Senaste kommentarerna i forumet

Byron Katie är fantastisk och tack för att du påminde mig om henne. Jag har tittat en del förr och nu känns det ju högaktuellt!

Så skönt att få känna hopp. Önskar dig flera sådana dagar. Det är svårt att sätta fokus på sig själv. Men det går. Undan för undan.

men sen fann jag Byron Katie, genom Navid Modiri.

Och ja.

Jag vet inte om det är så viktigt längre.

För första gången känner jag hopp. Jag har alltid hävdat att den enda man kan förändra är sig själv. Men ändå har där funnits en tagg. Om jag bara kunde hindra andra (läs honom) från att såra mig igen. Men det är ju omöjligt eftersom det är jag som orsakar såren.

På väg. Äntligen på väg.

Att sätta sig själv först är ovant och kräver träning. Det är inte helt enkelt att bryta ett helt livs vana, men det går!

Tror det är första gången jag tänkte på mig och mina känslor. Och satte dom först. Är annars mästare på att sätta andra före mig och mina behov. Känns dock lite ovant. Tack för respons Spinoza?

Bra att du lägger ansvaret där det hör hemma och att du är tydlig med att det är hans val som får konsekvenser nu.
Det verkar vara klassiskt att inte se sitt eget ansvar, utan att i stället lägga över det på någon/något annan/annat.

Och på så sätt få din tid och uppmärksamhet. Kunde varit en beskrivning av en trotsig tre-åring! Andas och försök att inte slösa din energi på hans agerande. Hans val är hans ansvar. Förstår precis hur du känner. Kram

Just nu ringde mannen.
Han jobbade 3 timmar och gick sen hem för han var"vimmelkantig" får också 3 veckor mindre jobb sen är det slut. Alltså denna och 1 vecka till.
Det han ringde om ikväll vid 22 tiden var för att säga att han beställt taxi för att åka 5 mil till nästa stad. Där kommer han att ta in på hotell??!!
Ska gå till sjukhuset säger han.
Va fasen då åker man väl in med bil på morgonen. FY fasen så arg jag är nu. Undrar om han inte gör det för att reta upp mig@%#€£@
Förlåt, var bara tvungen att avreagera mig.

I dag röjde vi i huset. Gick ganska bra. Åkte ett ärende och då passade mannen på att handla alkohol. Måste ju få dricka när det är semester. Kändes skönt när jag inte behövde ta ställning mot alkoholen. Han bestämmer nu själv.
Mannen blev senare ledsen. Tyckte det var ledsamt att sälja hus och så. Annars brukar jag tycka synd om honom. Men jag sa att jag också är väldigt ledsen och att jag trott att han skulle göra ett annat val. Jag la tillbaka på honom istället för att känna skuld själv. Det kändes bra att jag stod upp för mig.

Skrållan och kram tillbaka ?

Så bra du hanterade situationen. Förstår att det var jobbigt att se honom. Vad bra att vänta en stund för att ge honom svar. Det ska jag tänka på. Ett bra råd. En stor kram

Tack, det värmer och stärker att höra det!

Har inspirerats mycket av att läsa om din beslutsamhet! ?Man får ha målet i sikte liksom så man vet vart man ska! Att ge sig själv tid och utrymme att tänka och känna efter är så himla viktigt! Kram

Ja det kom så plötsligt och oväntat och då är man ju inte ett dugg förberedd! Fast visste väl att det skulle hända förr eller senare! Tack för hälsning och en somrig kram tillbaka och hoppas du har det bra ?

Det är bra att inte agera direkt. Jag har lärt mig under den här perioden att inte svara direkt på X:ets olika SMS, mail, etc, utan vänta tills jag lugnat mig lite och fått distans.
Ja, visst är det tufft att leva ensam när det är sommar och det känns som att alla andra lever mysigt familjeliv.
Men sen vet man ju aldrig vad som finns bakom kulisserna, alla i vår omgivning var helt övertygade om att vi var det perfekta stabila paret.....

Vilken fin text Nordäng67, jag tror jag ska göra precis så och gå till den plats vi gifte oss, skriva och sen ta avsked.

Tack och kram!

Hej,

Oh, vilken plötslig och oanad händelse!
Förstår att det högg till i hjärtat ditt.

Och sen sms på det. Oj...

Verkligen bra att du tog den tid du behövde
för att sedan välja att svara kort och koncist.

Känner mig glad för din skull
att du är nöjd med hur du löste det.

Somrig kram till Dig. ?

.....kommer jag att möta på stort motstånd hos mina vuxna döttrar samt min syster... de vill inte se sin mamma ledsen och sorgsen och är arg och ledsen på min man. Han är inte deras pappa men har varit en viktig person under större delen av deras uppväxt..jag slits mellan dem...

när jag körde bil! Han blinkade med ljusen och vinkade. Högg till nåt hemskt i hjärtat, har inte sett honom i verkligheten sen januari förra året. Efter fem minuter fick jag ett sms som löd: "Såg du att det var mig du mötte? Är i stan kan vi träffas?" Jag skrev tre olika svar som jag inte skickade. Sen kom jag på att jag inte måste svara direkt utan kan lugna ner mig först, samla ihop mig och VÄLJA om jag överhuvudtaget VILL svara. Efter en timme svarade jag kort och gott " nej det kan vi inte det bara rör upp saker och ting"! Kunde bantat ner till nej kort och gott eller låtit bli att svara. Men är nöjd med hur jag löste det. Ont gjorde det att se honom. Även om det bara var en snabb skymt. Skall helt klart hålla mig ifrån honom. Helt över är det tydligen inte i hjärtat än. Känt mig lite ensam den senaste tiden, gör inte saken bättre. Alla lyckliga sommarbilder på Facebook gör att ensamheten känns starkare. Fast skönt, jag känner ingen avundsjuka utan bara lite sorg typ. Känner mig glad för andras skull och det är skönt. Inte bitter bara lite ledsen.

När jag var väldigt ledsen, läser den ibland och blir tröstad och också påmind om hur det verkligen var. Satt vid en sjö, en av alla vackra kvällar som var förra sommaren, när jag skrev den. Här är några rader från den:

"Står på stranden och tittar ut över vattnet och på solnedgången. Jag lägger försiktigt alla våra fina minnen i ett paket. Håller paketet ömt en stund och låter det sedan segla iväg ut på vattnet i solnedgången. Där kommer det för evigt finnas och ha det bra. Dom dåliga minnena lägger jag i ett annat paket. Håller även det paketet en stund. Låter det sedan glida iväg ut på vattnet. En bit ut ser jag hur det stannar upp och sedan sjunker till botten. Där kommer det ligga till tidens tand tagit hand om det."

Desto längre tiden går tycker jag att man kan tänka på paketet med dom bra sakerna utan att längta tillbaka och vara ledsen eller ångra sitt beslut. Helt enkelt njuta en stund av att tänka på bra stunder. Och också paketet med dom dåliga sakerna minns man men är inte så arg och ledsen längre. Tiden gör sitt. Du kommer få det jättebra! Starkt av dig att ta dig i hamn med allt och också starkt att du vågar känna dig ledsen. Kram

Lycka till i dag. Början på ditt lugnare liv. Hoppas du blir nöjd med lägenheten?

Det är tufft med minnesdagar som man skulle vilja ha annorlunda.
Vi flyttade isär på vår 24-åriga bröllopsdag...
Men som du säger, det kommer nya dagar som känns bättre.
Kram!

Tack för att du påminner mig om var jag ska hålla mitt fokus och visst ska jag minnas alla de fina stunder vi haft.
Först ska jag bottna i den smärta jag känner av vad som har hänt, men snart är det dags att släppa det och gå vidare.
Jag funderar på att ha någon slags avskedsceremoni för mig själv för att markera avslutet och början på det nya, det tror jag skulle kännas bra.

Ledsam dag i dag. Vår bröllopsdag. Den sista. Så ledsamt. Många tårar har fällts i dag. Jag gråter och sedan läser jag i min tråd. Jag vet hur jag haft det och jag vet att jag inte vill tillbaka. Sorgen kommer att lägga sig och jag går mot ett nytt liv.
Jag tänker att mannen inte är den jag blev kär i. Han har förändras. Och han vill inte sluta med alkoholen. Jag går framåt och han står kvar.
En ny dag i morgon.

Du börjar ett nytt fräscht kapitel i ditt liv. Det gamla kan du lämna bakom dig och bara låta dig minnas de fina stunderna.
De kan ingen ta ifrån dig, tänk på fina sommardagar på lantstället med smultron och fika i det gröna.
Det andra får du lägga i en låda och gräva ner, vi måste försöka välja våra minnen som betyder något och är vackra när vi går vidare?