Senaste kommentarerna i forumet

Hej Gunsansan,
Jag är väl delvis i samma sits. Blev helnykter först när jag flyttade ihop med min man för drygt tre år sedan. En man som också hade alkoholproblem förstås, men jag trodde att han var införstådd med att det var dags att ta itu med det. Inte heller insåg jag att hans modell, till skillnad från min, innebar ett smygsupande där man sällan eller aldrig ser vad som händer. Bara får tolka resultatet. Stigande grad av berusning, tillnyktring och abstinens. Allt detta plus arbetslöshet (hans), hans tilltagande ohälsa (cancer pga rökning och alkohol), allmän håglöshet och det mesta av praktiskt och ekonomiskt ansvar som vilar på mig. Han är dock aldrig våldsam och det är sällan han ställer till det på fyllan. Men. Det blir ändå en trist anpassning från min sida, och våra egentliga - mer allvarliga problem - som svårigheterna att kommunicera kan vi aldrig göra något åt.

Det är svårt att komma med några goda råd i det här! Jag vet själv varken ut eller in. Med facit i hand borde jag väl inte gått in i det här, men å andra sidan blev det min väg ut ur ett eget beroende. Jag har sett baksidan av drickandet - utifrån Sett hur lite av ork och vilja som blir kvar. Jag är så glad och tacksam över att jag till slut har tagit mig bort ifrån det! Men, jag skulle vilja förändra mer hos mig själv - det som var orsak och anledning till mitt eget missbruk - och det är svårt i det här förhållandet. Det blir ett småilsket tassande på tå för att låta honom sova ruset av sig, eller lulla omkring i sin egen promillevärld. Men vi kommer ingenstans.

Att ha egen erfarenhet av alkohol och beroende borde annars vara en fördel. Att vi inte dömer någon annan så lättvindigt, för vi vet ju hur svårt det kan vara att hitta vilja och motivation till förändring. Men det hjälper inte. Eller, jag kan inte hjälpa. Det lämnar en känsla av skuld.

Ledsen om jag inte kom med några bra råd. Mer än att det är meningslöst att leta flaskor och burkar. Du vet ju redan att han dricker. Mycket, ofta och regelbundet. Vad han har satt i sig, och vad han planerar att dricka har inte med dig att göra. Det är hans eget beroende som har tagit kommandot. Vill du leva med ett beroende som du inte kan förändra? Vill jag?

/Cecilia

Nej, det är tufft att stå på sig när man fortfarande har känslor för den man lämnar.
Men som du säger, det har ju inte skett någon förändring eftersom han vill fortsätta dricka och då går det ju inte att gå tillbaka.
Det gäller någonstans att inse vilka val man egentligen har och att det där önskevalet om ett harmoniskt liv tillsammans tyvärr inte är ett av dem.
Men det är ju för sorgligt och det är klart att vi behöver sörja att det blev som det blev. Samtidigt är det ju så skönt att få börja flytta fokus till sig själv.
Vi är ju klara med skilsmässa och bodelning och om några veckor har jag fått pengar för huset och vi har flyttat helt isär (vi växelbor ett par veckor till). Det ska bli skönt när det sista praktiska är klart. Då ska jag njuta av semestern och fortsätta bygga upp det liv jag vill ha.
Det är tufft att genomgå skilsmässa och bodelning, men när man tar ett steg i taget så kommer man igenom. Mitt mantra har hela tiden varit att varje dag är en dag närmare mitt mål, hur tuff dagen än varit och med det i huvudet har det gått att genomföra.
Kram till dig Skrållan!

Hej
Gud vad jag känner igen mig hör.
Han kommer hem full ifrån jobbet nu igen. Han har haft några nyktra månader. Men det håller inte så länge.
Man känner sig spänd, ledsen, rädd, jag skäms och vill inte ha det så här längre. Jag är ju bara själv i mitt förhållande.
Det har varit så mycket men känns sent nu.
Tar alldeles för lång tid att skriva.
Jag har sagt åt honom att skaffa lgh men det vill han inte(självisk)
Jag har barn och barnbarn som jag hellre vill umgås med,
Han bara lovar och lovar men det slutar bara på ett sätt, tyvärr för han är världens finaste när han är nykter.
Men det funkar inte längre.
Åren går och jag blir inte yngre.
Mvh

I dag har vi träffas, mannen och jag, för en del praktiska saker. Så svårt. Känner saknad. Och känner skuld. Skuld för att jag satte ett ultimatum. Men också ilska för att jag känner så. Det är ju han som inte väljer mig. Jag kan inte leva med någon som dricker som han. Blandade känslor fram och tillbaka. Jag gråter. Han gråter. Men vi står kvar på samma ruta. Han vill kunna dricka och jag vill ha en nykter man. Livet är inte lätt. Men jag ska klara det här. Jag ska stå upp för mig nu.

Jag har lämnat min man, men vi har inte gjort klart allt. Och jag anade nog ganska tidigt att han hade problem med alkoholen, men jag slog bort det. Ja det är inte lätt att lämna en man som jag varit ihop med i 20 år. Det är så svårt men jag måste nu för att överleva själv. Tänk på dig själv. Det är inte lött att leva med någon som älskar alkoholen. Skulle vilka säga till dig: spring och vänd dig inte om, men jag vet att inte allt är svart eller vitt. Men försök lyssna till ditt förnuft.

Det är otroligt så lika de är. Jag håller med om att der böir mer aggressivt med spriten och det är tyvärr den som är mest nyttjad nu.
Imorgon mpste han på läkarbesök för att få sjukskrivning pga att han varit borta från jobbet. Då måste han såklart dricka en 37 gin ikväll. Och kan tänka sig köra inom bolaget på väg hem imorgon efter läkare.
Nu kom han in och surrade om att han måste börja cykla dit nu. Har tid kl 9 imon och 1 mil dit. Skulle sova på en soffa på vägen. Sen plötsligt skulle han sova på hotell och nästa stund ta taxi dit. Fan vad han hållet på. Pengar och vettet bara rinner iväg.
Såklart faller jag ihop och lovar att ta ledigt och köra honom dit imorgon. Blir så arg på mig själv.
Din man verkar ha lite sviter i kroppen som inte är bra. Fy vad den får slita.
Min hade blödande magsår och har nu ont i magen igen. Blodtrycket var i toppen innan men nu vet jag inte

Sov gott inte mera

Tack snälla du för ditt svar!

Mina tankar om att jag är egoistisk beror på att jag jämför med om jag tex skulle bli sjuk och han skulle lämna mig.

Vad säger ni andra? Trotsade ni varningsklockorna och ångrade er sedan?

Har läst din text flera gånger. Börjar öppna ögonen. Tänker tillbaka på hur det har varit och blir lite bestört över att jag inte har reagerat mer. Kanske har jag lite halvt omedvetet väntat på att barnen ska bli stora. Han har aldrig någonsin varit aggressiv och våldsam när han har druckit, varken mot mig eller barnen. Kanske är det en anledning till att jag accepterat och stått ut med hans drickande. Nu har det i alla fall gått så långt att hans lever inte pallar med både mediciner och alkohol, och hans läkare ska ha pratat med honom om det idag. Vi har inte pratat om vad som sades, men kanske kan det vara början till förändring när någon annan än jag berättar för honom att detta inte är hållbart.

Ta emot all hjälp du kan och det verkar du göra. Du är föreslagen litteratur och det är bra. Finns en bra bok som gör att man förstår vad beroende m.m. innebär. Craig Nakken "missbrukaren och jaget". Du är föreslagen alanon och det är också bra. Kommunen, socialförvaltningen brukar ha anhörigprogram man kan delta i. Helst av allt skulle jag önska att du hade möjlighet att genomgå ett anhörigprogram på t.ex. Nämndemansgården. Du genomgår då programmet under en vecka, bor på platsen och det är "behandling" från morgon till sent på kvällen. Det förändrade mitt liv. Kostar ca 11000 kr och det du får ut av programmet är ovärderligt. Lycka till du verkar ha bestämt dig att en förändring är nödvändig och det är den verkligen inte minst med tanke på din hälsa. Medberoende är oehört plågsamt och man förlorar hela sitt liv. Så svårt att se när man är mitt i det.

Har nu lånat Carina Bångs bok Släpp kontrollen- Vinn friheten. Midsommarhelgen har gått bra. Då kommer mitt dåliga samvete och skulden att jag berättat lite för mina arbetskamrater som sett på mig att jag inte mår så bra. Har jag fått allt om bakfoten eller är det samma man jag talar om eller har han kanske lyssnat i alla fall på mig vad jag sagt för att inte förlora mig och håller sig därför ifrån alkoholen. Alla dessa funderingar och skuldkänslor som gör mig okoncentrerad. Han sa vid vårt förra samtal att han inte förstår mig att jag måste ha en sån kontroll hela tiden. ja men alla dessa år jag haft med dig har skapat mig sån svarade jag då ,efter alla fyllor där du kränkt mig ganska rejält, även om du säger att jag inte ska lyssna på ditt snack så kan jag ju inte undgå att höra det i alla fall och dom orden sårar mig. Som jag önskar att jag kunnat spela in dig så fick du själv höra hur du säger och beter dig. Det är ju vad alkoholen gör med dig som bestämmer om du är beroende eller inte och vi kan ju bara vända på det skulle du vilja att jag gjorde så här mot dig. Nej aldrig i livet......

till din magkänsla och dina kalla fötter. Varför skulle det vara egoistiskt? Vad har du för ansvar? Jag tror det är två viktiga frågor att funder över. Bra att du är uppmärksam på dig själv! / mt

står bredvid förnekar, dvs tar inte in det vi ser. Förnekelsen kan pågå länge, även efter man ’insett’ för man vill inte, orkar kanske inte, inse. Det medför så många konsekvenser. Länge kanske man inte ser för att det är utanför vad man föreställer sig. Så var det för mig - följt av en smärtsam process att inse fakta och komma till nåt slags beslut och handling.
Längs vägen formulerade jag min devis som har följt mig: ’Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.’ Det är faktiskt det enda liv du har möjligheten och rätten att ta makten över. Det är ingen enkel sak, för de flesta av oss, men det är möjligt! Vi är många som har gjort det. Beroende som valt att lämna missbruket . Medberoende som börjat leva sitt eget liv istället för att lägga sin energi på en annan.
Det är inte enkelt men det är möjligt! / mt

Hej!
Vet inte var jag skall börja, mer än att det känns skönt att detta forum finns och man ser att man inte är ensam om att leva med en människa som
inte kan hantera alkohol. Att ha levt med detta under så många år.. det har kommit krypande och blivit mer eskalerande. Att vara den som alltid städar upp, dolt utan att prata med utomstående, hamnat i pinsamma situationer när ens partner redan är full när gästerna kommer, är berusad på sitt barnbarns födelsedagskalas eller att innerst inne veta/alltid känna på sig när det är på gång har satt sina spår. Den senaste tiden finns bara en ren och skär ilska inombords, hela tiden alla dessa svek - trots att man lovat bättring, sen kommer helgen och smygsupandet påbörjas. Tomheten hos mig är enorm,känner mig helt död, denna osympatiska, egoistiska, människan förstör och förpestar ens tillvaro - man vet vad man behöver göra - LÄMNA...för att rädda sig själv.
Det känns så trist, nu när vi precis flyttat till nytt fint hus, vårt äldsta barn flyttat hemifrån och vi fått två ljuvliga barnbarn som vi båda älskar över allt annat hade jag önskat att allt skulle bli bra. Det som är skönt är att jag nu brukar prata med våra vuxna barn om situationen, de är fullt medvetna om denna och tycker också att det är jobbigt. Som nyckter är min man den jag skulle vilja spendera resten av mitt liv med, våra barn ser upp till och världens bästa morfar - men inte med alkohol i blodet :-( . Att konstant på helger och semestrar känna sig som ett aplöv av oro i kroppen, när vi får gäster och han är salogsberusad kan jag inte slapna av
springer runt och serva, försöker rädda situationer osv. trots att jag vet att han själv bär ansvaret. Vet inte hur jag skall finna kraften och orken att ta mig ur detta?
Jag har försökt så många gånger med att konfontera, städa bort, blivit förbannad dagen efter, informerat om att andra även tycker illa om att han dricker osv. men inget hjälper.

Längtar efter ro i själen och få tillbaka livsglädjen,

Mulletant tack för svar. Ja det kändes bra att skriva här, få det på pränt liksom. Han förnekar, men jag börjar inse att jag också har förnekat.

Efter en uppslitande skilsmässa har jag träffat en ny man, som tyvärr dricker för mycket. Jag har tagit upp det med honom vid några tillfällen, men han har inte insett allvaret i mina ord. För en kort tid sedan inträffade ett tillfälle då han drack sig alldeles för full i helt fel situation, och nu börjar jag få kalla fötter. Jag orkar inte gå igenom en ny kris. Är jag egoistisk? Eller ska jag tänka tvärtom, att jag måste bryta upp för att skydda mig själv? Han är nu beredd att ta hjälp, men jag tror inte han inser vidden av sitt problem. Han har ett sug efter alkohol som han skyller på annat. Bortsett från drickandet är han en fantastisk person, men ett missbruk är ju svårt att bortse från.

Tankar?

Har en dotter som i sin tur är mamma till 2 barn. Känner att hon inte riktigt förstår allvaret i att dricka händer både med barnen och själv. Detta är första kontakten jag tar med någon ang detta. Kan behöva få lite information där man kan träffas och diskuterar, fallgropar, hjälpmedel, hur jag bäst stöttar. Just nu är jag mest bank - är orolig över att hjälper inte jag så blir det sms lån. Känner att jag inte riktigt lever själv utan enbart genom hennes beroende. Hennes pappas problematik med Alkohol ligger i grunden för att hon har det jobbigt ....

Ledsamt att läsa men alltför bekant även om ’ramen’ runt berättelsen är olika. För dig en man med sjukdom och mediciner. För andra oro för arbete, pengar och barn... Själva missbruket och beroendet följer likartat mönster och förnekelse finns alltid vågar jag säga. Läs här, både på anhörigsidan men också på de andra sidorna så kommer du att känna igen mönstret. Fortsätt skriva så kommer du att ’se’ hur du har det och ha en bild bakåt hur det var och hurudan tänkte. Du behöver hitta en lösning som fungerar för ditt eget liv. Du har tagit ett första steg genom att dela med dig av hur du har det. Ett mycket viktigt steg! Ha en fin dag! / mt

Ja visst är det sorgligt när en person som står en nära inte vet eller förstår sina egna gränser, vad som är rimligt och normalt alkoholbruk! Jag har faktiskt ingen aning om vilka mängder eller ens vad min man dricker, han har blivit så noga med att gömma både drickan och tomglasen och burkarna efter sig så det är sällan jag ser nåt av det. Men det jag sett har varit 24 pack stora starköl och gin, whiskey eller vodka i stora flaskor. Antar en sån laddning bara räcker en dag eller två men jag har som sagt ingen aning. Oftast låser han in spriten i sin bil dit jag inte kommer in. Dethär gör han efter jag en gång gömde en vinflaska jag hittade i misstag och roat iakttog hans allt mer hetsiga letande men fråga mig kunde han ju inte, han trodde väl han själv förlagt den på fyllan dagen innan efter tredje flaskan av de fyra som funnits i samma låda. Jag märker i alla fall på honom om han druckit starksprit, det är då han blir riktigt elak och arg och grälsjuk, med bara öl och vin blir han mest bara irriterad och trött. Man undrar hur länge en medelålders kropp ska orka, han har redan högt blodtryck och haft en mindre blodpropp för några år sen. Ibland pratar han som om han har lust att ta livet av sig för att livet är så tråkigt. Försöker peppa och komma med förslag men han lyssnar då inte alls, allt är meningslöst och onödigt och yngre får ta över säger han.

Att han ens för en dag skulle umgås med barnen och göra nåt med eller för dem finns inte på kartan, han ser liksom bara sig själv. Egna halvfärdiga projekt har han garaget och gården fulla av men efter första rycken att göra nåt nytt stannar ivern helt och grejerna blir stående. Han är liksom oförmögen att roa sig utan sprit och jag tror det är en stor orsak till hans drickande, en känsla av tomhet i livet och känslan att han inte åstadkommit nåt på sina över 50 år. Sen undrar han vad jag är så nöjd över livet för, vad jag åstadkommit. Mitt svar att för mig är det nog att se mina barn skratta eller få nån att må bra, är enligt honom nonsens och nåt att skratta åt och förakta. Jag är tydligen för korkad för att ens förstå hans storslagna fråga och med mindre än Nobelpriset i bagaget har man tydligen inget mänskovärde. Vi är så osynkade så det är helt fantastiskt, på alla plan i livet...

Har precis skapat en inloggning. Jag börjar tro/inse att jag är gift med en man som dricker för mycket. Han är reumatiker och tar starka mediciner. Tramadol när smärtan är som värst. Tramadol och vin, rött vin, vitt vin. Vin i flaska och vin från box. Sen lägger han till starksprit - just nu är det rom, innan var det whisky. Han förfaller mer och mer. Hans levervärden är inte ok, så han får inte ta full dos av sina reumatikermediciner. Men han kopplar inte ihop sitt drickande med sin överbelastade lever. Han fattar inte. Eller vill inte fatta. Förnekelse sa någon till mig. Han super sig redlös. Så han inte kan prata, så han får minnesluckor, så han spyr ner sängen och fortsätter sova i spyorna. Enda gången han är smärtfri och kan sova är när han är full säger han. Nu blir jag äcklad av hans beteende. Vet inte vad jag ska göra. Tänker att ”det är nog normalt och inte så farligt beteende ändå ”. Att vara snart 50 år och supa sig så äckligt redlös. Dricka skumpa som om det vore läsk. Hinkar i sig. Tar sömntabletter och antidepp mediciner också. Överviktig, otränad och ovillig till förändring. Han väljer alkoholen framför sin hälsa. Är så trött på detta nu. Det blir så tydligt nu när jag vågat mig in på denna sida och vågar skriva om det. Jag tror detta är ett stort problem. Jag har bett honom att sluta dricka så hans lever klarar av medicinerna. Men han säger ”det är inte min lever som är problemet, det är min värk”. Goddag yxskaft. Varför fattar han inte??? Och vilket ansvar har jag i detta. Känns som jag bara svamlar...Men detta eskalerar och blir bara värre och värre. Känns som han har åldrats tio år det senaste året. Känner inte igen honom längre :-(

Usch ja så hemskt det är att se hur de förfaller. Min har druckit hårt i snart 5 veckor ned 70 cl sprit nästan varje dag.
Jag fick åka hemifrån under helgen då han var väkdigt arg och elak. Men udag åkte jag hem och han såg bedrövlig ut. Insjunken, rödlgd och väkdigt darrig. Fanns ju bara folköl idag.
Man gråter inombords när man ser hur dåligt han mår men det går ju inte stanna.
Jag klarar inte heller detta längre.
Kram till dig

Du kan inte få honom att sluta dricka Zindi. Han kan bara göra jobbet själv, om han vill och beslutar sig. Jobbigt för dig att din mamma tror att du kan göra något. Och det klart att drogen alltid går före allt. Familj, vänner, nära och kära. Det är inte ditt fel. Det är så drogen fungerar. Den är viktigare än allt annat.

Jag fick också panik att åren bara gick, innan jag tog mitt beslut. Och jag vet att det inte är ett lätt beslut. Senast i dag tvivlade jag och tänkte, har jag verkligen gjort allt för vårt äktenskap? Har jag provat allt? Men när jag tänker efter och när jag bollat med mina nära, så vet jag. Jag har provat allt. När jag pratade med mannen i dag så vill han gärna skylla på mig. Och jag som kan ta in både mina och hans känslor, börjar vackla. Men jag vet nu, jag måste lämna för att bli hel igen.
För det är inte lött. Man tvivlar och vacklar. Och Azalea, kan du hjälpa honom så han blir nykter? Blir han hel om du stannar och stöttar? Kommer han bli fri från sitt beroende för att du offrar din tid på honom? Kommer han tacka dig och vara dig evigt tacksam? Vet att du vet vart jag vill komma med detta. Vill stötta dig och få dig att sätta dig först. Den enda som alltid kommer att finnas i ditt liv. Du.

Det låter verkligen så självklart när de skriver det så. Det är ju sant att det inte går att vänta på att det ska bli nyktert för då kan det dröja till dödagar.
Jag får lite panik över att åren bara rinner ifrån och man känner att livet rinner bort.
Kan ändå inte hjälpa att jag känner mig taskig som överger när allt annat har gått åt pipan för honom. Det är som jag sviker när det är som värst för honom, ingen bra känsla.
Tack snälla Skrållan för dina visa ord, jag behöver dem och en spark i baken.

Känner igen mig lite i det du skriver. Jag känner en enorm oro runt min partners alkoholintag. Troligast är att han inte har ett problem för inget pekar på det. Min historia är att min far är alkoholist, jag har även haft killar i riskzonen men valt att lämna då jag inte mår bra av att det dricks hemma. Jag klarar inte av att sambon dricker några glas vin till filmen. Har inga svar att ge dig, men undrar precis som du om det går att jobba bort. Du är i en annan sits än mig eftersom din partner haft problematik runt alkoholen..men känner så väl igen mig i att tilliten försvinner när man upptäcker att det druckits. Min partner sa i början, då jag var väldigt tydlig med vad jag tycker om alkohol..att det är en väldigt stor rädsla jag har, att det inte var ett problem. Han sa att han inte behövde dricka. Nu blir han arg för han har inget problem och ska inte straffas för det som hänt mig i mitt liv innan honom. Jag upptäckte två tomma öl och en ny bag in box på midsommar, så då blev det tydligen alkohol dagen före, på midsommar och kanske något/några glas dagen efter..det sista är bara en gissning. Nu vet jag inte om han dricker för ofta eller om det bara är i mitt huvud..men jag är så rädd. Tyvärr får jag kalla handen när jag vill prata, eftersom han känner sig dömd, så jag får inget svar på hur ofta eller hur mycket.

Som sagt, inga råd..mer än att ni måste prata. När han svarar ”jag vet inte” kan du be honom att seriöst fundera på varför? ..eller fråga om han är rädd för att du ska bli arg? ...eller om han skäms? ...om det egentligen är så att han känner att han inte borde dricka? ...eller om han är orolig för att du ska bli sugen? Jag tänker att om du ger honom olika alternativ så kanske han vågar svara, eller kommer på varför?

Lycka till!

Sprang på min mamma, hon gapade till mig, du vet väl att han valde sina alkolist vänner framför dig på midsommar afton. Varför gapa sådana saker till mig högt i offentlig miljö. Varför får jag aldrig må bra. Varför måste jag hela tiden bli påmind om hans missbruk.
Nu sitter jag i min ensamhet och gråter.