Senaste kommentarerna i forumet

Så tufft du har det nu och haft en tid låter det som. Du bor med din mamma och vad jag förstår nästan vänt in och ut på dig själv för att försöka påverka hennes alkoholkonsumtion. Jag vet inte hur gammal du är men jag tolkar ditt inlägg som att du är vuxen och har ett eget liv framför dig och att du just nu funderar på att släppa det ansvar du tagit hitintills. Det finns många här inne som är i liknande situation där det kan kännas som att vara någon annans livlina.

Du undrar om det går att bota alkoholberoende, det gör det. Det finns mycket hjälp att få.

Du är klok som sökt dig hit, kanske har du redan funnit trådar som kan bli hjälpsamma nu när du vill göra annorlunda. Om inte för din mamma skull så för din egen. Att backa från ansvar är ibland det bästa för båda parter.

Hoppas att du får fler svar här, om du startar en egen tråd så ökar sannolikheten samtidigt gör du så klart som du vill.

Vill avsluta med att säga att du är klok som stannat upp och liksom ser på situationen och relationen till din mamma ur ett långsiktigt perspektiv. En jobbig och ibland avgörande insikt att se att det man gör av omtanke inte får effekt. Vem har du som du kan prata med?

Välkommen till oss, fint att ha dig här
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej,

Jag känner djup oro och sorg över att min bäste vän har utvecklat ett alkoholmissbruk. Under alla år jag känt honom har han druckit mycket, han har festat flera gånger i veckan och den där ”enda ölen” har ofta utvecklats till det tiodubbla utan att han egentligen tänkt sig det på förhand.

Nu är vi i 30-årsåldern med familj på varsitt håll, och vi umgås inte lika tätt som tidigare. Jag har därför inte haft samma insyn i hans drickande som förut, men har ändå sett varningstecken: andra gemensamma kompisar som av en slump sett vännen dricka ensam på någon pub, vilket förstås gjort mig orolig. Ändå har jag blivit lugnad när jag träffat min vän, eftersom han vid dessa tillfällen framstått som välmående med ett bra jobb och ett fungerande familjeliv.

Men så hörde vännen av sig förra hösten och berättade att han kommit till insikt om sin alkoholism. Vi hade ett långt öppenhjärtigt samtal och kom överens om att vi skulle hjälpas åt i den närmaste kretsen av vänner för att ge honom stöd; vi skulle hitta på nyktra aktiviteter och ses i sammanhang utan alkohol, vilket vi också gjort. Parallellt skulle vännen utredas för en neuropsykiatrisk sjukdom som han misstänkte kunnat lega till grund för hans vilja och behov av att dricka. Om sjukdomen behandlades kanske även alkoholsuget skulle minska.

Så tycktes det också bli. Under de första månaderna efter tillkännagivandet tycktes min vän må väldigt bra. Vi kunde till och med träffas på fester och i andra sociala sammanhang där det förekom alkohol.

”Inga problem”, sade han, ”jag känner inget sug överhuvudtaget utan kan sitta här med en alkoholfri öl tillsammans med er.”

Men så slog bomben ner. Vännens partner ringde mig och berättade att vännen tagit ett återfall, sjukskrivit sig från jobbet för att dricka på dagtid medan hans tre barn (mellan sju och tio år) var i skolan. Tydligen hade vännen lyckats manipulera oss alla och de gånger vi träffat honom ”nykter” på kvällstid hade han i själva verket varit berusad, bara det att han druckit tidigare under dagen. Och vidden av hans drickande, så som han beskrivit den för mig, var kraftigt underdriven. Under den tid han beskrivit som sin aktiva missbruksperiod hade han inte alls druckit ”ett par glas till lunchen och några till middagen”, som han hävdat. Istället handlade det om återställare på morgnarna och sena nätter med mycket alkohol.

Jag känner mig förstås naiv som blivit så manipulerad av min mycket charmige och intelligente vän, och nu funderar jag på vad jag kan göra när min blick klarnat. Hur hjälper jag honom - och framförallt hans partner och barn som förstås far illa av allt som pågått.

Hej. Jag är orolig för mitt ex. Han har alkohol problem samt adhd. Jag fick veta att han började göra olika profiler på daiting sidor. I början på April fick han kontakt med en tjej som bor i Thailand. Nu har han fått för sig att åka dit på vinst och förlust. Jag lämnade han just för att alkoholen gör han till en helt annan person. Han tappar koordinator och omdöme. Förra året va det så illa att han ramla ner för trappan och krossade skedbenet. Blev en svår operation och lång sjukskrivning. Han har ett minderårigt barn som är så arg nu när han tänker åka till Thailand till en tjej som han aldrig träffat. Jag är oxå jätte orolig. Det går inte att stoppa han på något vis. Han säger att han är så kär nu och träffa tjena i sitt liv. Vad tycker ni att dotter och jag ska göra. Snälla hjälp oss och dela med er om hur ni tänker, detta är jobbigt

Systembolaget börjar med hemkörning av alkohol.
Kanske en bra idee för dem som kan hantera alkohol. Men definitivt inte för mina aktiva olycksbröder och sysytar.
Så här skriver Lena Hallgren
***– I grund och botten handlar Systembolaget både om att bedriva en restriktiv alkoholpolitik men samtidigt bibehålla ett stort förtroende hos svenska folket. Då gäller det att möta de förväntningar som finns, säger hon. ***
Möta förväntningarna?
Helt perfekt för när jag var aktiv så skakade jag så jävligt och mådde riktigt dåligt, så jag var tvungen att dricka allt jag hittade med alkohol, för att sluta skaka och kunna betala i kassan utan att fummla runt som en idiot med pengar eller kort.
Så helt perfekt för mina aktiva drykesbröder och systrar, nu kan dom beställa hem en långsam död på flaska direkt till dörren i stället.
Visst kan förstå att det är bekvämt att beställa hem av olika skäl som större fester, bröllop och äldre människor osv...
Men för aktiva alkolister är det suveränt av många skäl att beställa hem spriten.
Även om det är den enskilldes beslut att dricka eller ej, så behöver man inte underlätta för alkolisten attl lättare få tag i alkohol.
Så tack staten och socialminster Lena Hallgren för ert eminenta sätt att hjälpa aktiva alklister att få tag i spriten ännu lättare.
???

Du bör sätta dig ned och svara på de frågorna.
Hur det kunde bli så för honom är nog för att han är alkoholist och det är vad alkoholister gör,de dricker.
Obönhörligen och utan hänsyn till omgivningen pga att alkoholen tagit över deras liv.

Men om du försöker svara på de frågorna?
Varför accepterar du det.
Varför låter du det ske.
Varför får det fortgå?

Jag vet att det är jättesvåra frågor,för man har ju egentligen inget svar.
Men när man börjar bena ut dom och tar dom en och en så kan man så småningom hitta svaret/svaren.

För att jag fortfarande hoppas
Älskar
Är för rädd.
Eller vad det nu än är.
Då kan man möjligen påbörja resan mot ett firare liv med sig själv i fokus.
Men så länge man låter sig snärjas in i att man är medskyldig,eller inte har något val till att man är i den situation man är så tappar man också all kraft.
Det går att hitta igen kraften,om än att vägen är lång och snårig.
Jag rekommenderar Alanon eller medberoendeterapeut. Så att ditt jag blir viktigt igen och du börjar få grepp om vad du behöver och accepterar.
Och inte.
Lycka till.

Gör kärleksfulla och omtänksamma saker mot dig själv varje dag! Det har jag gjort i två år nu och tycker det har lärt mig mycket om mig själv! Nu när jag ser tillbaka typ två år så känns det som då kände jag inte mig själv, visste inte mina behov mm! Det gör jag nu! Ägna dig själv mycket tid! Tror att man får bättre omdöme och sätter högre värde på sig själv och om man ger sig in i ett förhållande igen så blir det med en man som vill ha ett stabilt ge och ta förhållande! Kram till dig!

Min mamma förlorade kampen mot alkoholen, och den 13 juni förra året drabbades hon av akut hepatit i levern. Jag var då i mitten av min graviditet, jag väntade mammas första barnbarn som hon längtade så efter. Hon pratade inte om något annat. Men så hände detta, och vi krigade i 3 veckor på sjukhuset innan hon gick bort. Det känns som jag gått sönder. Jag saknar henne mer och mer för varje dag, jag vet hur otroligt stolt hon hade varit över sitt barnbarn. Mamma kunde bli otrevlig ibland när hon drack, men hon hade verkligen fina sidor också.
Jag vet inte hur jag ska få bort bilderna från sjukhuset, det borde visas i skolorna att såhär kan det gå. Jag önskar ingen detta.

Finns det någon här som förlorat sin förälder till alkoholen? Hur kommer man vidare?

Ska ta till mig att inte tänka så långt framåt, Azalea. Bra råd. Jag är sådan att jag gärna glider iväg med mina tankar i framtiden. Som du säger, var jag lika ensam med mannen i mitt liv, som jag ibland känner nu. Tänkte när jag satt och tittade på TV en kväll, jag kan lossas att han är i garaget. Skillnaden nu är att jag inte behöver se en full man. Inte behöver höra hans sårande prat.
Jag har dansat den här dansen i för många år. Nu är jag bestämd med vad jag vill. Känns så skönt.
Nu är det min tid.

Min man söp bort sitt jobb han haft i 24 år förra försommaren.
Sommaren användes till att ligga däckad i 2,5 månader. Jag kan säga att det är ett dyrt nöje. 10000 kr per månad . Fy!!!!!!!
Sen nykter och bittert fram till jul och väldigt synd om honom för hur orättvist behandlad han blivit av jobbet.
Fylla över jul och nyår och sen fick han jobb i 4 månader som gick bra. .
Sen var han "mellan jobb " i 2 veckor och klämde då in några dagars drickande.
Det nya jobbet, som var ett sommarjobb i 2,5 månader varade i 3 dagar............Sen har han legat däckad mellan cykelturerna ( 1 mil enkel resa ) till Systemet.
Så nu har han olovlig frånvaro där ickså och är förmodligen av med det jobbet också.
Sist vi pratade så var hans plan att gå hemma och skrota för han kunde ju leva på mig som jobbar heltid??!!!???!!
Det är att göra det lätt för sig. Jag betalar hus, bil mat och allt annat och dom grädde på moset så ska jag betala spriten också. Fy farao säger jag bara, hur kunde det bli så här.

Det är precis samma hos oss. Fullt drama och elakheter, man är världens sämsta människa och dum i huvudet och allt där emellan. Fast när det nyktrat till så ska allt vara som vanligt och inte pratas om. Jag pallar inte det längre. Här haft hyfsat lätt för att skaka av mig och kasta det bakom ryggen och gå vidare tidigare år men nu går det inte längre. Det är fullt i ryggsäcken.
En ursäkt har jag heller aldrig någonsin fått. Är själv noga med att göra det till de msn skadar eller råkar däga nåt obetänksamt till men inte han inte. En ursäkt kan jag göra till dödagar på, den kommer ändå inte. För det anses väl ändå att det var mitt fel eller att jag attackerade eller nåt annat.
Så sjukt trött på detta.
Snälla du, det verkar som du har barn hemma och då finns det bara en väg. Flytta så fort du kan. Han kommer aldrig att ändra sig och det kommer vara samma repiga skiva vecka efter vecka.
Så härligt att du har en egen bostad, använd den och gör det mysigt för dig och barnen. Jag önskar dig och dem all lycka.
Jag ska titta på ett litet ställe på söndag och förhoppningsvis klara/orka flytta dit.
Stor kram till dig?

Du och din syster turas om att ro båten! Varför inte hoppa i land bägge två? Jag har slutat ta ansvar för mina föräldrar, orkar inte och vill inte längre! Man märker då vad relationen till dessa två handlade om: att ta hand om två vuxna människor som är som två oansvariga tonåringar! Vi har nu sparsam kontakt. Jag har varit mycket för dom men dom är inget tillbaka! Min yngste son tog studenten nu och bjöd dom på utspring och mottagning! Visade dom något intresse? Nej noll intresse och ingen saknade dom heller! Innerst inne drog jag en lättnadens suck, dom hade ändå bara ställt till det! Man får mer energi och blir en gladare och mer klarsynt människa! Kan varmt rekommendera att "hoppa av"! Även min pappa har blivit en sexistisk äckelgubbe som kan fälla kommentarer som ex "kvinnor i korta kjolar får skylla sig själva om dom blir våldtagna"! Har skämts för honom så många gånger! Det är skönt nu för när man har distanserat sig så känner jag ingen skamm längre! Det får rätt person göra nu! Känner igen mig mycket i din frustration och sorg! Mitt bästa råd är att släppa taget och fokusera på ditt eget liv! Kram

När saker går ut över ens vardag är det dags att dra i handbromsen. Jag drog i den idag.

Med nytt jobb där 100% fokus krävs fick jag för andra gången åka hem från jobb. Varför? För min pappas missbruk och konsekvenserna av det knäcker mig. Och min syster.

Med ett par års mellanrum separerade mina föräldrar. Jag tog över rollen min mamma hade, som en nu 33 årig vuxen dotter. Fixade till pappa, laga mat, tog med han på aktiviteter. Drickandet ökade succesivt. Så klart skötte han jobb och det gör han än idag. Alla lediga dagar där emot. Dom är en enda dimma.
Han själv tycker inte ens att han är full. Han säger att jag är kontrollerande. Under en period hade hans jobb noll-tolerans efter ett samtal från mig. Han gick och tog prover. Vart ganska okej. Men han prata om, när det var över, att han skulle fira med en god whiskey.

Jag flyttade. 60 mil bort. Och jag grät vid bilen och släpvagnen. Inte för jag skulle flytta utan för skuld och rädsla för pappa min. Sen har det eskalerat. Så långt att han är personlighetsförändrad. Min goa pappa, min förebild, är numera en ledighets-alkis. En sexistisk sådan. En äckelgubbe! Och jag avskyr han! Mer än något annat. Han förstår inte ett dugg vad jag menar när jag ber att detta måste få ett slut. När jag säger att vår relation förstörs. Han säger att jag är pretto. Att jag inte unnar han något.

Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta? Men jag vet att min chef idag skrev en remiss så jag ska få prata med någon. Inte för att hjälpa han, men att hjälpa mig själv.

För Sverige är fantastiskt, all hjälp finns att få. Om man själv vill ha den!

Så vi är många som sitter i samma båt. Min syster och jag gör. Ibland ror jag båten, ibland ror hon. Hoppas vi en dag slipper denna storm.

En dag i taget är nog! Trötta inte ut dig i onödan med att tänka för långt fram, ta en enda dag i taget och se vad du kan göra just idag som gör dig glad. Och påminn dig själv för allt i världen att du nog var rätt ensam också i tvåsamheten, han umgicks hellre med alkoholen än dig. Så det är kanske inte egentligen en ny känsla av ensamhet du känner utan mer att det skaver för att situationen är nyoch du inte riktigt ännu kommit tillrätta i en ny komfortzon, men det kommer bit för bit och dag för dag ska du se. Nån klok har sagt att tänk vad lika alla dagar är men tänk ändå vad olika allt är när du ser bakåt ett år, fem år eller tio år. Du är på rätt väg, önskar dig solsken på väg!

Det värsta är nog att den som dricker antagligen inte alls förstår (eller vill förstå) varför vi anhöriga mår så dåligt. Min man som dricker har helt ärligt undrat varför jag mår så dåligt som jag säger jag gör när han dricker, han tycker att vad han stoppar i sig inte påverkar nån mer än vad vi äter annars. Han förstår inte vilken stress det är att inför varje helg ha en extra plan vart man ska ta vägen om han blir för full och man blir rädd eller barnen oroliga, att varje semester långt innan den börjat ha ont i magen över hur många dagar drama det ska bli, hur mycket elakhet och utbrott man ska utstå för att han slutat tidigt nån dag. Att ledigt för honom alltid innebär fylla. Att barnens födelsedagar eller julafton eller vilken speciell dag som helst är lika bra som vilken annan att bli packad och jag den anhöriga ska försöka få allt att se normalt ut för barnens skull. Det är så mycket ångest, rädsla, oro, planerande och funderande stanna eller gå så man kan bli galen för mindre.

I år åkte jag bort med barnen på semester, som vi brukar, och precis innan vi åkte bad han mig dra åt helvete och aldrig komma tillbaka för att jag sa jag tycker han är jobbig när han druckit, vilket han då hade, och dagen efter messar och ringer han som om inget hänt. Denna eviga svängande personlighet, som om det var två olika personer, och för dom är det helt självklart vi ska kunna hantera bägge i en blinkning när det svänger fram och tillbaka för dem. Min man är dessutom aldrig ångerfull oavsett vad han ställt till med, undrar snarare dagen efter varför jag måste älta saker så som han säger det!

Så bra gjort av dig blifri att komma loss, jag har redan en bostad men har inte flyttat in riktigt men har i alla fall ett ställe att åka till sen ett år tIllbaka.

Jag köpte en bostadsrätt som jag inte flyttade in i, pga mitt dåliga samvete när han bestämt att ta tag i sitt drickande.

Vintern gick jag behöll min lägenhet. Men i slutet av april sålde jag den när jag tyckte att allt flöt på bra. 5 dgr senare hittade jag en gömd whiskeyflaska?. Han förnekade att han druckit, men till slut erkände han. Mitten av maj for jag till vår dotter, så skönt att komma i väg... När jag kom hem ser jag att ginflaskan är öppnad, åter igen lögn om att han bjudit sin kollega. Sen dess har jag letat, markerat på flaskor och upptäckte att det bara var vatten?. Till slut hittade jag hans gömma... så lurad och besviken jag är. Men denna gång backar jag inte. Nu får han leta lägenhet, jag sålde för att jag verkligen trodde på honom.
Det lutar att vi blir särbos så får vi se hur det går för honom. Är det nån som gjort det valet, eller är det bättre att ta ut skilsmässa?

Första gången jag skriver, kände att det var på tiden.

Min Mamma är en narcissist i högsta grad som ljuger en rätt upp i ansiktet gång på gång. Samma visa, "Jag ska sluta." Eller den klassiska "Jag är vuxen jag gör vad jag vill, jag dricker inte ens speciellt mycket när jag väl dricker." Säger hon men om man dyker under sängen så ser man minst en dränerad vindunk som har varit där i "minst 3 veckor"

Ursäkterna är fanimej värst. Att köra full 02.30 och rättfärdigas med nåt i stil av "det är bara 3km, det är lätt" eller beskyllandet på en själv, att man inte stöttar henne, eller hjälper henne på nåt plan.

Ska man bara ge upp? Jag har verkligen försökt med allt, eviga timmarna med konsultation när hon väl är nykter, psyk-rekommendationen när hon väl hotade med att ta sitt liv, pengar hantering, hämtat henne full så hon inte råkar illa ut påvägen hem, you name it.

Går det ens att bota en sån trångsynt människa? Vad krävs? Är så hemskt sugen på att bara flytta hemifrån och aldrig mer hjälpa henne men vet verkligen om att jag KOMMER beskylla mig själv om nåt skulle inträffa.

Same shit, different day.

Tack för dom orden...
Man behöver höra dom mååånga ggr
Pepp till dig med och bra att du känner dig stark imellanåt ?
Mina starka stunder blir färre.....

Så tråkigt att du hade det så jobbigt så länge. Men otroligt bra gjort av dig att lämna det. Det är lätt att vara efterklok men när man lever i ett inte friskt förhållande så fungerar man inte normalt. Jag är bara inne på 8:e året och är redan så trött på det och får sån ångest över alla dagar, månader och år som rinner förbi utan att man nån gång känner sig lycklig, lugn utan det är ständigt bränder som ska släckas och saker som ska lagas efter senaste fyllan.
Nä det måste bli ett slut innan jag tar slut

Det är en fantastiskt bra idé att sitta med i en anhörig grupp. Det är så viktigt för båda sidorna att få lära sig av varandra för vi är ju de levande exemplen på hur det är. Man kan läsa tusen böcker eller artiklar men det är det personliga mötet som är äkta och som man kan ta till sig.
Ja, det kommer att bli jobbigt och svårt men det kommer att hjälpa dig så mycket i din fortsatta nykterhet. Och för de anhöriga är du guld värd som är stark nog att dela med dig av dina erfarenheter.
Stort lycka till?

Det är verkligen en svår sits man kommer i. Kan inte ens föreställa mig hur du har det. Men det är så starkt av dig att ställa krav och tänka på dig själv. Att leva i det kan inte vara lätt och vem vet, han kanske söker hjälp och kommer på banan så ni kan ha, kanske inte ett förhållande, men ändå en sund relation gentemot varandra. Men jag ska följa ditt exempel och vara öppen med vad jag tycker och tänker.
Jag lever ju som sagt inte i det och det är mestadels skönt, men det jag tycker är jobbigt är att jag vet att hon dricker ofta, men jag kan inte påpeka det då jag inte är där varje kväll. De jag får prata med henne om är ju de gånger jag vet säkert att hon druckit. Hon skulle aldrig svara ärligt om jag frågade hur ofta hon dricker. Hon brukar säga att det är ett eller två glas även fast jag är med och ser när hon blir full, börjar slöddra, vinglar och sedan däckar. Det känns som det enda jag kan göra är att påpeka min oro och som du skrev, det är ju upp till henne hur hon vill göra.

Hej, jag undrar lite krasst - för VEM är det ett problem? Dig eller din mamma? Jag förstår att du inte bor hemma längre, så att din mamma sitter hemma (för sig själv) och dricker tills hon ”däckar” är ju hennes val, så länge det inte påverkar nån annan? Förstå mig rätt nu, jag förstår verkligen din oro! Och du gör helt rätt som berättar om din oro för din mamma, kanske får det henne att börja fundera över sina dryckesvanor. Men ultimatum? Det förstår jag inte riktigt? Det är ändå inte riktigt samma sak som i Skrållans fall, där det handlar om att leva tillsammans med en som dricker för mycket. Där kan det kanske vara fog för att ställa ultimatum. Men det är två skilda situationer i mitt tycke.

Spontant tycker jag att du ska fortsätta att prata med din mamma, tala om att du ör orolig, fråga hur hon mår? Visa omtanke. Fråga vad det är som gör att hon dricker när hon är ledig? Ångest? Oro? Ensamhet? Tröst? Behöver hon prata med någon utomstående?
Fråga henne såna här saker! Kolla om det finns någon hjälp att få i kommunen, ta fram information och visa henne att det finns hjälp att få - om hon själv vill.

Att konfrontera och ställa ultimatum känns inte som rätt väg att gå.

Min man mådde dåligare och dåligare. Han hade ångest. Jag sa att vi skulle bo isär ett tag. Han flyttade men var arg. Jag trodde hjärtat skulle slitas ur kroppen på mig. Jag grät hela kvällen när han flyttat. Dagen efter åkte jag till honom och sa att han kunde flytta hem. Det gjorde han.
Men så gick det några veckor. Han blev mer och mer otrevlig mot mig. Sur hela tiden. Till slut sa han själv att han ville att vi skulle bo isär. Dagen efter åkte jag till honom och ställde ultimatum. Att han skulle bli nykter och ta behandling. Och att vi skulle gå i terapi. Han sa att jag vill kunna gå ut och ta en pizza och dricka öl. Han tyckte inte jag kunde bestämma över honom. Nej sa jag, men jag kan bestämma över mitt liv. Så på den vägen blev det. Nu ska vi gå isär, och sälja vårt älskade hus som vi renoverat på i många år. Sorgligt men nödvändigt.
Bra att du blev medlem här, du kan få mycket hjälp och råd här. Det är ett bra första steg. Förstår att det är svårt att söka hjälp när man är en liten kommun.
Det blir ju lite annorlunda för mig efter som jag levde mitt i missbruket med min man. Du har ju din familj, din sambo, och det är bra för då behöver du inte leva i detta i alla fall. Det är så svårt att ge råd hur man ska göra eller säga, för det är ju till sist den som missbrukar som måste vilja sluta.

Jag fortsätter min kamp. Vissa dagar är tunga. Jobbigt att tänka att jag och min man inte längre kommer vara ett par. Så mycket vi gått igenom under alla år. Både bra och dåliga saker. Men beslutet står fast, nykter och behandling, och att vi ska gå i terapi tillsammans. Han vill inte alls prata om detta. Skriver till honom och han svarar inte alls. Men när vi träffas är han hövlig och snäll. Han försöker inte alls övertala mig till att vi ska vara tillsammans igen. Utom härom dagen när han sa att vi nog kan leva tillsammans om vi bott isär ett tag. Vet inte om han förstår. Eller inte vill förstå.
Jag kämpar med att börja tänka på vad jag vill. Känner mig ensam många gånger, men försöker hitta på saker jag vill göra. Har ju vant mig vid att alltid vara två.
Men vissa dagar känner jag mig stark. Vet vad jag vill. Ser fram emot att ha en lägenhet, som bara jag bestämmer hur jag vill ha det i. Ja kampen fortsätter.

Det har hållt på i ca fyra år. Min bror vet om det men han vill inte riktigt se det. Han vill inte prata om det utan kommer med undanflykter. Jag pratar med min sambo men ingen av oss vet riktigt vad man ska ta sig till. Även min mors bästa vän som inte bor i närheten vet om detta och vi har diskuterat att det är ett problem men ingen vågar konfrontera mamma. Så det blir att allt ligger på mina axlar, vilket gör att jag känner mig väldigt ensam. Så jag har stått stilla ett tag, men nu vågade jag bli medlem här så jag kunde få prata med några som vet lite mer så jag kan våga tala med mamma på nytt. Jag vet inte om jag vågar ta kontakt med någon i kommunen då vi är en sådan liten kommun och jag vill verkligen inte att det ska komma ut. Hur talade du med din man? hur tog du upp det alltså? Men som du skrev, jag är nog inte redo för att ställa ett ultimatum ännu..

Vad du har kommit långt i ditt tillfrisknande. Så bra att kunna ställa frågor och ventilera till dig som är på andra sidan. Tror det kommer ge dig mycket att sitta med och höra på anhöriga. Det kommer stärka dig ytterligare i ditt nyktra liv. Lycka till.