Senaste kommentarerna i forumet

Ja Exhale, det kommer att ordna sig. Vi går vidare i våra liv och hittar något nytt att glädjas åt. Kände också att det var skönt att slippa ångesten. Vi kämpar vidare??

med ett sting av saknad. Men också i den helt underbara känslan av att bara vara i sig själv. Med sig själv. Det var min första midsommar i ett helt nyktert sammanhang. Det var så mysigt. Totalt fokus på barnen. Midsommarstång, mat och barnskratt. Ingen klump av oro. Vi fixar det här Skrållan ❤

sa jag det för första gången högt till någon. Jag är ett vuxet barn. Det känns märkligt. Jag sa det till en annan medlem i min familj. Ett stort steg.

Fram till nu har det bara handlat om prioriteringar. Får hoppas det håller sig så. För jag älskar dem så. Och nu är de på väg in i de gyllene åren.

Jag läker sakta bit för bit. Och jag vet inte vad jag ska göra med de nya glasögonen. Men det jag förstod där nere på den djupaste botten. Det förändrar dig för alltid. Ska jag leva med någon i framtiden så blir det med en människa som gjort den resan. Drömde inatt om en kärlek till en man som förstod mitt språk. Höll i handen. Var förälskad. Vill sova igen ?.

Ska ta till mig just det, Nordäng67, att ägna mig själv mycket tid, och tänka på det som gör mig lycklig. Många goda råd man får här.
Har varit en lugn midsommar utan mannen. Varit med barn och barnbarn, och haft så roligt. Men saknaden finns ju där, naturligtvis. Men den mannen jag blev kär i finns inte längre. Jag måste ta till mig det. Det som har varit, har varit, och det är inte nu.Men sorgen tar sin tid. Och jag måste också få sörja färdigt. Bearbeta det som händer. Försöker tänka att nu måste jag hitta på egna minnen och traditioner. För jag kunde inte fortsatt som jag gjorde. Då hade jag gått under. Känner ett lugn i mitt liv nu. Ingen som tycker och tänker om mig, jag kan vara den jag är. Tror allt kommer bli lättare när vi sålt huset, och jag får min egna lägenhet där jag bestämmer och allt. Då kan jag på riktigt börja mitt liv.

Jag vet Azalea, hur det känns. Jag och min man bor fortfarande isär. Har haft en lugn och rolig midsommar, med barn och barnbarn. Men mitt i allt kommer saknaden. Sorgen, att inte ha honom vid min sida. Men jag vet ju att hade han varit här hos mig i midsommar, så hade det varit fylla, och gräl. Vad är det då man längtar efter? Tror jag längtar efter honom jag blev kär i. Han som var stark och hade en varm kram. Han som älskade mig. Han som ville bli gammal med mig. Men han finns inte längre. Han som valt bort mig. Ja sorgen finns där, men jag gjorde också ett val. Vill inte längre komma i andra hand. Vill inte vänta på en man som ska bli nykter. Vill vara lycklig och älskad för den jag är. Han valde alkoholen, men jag valde mig.
Välj dig Azalea. Du har bara ett liv. Ska ditt liv gå ut på att vänta? Vänta på att mannen ska bli nykter? Kan du orka 1 år till, eller 5 eller 10? Jag vet ju hur svårt det är. Men är det inte ändå värt det, för att få ett eget liv, där chansen kan bli att man blir lycklig?

Hur går det för dig?

Så starkt av dig att kunna klippa av kontakten med honom. Jag antar att det är nog det bästa att göra för annars är det så lätt att ramla in i gamla hjulspår.
Bra gjort, fina du.
Jag blev sur på mig själv idag att jag plötsligt var orolig över hur han skulle komma hem ordentligt från krogen mitt i obygden.
Hade inte behövt lägga den tiden på det.
Vid 23:15 ringer han och är sur och ägg för jag inte har hört av mig........ va fasen, det var ju jag som fyllde år igår och inte ett ljud från honom.
Han har ramlat med cykeln och så klart väldigt synd om honom.
Sen arg för att det inte finns någon mat till honom. Trots att frys,kyl och skafferi är fullt. Så till honom att han får laga mat själv men det går inte enligt honom. Jag ska banne mej inte göra det ivf.
Till slut så jag till honom efter allt pratande om att alla konsekvenser han hamnat i nu är pga alkoholen, viljet han menar inte hade med detta att göra så så jag att det finns inte plats för både mig och alkoholen hemma.
Frågade om han ville vara utan alkoholen resten utav sitt ni? Svarade till slut NEJ
Där fick jag mitt svar, men så jobbigt det är ändå.
Imorgon ska jag åka och tills på en stuga som jag kanske kan hyra. Det är med blandade känslor.
Hjärnan säger:FLYTTA
Hjärtat säger STANNA
Men denna midsommaren blev exakt likadan som förra och de tidigare så det går ju inte stanna.

Vet inte riktigt hur han klarar sig eftersom jag brutit kontakten! Han sms:ar mycket så lite koll har jag! Och det är som vanligt tror jag! Ibland är han ledsen och olycklig! Hade jag gått tillbaka hade mitt hjärta gråtit i dom stunderna! Ibland är han kaxig och tror han äger världen och är Guds gåva till kvinnan! Hade jag varit ihop med honom hade jag varit arg och kokat av ilska! Så berg-och dalbana med andra ord! Jag känner inte samma ansvar längre märker jag, har kastat hoppet överbord. Skönt på ett sätt men jag har fortfarande stunder av sorg. Han har som sagt fått sparken men har lön året ut, hög lön utan att vara välkommen på jobbet! Så det kan gå två vägar. Antingen gör han något bra av detta och tar en ny väg eller så super han ner sig fullständigt. Första månaden har passerat och det verkar mer som alternativ två om man skall döma efter sms! Mycket fylla! Han är också ensam men det har han faktiskt satt sig själv i! Kan bara säga att jag är glad att jag lämnade långt innan han blev av med jobbet! För att försörja en som super hade nog förstört mig själv totalt! Så fortsätt din plan! Kram

Ååå vad jag känner med dig.
Här har det eskalerat igen. Mitt barn skulle bo hos sin pappa inatt eftersom att vi ska på semester i 2 veckor och dom inte kommer kunna ses på ett tag. Som tur var förstod jag att det inte var läge innan jag lämnade. Denna ständiga kontroll och allt ansvar och hur ensam man känner dig i det.
Mitt barn undrar varför hen inte får träffa pappa. Besvikelse i barns ögon är nog det värsta! Men våra barn är kloka, dom kommer förstå. ❤️

Just nu känner jag bara att allt är så sorgligt. Som du säger så här de förlorat alla människor omkring sig plus allt annat viktigt men ändå kan de inte sluta och ta en ny vändning i livet.
Idag har mannen suttit på en krog under hela eftetmiddag/kvällen och beställt in.
Till slut kunde jag inte låta bli utan körde dit och såg honom på avstånd. Helt ensam satt han vid ett bord och såg så övergiven ut.
Jag gick och pratade med personalen att de inte skulle sälja mer alkohol till honom, att det räcker nu för hans del. Jag kunde inte låta bli. Det skär i hjärtat att se honom och det verkar inte finnas något stopp.
Jag var tuff och stark innan idag men efter detta känns det som jag har övergett honom fast jag vet ju att jag måste.
Det är bara så sorgligt alltihop.
Hur klarar han susig g, din man?

Min mamma och hennes man har varit gifta rätt länge. Vi märkte ganska snabbt att han var alkoholist, men som mamma sa, han är ju en "snäll" alkoholist så man lät det bero. (Snäll betyder att han aldrig blev aggressiv eller våldsam).

Men efter att dom gifte sig så gick det snabbt. Han Drack mer och mer, varenda kväll efter jobbet. Såpass mycket att jag är 100% säker på att han inte var körklar till arbetet. Tillslut började mamma att dricka med honom "för att han inte skulle dricka allt själv och bli för full". På nåt sätt försökte hon väl begränsa hans drickande.

Jag o mina syskon har försökt att prata med henne flera gånger, men det hjälper inte. Nu dricker hon lika mycket som honom, hon försöker begränsa dock, ringt o sökt hjälp, ätit antabus osv. Men när han fortsätter dricka så gör hon det också. Han har dessutom kommit på hur han ska göra för att trycka på hennes knappar så det blir bråk, alltså riktiga j.... monsterbråk! Jämt. O när bråket är i full gång så är han ett oskyldigt offer och mamma är skurken, och hon håller med.

Sakta men säkert trycker han ner henne till botten tills hon inte kan komma längre. Hon har nog inte långt kvar dit. Han slog henne en gång så ena tanden blev lös. När hon berättade det så stod han o skrattade/fnissade. Hon skrattade också o försvarade honom med att det var hennes fel, och tvingade mig att lova att inte polisanmäla. Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne att förstå att det är dags att lämna honom.

På fyllan gör hon inget annat än att prata om att lämna honom, men när hon nyktrat till så är allt bra igen. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att hjälpa henne, hon är ändå min mamma och jag älskar henne. Men alla dessa bråk som man blir inblandad i hela tiden tär på mig, jag mår inte särskilt bra psykiskt i vanliga fall, det börjar bli för mycket. Ska man släppa kontakten eller vad ska man göra?

Att dom inte kommer till vägs ände! Mitt ex har typ noll kontakt med sina barn, vänner (dom normala och trevliga) har tagit avstånd, mamman till hans barn har lämnat honom, jag har lämnat honom och nu senast fick han sparken från sitt jobb! Allt relaterat till alkohol! Dricker gör han fortfarande! Det går liksom inte in! Och kärleken till alkohol verkar gå bortom allt annat! Hemskt!

Ingen fara, jag är bara förbannad på mannen. Både för allt elakt som han sagt till mig och hur han har behandlat mig och puttat runt mig.
Jag kan med gott samvete säga att jag gått igenom alla faser:
Omhuldat och pysslat om
Skyddat och ljugit för andra
Köpt sprut o öl åt honom
Hällt ut och gömt sprit o öl
Gråtit
Tiggt och bett om ändring
Skrikit och vrålat och varit vansinnigt arg
Tigit ihjäl honom
Varit super pedagogisk och förklarat
Kört till läkare,avgiftning och behandlingshem
Slutat bry mig

Så jag kan inte vara att på mig själv för jag har provat alla sätt jag kan för att han ska förstå.

Sen har
Jobbet sparkat honom
Polisen tagit honom
Domstolen sätt på fotboja
Familjen tagit avstånd
Kroppen och hjärnan tagit stryk av alkoholen

Trots detta sitter han just nu på en krog och beställer in öl och groggar som betalas ftån vårt gemensamma konto.
Jag ska räkna ihop summan och åka och ta ut exakt lika mycket imorgon.
Så jag använder min ilska till att hålla ett avstånd så jag inte kan "hjälpa" honom med att laga mat och pyssla om hemna.
Aldrig i livet.

Ps önskar och ångrar bara att jag inte behöll mitt egna konto tidigare, men gjort är gjort och går inte gråta over Ds

Kram till er bägge Nordäng67 och intemera?

Vad bra du hittat hit och funderar högt på din sambos drickande! Skulle det vara möjligt för dig att förklara för honom hur du känner, när han gömmer burkar och flaskor? En ärlig diskussion där du berättar dina känslor, rädslor och oro utan att anklaga honom eller säga du förbjuder honom att dricka. Kanske han kan förstå och ni kan hitta nåt sätt att hantera det tillsammans, hitta nåt som fungerar i just ert förhållande kring alkohol.

Om du mår dåligt så behöver du ventilera det med honom!

Iakttar mannen som blir allt fullare och på nåt sätt får jag känslan av att han kommer få nån sjukdomsattack inom en nära framtid. Han ser liksom inte frisk ut. Han är förändrad på nåt vis. Kanske bara jag som nu ser det tydligare efter att ha varit borta ett tag, kanske är det bara den eskalerade förbrukningen hela sista halvåret som börjar synas som jag inte märkt förut. Ledsamt nog skulle det vara enklare om han blev sjuk, kanske fick den väckarklocka han skulle behöva för att sluta dricka.

Idag är han sur och irriterad på minsta ljud av oss andra, detdär Saknar dig sms:et jag fick igår är redan glömt och vi är nog bara i vägen för hans turvisa drickande och snarkande. Jag känner mig sorgsen och orolig, vet att för varje sån här dag är vårt äktenskap ett steg närmare slutet. För jag orkar bara inte mer.

Hemkommen efter en lugn vecka borta bara för att mötas av en lullig man och ett ostädat hus och lukt av gammal fylla. Usch man får lust att bara vända i dörren men barnen hade sett fram emot att komma hem. Nu snarkar han redan i soffan och galoppen ut och in i garaget lär fortsätta resten av helgen, verkar vara inne på dag 2 redan så. Jag står bara inte ut med detta längre!

Med att vara arg på rätt person! Jag var ilsken som ett bi och när jag började fundera över min ilska upptäckte jag att mest av allt var jag arg på mig själv. Arg på mig själv för att jag lät honom behandla mig respektlöst, arg för att jag förlät samma saker om och om igen och mycket annat! Att vara arg på sig själv var inget hälsosamt! Det var när jag insåg det som jag började sätta gränser på riktigt och gå min egen väg! Respekten för mig själv ökade och ilskan minskade! Va bra att du har börjat se om ditt hus! Stå på dig och låt dig inte skrämmas! Kram♥️

Hej. Jag är ny här och nykter alkoholist sedan sex år tillbaka. Träffade min nuvarande sambo ungefär samtidigt som jag slutade dricka och vi har nu bott ihop i två år. Han har tidigare brukat/missbrukat både alkohol och marijuana men har blivit mycket mer stabil på senare tid - åtminstone så länge jag är fysiskt närvarande... Han inser att han haft problem men han lever mest för dagen och tar allt som det kommer. Jag har hittat både gömda tomma flaskor (glögg) och tomburkar starköl hemma. Han har druckit med en kompis/med grannarna vid tillfällen jag sovit över hos en släkting jag hjälpt eller när jag varit på besök hos en väninna. Han har gömt påsar med tomburkar i garaget, bakom möbler och på kattvinden. När jag av en slump hittat dem har jag frågat honom om varför han gömt. På det har han svarat "jag vet inte" - vilket är ett standardsvar på alla frågor han anser obehagliga. Vid de tillfällen jag hittat tomburkar/flaskor har jag fått en klump i magen, känner mig sviken och ledsen och jag tappar min tillit. Jag vet inte var de känslorna kommer ifrån och jag vet inte om de är realistiska eller ett resultat av mitt livs samlade erfarenheter/upplevelser... Jag har aldrig förbjudit honom att dricka men jag föredrar att han inte gör det då han har en missbruksidentitet, blir personlighetsförändrad och har förlorat sitt körkort då han kört påverkad. Jag försöker att reflektera över mitt eget sätt att tänka och känna och jag vet inte om det är något jag bör/kan arbeta för att förändra hos mig själv. Det jag kommit fram till är att jag tycker det är obehagligt att han dricker i smyg och att han gömmer burkar/flaskor för mig. Samtidigt vet jag inte om jag hade tyckt det var ok att han druckit i mitt sällskap. Han säger att han inte dricker i min närvaro av respekt för mig och att han inte anser att han skadar mig när jag inte ser. Jag inser att jag inte kan förbjuda honom/någon att göra saker - samtidigt har jag svårt att hantera situationen/smusslet och jag har ingen att prata med. Vore tacksam för inputs och svar som inte bara innehåller "lämna relationen/honom". Jag är inget helgon och som nykter alkoholist har jag svåra relationsproblem som jag behöver arbeta med. Tack på förhand.

Bra tänkt att ta ut kontanter för samma pengar han köper sprit för! Det har jag faktiskt också gjort tidigare, innan jag gjort några andra försök till att frigöra mig både ekonomiskt och mentalt. Jag tycker bra du kan behålla lönen på ditt eget konto och gnäller han så säger du att du visst avser betala mat och boende så det spelar ingen roll var pengarna finns, så länge räkningarna blir betalda. Då drabbar det ju ingen och det enda skälet han vill ha pengarna till ett gemensamt konto är för att han ska få fri tillgång att handla sprit! Tänk om han handlar så mycket så det som är kvar inte räcker till räkningarna sen? Inte är det då han som reder upp det! Kom ihåg det när han drar igång om att du ”undanhåller” pengar. Det är för tusan din lön som du förtjänat! Han får väl bidrag också om han är arbetslös och så länge du ser till det normala vardagslivet funkar när du tjänar mer än han är alla andra motiv från hans sida fullständigt själviska och inget du behöver beakta! Men jo dom lyckas nöta ner en, har i tiderna haft samma gnäll hos oss men har till sist enats om att vi sätter en given summa var varje månad till ett gemensamt konto som betalar livets nödtorft och det man har över på eget konto får var och en använda till det den vill. I mitt fall allt barnens och i hans fall sprit och egna hobbyn. Men jag har i alla fall egna pengar som betalar min andra bostad så inget han kan ha några åsikter om, då han dessutom tjänar betydligt mer än mig och har mer över varje månad. Stå på dig när det gäller din ekonomi, mycket bättre att vara arg än lessen som du konstaterat - att vara arg gör en i alla fall mer handlingskraftig!

Där ser du vad kloka dina barn är! Förstod nog vad som hänt med pengarna men ville vara snäll och ville med att först skylla på en tjuv ge pappan rätt till tvivlet och hoppet att det kanske inte var han. Men din som förstod så väl ändå, och vet du på ett förvridet sätt lär det honom också om empati till en annan, förståelse för att folk inte alltid gör som man tror eller som dom borde.

Ja, pengarna de rinner verkligen iväg fort. Jag är glad att jag ordnar eget konto men det är väl lite försent. Jag gjorde faktiskt det hösten 2017 också då jag blev förbannad. Han krockade och skrotade en bil och åkte fadt för grov rattfylla plus att han smet från platsen. Då blev jag så himla arg och besviken. Jag var bortrest och familj ringde och berättade detta och jag kunde läsa riktigt tråkiga artiklar i tidningen om det. Fy vad jag fick ont i magen. Då flyttade jag min lön till eget konto men efter ett halvår när han var nykter er tag blev det sån himla liv och han tjatade sönder mig om ,så kan man inte göra, du har ingen rätt att ta pengar, jag kommer inte att betala en enda räkning......osv. Till slut orkade jag inte utan förde tillbaka pengarna. Jag är för svag när han drar igång och maler ner mig om hur kass jag är .
Men denna gången ska jag inte vika ner mig!!!!!!!!
Ska tillägga att jag har i smyg tagit ut kontanter många gånger för samma summa som han köpt sprit för, lite revansch ivf.
Nu är han arbetslös , söp just bort sitt andra jobb, så det känns ändå viktigare att jag behåller min egen lön nu.
Hoppas du fick en fin midsommar och tack för dina peppande ord?

Jag har faktiskt börjat lite med det dom du föreslog. Att planera för ett liv utan honom och alkoholen. Ordnat konto så nu gick min första lön dit, kommer bli liv när han nyktrat till och upptäcker det. Jag har packat ner och kört bort saker som är betydelsefulla för mig och det har känts skönt att fokusera på det och att verkligen göra något konkret. Istället för att bara åka hemifrån en stund och tycka lite synd om sig själv.
Jag ska försöka hålla känslan uppe av att vara lite förbannad istället för ledsen över allt som inte blir som man tänkt sig.
Tack för gratulationen? det värmde

Nej, kriget är inte ditt. Och kampen är heller inte din.

Jag hoppas du får ihop sommaren för barnen. Jäkla semester! Mina barns pappa slängde ur sig, bara en vecka före skolavslutningen, att han skulle vara föräldraledig hela sommaren för att få någon försörjning. Då hade barnen inte haft rätt till förskola eller fritids och tvingas vara med honom. Det slutade i alla fall med att han blev sjukskriven.

Jag förstår precis hur sinnesstämning helt kan förändras på grund av den andres drickande. Jag hoppas att du och barnen hade en jättefin dag tillsammans i går!

Tack!

Ja, barnens saknad och sorg är stor. Och på ett sätt längtar jag efter att de är så stora att de ska förstå. Hur mycket jag har kämpat för deras umgänge. Så att jag slipper bli den dumma som ständigt säger nej. Min son längtar efter mamma- och pappaveckor och kan gråta över att hans bästa kompis får träffa sin pappa varje dag. Han träffar kuratorn regelbundet på skolan för att få prata om all sorg.

I går kändes det ändå som att sonen förstod mig. När pengarna saknades sa jag helt enkelt att jag trodde det var hans pappa som hade tagit dem. "Varför då?" Sa han då. "Därför att hans sjukdom får honom att göra saker som de flesta andra inte gör". "Jaha, men jag tror det har varit en tjuv här", sa han.

Efter att jag hade pratat med pappan i telefonen sa han att han hade lånat pengarna, men att han hade tänkt att lämna tillbaka dem.

Sonen sa sedan att han förstod varför jag hade trott att det var pappa som hade tagit dem. "För mamma du vet vad pappas sjukdom kan göra och det är därför som du alltid är orolig för oss. Och pappa var dum som tog mina pengar. Han hade kunnat fråga först".

Du måste få honom att sluta dricka sade min mamma till mig i telefon sent igår kväll. Jag sjönk ihop som en snöhög i maj månad. Vad tror hon? Jag försöker ju..... Pratade om antabus i torsdags kväll bla. Jag kämpar och han kämpar så gott han kan mot alkoholen. Hans behandlings assistent hade sagt till honom att det här inte var något återfall denna gång, utan ett eget val efter 7 månader. Och han var förbannad.

Varför lägga skulden på mig?, det är inte jag som dricker. Hur kan det vara mitt fel, att han började igen. Det enda som jag känner är skuld. Hon skäms över mig att jag är ihop med en alkolist. Tack mamma för ditt stöd, du får mig bara att må sämre.