att man är så trött och besviken på allt. Man vill ju trots allt inte förstöra sin fam genom att gå.

Kom på mig själv härom dagen när jag pratade med en gammal vän som jag inte träffat på många år, hur underbart skönt det var att prata med en man som man inte behöver vara mamma åt, och hur farsinerande jag tyckte det va när han berättade om sitt liv med sina pojkar. När jag frågade om han gjorde allt själv och han svarade de är klart jag gör varför inte jag är ju vuxen och pappa till två barn. Givetvis helt normalt men har ju alltid varit van med att jag fixar de mesta själv, och är mer som en mamma åt min man.

Ja så är det, kanske man målar upp en man som aldrig existerat. För det är ju lätt att mitt i allt elände drämma sig bort.
Jag ser nu tydligare och tydligare, fast det är jobbigt, att jag bara har ett val. Att gå.

Jag tycker att du jobbar jättefint och fokuserat med att ändra gamla vanor, Azalea! Det går framåt, ett steg i taget! Din personlighet är underbar - att vara omtänksam, engagerad och mån om andra är ju väldigt fina egenskaper. Samtidigt mår du nog också bra av att arbeta med att känna in dina egna behov och att sätta gränser mot personer som din partner, som bara tar din vänlighet för given och ställer krav på att du ska ställa upp på olika sätt, oavsett hur det blir för dig. Att säga nej och att värdera sin egentid är något som går att träna upp och du håller redan på ju! En klok idé att stänga av mobilen ett par timmar till att börja med. Kanske ägna den tiden åt något som du verkligen gillar, något som engagerar dig mycket, så att även tankarna på honom "stängs av" (i och för sig svårt att helt stänga av tankar, oftast bättre att låta dem vara i bakgrunden medan du riktar fokus mot något kul!).
Med hopp och värme,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag tror att det som ställer till det ibland för oss är att vi tror att det finns ett tredje val där vi kan få den där fina mannen vi kommer ihåg från förr. Men det är ju inte vårt eget val, det är ju bara mannen själv som kan välja det.
Sen är frågan (för min egen del i alla fall) om den där fina mannen verkligen har existerat så som jag nu kommer ihåg det, eller om det var jag som inte riktigt ville/kunde se hur han egentligen var.

Jag har också varit rädd för att välja fel. Men egentligen har vi ju bara två val. Leva med en alkoholist, och allt det som hör till eller lämna. Ingen av oss här kan ju slåss mot beroendet, hur vi än gör. Det som jag tycker är extra jobbigt är att jag älskar min man, men bara den snälla nyktra mannen. Och sådan är han inte längre. Han har ju förändras så mycket, allteftersom han druckit mer och mer.
Jag ser ju nu framför mig att kunna leva och göra roliga saker utan att behöva vara orolig för en man som dricker alldeles för mycket.
Hoppas du finner styrkan att göra det som känns rätt för dig?

Jag har också varit rädd för att välja fel. Men egentligen har vi ju bara två val. Leva med en alkoholist, och allt det som hör till eller lämna. Ingen av oss här kan ju slåss mot beroendet, hur vi än gör. Det som jag tycker är extra jobbigt är att jag älskar min man, men bara den snälla nyktra mannen. Och sådan är han inte längre. Han har ju förändras så mycket, allteftersom han druckit mer och mer.
Jag ser ju nu framför mig att kunna leva och göra roliga saker utan att behöva vara orolig för en man som dricker alldeles för mycket.
Hoppas du finner styrkan att göra det som känns rätt för dig?

Du har helt rätt, tror det som stoppar mig är när min man säger att om jag går ut genom dörren och flyttar så är det för gott, då är det över för oss.
Vet inte varför det skrämmer mig så mycket, förmodligen för att jag är rädd att välja fel att ångra mig.

Det är väl medberoendet som gör sig påmind. Tror många av oss är väldigt måna om andra, och ställer egna behov i andra hand. Så van vid att få mannen att må bra. Det är lite ovant att bara tänka på sig själv. Men läs det du skrivit tidigare så är det lättare att få fokus på det som är viktigt, du och barnen. Mannen får ta ansvar för sig själv. Sedan kan man aldrig veta om framtiden.

Ja, man förlåter eller tänker det var kanske inte så farligt när man är i en lugnare period. Men samtidigt blir jag arg på mig själv som tänker så, hur fan kan det inte vara så farligt att ens man och pappa till sina 5 barn kan få supa bort dotterns 9 årsdag och sedan tycka att det inte är så farligt bara för han sköter sig just nu. Eller att han med jämna mellan rum ger barnen en otryggs känsla att ha druckit så de ber mig att aldrig lämna dom igen. Hur dum får man vara. Hade någon av mina vänner haft det så här så hade jag sagt gå bara gå. Men ändå så gör jag det mot mig själv och mot mina barn, bara för att jag tycker då synd om honom. Va är det som är fel på en. Har väl alla anledningar i världen att gå, men ändå känns det inte så.

Såg ditt inlägg 5barnsmamman. Förstår hur svårt det är. Är ju själv mitt i detta att lämna. Det är inte lätt, och känslorna går upp och ner. Vi hade också bröllopsdag för någon vecka sedan. Grät den där dagen. Då kommer man bara på de bra minnena. Jag brukar titta tillbaka på forumet, där jag skrivit. Och då vet jag ju. Kan inte göra något åt mannens drickande. Är helt maktlös. Och jag överlever inte om jag ska vara kvar.

Hej igen. Undrar bara hur det gått för dig?
Jag Kämpar ännu på här hemma fast jag har en lägenhet som står och väntar, är så otroligt svårt att säga hejdå och gå, nu när allt är lugnare här hemma.
Vi har dessutom 10 årig bröllopsdag i morgon, bara ångest när jag tänker på det. Har extrem ångest över att jag kanske inte älskar honom längre. Har vid tre tillfällen de senaste veckorna fått känslan av att han druckit, men han nekar, trots att barnen oxå uppfattat honom som påverkad.
Hur går dina tankar nu? Har du lust att dela med dig? Känns som vi sitter i typ samma situation.

Så ja går det att lösa det. Att just skriva av sig om det man inte kan reda ut. Det var en bra idé Spinoza?

Så ja går det att lösa det. Att just skriva av sig om det man inte kan reda ut. Det var en bra idé Spinoza?

Jag tror inte heller att det går att reda ut allt, det hamnar ju så lätt i någon slags pajkastning om vem som sa/gjorde vad. Så jag ägnar en del tid nu att reda ut min respektive X:ets del alldeles för mig själv genom att skriva dagbok och till viss del skriva här också.

Du har så rätt. Man vet så väl vad man måste göra men ändå så tar det emot. Man känner att man sviker den man (en gång) älskat. Man vill ju att allt ska sluta lyckligt. Man är rädd för vad han väljer att göra när jag tar steget..
Om jag förstår det rätt så Har Du tagit steget att flytta/separera? Hur blev det efter att du tagit steget? Tog du hjälp av din omgivning?
Är det känsliga frågor så har jag förståelse för det.
Tack på förhand!

Sök hjälp. Det här är inte din sak att hantera. Det är alldeles föe mycket att ta ansvar för en förälder med missbruksproblematik. Mitt råd - imorgon ringer du kommunen eller socialkontoret där du bor. Du berättar att du bor med en förälder som har missbruksproblem och att du behöver och vill ha hjälp. Sedan får du förmodligen träffa någon kunnig person och kan berätta om problemen din mamma har och som du tvingas leva med. Både du och din mamma kommer att erbjudas hjälp och det kan i bästa fall vara starten på ett nytt liv utan alkohol. Att söka hjälp är inte att svika någon om du känner att du sviker mamma om du berättar hur ni har det. Din mamma behöver hjälp och du kan inte hur mycket du än vill hjälpa henne. Du har levt länge nog under denna oehörda press. Tror det kommer att kännas jätteskönt för dig när du frånsagt dig ansvaret för din mamma och personer som är vana vid denna problematik tar över ansvaret.

Vet inte riktigt var jag har min man. Nu har det ju inte någon betydelse, men det känns som vi inte pratat ut. Och det har vi ju inte, för mannen vill inte prata känslor. Känns som han ibland är ledsen för att vi går isär, ibland känns det som han inte bryr sig. Vet att han fortfarande flirtar med andra. För honom är det bara en kompis. Fast när jag åkte från honom i dag, så hade han köpt öl, han döljer inget längre, och då verkade det som han bara ville att jag skulle åka. Och det klart, han hade ju sin allra bästa kompis att umgås med då.
Svårt det är. Jag vet fortfarande hur jag vill ha det, men jag skulle uppskatta att kunna prata och reda ut vissa saker. Men det går ju inte.

Mitt i allt jobbigt så kändes det ganska skönt att inte gå efter mannen som blev ledsen. Det var en ny erfarenhet för mig. Jag som alltid vill att alla ska må så bra hela tiden. Jag bara satt kvar. Och världen ramlade inte ihop, solen slutade inte att lysa , allt bara var som vanligt. Med skillnad att mannen fick ta hand om sin egen sorg. Och den la ju sig efter en stund. Så han fixade ju det, trots allt.
Han säger fortfarande mycket vi, vad vi ska göra, vad vi ska hitta på. Men det kanske blir så när vi nu umgås mycket p.g.a. huset.
Ibland känner jag mig irriterad på honom, ibland arg och även ledsen. Men snart åker jag på lite minisemester. Skönt.
Tack för era kloka ord.

kring dig. Finns det ett stödnätverk du kan aktivera. Våga be om hjälp? Lite avlastning så att du orkar med. För det låter tufft. Kommer fortsätta vara det. Tror en del handlar om att våga bygga goda förutsättningar så att du klarar dig igenom. Alltid finns där lösningar. Arbeta med gränserna och ditt eget tillfrisknande. Eftersom han är väldigt djupt nere i sitt. Som du beskriver det fullständigt själviska beteende. Där han är viktigare än allt annat.

Förstår vad du menar om rätten osv. Men tänker ändå att det borde vara instansen som ser till att ansvaret hamnar på rätt plats.

Kan du styra din energi till att försöka hitta rätt stöd hos socialtjänsten. Låt dem inte förminska din oro. För det är en legitim oro. När det finns nykterhetskontroller och uppvisad nykterhet under år. Med adekvat sjukvårdskontakt och stöd för pappan. Då är det rimligt att ta itu med egen oro. Ibland känns det som att även samhällets instanser lider av medberoende.

Vi vill skydda våra barn. Och våra barn älskar oss trots alla våra brister. Men de kan inte bedömma vad som är good enough för dem.

Jag har varit så rädd för att mina barn ska ta skada. Men det som skadar mest är tystnad. Kanske prata mer sen när barnen är äldre. Har börjat med prat. Men mina är äldre. Om droger och liknande. Samtal jag inte kunnat haft som själv aktiv.

Ännu en sommar där barnet inte träffat sin pappa, snart 4 veckors semester med mig. Såklart supermysigt och roligt. Men är rätt slut nu. Många tankar hos barnet som vill vara hos sin pappa och många tankar hos mig hur livet kunde bli så här. Att pappan står helt utan ansvar och super sig full hela sin semester och inte verkar bry sig alls om sina barn! Varför ska allt ansvar ligga på mig? Till och med ansvaret att avgöra om pappan är nykter för att barnet ska kunna vara där. Finns det inget annat sätt? Något sätt där ansvaret ligger hos honom istället?

existentiell ångest av den typen är inte ett bra tecken. Lätt att normalisera i karusellen av dåligt mående. Men gör inte det. Ta det på allvar. Även om han blir nykter. Och oavsett hur länge. Hur ser dina chanser att tillfriskna ut? Tid du lägger på att oroa dig över din partner är tid du skulle kunna lägga på att vara förälder till din son. För det gnager. Oavsett hur man kämpar.

Nu smackar jag på med väldigt tuffa ord för dig som är i början av processen.

Jag tänkte precis såhär. Jag tror inte drickandet och beteendet i sig är det skadligaste för barnen. Även om det såklart är hemskt obehagligt att bevittna. Men den största "faran" är normaliseringen. Skyddandet av beteendet. Eftersom då växer man upp i känslan av att detta är normalitet. Något man inte ska ta avstånd ifrån.

Så kan du visa vägen till ett adekvat bemötande av alkholen i relationen. Fortsätt arbeta på det. Om inte. Hur plågsamt det än är att separeras från sin förälder. Är det viktigare att se sunda reaktioner på destruktivitet.

var jag totalt upptagen med att se till att han inte förstod varför jag valde att separera. Jag gick långa omvägar för att få honom att vilja lämna mig. Allt för att dämpa smärtan för honom. Det var viktigt för mig att ingen skulle förstå varför jag gjorde som jag gjorde. För jag var så rädd att då skulle han insjukna ordentligt. Och vi har barn tillsammans.

Jag sade aldrig orden..för jag hade redan gett ultimatumet ett år tidigare. Han tog inte in vad jag sa. Och jag hade bestämt mig. Men jag gjorde allt för att han inte skulle förstå vad det handlade om för mig. Idag tror han att vi skilde oss pga dålig kommunikation. Och ja det är ju så också så.

Allt detta. Att bära ansvaret. Att ta ansvar för barnen. Inte belasta honom under separationen. Det ledde till att jag gick under. Min depression blev djupare. Livshotande.

Jag tror det är klokt att vara avvaktande. För vi kan alla själva ta ansvar för våra känslor. Ta hand om oss själva. Inte alltid vi gör det. Men vi kan alltid det. Och ja han klarade sig rätt bra ändå. Det gjorde inte jag.

Skillnaden mellan oss två är. Att han har något att ta till för att slippa känna. De har trösten och flykten. Det hade inte jag. Fast jag tog till den jag med. Baginboxen.

Ta hand om oss själva. Genom att ge oss själva allt det vi behöver. Det är så svårt. Men det blir så mycket bättre. Till slut.

Mitt veckouppdrag är att ta hand om mig själv lika bra som barnen. Återkommer med hur det gick :)

Det där funderade jag mycket på, dvs att trösta, när jag var mitt uppe i vårt uppbrott.
Men för mig gick det inte att trösta, han tyckte ju att det var jag som var skurken som ville skiljas och då blev det bara fel när jag försökte. Så jag bytte strategi till att bli vänlig men ganska neutral. Jag insåg så småningom att det var bra träning för mig som medberoende att ta ett kliv tillbaka och inte vara den som fixar till allt och försöker (med betoning på försöker) få honom att må bättre. Det här är ju också ett steg mot en verklig separation av relationen.