Senaste kommentarerna i forumet

Allt du gör för att rädda situationerna din man försätter er i hjälper inte honom att bli nykter och det är vad han måste bli om det ska finns en möjlighet att leva ett bra liv tillsammans med honom. Så ser jag det. Förstår att du bär på mycket ilska och förmodligen en hel del sorg. För att kunna känna positiva känslor, ro i själen och livsglädje som du efterlyser och självklart behöver, tror jag du måste bli av med din ilska, sorg m.m. alla jobbiga känslor du lagrat under åren. Din man kan inte hjälpa dig med det utan det får du göra på egen hand. Har själv gått en anhörigprogram på Nämndemansgården och det förändrade mitt liv. Alla har kanske inte den möjligheten, men det finns alanon, leta på nätet. Socialförvaltningen har ofta anhörigprogram, en samtalskontakt. Ta emot all hjälp du kan för egen del för att kunna må så bra som möjligt och för att få kraft att fatta de beslut du behöver och att genomföra det som krävs. Fokus på dig själv och lita på att när du förändras så kommer även din man att tvingas till förändring. I vilken riktning vet vi inte och det får man acceptera. Så ser jag det. Lycka till!

Så rätt, det går verkligen fram och tillbaka. Glädjen, sorgen. Har känt lite glädje i em. Glädje att tänka på hur jag ska möblera och inreda mitt hem. Ja Spinoza, det tar ju tid. Och det måste det ju få ta. Tid att läka.

Det känns igen att göra saker för sig själv. Det var så jag började min väg från mitt medberoende. Fortsätt gå. Just att man inte bryr sig om hur mycket eller om han dricker, känns också igen. Nu har jag bokat mig på en egen lägenhet. Spännande och skrämmande. Men jag är på väg mot ett eget liv där jag väljer själv.
Hoppas ni får en underbar sommar.

Tack! Jag blir glad och får energi av att veta att vi reser oss ur den ensamhet som rått ihop med en person som lever och andas alkohol.
Ha en fin semester du också

Sådan är min också och det är otroligt jobbigt.

Jag ser att du startade en tråd för ungefär ett år sedan och att du delade med dig av en del tankar i den. Du är varmt välkommen tillbaka till oss! Hur ser det ut för dig just nu? Berätta gärna om hur du har det, om du vill.

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen

Det låter som att du har det tufft just nu. Du skriver att du har haft panikångest och mellan raderna läser jag att du känner dig energilös och kanske ensam? Finns det någonting som skulle underlätta för dig? Berätta gärna mer om du vill, vi finns här!

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen

Förstår dig precis. Min man har oxå dragit ner på drickat, de senaste månaderna har han varit nykter enl honom själv. Jag trodde bara för ett halv år sedan att bara jag får en egen bostad så ordnar sig allt.
Nu sitter jag med en egen bostad som jag håller sakta men säkert på att inreda till mig och barnen, men känslan som jag trodde skulle infinna sig kommer inte, nu velar jag mer än någonsin, vaknar med ångest varje morgon för att jag skall lämna nu när han skärpt till sig, samtidigt som bara förra veckan hade både jag och barnen på känn att han kanske druckit, då barnen ringde och upplevde honom som påverkad.
Vet inte vad jag skall tro, vill ju tro att han klara att sluta men samtidigt när barnen observerar att pappa inte är som vanligt och jag och barnen för något jäkla detektiv arbete för att försöka lista ut hon det är så eller inte då han nekar när vi frågar.
Vet att vi inte kan ha det så här men samtidigt är det något som håller mig kvar. Vet inte om det beror på att han säger att går jag ut genom dörren nu, är jag borta ur hans liv, rädd för att välja fel, samtidigt som jag har svårt för att känna vad jag känner för honom, vet inte om jag älskar honom längre. Vet inte om jag vågar lita på honom.
Blir oxå snart galen då allt hänger på mig, för han vill ju inte det här, samtidigt som det är han som satt mig och barnen i den här sitsen. Hur fan skall man tänka?

Oj vad jag kände igen mig i ditt beslut att göra saker själv och lämna mannen på perrongen. Tog själv ett sådant beslut nu i våras och har planerat en 3 veckors semester för mig själv för att läka och leva. Även min man andvänder sig av argumentet att han känner sig ensam i förhållandet och inser inte att han valt bort tvåsamhet till förmån för alkoholen. Jag har efter 8 års kämpande äntligen insett att detta äktenskap inte kan fortgå på samma sätt. Jag väljer mitt eget liv och min egen väg nu. Mannen i fråga har inte varit nykter i 24 timmar sedan förra sommaren. Önskar dig en alldeles underbar semester och sommar blåklocka. Njut!

Min gissning är att han inte mår bra. Avsaknaden av spriten höjer väl allmänmåendet något snäpp och eliminerar aggressionen. Men gissningsvis så drack han på grund av att han inte mår bra och det dåliga måendet är nästa kamp han måste ta tag i för att hålla sig nykter.
Det är min insikt efter ett drygt år som nykter. Jag var väl inte värst aggressiv men, mådde dåligt så jag drack. Nu mår jag sådär i perioder men dricker inte. Så jag hoppas på att kunna jobba med den biten nu.
Det är knepigt att jobba med personlig förändring och det tar nog tid. Om det inte är så att du krävt nykterhet av honom? Då kan det vara så att han kommit fram till att du är problemet. Dvs att det är ditt fel att han inte får dricka. Det är nog ännu svårare att jobba med och risken högre att han tar ut irritationen på dig. Man måste sluta för sin egen skull för att orka fortsätta.
Jag tror i grund och botten att det inte finns några ”skitstövlar”, bara olika grader av trasiga människor. Så vida man inte är äkta psykopat, då är det en helt annan historia. Men även jag tycker att folk är skitstövlar till och från :)
Sen är det ju ett val om man orkar/vill leva med någons trasiga sidor.
Hoppas det blir bättre.

klingar rakt in. Håll fast vid din styrka. Läs det här du skrivit om och om igen. Så långt du har kommit. Blir glad av att läsa.

Önskar dig en riktigt fin sommar Blåklocka. Din sommar.

Jo, faktiskt. Det känns inom mig att den här sommaren skiljer sig inte speciellt mycket till det yttre beträffande alkoholen som styr.
Mannen lever sitt liv före- under och efter supa. Jag ser nog honom som trevligare att umgås med när han lullar runt mellan det han för tillfället pysslar med och den gömda vinboxen i garaget. Han verkar ha satt upp någon form av intervallsystem kring hur och ffa NÄR han får dricka. Det komiska är att han ju lever i sitt kärleksförhållande med Vinboxen. Jag ser ju direkt när han är berusad. Vilket inte han verkar fatta.
Vid dessa stunder läs= dagar/ kvällar så väljer jag att göra annat, något som jag gillar. Utan att inkludera honom. Det är liksom bara okommenterat.
Detta märker jag, förbryllar honom. Jag menar, han blev helt paff igår då jag informerade honom om att jag drar en vecka till Gotland på min semester. Och han är inte inkluderad. Tuff skit liksom! Han muttrade något om att han känner sig så ensam i vårt förhållande. Och ja, han blir och väljer att vara ensam i vårt förhållande.
Det jag tycker känns helt annorlunda mot tidigare somrar är, att jag liksom inte bryr mig om hur och att han dricker. Det är mest larvigt att han gömmer vitt vin i ett varmt garage som han sedan dricker direkt ur boxen. Jag har lust att säga att det verkar väl bättre att ha vinet i kylen. Mig spelar det inte så stor roll för. Vi vet ju båda två att han dricker det liksom...
Nåja, ska bli spännande att se hur jag känner då semestern och sommaren är över.
Jag känner det som att jag hoppat påvert spännande tåg och min man väljer att semestra på perongen. På en stekvarmnoch understundom överbefolkad perrong där han tror att han har en gemenskap. Tyvärr består gemenskapen av folk som är på väg. Och det är hu inte min man. Han har party fast bara inne i sin egen skalle. Och förr eller senare kommer den skallen vara fullständigt tom på innehåll.
Så, för min del känner jag inte att jag orkar eller vill locka och truga honom att åka med på tåget.
Jag åker själv

Klart du saknar din mamma, men det är väl den nyktra mamman du saknar. Inget barn ska behöva ta det ansvaret för sina föräldrar anser jag. Missbruket i sig skapar ångest och ätproblemen kan också vara ett resultat av hennes missbruk. Hon kan helt enkelt ha svårt att äta och behålla maten. Diabetes är ofta också en följd av ett omfattande alkoholmissbruk. Att din mamma skakar kan bero på att hon är abstinent vilket innebär att hon är fysiskt beroende av alkohol. Säger inte att det nödvändigtvis är så här, men de symptom du beskriver kan vara en följd av hennes missbruk. Inte tvärtom vilket den beroende personen ofta hävdar och även tror. I vilket fall som din mamma måste bli nykter om hon ska må bra och ni kunna ha en relation. Det här låter kanske hemskt, men mitt förslag är att du gör en anmälan till socialförvaltningen. Detta innebär att du uttrycker oro för att hon utsätter sin psykiska och fysiska hälsa för allvarlig fara genom sitt missbruk. Sedan är det deras ansvar att se till att din mamma får den hjälp hon har behöv av. Framgår inte om behandling har varit på tal och inte hur hon ställer sig till detta. Säger definitivt inte att detta är lätt, men jmitt förslag är att du, om du vill ta kontakt med din mamma, säger till henne att du har för avsikt att göra en anmälan om hon inte samtycker till frivillig vård för sitt missbruk. Låter formellt men jag hoppas du förstår och givetvis gör du på ditt sätt. Man kan även anmäla anonymt. Din mamma behöver hjälp och även du genom kanske alanon eller något anhörigprogram som även socialförvaltningen brukar erbjuda. Ska du och din mamma få den relationen du saknar är nykterhet en förutsättning. Det är oehört smärtsamt och det finns en stor sorg i att se en anhörig man älskar rasera sitt liv och sin hälsa.

Det är ju inte så lätt att bara känna glädje i det läge som du och även jag är i. Man lämnar förhållandet för att det är ohållbart samtidigt som man önskar att det hade varit annorlunda. Men jag tänker att man kan hitta glädjen stundtals och att de stunderna kan bli fler och längre i och med att tiden går och att det behöver få ta lite tid innan glädjen kan ta över.

Hej jag skriver här just nu för att mycket tankar yr runt i min skalle.
Kortfattat är min mamma alkoholist. Förutom det har hon typ 1 diabetes, mycket starka ångestproblem och anorexiproblematik. Just alkoholen började ungefär när jag var 12 år och jag är idag 23. Idag har jag brutit kontakten helt med henne i ca 2 månader. Jag har fått höra att hon mår mycket sämre idag och dricker mer.. hon har så kraftig ångest så hon skakar hela tiden och är i uselt skick. Jag sörjer min mamma så obeskrivligt mycket och jag känner mej så hjälplös. Mitt hjärta blöder..

Jo jag var nog i koma minst 3 gånger och död vid oräknerliga tillfällen, måste vara värre än att föda barn minst ha ha.
Jaha då måste han gå på vita knogarna ett tag som vi kallar det. Samt att man blir definitivt en odräglig person då.
Jag vet att du kommer få styrkan att ta dig ifrån detta på något sätt.
Men en sak ska du veta Azalea: Ingen person ska behöva utstå den ilska från en annan individ som du gör nu. Du har ett människovärde och ingen har rätt att behandla dig på detta sätt, inte ens kungen själv. Du har rätt till respekt och bli behandlad på ett värdigt sätt. Detta är en form av misshandel Azalea.
Jupp klart han kämpar med näbbar och klor nu, och skuldbelägger dig med utåtagerande och ilska. Absolut det bästa sättet för en alkolist. För då kan man tycka synd om sig själv lite till, och då berättigar man sitt vidare drickande.
Gode gud om jag fått en snortrasa varje gång jag tyckte synd om mig själv när jag var aktiv, så skulle jag antaligen haft en lastbil full av starkars mig snortrasor.
Näe han komner inte söka hjälp fören han antingen når sin botten, blir dödligt sjuk- eller möjligtvis om du lämnar honom.
Till dom hårda orden igen Azalea: Han är sjuk och du kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp eller hjälpa sig själv. Han skiter fullständigt i omvärlden för han lever enbart med kemiska känslor nu. Det du omger honom med nu är en trygg fasad att fortsätta supa på, och tro mig han skiter fullständigt i hur andra mår bara han får dricka.
Toppen suveränt att du städade upp och lagade mat, för det ser han som en bekräftelse på att du stannar kvar, och han har rätt och kan fortsätta dricka... För du finns ju kvar där och servar han i ditt medberoende vilket är toppen för honom.
Älskade vän öppna dörren på glänt och kika ut en stund. Där utanför finns en hel värld av välmående som väntar på dig. En värld som du förtjänar och som behandlar dig med värdighet och respekt.
Du kan inte göra mera för honom, det du ska göra är att respektera och älska dig själv.
Så försök att öppna den där tunga dörren på vid gavel och bara gå Azalea och hela dig själv.
Kram Peter

I dag tittade jag på en lägenhet. Så fin. Känns spännande. Att bo själv. Men jag gläds inte fullt ut. Känner även en sorg. Om jag tar lägenheten så har jag gjort ett stort avgörande för min man och mig. Då är det definitivt. Inte vi längre. Jag har valt, men även mannen. Men det går ju inte mer. Jag går under om jag fortsätter. Jag vet ju det. Å varför kan jag inte bara få känna glädje? Så svårt allt är.

Japp det är verkligen tufft när en man blir sjuk och klen, haha. Fast riktigt roligt att du är tillbaka igen, blev riktigt orolig för dig?
Jodå, det har tagit en ände nu med spriten. Efter 5 veckor konstant drickande tog det stopp igår vid 14:00. Han var ju tvungen att gå till jobbet idag. Sjukskrivningar som han lyckats fixa tog ju slut.
Så igår var han riktigt otrevlig och jag var den sämsta möjliga organism på jorden. Fruktansvärt arg!
Jag kunde ju inte hålla tyst heller utan så allt möjligt jag tyckte om hur min situation har varit under denna tiden.
Plus att jag frågade hur han tänker göra nu med för att komma bort från beroende och leva ett nyktert liv.
-Ja fan skulle jag göra det för?
-AA kommer inte att hända,aldrig i livet!
-Är inga problem!
-Ska kunna dricka vin och öl dom alla andra!
Typ dom svaren, morrrr
Sen idag då ska allt vara som vanligt precis som om inget har hänt. Och han förstår inte därför jag är sur och ägg. Jag kan ju inte låta bli att vara det.
Böir så förbannad på mig själv att nu går jag och städade upp huset och laga mat och grejar som vanligt. Åhhh, önskar jag vore tuffare och lämnade detta bakom mig. Känns ju hopplöst när ingen ånger finns hos honom.
Sov sött

Han var riktigt arg igår eftermiddag mär alkoholen var slut. Han var tvungen att gå till jobbet idag och hade ingen mer sprit.
Jag kunde inte heller hålla tyst som jag oftast gör. Var så himla arg på honom över hur han beter sig.
Det är ju helt sjukt hur mycket elakheter som kan komma ut ur munnen när den andan faller in. Jag kallar aldrig honom vid några fula saker, vill inte bli likadan även om jag är arg.
Jag hade ringt upp hans syster som ville bara med i telefonen ufall något skulle hända. Hon var chockad över hur han gapade och skrek o pratade illa om mig.
Jag frågade om hur han ska göra framåt, vad är din plan? AA, Länkarna, socialtjänsten eller sjukvården. -Vad fan ska jag det för blev svaret. Det är inga problem, kan jag fixa själv. SUCK!!
Han lugnade ner sig på kvällen och jobbade idag trots ständig fylla och däckade i 5 veckor i sträck.
Men efter jobbet och nu då ska allt vara som vanligt. Precis som om inget har hänt. Ska ta upp dem stora känsliga biten igen snart om hur han tänker dig framtiden med behandlingar.
Blir bara så trött . Han fattar inte över huvud taget varför jag är arg och sur.
Hur kan han inte förstå????
Kram till er och god natt

En sak vill jag säga och det är att du kan inte påverka hans drickande. I så fall hade han väl varit nykter eller? Dricker han mer efter att du ev. flyttar så är det hans val inget du kan ha skuldkänslor för, möjligtvis han. Att sitta fast i ett medberoende gör hela ens synsätt förvrängt. När man väl kommer ur det ser man det, men kan tänka mig det känns som du aldrig ska göra det. Ra emot all hjälp du kan få. Att släppa taget är inte lätt, men har vi något val om vi inte ska gå under själva.

Så fint du avslutar - hur går vi vidare utan att göra varandra för illa. Så här ser jag det. För det första vill man verkligen ha en förändring tar man emot all hjälp man kan få dvs man accepterar även att söka hjälp genom socialförvaltningen. Lite alkohol, tramadol eller benso ibland fungerar inte utan det krävs total nykterhet och drogfrihet så ser jag det och det verkar även du inse. I annat fall brukar man till slut återgå till sin primärdrog, vilket verkar vara heroin. Missbrukare ljuger och det går snabbt att rasera ett förtroende och tar väldigt lång tid att bygga upp det igen. Du skriver att han har inget och du har det ordnat ekonomiskt och det är ju bra. Det svåra du beskriver är att lämna en person som mår så dåligt. Förmodligen har du stöttat och hjälpt honom mycket, men det har inte resulterat i någon förändring av hans mående. Han måste bli helt drogfri för att kunna läka känslomässigt. Det är givetvis känslomässigt plågsamt för er båda, men kanske är det så att du kan faktiskt inte hjälpa honom hur gärna du än vill. Som jag ser är det viktigast att du mår så bra som möjligt för att ta hand om era gemensamma barn. Kan du utan att själv fara illa hjälpa honom så är det kanske bra, men framför allt kan du berätta för honom var han kan få hjälp att bli drogfri. Skulle önska du fick någon form av stöd i en anhöriggrupp/förening eller kanske genom Alanon. Det skulle du ha nytta av. Det är inte en lätt situation du befinner dig i så ta för egen del emot all hjälp du kan få.

Jo det går bra, fast har legat sjuk ett par dagar suck... och du vet hur män är när dom är sjuka
ha ha....
Men är på bena igen :-)
Men är så väldigt nyfiken på hur det går för dig med allt nu Azalea...
Mv. Peter

aningens sommarsug som liksom surrar. Inne i den lite lugnare perioden med lättare sinneslag. Var en tung period innan. Men lyckades fatta några bra beslut för mig själv ändå. Känns som att jag är lite på väg iallafall. Oroar mig lite över alkoholen. Om jag släpper kontrollen kommer jag lura i mig att jag kan igen. Jag har ingen som kommer ifrågasätta tyvärr. Även om jag sagt rakt ut. Jag ska inte dricka mer. Och jag kommer inte göra det. Men ändå. En liten oro. Mer en tanke om vad skönt det vore. Att släppa lite på taget. Koppla bort. Ur. Ifrån.

Och som jag lärt mig vila. Den största gåvan. Hade den som barn. Långa lata dagar med böcker som sällskap. Nu med musik och tv-serier. Försöker pyssla lite men idag suger vardagsrutinerna och omsorg om barnen allt jag har. Kanske finns där utrymme imorgon.

Jag vet inte om mina rader kan hjälpa dig något.
Jag var på ytan stark så länge jag var kvar inne i relationen.Förstod att det måste få ett slut,men jag förmådde inte.
Både pga kärlek men också en ovilja i grunden att förändra mitt liv.
Om han bara..
Och i den fållan/fällan fastnade jag.
Tills jag till slut insåg att det ultimatum jag ställt inte alls efterlevdes.

Då gick vi skilda vägar,han glad och lättad och fri som en fågel,för nu minsann.
Nu skulle han få dricka och leva sitt liv som han ville.
Och jag satt kvar tillplattad ensam och rädd.

Det kändes som att han gick iväg med åtminstone 75% av mig och lämnade spillrorna kvar.
Men jag samlade ihop mig och fortsatte nödtorftigt framåt.

Och nu 5 år senare så är jag på banan på i stort sett alla fronter.
Jag har en självrespekt och ett självvärde och tror inte att livet är slut längre.

Kanske vill du innerst inne inte lämna fast du vet att du borde.
Kanske har du inte styrkan eller modet eller viljan.
Utan kvar sitter du i båten för om du ställer dig upp så kantrar den?

Lyft blicken bara lite.
Gör din egen dagbok härinne och följ dina egna vindlingar.
På det sättet fick jag tag i ett mönster,mina triggers.
Mina svaga punkter och kunde sakta men säkert ta tag i dom och förändra dom.

De som dricker beskriver ofta en bergochdalbana i känslorna och likadant var det för mig.
Jag kan också rekommendera en bok om jag inte redan gjort det:
Kvinnor som älskar för mycket.
Den är helt fantastisk och jag har läst den från pärm till pärm säkert tio gånger.
Varje gång fastnar jag för nya saker.

Kanske kan det hjälpa om du boostar dig själv med:
Du Kan
Du Ska
Du Vill
Förändra ditt liv till det bättre.
Frågan är bara hur och i vilken takt.
Jag tror att man snurrar in sig i att det ska vara antingen eller.
Lämna eller inte lämna

Och när man inte klarar eller vill lämna så blir man liksom lite likgiltig.
Man förändrar inte grundproblemet,att vara i en relation med någon som dricker för mycket.
Men de små stegen mot ett självständigare och kanske "friskare" tänk kan också göra underverk med måendet.
Lycka till med allt och jag önskar dig en fin sommar.

Tack för ditt svar Cecilia. När jag träffade min nuvarande sambo blev han en stor motivator för mig att sluta dricka och för det är jag honom tacksam. Jag ville bli en bättre människa och vi pratade mycket om missbruk i början = jag trodde också att han var med på tåget mot tillfrisknande. Han följde med mig på AA-möten och han gick på NA-möten men fann tyvärr inte det jag hade hittat. Efter ett par års nykterhet insåg jag att jag varit medberoende i princip hela mitt liv... Först till min mamma och sen till mina partners. Jag har alltid sökt mig till män som missbrukat, varit kriminella eller på andra sätt mentalt frånvarande. Jag brukar säga att det var "lätt" att sluta dricka (missförstå mig inte - det första året var ett mindre helvete...)- det var det som kom efteråt som var det svåra... Att se mönster, bli medveten om hur jag behandlat mig själv och andra och vilka män jag valt att leva med. Inga varken vackra eller lättsmälta insikter. Vad jag förstår så är det inte ovanligt att byta ett missbruk mot ett annat och det är inte ovanligt att både vara beroende och medberoende. Som du skriver så har vi mycket att arbeta med på det känslomässiga planet. Problemet som både du och jag verkar ha är att vi kommer ingenstans i vår egen utveckling eftersom vi valt de partners vi valt. Fokus ligger på någon annan istället för mig själv... Vill jag inte utvecklas? Vill jag skylla på någon annan? Vill jag vara ett offer? Detta är så komplicerat och jag kan inte sortera bland alla funderingar, känslor och insikter... Är det mitt eller hans? Jag har valt en partner som jag fokuserar väldigt mycket på och som jag emellanåt blir besatt över (samma som med alkoholen); som jag anpassar mig efter, tassar på tå för och som jag har böjt/vänt ut och in på mig för. Det var ett val jag gjorde då och samtidigt önskar jag att jag valt annorlunda. Precis som du önskar jag att jag förstått bättre och aldrig inlett denna relationen. Samtidigt har den lärt mig mycket om mig själv. Om jag tittar tillbaka kan jag inte förstå varför jag engagerade mig alls. Han var frånvarande från början. Han svarade inte när jag ringde, ljög, svek och var otrogen... Ändå väntade jag. Ändå längtade jag. När jag skriver detta känner jag stor skam över att inte kunna hantera mitt liv och över att ha fattat så felaktiga beslut. Tårarna kommer... Jag förlorade mitt jobb, min bostad, mitt sociala umgänge och min hälsa på grund av vår relation. Jag flyttade från min trygghet hem till honom. Allt skulle bli så bra bara vi var tillsammans... Jag satsade allt och står här nu naken, utmattad och ensam. Jag söker bostad men vågar inte flytta. Jag har försökt bryta med honom men jag återfaller i besattheten över vart han är, vem han är med och vad han gör... Usch som jag har blivit. Vem är jag? Jag som tidigare var så självständig, aktiv och glad är nu en spillra av mig själv. Kram på oss som kämpar så...