Senaste kommentarerna i forumet

Jag har också stora problem med en man som bara dricker. Nu har det pågått i 4,5 veckor nonstop. Han förlorade jobbet förra sommaren och hösten innan åkte han fadt för grov rattfylla.
Nu hade han jobb och var där 3 dagar och sen har det bara varit fylla och det jobbet också borta.
Jag planerar i smyg för att lämna då jag inte vill försätta detta elände.

Midsommar idag och jag är tacksam jag är bortrest med barnen. Mannen mer full än nykter de dagar vi varit borta. Är rädd han snart kommer börja dricka såpass så hans nya arbetsgivare fattar oråd över all frånvaro och distansarbete utan att nåt blir gjort. Snart har han också semester och den årliga dansen på slak lina börjar att få sysselsättning på dagarna till barnen borta hemifrån medan jag är på jobb. Dom ska inte behöva vara hemma med honom. För han kommer dricka. Mycket, om ni vill ha min gissning. Mer än tidigare års semestrar baserat på hur mycket han druckit och hur ofta på sistone. Det kommer att bli bråk. Antagligen kommer jag att flytta innan flyttfåglarna drar vidare igen. Han fattar inte hur mycket ångest hans drickande ger mig. Borta hemifrån är jag glad och fokuserad, ens några fylle sms från honom och jag har hjärtklappning, irriterade utbrott över struntsaker och ett helt fysiskt illamående och migrän. Jag måste slippa leva med det. Kampen med alkoholen ärinte min kamp att kämpa, den är hans, så varför går jag med på att ligga ensam, rädd och stressad i skyttegraven under någon annans krig?

Och ett stort grattis på födelsedagen!

Dessa helgdagar på året blir tyvärr ofta exakt som man hoppats de inte skulle bli. Just midsommaren har jag sedan några år tillbaka alltid rest bort med barnen och lämnat mannen hemma. Även idag när vi var bortresta lyckades han framkalla ont i magen på mig med en massa hetsiga sms i några timmar mitt på dagen, bara för att sluta tvärt för tre timmar vilket utan undantag säger mig han var full och slocknade. Ikväll kom ett mess att han saknar mig. Svarade inte på just det utan skrev vad vi gjorde just då med barnen, bara för att igen då mötas av total radioskugga aka mera sprit.

Innan vi åkte bort blev han för några dagar sen störtarg för att jag påtalade igen jag inte tycker om han dricker (han var onykter vid tillfället och undrade vad jag surar åt igen) och bad mig dra åt hel...te och inte komma tillbaka. Följande dag gillar han mina facebook bilder och messar som ingenting hänt. Man blir trött och uppgiven åt berg och dalbanan som rullat på för dom är i sin förutsägbarhet nästintill komiska om det inte vore så tragiskt. Jag har stretat på med mannen i över 10 år jag också och hoppats, pressat, önskat, pekat till hjälpställen och hotat lämna men ändå orkar han ifrågasätta varför jag exakt varenda gång han dricker mår skit och hatar livet som det är. Det tar musten ur en. Vet ju bättre än att hoppas på ändring eftersom han anser det bara är jag som ska ändras och har en massa fel. Har kvävt känslor och viljan så länge nu så det snart kommer explodera. Har valt att ta det lugnt för att försöka hitta ett bra tillfälle att gå, men inser ju ett sånt aldrig kommer. Han kommer oavsett anklaga mig för en massa, oförstående över sin del av det och att nej jag saknar inte honom det minsta när jag är ifrån honom utan känner bara frid när jag är borta.

Jag rekommenderar också dig starkt att tvärt sluta lägga pengar på hans drickande! Det är matpengar och boendepengar för dig när du väl behöver ta steget till eget och du kommer behöva varenda öre! Låt honom gorma då men säg lugnt du betalat det nödvändiga som mat och boende men sprit hör inte till det nödvändiga och det får han skaffa själv. Öppna ett sparkonto och lägg undan allt du kan så länge du står ut med honom, så har du handpenning till eget boende fixat och kan återta lite makt i ditt liv. Jag valde att skaffa en egen bostad förra sommaren och vistas där av och till, kostar givetvis en hel del att ha två boenden men åtminstone för mig varit värt precis allt. Det är ett lugn att veta jag har ett tak över huvudet oavsett nu, han bestämmer inte över mig mera!

Hoppas du i alla fall kunnat unna dig lite födelsedagsfirande och midsommar glädje idag, ny dag imorgon att tänka på ditt vidare liv!

Och grattis på födelsedagen!???? Kanske kan du göra din längtan till något konkret? Små steg i en annan riktning! Börja skissa på en plan och gör små saker i den riktningen. När man gör små saker så blir det mer verkligt och inte lika skrämmande! Kanske kan du tex starta ett eget sparkonto. Sätt tvärstopp för att lägga dina pengar på hans alkohol och sätt in pengar på ditt egna konto. Pengar som skall gå till din framtid! Massor med kramar

Jaha, det blev ju ingen skillnad mot förra året. Då fick jag pysa hemifrån och i år är det samma sak igen. Enda skillnaden är att jag fyller år på midsommarafton och det är givetvis inga tecken på att bli gratulerat av männen som ligger däckad sedan lång tid.
Jag får bo hos en vän så länge och fira lite själv. Menar inte att låta bitter men det börjar bli rätt trist nu.
Läbgtar till den dagen jag våga göra slag i saken och lämna allt detta bakom mig och starta ett nytt friskare liv.

GLAD MIDSOMMAR önskar jag er alla??

Även Djävulsdansen av Sanna Lundell och Ann Söderlund är bra. Om du har möjlighet så gå på Alanonmöte, då möter fu människor som vet från insidan vad det handlar om. Trevlig midsommar ? / mt

Den ska jag försöka få tag i tack för tipset.
I dag på morgonen har vi pratat jag blev arg för att det ligger öl med 2,8 % i kylskåpet. Han sa att han kan hantera detta
men jag blir så tveksam. Jag tycker vi ser så olika på det här. Nu målar han staketet under dagen kommer han dricka fler stycken sådana. För mig är inte det normalt att bara för att man målar så kan man ta sig flera öl för man är törstig. Vad sägs om vatten sa jag det släcker mera törsten. Det är jag som har problem säger han ja för att jag är medberoende sa jag och vi har nött denna fråga i över 16 år. Jag förstår inte honom och han inte mig. Jag ska åka och jobba och kommer ha klumpen i magen när jag kommer hem ikväll. men jag kände mig stark i dag när vi pratade men det känns alltid som att han segrar. Detta forum är så skönt att ha och jag är glad tt jag hittade hit

Vad fint att du väljer att skriva här igen, har funderat hur det går för dig! Blir ledsen av att höra att svårigheterna fortsatt, att du fortfarande måste kämpa så hårt.

Barnens saknad och sorg är svår att bära men du kan inte göra mer än att finnas där för dem så som du gör nu. Att dom kan sakna nån som beter sig illa säger mer om vilka fina mänskor dom är, som kan se bortom det dåliga och ändå tycka om sin pappa. Jag vet det svider när dom saknar nån man själv bara anser gör illa, men låt dem ha sin saknad. Det är inte bort från dig att dom tycker om honom också. Och tids nog kommer dom vara stora nog att förstå allt du gjort för dem och vad lite pappan bidragit med under deras uppväxt.

Fortsätt skriv och håll modet uppe, styrkekram till dig!

Vad gör man när barnens längtan är så stor att de nästan spricker? När pappa fortfarande är den de längtar efter trots alla svek, all oförutsägbarhet och brutna löften?

- Pappa?

Jag orkar inte kämpa för att umgänget ska fungera mer. Jag anpassar och ger så mycket av mig för att möjliggöra er relation. Din och barnens. Men ansvaret är alltid mitt. Alltid.
Och oavsett vad du gör står du så högt i deras ögon.

I veckan ringde du från sjukhuset där du nu var inlagd för missbruksrelaterad skada. Sa att nu hade du fått ett uppvaknande. Igen, tänkte jag. Vi får se hur länge det sitter i. Psykosen i höstas, alla orosanmälningar som gjorts på barnen, två institutionsbehandlingar, en förlorad familj, vänner som lämnat, förlorade arbeten. En dödslängtan. Allt som du också sagt gett dig perspektiv.

- När får vi träffa pappa igen? Vaknar jag återigen upp till.

Och jag svarar lika tålmodigt:
- När pappa mår bättre. Han är för sjuk nu. Ni vet han har en väldigt svår sjukdom som gör att han inte kan ta hand om er, eller sig själv. Han får hjälp för sin sjukdom av personer som kan hjälpa. Men det är en svår sjukdom. Och han kan bli väldigt sjuk många gånger. Men vi kan inte hjälpa honom.

Och sen säger sonen att det saknas över tusen kronor i hans plånbok.

Släpp kontrollen-vinn friheten! Den boken var en bra början för mig. Hoppas den kan vara till hjälp!

Tack för det svaret, innerst där inne finns min längtan efter ett normalt liv som jag bestämmer över själv såklart. Jag får ta det i små steg som du skriver och som jag mår bra av. Just nu känner jag bara frustration och vrede så jag har väldigt svårt att möta honom. Jag tappar tilliten och respekten. Han säger att han ska försöka" igen" det sa han för två veckor sedan också . Min magkänsla säger att jag litar inte riktigt på det och funderingarna går vidare och vidare .Men jag ska försöka tänka på mig själv .......

Du har kommit hit till alkoholhjälpen / Anhörigstödet och startat en tråd, kanske ett steg på vägen till att få stöd i din situation. I så fall har du hittat rätt. Du skriver "medberoende till min son". Det låter som du bär på mycket oro kring din son och ofta är det hjälpsamt att sätta ord på det och hitta stöd på olika vis.

Om du vill berätta gärna lite mer, eller bara läs runt. Vi finns här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har hittat hit och startat en tråd, bra gjort! Kanske var det menat så eller så var det någon särskilt du skrev Hej till- eller oss alla här. Oavsett vill jag passa på att välkomna och hälsa tillbaka.

Du är varmt välkommen att skriva och läsa här och vill du berätta gärna lite mer om din situation så är det enklare för oss att vara ett stöd.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har hittat hit och startat en tråd här med titeln "Alkohol och sorg". De låter som du tänker att alkohol och sorg ofta kan hänga ihop? Berätta gärna lite mer.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag har en ung vuxen son som är beroendesjuk. Han började dricka under gymnasietiden och det ledde till att han började testa droger. Vi har varit på alla tänkbara ställen för att han ska tillfriskna. Det höll i bästa fall en månad och sen var det dags igen. Jag har vänt ut och in på mig själv för att kunna finnas när han mår dåligt. Jag har satt gränser, kastat ut honom för att sen åter igen försöka hjälpa honom.
Jag har också tyvärr erfarenhet av hans far som är alkoholist. Vi levde tillsammans i 15 år så jag känner igen mig i det jag tagit del av i andra trådar gällande män som super.
Nu har min son varit nykter i nästan två år pga att han varit frihetsberövad.
Men nu när han är ute är det dags igen, efter knappt en månad ute har han tagit 3 återfall. Alkohol
Det som är så svårt är att jag blir hårt tillbaka kastad till mitt medberoende.
Jag mår så dåligt och vet varken ut eller in. Allt jag lärt mig och behandlingar jag gått om medberoende hjälper inte ett skit känns det som. Gränserna suddas som vanligt ut och kontrollbehovet är på topp.
Jag vet att jag ska släppa kontrollen för då vinner jag friheten. Men det är mitt barn som mår så fruktansvärt dåligt !!!

Om du överlevt cancer har du fått en chans att tänka om hur du lever ditt liv, ett liv som är skört och förtjänar att levas som man själv önskar! Medberoendet är ett intrasslat mönster att neka sig den man är och trycka undan sin egen person, med resultatet att man tills vaknar upp och undrar hur det blev såhär. Börja i små steg prioritera dig själv, gör saker för dig själv som du mår bra av och lyssna in när du är på väg att töja dina gränser när han kräver, ljuger eller manipulerar men din magkänsla säger dig nåt annat är sant. Lyssna inåt! Du har allt kraft och mod du behöver men du måste våga använda det!

Så gör också min man, nekar till att ha druckit men både jag och barnen känner ju igen utseendet och beteendet redan efter bara en öl eller två. Men visst känner man sig galen för att man hela tiden misstänker han druckit även när han nekar. Jag väljer bara att hellre tro min egen magkänsla än hans lögner. Åtminstone min man blir såpass förändrad redan efter lite alkohol så det är egentligen bara löjligt han nekar. Han kan i och för sig neka också när han är stupfull och vinglar och sluddrar och är högljudd men ändå anklagar han mig för att vara galen och inbilla mig saker fastän det är helt uppenbart för vem som helst han är packad. Det är sjukt tröttande och hemskt för familjen.

gick i början på många öppna Al-Anonmöten och öppna AA-möten där många anhöriga var med . Likaså var jag på så många Al-Anon/Alateenmöten på Landsmöten, Gullbranna och Gotlandskonventet jag hann med. För mig var det mycket lärorikt.

Sant finns som sagt två sidor av det hela, och jag förstår dina tankegångar.
Vänligen Peter

Ja det förstår jag men kan ju säga att era instinkter stämmer nog tyvärr. Inte för att jag känner honom men vet ju själv. Räcker att han tar 2 öl så ser jag det direkt. Man har ju blivit specialist på att tyda minsta lilla tecken.
Ja.... jobbigt för hela familjen ?
Och att man ens ska behöva gå och oroa sig och undra , misstänka hela tiden tar ju också knäcken på än..

Ja det är då rätt som du skriver. Jag läste frågorna och svaren flera gånger och det hemska är att det är det sista som stämmer in bäst. Jag är rädd.
Rädd för hur arg han kommer att bli när jag vill flytta isär, jag är sjukt dålig på konflikter och det går ju inte att resonera och prata normalt.
Rädd för hur jag ska klara det rent praktiskt med bank och papper och allt sånt då det bli rätt.
Rädd för hur jag ska kunna packa ner mitt liv när han ser på, kommer bli ett himla gapande.
Rädd för hur huset kommer att se ut efter den tiden det tar att få igenom skilsmässa och bodelning. Det kommer att bli förstört under tiden.
Rädd för hur tusan jag får ut honom ur huset när skilsmässan är klar och jag förhoppningsvis köpt ut honom.
Det har varit så många rädslor för alla dessa höga berg av problem och osäkerhet.
Men jag förstår ju och försöker intala mig att om vi säger 1 års stora problem jämfört med resten av livet med en massa problem så är ju valet ibte då svårt egentligen.
Men usch så orolig jag blir ändå.
Kram

Känns som jag börjar bli knäpp, håller på att flytta, min man har typ inte druckit på 4 månader, men börjar tveka på det, har nu den senaste 14 dagarna konfronterat honom vid 3 tillfällen då han luktat alkohol och barnen och jag har tyckt att han betet sig underligt, sludrar, stirrande blick, och upprepar saker och kommer inte ihåg saker.

Han nekar givetvis, i kväll blev jag uppringd av vår dotter 17 år som tyckte att han var onykter jag hade själv fått den känslan en timma tidigare då jag pratade med honom i telefon. Kom hem och tyckte han var påverkad, vår 13 åriga dotter sa lika dant . Vill inget hellre än att han skall vara nykter men vet inte var jag skall tro, har ju inga bevis på att han druckit.
Han blir arg när jag frågar honom, han gick ut och gick efter det, när han kom hem så var han inte alls så påverkad som innan han gick. Hänger inte med, gör ont att våra barn skall behöva ha känslan att han är påverkad, fast jag vet, så får jag ändå känslan att vi kanske har fel. Känns som jag blir galen.

Jag har haft cancer och har nu fått en andra chans och det är jag jätte tacksam för, jag har några till behandlingar att genomföra för att inte få återfall. Under året som gått så har jag varit tvungen att satsa på att bli frisk . Jag är sambo med en man som är beroende av sitt drickande, han dricker på helgerna och det är då vi träffas han jobbar bara kvällar och jag bara dagtid under veckorna. Jag har förstått att jag inte bara haft cancer utan är också medberoende , Jag har läst mycket i forumet från er andra och jag känner igen mig i det ni skriver. Men hur blir man frisk i den här sjukdomen som ett medberoende är? Man bollas ju hela tiden mellan hopp och förtvivlan, i tankegångar som kan göra en galen. Jag tror jag nått min botten nu men hur mycket han än har sårat och gjort mig besviken genom åren så har jag så svårt att få fram vad jag känner och tycker hur kan man tappa sig själv så mycket? mina gränser flyttas hela tiden framåt och sen när man förlåter och skakar av sig saker som händer under tiden så kommer man fram till att jag gång på gång kväver mig själv.

Välkomna till oss här på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Så fint ni båda beskriver er situation och ni båda ber om råd om hur n i kan initiera frågan om alkohol. Hoppas att ni får många svar och/eller hittar andra trådar som ni kan identifiera er med och bli hjälpta av.

Ett tips till dig, Förtvivlad60 är att starta en egen tråd då ökar sannolikheten att du får respons. vad tror du om det?

Varma hälsningar och hopp om en fin midsommar.
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag förstår hur du tänker, men vet inte om jag tror på det där speciellt mycket. Visst det blir lättare, men vill man supa så super man. I vårt land så förväntas staten ta hand om alla och förbjuda allt som är farligt. Det är givetvis omöjligt. Du kan få läkemedel hemkört och det finns många pillermissbrukare. Du kan få mat hemkört och det finns många med matmissbruk. Nej det är inte exakt samma, men ska de som inte har problem alltid behöva anpassa sig eter oss med problem? Somliga kommer kanske använda tjänsten, andra kommer inte vilja betala för att få det hemkört, hellre mer sprit för pengarna. På det stora hela tror jag inte att det gör från eller till. De måste antagligen hur som helst ta en titt på den som beställt så de har åldern inne mm. Kan ju inte bara dumpa en back i trapphuset.

IW också fd missbrukare