Senaste kommentarerna i forumet

Vi har ju både skilt oss och separerat, men jag ska bo på landet i veckan och han i stan. Jag behöver packa ihop mina sista saker där och han ska göra detsamma i stan. Sen ska jag till banken i morgon för att skriva på papper om överlåtelse som ska till lantmäteriet. När de är klara (borde ta en dryg vecka) så är det banken igen för att X:et ska få ta över lånen och lösa ut mig. Han har redan fått lånelöfte, så det borde bara vara en formalitet. Men det ska bli skönt när det är klart, först då känner jag att jag kan sätta stopp för växelboendet och be att få nycken till lägenheten.

Jag tror inte att det är så bra att ses i det här läget, jag har försökt hålla nere det till ett minimum. Vi har setts en kort stund när vi växlat boende vissa gånger och det är både OK och samtidigt väldigt ansträngande. Det blir alldeles för lätt att glida in i gamla mönster igen och jag känner att jag behöver få distans för att bearbeta och göra det förändringar jag behöver göra.
Men det är ju inte säkert att det är samma sak för dig. Hur känns det att träffa honom? För det dig framåt i processen att göra dig fri, eller hindrar det?

Tänker att målet blir först och främst att sälja huset. Det är så mycket som står och stampar på samma ställe känner jag. Tror att det kan lätta lite när jag får flytta till mitt egna. Eller hur kände du Spinoza? När du flyttat?
Ses ni något, fast ni gått isär? Är det bra eller dåligt att vi ses? Han kontaktar ju aldrig mig när han är full. Det är skönt. Men jag kommer ju ihåg hur det var ändå.

När jag har frågat min f d man efteråt om han menade det han sa på fyllan, så säger han att han inte gör det.
Men det hjälper ju inte mig att han tar tillbaka det han sagt, det sätter sig ju i mig ändå.
Så jag valde att inte ta det längre och nu är vi skilda.

Att bli singel efter ett lååångt äktenskap är ju inte helt lätt. Jag tycker att det känns väldigt overkligt fortfarande, men det kanske inte är så konstigt eftersom vi var tillsammans 28 år och vi skilde oss för precis en månad sen. Jag tänker att jag tar en period i taget och just nu tänker jag fram till hösten, inte mer. Det blir för stort och oöverskådligt om jag ska tänka för långt framåt. Så jag sätter kortsiktiga mål för mig själv och är glad när jag lyckas ta steg framåt och försöker ha tålamod med mig själv när jag inte lyckas alla gånger.
Har du några bra mål att sträva mot?

Han är i en period då alla är tattare. Känner lite oro över att han har gett sig ut i båten full....
Ska gå ner och se om båten är tillbaka senare i kväll, då vi inte bor ihop som tur är. Han är inne i en aggressiv period. Trött på alla som säger att jag måste få honom att sluta supa. Om det vore det enklaste som anhörig så skulle vi knappt ha några missbrukare.
När jag blir ledsen över hans missbruk så får jag höra att jag är psykotisk.

Hur hanterar man alla elaka saker dom säger till en på fyllan. Och menar dom det dom säger. Det är något som jag har funderat på.

Hon tjatar fortfarande. Jag har ringt psyket eftersom han fuskar medicinen, och talat om att han har självmordstankar. Blev hänvisad till polisen, pratat med dem om läget. Ringt och pratat med avgiftningen. Jag känner att jag har gjort allt jag har kunnat. Han är nu full ute på sjön. Polisen sa att jag skulle gå ner i kväll och se om båten är kvar. Jag kan inte göra mer.....
Han ringde sent i går kväll men jag orkade inte svara.
Jag måste få tänka på mig själv också.

Kände mig ensam i dag. Mannen undrade om vi kunde träffas. Åkte ut och åt med honom. Det första var han sur. Men sedan lättade det. När kag träffar honom så brukar jag känna glädje när jag åker från honom. Skönt att inte behöva leva med en sur och irriterad man. I dag kände jag bara tomhet. Ingen glädje alls. Vi har ingen glädje ihop längre. Jag ser inte hans fyllor längre, han ringer aldrig när han druckit. Vet inte om han tror att jag tror att han nu lever nyktert. Men det har ingen betydelse längre. Jag måste bygga upp mitt liv. Vet ibland inte hur, bara.

Jaa du kommer klara det Azalea. Håller alla tummar för dig. Jag kämpar också vidare. Så skönt att slippa se en full man.

Ta en dag i taget och kom ihåg varför du gör det du gör.
Jag är själv i slutet av processen och det enda som återstår är att föra över lagfarten på huset på X:et och pengar till mig, så jag är snart i mål i det här steget.
Det har bitvis varit, och är tufft, men känslan nu när jag mer och mer kan fokusera på mig själv är befriande.

Jag håller tummarna och du kommer att fixa det!

I fredags var det så argt över allt möjligt och han tyckte att jag skulle dra hemifrån i helgen. På kvällen/natten blev det mera drama så jag var tvungen att pysa iväg.
Sen på lördagen så han att jag fick komma hem på söndag igen. Jag blev så irriterad och så att det är väl inte du som ska bestämma när jag kan vara hemma o mitt hus.
Så nu jäkla, på måndag fixar jag pappren och drar igång processen. Och flyttar hemifrån helt Så länge.
Måste som du sa Peter för att klara mig själv och min framtid.
Håll tummarna att jag fixar det?

beteende är vad vi kallar att "Gå på vita knogar" dvs han är spritfri men inte nykter. Precis som IronWill skriver så är nyckeln till en nykterhet med sinnesro att man jobbar med sig själv och inser att man är sjuk och behöver hjälp.

Alla inser inte det....

Jag förstår och har varit exakt där du är.
Ilska, besvikelse och vaacum. Tidigare somrar ffa har jag känt så.
Den här sommaren ( eftersom just sommaren är den period då det blir så tydligt hur jobbigt det är att leva med en person som har beroendeproblematik).

Nu har jag istället medvetet riktat känslorna inåt mot mig själv. Min man som är alkoholist får dricka precis som han vill osv, och skillnaden är nu att han ju ändå gjorde exakt det tidigare men att jag nu liksom är frånkopplad och inte känner dessa negativa känslor längre. Till det yttre ser det likadant ut, men jag märker att dynamiken mellan mig och min man förändrats. Tidigare kunde han liksom agera fritt och bekymmerslöst i takt med att supandet tog fart under alla ledigheter. Jag stod tidigare som en mental servicestation som kände mig fången, ledsen, arg osv. Nu är det mera han själv som liksom står kvar på en tågperong och missar tåg efter tåg..
Rent konkret bestämde jag mig inför sommaren att åka på en egen resa där jag inte inkluderade min man alls. Jag pratade inte om det så mycket, utan nu då vår semester börjats sa jag bara att den 15 juli åker jag till Gotland och är borta en vecka. Initialt fattade han ingenting. Vadå??!!! Liksom. senare kom offerkoftan på. ” men jag då? Ska jag sitta själv hemma eller?!!”
Mitt svar blev ungefär att ” ... du får väl göra vad du vill. Vara hemma och umgås med det både du och jag vet att du gillar att umgås med...”
Han fattar nog inte varför eller ens att det kommer att vara en annan slags semester än vad det alltid tidigare varit. Och det känns så skönt, för jag känner att mitt fokus börjar flyttas. Alltså flyttas från hans alkoholmissbruk mot mig själv och vad jag behöver och vill ha. Han får umgås med sig själv och flaskan, men får göra det utan mig.
Det är skönt. Jag känner mig lättare på något sätt.

Tror nog att han fattar men förnekelsen är svår att bryta. Missbruk handlar inte om förnuft utan om känslor och dom är inte alltid logiska. Samma sak som medberoende tänker jag. Rent förnuftsmässigt vet man att bör lämna ett destruktivt förhållande där det förekommer missbruk men känslomässigt är det inte lika självklart. Vi som lever med personer som missbrukar olika droger tror ofta att det handlar om att den missbrukande personen måste inse att ett liv i missbruk inte fungerar och vi letar argument och tjatar och tror att om vi bara hittar rätt argument så kommer personen att upphöra med sitt missbruk, men tyvärr det brukar inte hjälpa.

För omtanke och stöd ❤️

Min alkolist är också extremt elak bara mot mig och ingen annan

när jag läste dina ord. Lång nykterhet bakom sig. Kan ju vara en depression därbakom. Och dem drabbar ju många av oss en eller annan gång i livet. Då slås de vanliga ramarna ut. Och en depression ser så olika ut. Jag trodde länge att den följer en mall. Apati. Var det jag förkopplade den starkaste med. Men den har så många olika fasetter. Djup. Grader. Symtom.

Fokusera din kraft på dig. Ditt liv. Vad du behöver. Så håller du dig friskare även genom hans resa. Sen låter du tiden visa. Vad blir det efter vården gjort sitt. En depression till exempel kan ju ta allt från månader till år. Under tiden kan du göra dit liv så bra som möjligt. Planera med dig i fokus. Dina vänner osv. Istället för att lägga kraften på stöttning. Du kan finnas där men ändå lägga energin på din energi. Hoppas du kan finna någon lättnad. Känslan du beskriver drar i djupet av mig. Så det är inte lätt. Men inget är. Har jag förstått på vägen.

Kram

att undersöka mitt eget isberg. Så ofantligt lite jag vet om det. På väg mot rätt fokus iallafall. Leta svaren under mina triggers.

Tack för ditt svar
Jag tror oxå han drack pga måendet.., han har haft mycket ångest, gått i terapi i över 2 år hos psykoterapeut. Detta skedde för över 1,5 år sedan
Den hjälp han får nu år via co-Anon med sponsor och 12/stegs metoden
Jag kämpar varje dag med att göra bra saker för mig själv
Börjar inse att jag är maktlös över han beteende
Vi har inte haft någon kontakt alls på 1 månad nu
Svårt när känslorna finns från min sida
Ozzy

Tack för kloka fina ord <3

Bara sitta lugnt i båten.
Låta vården och din man ta hand om denna resa på återfall abstinens och återhämtning.
Du kanske kan titta inåt,se vad som händer i dig och ta hand om det.
Det är ju ofta en flykt man har för sig som anhörig att hänga upp allt på sin partners nykterhet/onykterhet istället för att se vad man kan ordna för sig själv.

Jag menar inte att du ska slå upp en kopp kaffe och se på,men nästan.
Han har 10 års nykterhet vilket ju visar på en stark vilja att leva nyktert.
Något kanske har hänt som fått honom i svaj och just nu klarade han inte att stå emot.

Så det är mitt tips,sitt still och försök behålla lugnet.
Tids nog visar det sig om det var ett tillfälligt återfall,eller om han mörkat något för dig.
Om han vill fortsätta vara nykter eller glider tillbaka i missbruk.
Först då kan du kanske på riktigt ta ställning till hur din situation ser ut.

För ca 2 veckor sedan uppdagades det att min fina älskade man har tagit återfall på lugnande tabletter sedan i början av året efter 10 års nykterhet. Just nu befinner han sig på abstinensbehandling. Jag befinner mig i ett fruktansvärt chocktillstånd, med ångest och oro för framtiden. Massor av frågor tornar upp sig men den största av alla frågor är; Stanna eller gå?
Jag älskar honom av hela mitt hjärta, han är min själsfrände och livskamrat men jag är helt klar över att jag inte tänker leva med en aktiv person.
Snälla, snälla, ge mig stöd, hopp och kärlek....

Han har gett upp skiter i allt och tänker supa i hjäl sig. Jag gick därifrån gråtande. Tack vare att jag grät så har jag fått en psykos.

Vilken fin tråd. Att ni fokuserar på er själva, annars har jag själv haft så mycket ångest inför semestrar. Hur ska han "fira" ledigheten... Han som jobbar och sliter så hårt måste ju få göra nåt för sig själv när han äntligen är ledig (läs dricka och/eller knarka). Och hur ledigheten istället kantas av bråk och gråt. Förväntningar är planerad besvikelse har jag tyvärr behövt lära mig. I veckan beslutade vi oss för att inte fortsätta tillsammans mer. Jag läste i en annan tråd att ryggsäcken liksom blir för tung till slut. Och precis så var det för mig, ryggsäcken var svintung. Det är en sådan lättnad. Jag kan äntligen andas, hoppas ni känner likadant och ha en fin semester. Herregud vad vi förtjänar det.

Nä hur fasen ska man tänka, det är det stora frågan...
Känner att jag kommer att ta ett beslut om separation fastän jag kanske inte vill det egentligen, men jag vill att mina barn ska ha en trygg uppväxt och jag vill inte att de ska se sin pappa sovandes på toagolvet en lördagskväll. även om det kommer att vara jobbigt för barnen i början av separationen, så vet jag innerst inne att det är bäst för dem, jag vill ju vara en bra förebild för dem också, visa dem att jag är en stark kvinna som inte tänker ta en massa skit!!
Hur det kommer bli med barnen efter separationen är ju det som oroar mig mest, jag tänker ju säga till honom att barnen inte kommer att få sova hos honom, pga av att han dricker, så tills han söker hjälp för det och får hjälp så får de alltid sova hos mig, om han nu inte kommer att gå med på detta så får jag väl gå till familjerådgivningen och prata med dem om läget och hoppas på att de kan hjälpa mig, jag kommer göra det barnens skull och för hans skull så att han kanske inser sina problem och kan få hjälp.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer att inse och förstå och att vi kan ha en bra relation för våra barns skull