Senaste kommentarerna i forumet

Tack för ditt svar Sosa123. Jag har också haft relationer tidigare med missbrukare och antar att det kan vara en av anledningarna till min oro. Dessutom har jag som nykter blivit mycket mer känslig för människors personlighetsförändring då de dricker. Jag trivs inte med att umgås med berusade människor. Min trygghet minskar och människor som jag känner blir efter alkoholintag helt annorlunda som personer... Fullt naturligt antar jag eftersom alkohol är ett berusningsmedel - men för mig blir det en ökad oro och minskad trivsel. Dessutom har jag oftast inget utbyte av att prata med påverkade personer... Jag och min sambo har pratat flertalet gånger om det här att han dricker i smyg och sen gömmer flaskor/burkar - men oftast så hittar jag tomburkarna ett par månader efter intaget och då minns han inte varför han gömt dem. På frågan om varför han druckit har han svarat "det är mitt sätt att hantera stress". Red alert för mig eftersom det också är hans förklaring till hans tidigare marijuanabruk/missbruk... Vid något tillfälle har han sorterat ut tomburkar med alkoholhaltig öl från de alkoholfria tomburkarna i vår återvinningspåse - och lagt dem i en påse som han sen gömt i garaget. Han har nämnt på min direkta fråga att han kanske gömmer dem för att slippa obehag. Jag har tidigare inte dömt honom för att han dricker och jag har aldrig förbjudit honom. Det enda jag vill är att han är ärlig och uppriktig. En gång kom han hem efter ett besök hos en kompis (som dricker väldigt mycket) och trampade luft, sluddrade och hade problem med motoriken. Han berättade att han druckit en öl... Om det var flera får jag aldrig veta. Han är generellt en person som har svårt att vara ärlig/uppriktig och han undviker generellt situationer som han upplever som jobbiga. Jag vet att jag inte kan ändra på honom, jag har försökt att förstå och stötta honom i alla situationer - men det blir svårare och svårare.

Tack för ditt svar InteMera. Jag har försökt förklara för honom på olika sätt, men han är inte mottaglig och han förstår inte hur det påverkar mig negativt då han anser att det inte borde störa mig då han bara dricker när jag inte är hemma/när jag inte ser... Vi (jag) har pratat med honom ett flertal gånger men våra diskussioner ser oftast ut som så att det är jag som pratar, han lyssnar och låter det rinna utanpå sig som vatten på en gås. Senast jag hittade två påsar gömda på kattvinden var min storasyster här (hon fattar...) och hon blev inkluderad i diskussionen - vilken slutade med att han sa att det var lätt för honom att bestämma sig här och nu att han inte skulle dricka. Min syster frågade då "kan du hålla det då?" varpå han svarade att det var en annan femma... Vi kommer alltså ingen vart i det här :(

Han är ofta otrevlig trots nykter nu i 8 mån
Kritiserar, anklagar mig för allt möjligt
Trodde att han efter att han slutat dricka skulle bli annorlunda,.
Aggressiviteten är är borta men f. ö har han inte ändrat sig trots han har gått sina 12 steg
Är detta beteende vanligt hos alkoholister? Eller är han bara en vanlig skitstövel ?

Jag är väldigt försiktig och ser alltid till att ha en utväg, att man ens ska behöva tänka på det...
Tack för din fina omtanke?

I dag slutade jag lite tidigare, gick till en bekant som bor i en liten lågenhet. Det är en likadan till salu inom det området där hon bor. Jag kände in hur det kunde vara som att jag bodde där. På samma gång kom alla skuldkänslorna att jag gick bakom min sambos rygg. Men längtan finns här för mig att få en trygg zon att vara i när han blir på viset. En zon som bara är min där jag kan leva mitt liv. Vi skulle ju kunna vara särbos faktiskt. Men som vanligt så har jag beslutsångest och tänker på hur han ska reagera och om det blir mer drickande och då får jag skuld för det att det är jag som ser till att det blir så, men jag måste börja fokusera på mig själv, annars blir jag fast ordentligt i denna skit som ett medberoende är. Ute har jag pallkragar och blommor men t.om det är inget roligt längre. Det känns som jag bara sitter och glor och tar mig inte för någonting.

En ny dag och nya möjligheter. Blev inte riktigt som jag tänkt mig. Skulle visa huset för mäklare i dag. Mannen mådde väldigt dåligt. Jag avbokade mäklaren. Vet inte om det var för hans eller min skull. Jag har behov att smälta det lite tror jag. Åkte ut och åt med mannen. Tyckte nog lite synd om honom. Men han visade senare sitt vanliga sura jag när det inte blir som han tänkt sig. Jag blev övertygad igen att jag är på rätt väg. Att ensam finna styrkan. Kände mig stark ihop med honom i I dag. Har verkligen fyllt på energin när jag umgås med andra. Skönt.

Unnar dig en underbar semester med barnen! Jag har också sista åren åkt bort med bara barnen ett tag på sommaren, bästa veckorna på hela året oavsett vad vi gjort!

Tycker nog frågan om ensam vårdnad börjar bli aktuell i ditt fall, han har så länge uppvisat ett oansvarigt beteende och det låter ju inte som det är på väg att ändra heller om det finns andra substanser än alkohol i bilden också. Jag tycker du ska ta upp frågan med soc, diskutera hur dom skulle se på det och förklara dina motiv, hör med dem om de skulle backa upp dig i frågan i rätten för att säkerställa att barnen hålls i säkerhet. En pappa som är i det skick som dina barns pappa är har nog lååång väg att gå till att bli ens en normalansvarig förälder, än mindre kapabel att delta i beslut för barnens framtid och viktiga beslut som kommer vartefter barnen blir större med allt som rör skolgång, studier och hobbyn och resor. Med en väl underbyggd motivering tror jag du skulle ha ho goda chanser till ensam vårdnad och det skulle lösa i alla fall en del av dina bekymmer. Sen ska man komma ihåg att vårdnad och umgänge inte är detsamma, men i hans situation är umgänget ändå ytterst begränsat och med ensam vårdnad skulle du i alla fall ha full koll på allt viktigt för barnen med pass, hälsovård, skola mm utan att behöva få hans underskrift och gillande. Om du orkar tycker jag du ska överväga att be om råd för en process.

Jag känner en oro för dig, när du beskriver hans hetsiga utfall på fyllan! Har han nånsin blivit våldsam? Tänker att du nu ska se till och prioritera att hålla dig säker! Vill inte skrämma dig men en arg full man som inte har nåt att förlora, om du redan sagt du vill skiljas eller åtminstone flytta isär, kan få oanade konsekvenser. Det är obehagligt men sant att kvinnor som är i färd att lämna eller nyligen har lämnat är de som riskerar våld i högre grad än annars. Och ibland kommer det som en blixt från klar himmel även om det inte hänt förut, när deras alkoholpåverkade hjärna får för sig att få utlopp för vreden och frustrationen genom fysiskt våld. Ta hand om dig och sov nån annanstans om du kan!

Och jo du har all rätt att vara arg, det är han som är en egoist och inte du!

Min sambo och pappa till våra två barn är missbrukare. Han har haft problem med heroin tidigare i livet, haft det allmänt struligt och traumatisk barndom. För några år sedan gick han behandling med tolvstegsprogram som liksom inte riktigt "bet" på honom. Han var nykter ett halvår cirka men faller tillbaka på tramadol, alkohol och benzo ibland... Sporadiskt men ändå tillräckligt för att jag inte ska ha förtroende och agerar misstänksamt och "bittert". Han ljuger ofta om när det hänt vilket ju förvärrar mitt beteende. Han mår inte bra av hur jag behandlar honom och jag mår inte bra av att det ibland finns droger i vårt liv. Nu har vi kommit till vägskäl där vi pratar om att separera. Det är inte vad vi vill men vi kommer liksom inte vidare. Han vill inte få behandling via socialen då han är inte vill in i den karusellen. Jag vill att vi ska göra allt vi kan för att få hjälp och sen bråkar vi på om det här i all evighet känns det som. Jag känner mig som en så oerhört hemsk person som kanske lämnar en man som mår så dåligt och som kommer må ännu sämre av att jag lämnar honom. Han har inte så mycket. Jag är den som har lägenhet och stabil ekonomi. JAg skulle hjälpa honom med allt det praktiska såklart men det är det känslomässiga jag är rädd för. Orkar inte skriva så mycket mer men vill gärna höra om någon här kan guida lite med den känslomässiga biten, hur vi går vidare utan att göra varandra för illa...

Kram tillbaka till dig! Härligt att höra ifrån dig, har tänkt på dig och undrat hur du har det! Du kanske är i den där fasen när du verkligen har vänt fokus till dig själv men fortfarande inte är bekväm med det? Jag upplevde det som fruktansvärt obehagligt när jag började fundera över mig själv istället för stupande man, sjuka föräldrar mm! När man inser på djupet att man inte kan göra något åt andras problem utan bara göra något åt sina egna får man mycket tid för och med sig själv! Och det var riktigt jobbigt och hårresande! Fick också typ ångestattacker! Tror det är motsvarigheten till alkoholistens abstinens! Inte vetenskapligt konstaterat, bara min amatörmässiga analys ? KBT hjälpte mig jättemycket på vägen! Man fick för första gången i sitt liv fokusera på sig själv till 100% och hade någon med som stöttade! Kanske något för dig om du inte redan testat! Kram?

Ja, denna ständiga kontroll som man inte ska ha, men som är livsviktig för att barnen ska vara trygga. Ända står man ibland helt utom kontroll.

I dag fick jag ett samtal från soc om en ny orosanmälan som var gjord på mina barn. Deras pappa var ju inlagd på sjukhus i förra veckan och då hade han uppgett att han skulle vara föräldraledig med barnen under sommaren (vilket inte stämmer, då jag har sagt nej till det). Det hade lett till att vårdpersonal hade gjort en anmälan. I samtalet med soc i dag fick jag veta att barnens pappa är i ett fortsatt aktivt amfetaminmissbruk utöver all den alkohol som han dricker.

Jag och barnen är i alla fall på semester nu. Den första som jag gör helt ensam tillsammans med dem. Utan någon annan. Jag planerar och gör det som faller oss in. Ingen annan. Jag har rattat över landsgränser, tagit in på trevliga små ställen, smällt upp tält några nätter och hoppat i både hav och sjöar och har utforskat små och stora mysterier. Jag känner mig full av kraft och glädje. För jag klarar så otroligt mycket mer än vad jag tror. Och kanske kommer jag orka att driva att få enskild vårdnad med.

Det har varit helt kass igen.
Cykla och hämta sprit istället för att umgås med sonen som äntligen var hemma hos oss på kvällen.
På natten kl 00.00 ramlar han och slår fingret ur led så in och väcker mig. Du måste köra till akuten nu. Hemma vid 02.30 gick ju inte sova så bra den natten.
Dagen hyfsat nykter och gjorde sitt läkarbesök som var tvunget gör att få läkarintyg .
När jag kommer hem efter min träning vid 22.00 ligger han i soffan med en 75:a och öl och blir då klart aggressiv över att jag ser det.
Kläcker ur sig: Du gör 2 mackor till mig. NEJ för jag ska gå och lägga mig. Måste upp igen halv 6.
Då blir det ett himla liv såklart och hot om att du ska inte gå sova en sekund och få berättar för dig vilket ärkesvin man är och alla de andra utfallen om att jag bara tänker på mig själv osv.
Tull slut fick jag åka hemifrån för att få lugn och ro så nu får jag sova hos grannen.
Att det bara kan hända så mycket på ett dygn. Istället för att jobba, äta, oysdka i trädgården och njuta av ett underbart fint sommarväder. Åhhhhhh, så trött på detta.
Godnatt allihop

Kul att höra hur det går för er, ledsen för din skull det inte riktigt blivit så bra som du hoppades. Men kom ihåg att vara snäll mot dig själv, det tar tid att hela sitt medberoenden och ta itu med sitt liv med nyvunnen styrka. Även små steg leder framåt! Hoppas du får en fortsatt fin sommar!

Du skrev ditt inlägg Azalea samtidigt jag skrev till dig!

Tycker du tar hem pappren imorgon och sätter dem framför honom! Att dom tror vi stannar oavsett hur illa dom behandlar en blir man bara ännu argare av! Stå på dig, du har all rätt att vara arg ikväll!

Hur gick det med titten på stugan du funderade på att hyra? Eller kändes det bara märkligt och skamfullt att kolla på eget boende? Jag minns själv den skräckblandade förtjusningen när jag hörde mig själv säga -Jag tar den, till mäklaren som visade mig lägenheten jag nu haft som tillflyktsort i ett år.

Och hur gick det med mannens läkarbesök, kom han sig alls dit? Kunde läkaren få honom att inse vad han måste göra för att få hälsan tillbaka? Jag önskar du hade låtit honom cykla till doktorn, 1 mil på cykel hade säkert gjort honom gott och antagligen dig ännu godare som då hade lyckats med konststycket att inte hjälpa honom när han själv ställt till det med spriten! Men vår medkänsla och skam om vi inte ställer upp är såpass inväxt i ryggmärgen så vi hjälper hellre till även när vi egentligen vet vi inte borde. Kanske din man också är som min efter läkarbesök, vägrar berätta nåt alls vad läkarn sagt alternativt säger läkaren var en idiot som inte vet nånting eller så ljuger han rätt upp och ner och säger allt var perfekt och läkaren tyckte han gör allt rätt.

Precis så, ryggsäcken är full av skit som hänt , innan kunde jag tänka bort det som sades på fyllan, men det går inte längre.
Tack för råd i hur jag ska tänka, ja alkoholen har verkligen kidnappat min sambo..

nya och gamla vänner
Senast jag skrev var på min födelsedag, full av glädje och tillförsikt... Det har väl gått sådär måste jag erkänna.... Mannen dricker mindre men har inte slutat, det är inget jag kan påverka och tänker faktiskt inte ens försöka ! Själv mår jag sämre och sämre i medberoendet. Har senaste halvåret stängt in (eller av ) mej och orkar inte analysera, diskutera eller ens vara här inne trots att det är en livlina. Har drabbats av panikångest ett par gånger på ganska kort tid och ja, jag vet vad jag måste göra men jag tvekar, fråga inte varför för jag har inget svar.... Ville bara skicka en sommarkram till oss alla !!

Så sant den sista raden var som du skrev.
Idag var han lite nyktrare och jag körde( så typiskt mig) honom till läkaren för sjukintyg. Va fasen blev det av det. En ny 75: och öl ikväll och en aggressiv man som är och tjabbar så man inte kan sova. Måste ju upp kl 6 så det bli lite tröttsamt.
Men ikväll blev jag så fruktansvärt arg och käftade tillbaka med samma ton som han. Orkar inte vara pedagogisk längre.
Så igen att jag vill skiljas men han var tuff och så att det gör du aldrig. Utmanar du mig så jag då och så till honom att imirgon kommer jag med papperna.
Så ta mig tusan att jag ska fixa dom imon och trycka under näsan.
Nu är jag så arg och less på detta så det kan ju inte bli värre än jag har det nu.
Förlåt att jag morrar så ikväll men jag behövde avreagera mig.
Snälka Skrållan nu gör vi det!!!!! Varför ska vi stanna och bara bli beskyllas gör det ena efter det andra och att allt är vårt fel. Vi har inte valt att åka och handla spriten och definitivt inte hällt den i halsen på dem. Dags att de får ta sina konsekvenser av sitt handlande.
Sov sött fina du

Ja, känslorna man hade för sin man har verkligen fått sig en törn. Jag känner inte längre att jag älskar min man. Efter alla dessa år här man samlat ihop alldeles för många händelser som blir svårare och svårare att glömma och förlåta. Det går inte längre, ryggsäcken är full.
Och en annan tanke jag har i mitt förhållande är att jag måste dela upp mannen i två.
Första delen som var underbart snäll och omtänksam mot mig och alla andra.
Andra delen som är alkoholister som är elak och aggressiv.
Jag tror att det är bra att inte tänka på dem som samma person för det är de ju inte längre. Alkoholen har kidnappat den fina mannen och kvar är bara en spillra som är väldigt svår att älska.
Gör det dom är bäst för dig och barnen nu för framtiden vet man inget om.
Kram

Jag blir fan snart galen, varje gång jag tänker att nu väljer jag mig och min lycka, och lämnar detta förhållandet så skärper han till sig som att han kan läsa mina tankar. Nu dricks det inte lika mycket, hittar på saker med barnen ... och då är han ju den man jag vill att han ska vara, och då känner jag kaoset i huvudet, kanske han ändrar sig nu, nu har han förstått...... gaaa jag blir kluven
Jag känner dock att kärleken mellan oss har tagit allt för stor skada genom åren och att jag kanske inte vill leva med honom även om han blir nykter, beslutet sitter dock långt inne, vi har två små tjejer 4 och 7år. Kan ibland känna mig väldigt lugn i mitt beslut att lämna , men får panik och ångest när jag tänker på konsekvenserna av mitt beslut, hur kommer det bli med barnen? vill jag verkligen attd e ska vara hos honom varannan vecka? många frågor och funderingar...
ser nu att mitt inlägg är lite kaosigt, ungefär som mitt huvud..
vore tacksam för tankar, funderinar, råd kring detta

Tack gros19 för dina förslag. Ja medberoende är verkligen plågsamt.Hjärnan är konstant påkopplad. Jag ska få följa med en god vän nästa vecka på ett alanon möte och se om det kan vara något för mig. Det är skönt att få åka och jobba så man kan koppla av några timmar med andra tankar. Men när jag är hemma blir min tillvaro lite okoncentrerad. Det är skönt att gå in här på den här sidan, Tankarna är så knäppa att man önskar nästan att mannen ska ta sig en fylla så blir det lättare att ta steget att bli särbos istället än att stå upp för sig själv och säga bara att nu flyttar jag. Fast han har sårat mig så många gånger så kan jag inte såra tillbaka . Helt sjukt!

Hej "klibb", välkommen hit! Du har startat en tråd här på anhörigstödets forum med rubriken "hjälp". Du får gärna berätta mer kring din situation och vad det är du funderar på. Kanske har du redan hittat det du funderat på genom att du läst runt eller liknande och då är det såklart också helt ok att inte skriva, men om du vill skriv gärna så är det lättare för oss att stötta dig.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Adde, ja det stämmer nog att jag inte har en chans att påverka. Känns så förbannat sorgligt att han inte fattar. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man (han) kan göra så mot sig själv.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 2,5. De har missbruk på varsitt håll. Pappa dricker för mkt och har alltid haft svårt att behålla jobb och relationer. Min mamma har däremot varit väldigt uppskattad på sina jobb och har mkt vänner. Hennes missbruk tog fart när jag var 10 år (idag är jag 30 år). Då uppdagades det att hennes nuvarande man haft en affär med en annan kvinna under flera års tid. Det kom fram eftersom kvinnan blev gravid och bestämde sig för att behålla barnet. Några år senare kom det fram ytterligare otrohetsaffärer men min mamma fortsatte att vara kvar i relationen. Jag minns att hon bad hennes läkare skriva ut Antabus vid ett tillfälle men idag säger hon att hon inte har eller har haft något missbruk. Jag vet dock att hon fortfarande tar starka sömntabletter (även andra mediciner, t ex blodtryckssänkande), äter dåligt (alltså lite), röker och dricker för mycket vin (ibland även sprit). Hon smsar mig ofta i påverkat tillstånd och skriver saker som hon sedan inte minns eller erkänner att hon skrivit.

Efter oändliga bråk valde jag att bryta helt med min pappa men mamma har jag (och vill ha) fortfarande kontakt med. Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig till henne. Inte till pappa heller. Jag kastas mellan olika känslor och har så dåligt samvete.

Borde jag ha kontakt med pappa trots att han sårar mig så mycket när han är full? Borde jag se det som en sjukdom? Är jag för ”hård” som inte vill ha kontakt med honom så länge han dricker? Min storasyster har kontakt med honom och är väldigt duktig på att ”fokusera på hans positiva sidor”.

Mamma tycker jag väldigt synd om samtidigt som jag också känner att hon borde tagit ansvar för sig själv (och oss barn). Hade hon lämnat hennes nya man från början har jag svårt att se att hennes missbruk skulle ägt rum. Som ni kanske redan listat ut lägger jag enorm skuld på min ”låtsaspappa”. När jag bodde hemma såg jag ofta mamma gå upp och klunka vin från en box och det hände att hon tog bilen och körde iväg trots att hon var full. Detta gjorde mig såklart rädd och just rädslan för hennes hälsa är en annan känsla som finns inom mig. Nu blev det här långt och rörigt, men det är just vad det är: rörigt!

Finns det fler vuxna barn här inne med missbrukande föräldrar?

erfarenhet av de som är både tablettberoende och alkoholister är att de är nästintill omöjliga att "komma åt" :-(

En alkis (som jag) som väljer att sluta dricka kan på några få veckor "städa" kroppen och få tillbaka ett bra liv om man gör det som är bra för en själv. Medan den som är tablettberoende inte fixar samma resa på kanske ett år. De som knaprat piller som jag har träffat kan, om de lyckas bli rena, inte ens ta en paracetamol i det senare livet utan att suget sparkar igång igen. Den första tablettberoende jag träffade tog en näve (!!) sömntabletter och en burk folköl för att kunna gå och jobba och jag fattade inte hur det fungerade !! Idag vet jag att sömntabletter påverkar hjärnan på samma sätt som alkohol. Samma sak med antidepp som kapar vårt känsloliv och som gör det så svårt att kliva ur och in i verkligheten igen. Tramadol är ju en typ av syntetisk morfin/opioid och ska enl min mening aldrig lämna akutvården på intensiven !

Tufft sagt men jag tror inte du har en chans att påverka din partner utan välj att se om ditt egna liv och gör bra saker för din egen skull. Tex besöka Al-Anon.

Kram !