Senaste kommentarerna i forumet

Stor kram sårad ❤️

Ja, längsta halvmetern är mellan hjärtat och hjärnan. Har också så många gånger förberett mej, tänkt klart men slutade alltid med att det gjorde ont i hjärtat när jag såg hur han försvann in i dimman, blev inte närvarande med mej. ’Som ett tomt skal som bara sårade mej’ Det är jättesvårt att släppa taget. Kram ❤️

Så lovar han något han inte kan hålla och jag faller igen, det är fan sjukt...jag går in med känslan tanken att detta kommer inte genomföras men lik förbannat blir jag jätte ledsen.
Jag måste på något vis bryta helt, jag måste förlita mig på att grannarna kollar kissekatt dom har ändå lovat.
Att det ska vara så förbannat svårt 😢

@Kevlarsjäl62 sa allt jag hade tänkt säga, men mycket bättre!

Det enda jag vill tillägga är: har du funderat över vilka dina röda linjer är i en relation? Till exempel - vill du hellre ha en relation med någon som inte dricker alls? Vill du vara med någon som prioriterar dig? Accepterar du att bli illa behandlad utan att bita ifrån? I så fall, varför?

@Ech Skulle så gärna vilja ge dig det där tipset som du så väl behöver och som skulle ställa allt till rätta. Jag borde ju vara mer än kvalificerad att ge dig det också efter ett halvt liv som medberoende, men det här med missbruk är så svårt. Du beskriver i princip hur mitt eget liv såg ut för trettio år sedan och hur det sedan fortsatte år efter år efter år. Några kortare nyktra perioder "för familjens skull", ett allt dimmigare sinne, hälsoproblem där alkoholen gjorde sitt och min kärlek som dog, som blev till medlidande och avsmak. En välfungerande alkoholist, som söp bort sina barns respekt och antagligen självrespekten också. Men ingen misär, ingen aggressivitet, inget våld. Dock ett ordentligt missbruk i ordets rätta bemärkelse och det är alldeles solklart att detsamma gäller din kille. Det är det ingen tvekan om.
En sak är jag helt säker på, följsamhet och "lågaffektivt" bemötande är en bra idé när han är berusad, men INTE annars. Att inte kalla saker vid deras rätta namn och tala klarspråk gagnar enbart missbruket. Prata med andra om din killes alkoholproblem och hur det får dig att må, håll det inte hemligt och låt din kille veta att du pratar med andra om det.
Jag vet ju inte din ålder eller din familjesituation och är det barn inblandade är det bråttom att få till en förändring. Annars handlar det enbart om dig faktiskt. (Du kan inte få honom att sluta dricka, det beslutet måste komma från honom själv och han måste vilja sluta för sin egen skull i första hand.) Hur mår du? Trivs du med livet som det ser ut just nu? Du älskar din kille, men kärlek ska göra att livet blir bättre och tryggare. Är det så i ditt fall? Du måste våga känna efter, känna inåt. Du har bara ett liv och du har rätt att må så bra som möjligt. Gör du det så är allt lugnt, men om missbruket tär på dig och gör dig ledsen, arg och rädd, så är det dags att fundera över om du behöver avstånd.
Jag flyttade ut efter trettio år och jag skulle inte rekommendera någon att underlätta ett missbruk så som jag gjorde. Efter att jag flyttat erkände min man för första gången på allvar att han är alkoholist, tog hjälp av beroendeenheten och var nykter i sju månader. Nu tror han att han kan dricka kontrollerat, vilket så klart är omöjligt, så för honom är det med största sannolikhet för sent, men det hade ju kunnat bli ett lyckligare slut.
Det finns lyckligare slut och ni kan fortfarande få ett, men inte genom att åren går och allt fortsätter i samma spår. Fundera på avstånd. Du kommer inte att kunna "fixa honom" genom att alltid finnas där. Det låter kanske väldigt bakvänt och konstigt men missbruk är väldigt bakvänt och konstigt
Hoppas på er. Håller på dig ❤️

Hej,

Känner hopplöshet i min relation just nu. Vet knappt vad som är upp, ner, ut eller in längre. Gissar att jag är ganska ordentligt medberoende.

Har varit tillsammans med min kille i drygt 8 år. 8 år av lång nyförälskelse och kärlek man ser på film.

Relationen är trygg och stabil. Kärleken under åren har varit ömsesidigt stark men...

Vi kan inte ha alkohol hemma för då dricker han den. Han vill dricka varje helg, gärna två dagar i rad och i sin ensamhet. När han är ledig från jobb eller vid speciella omständigheter dricker han även på vardagar. Han dricker vin, öl och sprit. Han dricker ganska stora mängder och håller på länge, ibland tills solen går upp trots att jag gått och lagt mig för länge sedan...

På fyllan är han snäll, aldrig våldsam. Däremot blir han väldigt känslosam och fastnar i olika händelser eller känslor. Han pendlar i att ge mig kritik som partner och att hylla mig till skyarna. Han pratar i cirklar om samma saker om och om igen... Jag blir galen av det men försöker vara förtående och lågaffektiv för att förebygga att han snear och börjar anklaga mig för att vara känslokall m.m.

De senaste månaderna har han varit i någon slags livskris där gamla trauman från uppväxten kommer upp till ytan. Precis innan detta verkade han komma till insikt med sitt alkoholproblem men det tog hårt på honom och han började ifrågasätta hela sin självbild. Nu har han bestämt sig för att inte identifiera sig som missbrukare och att ta lättare på sin alkoholkonsumtion som inte alls är högre än andras. Förnekelse igen...

Såhär har det varit, fram och tillbaka. Erkännande, förnekelse, erkännande.

Jag är helt slut. Får ångest när han ska drick. Vågar inte nämna ord som missbruk eller medberoende för då överdriver jag och är elak som vill få honom att må dåligt.

Älskar honom. Han är välfungerande på jobbet och vi har en stabil vardag ihop. Jag är bara helt slut, vet varken vad som är upp eller ner samt hur jag ska bete mig.

Om någon orkat läsa, kom gärna med tips. Det behövs!

Tack!

@Kärringen
Tack det hoppas jag med.
Men märker nog att jag någon gång kan reagera, men hastigt inser hur läget är och bemöter allt med det jag processat och arbetat med.

🙏

Haha ja du, bra fråga!
Ibland tycker jag det känns bättre för mig själv att vara medveten, men sen att erkänna det för någon annan då känns det pinsamt 😅
Vi är bara människor ❤️

Ja, både och.
Man gör liksom medvetet fel.
Är det bättre eller sämre?
Förut fick reptilhjärnan råda dvs känslorna.

@Ullabulla det är ändå skönt när man har insikt ❤️

Hoppas du är så stark som du verkar ❤️

@has vi finns här o stöttar ❤️

Hej @Behöver_hjälp, och välkommen hit till forumet!

Vad bra att du skriver om den här svåra situationen som du befinner dig i. Det kan vara ett stort steg att öppna upp och berätta om hur det har varit. Din pappa har druckit under lång tid och det har påverkat dig och dina närstående mycket under åren. Nu beskriver du hur problemet eskalerat och ni känner er villrådiga, ni försöker sätta gränser och samtidigt finns en stor oro för konsekvenserna.

Bella är inne på något jätteviktigt, det går inte att tvinga någon att sluta dricka, ibland går det att påverka, men det är inte säkert att alla ens ansträngningar kommer att ge någon varaktig förändring. Beroendet gör att det för många är svårt att komma till förändring, men nyckeln ligger hos personen själv, inte hos de anhöriga. Det finns mycket hjälp att få för din pappa om och när han bestämmer sig att han vill ta emot det.

Det är ledsamt att höra hur din pappa betedde sig på ett sätt som blev jobbigt för dig när du var mindre. Som barn/tonåring hade du inte lika stor möjlighet att sätta gränser för vad som var okej för dig, dina föräldrar hade ett ansvar för dig och dina och ditt syskons behov blev inte helt tillgodosedda, om jag förstår dig rätt. Det kan väcka massor med känslor, ilska, sorg. Det kan även påverka dig i dina relationer idag. Fint att du börjar skriva om det här, och hoppas du får fint stöd för det.

Du är nu i en situation som vuxen då du kan göra andra val. Du kan välja att ta avstånd som Bella föreslår, och som många anhöriga här på forumet till slut kommit fram till och gjort. Du kan också försöka sätta tydliga gränser för vad du inte vill och kan acceptera. Många kan uppleva att det är svårt att börja göra annorlunda, och ibland kan det vara bra att ta små steg. Vad känner du skulle var möjligt för dig? Vilken gräns skulle kunna vara rimligt?

Tveka inte att ringa till oss också på 020-84 44 48, om du vill berätta och få stöd i alla tankar och känslor du brottas med just nu. Och fortsätt gärna skriva!

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Min tanke är bara en enda:

Ta avstånd helt. Ingen kontakt. Det är hög tid.

Du kan inget göra. Alls.

Förutom att må dåligt själv.
Kram

Försöker man fråga honom om "vad skulle du göra om vi lämnade dig nu då om du vägrar skaffa hjälp för det här? Så kan han svara med saker som "ja då skulle jag väl sitta här o dö" eller liknande. Han vet att vi (jag och min mamma mest) lätt får dåligt samvete och detta känns som utpressning för att vi inte ska lämna honom.

Han tycker också att våra oro och ilska över alkoholen är överdrivna och att det bara är vi som tycker det här är ett problem

Både jag och mitt syskon tar antidepressiva och jag mår egentligen för psykiskt dåligt av att vara hemma igen men gör det för att jag har sommarjobb här och mormor och mamma är i desperat behov av sällskap och hjälp.

Har som sagt bråkat om alkoholen många gånger med pappa och jag har både ilska och förståelse fungerar inte. Han blir otroligt defensiv och kan snäsa och höja rösten direkt, jag har försökt att hålla tillbaka min egen ilska och försökt prata lugnt med honom och försöka vara så icke-fördömmande som möjligt, kontra med "varför höjer du rösten åt mig nu bara för att jag ställer en fråga? Jag låter inte otrevlig mot dig så varför låter du otrevlig mot mig?" Etc

Vi köpte till och med en alkoholmätare för 2 år sen som jag hotat med att han måste använda men när mamma har försökt få honom att blåsa nån gång har han tvärvvägrat och blivit arg. Vilket bara bevisar att han inte vill blåsa för att han inte är nykter.

Vet inte hur jag ska handskas med situationen för ilska funkar inte, hot om att vi lämnar honom funkar inte, förståelse funkar inte, att försöka ha en lugn konversation funkar inte. Har fått höra att skam inte är en bra metod att använda på någon med alkoholproblem för att det bara gör saken värre om det är så att han innerst inne skäms över sitt beteende.

Har också splittrade känslor och massa ångest över att ta beslut om jag borde berätta om den nyaste händelsen med flaskan till mamma och mitt syskon nu när båda mår så dåligt och mamma är där för att hjälpa till och de har redan så mycket de mår mentalt dåligt över. Vill inte lägga till på den stressen men jag vet inte vem annars jag kan prata med det här om.

Glömde säga att både mormor, mitt syskons partner, och mina få vänner vet om pappas alkoholproblem. Och jag pratar ofta om det med mina kompisar.

Min pappa(70) har problem med alkoholen. Det har hänt ofta att han tagit några glas för mycket vid fester eller helgkvällar när jag var yngre, kommer ihåg att jag var ofta arg på honom i mina tonår för det och både jag och mitt syskon dricker inte alkohol, till största del, beroende på detta. Det har väl hänt att mamma tar ett glas för mycket ibland också men det är långt ifrån lika många gånger som pappa. Både jag och mitt syskon är i vuxen ålder och har flyttat hemifrån, men för 4 år sedan var pappa tvungen att genomgå en bypass-operation och det är efter detta som problemen har blivit värre.

På flera sätt blev han personlighetsförändrad efter operationen och han har alltid haft ångest (även om han vägrar erkänna det), som jag och mitt syskon har fått ärva från honom, som har blivit 100ggr värre efter operationen+depression. Han fick komplikationer efter op som gjorde att han inte kunde återhämta sig efteråt och han har inte kunnat få tillbaka styrka i kroppen, mest benen, han skulle behöva gå med rollator för att han går så dåligt men vägrar, han har ont i kroppen med svaga ben, ingen muskulatur kvar och det blir inte bättre, han går o tränar på en rehabklinik och går på promenader men bristen på framsteg gör honom ännu mer deprimerad.

Varken jag eller mitt syskon bor i samma stad som våra föräldrar men vi är ofta hemma, jag mer än mitt syskon, under lov/högtider/födelsedagar etc och för att hjälpa hemma, morfar dog i höstas med svår demens och mamma har fått kämpa med att försöka hjälpa mormor att ta hand om honom i flera år. Han var nog "frisk" och hade ett nog stort stöd från mormor (enligt kommunen) för att han skulle få hamna på ett boende, och han skulle ändå vägrat om man försökte.

Mamma som också har det dåligt på sitt jobb med en dålig chef har fått dra det största strået till stacken för att hjälpa sina föräldrar och mått dåligt över både deras situation och min pappas, samt mitt syskon som just fått barn.

Är säker på att ångesten och depressionen jag och mitt syskon har fått ärva är från pappas sida men han vägrar helt och hållet att erkänna att han är deprimerad/mår dåligt/har ångest. Han vägrar prata med en psykolog eller läkare om sina psykologiska problem och när det kommer till sin kroppsliga hälsa så påstår han att ingen läkare förstår honom och att han är nog narcissistisk att han tycker att han kan mer än dom.

Jsg och mitt syskon har försökt få mamma att gå till en psykolog också men det är inte det lättaste att få tag på i deras stad och ett stort täcke av skam gör att hon har svårt att öppna upp sig om alla problem med andra utanför mig och mitt syskon. Hon har få vänner och dom hon har pratar hon i telefon med allt för sällan och hon skulle ändå aldrig öppna upp sig om nått sånt här till dom. Hon har hotat om skilsmässa och att lämna pappa och åka till hennes mamma och sova där men jag vet att hon skulle aldrig verkligen lämna honom för att hon är för snäll och skuldkänslorna om nått hände honom skulle äta upp henne.

Pappa har dessutom diabetes sen ca 25år tillbaka och han har alltid haft problem med diabetesen efter det att han intr kan få ett stabilt sockervärde, alltså sockret kan bete sig hur som helst fastän han äter korrekt och tar insulin, här är ännu en grej som han påstår att inga läkare, varken diabetesspecialister eller vanliga läkare, kan hjälpa honom med, och att han mår fysiskt dåligt av sin diabetes är ännu en "trigger" som vi tror gör att han dricker för att mår dåligt över. Faktumet att han borde vara extra försiktig med alkoholen pga sin diabetes är ännu en grej han vägrar erkänna. Dessutom är detta ytterligare en grej som gör att mamma aldrig skulle lämna honom för att det har hänt att han fått så lågt socker att han inte kan hjälpa sig själv.
Jag själv fick en gång för nån månad sen ringa efter ambulans när jag var här och hälsade på under påsken och varit ute nån timme och kommer hem till pappa som sitter på soffan och är onårbar för att sockret var så lågt.

Vi har bråkat om alkohol många gånger hemma under uppväxten men det har blivit 100ggr vanligare senaste åren. Att han inte kan nöja sig med ett glas vin till middagen eller ett till middan o sen ett efteråt som han kan smutta på(som mamma gör), att han inte fattar sina begränsningar och tror att han kan dricka samma volymer som han gjorde när han var yngre. Påträffade honom 2 gånger med att stå vid kylskåpet och dricka direkt ur vinflaskan när han trodde vi inte hörde.

Kom på honom en gång när vi var och handlade inför en helg och han skulle gå till systembolaget o "köpa vin till middagen" men när ja varit o lämnat kundvagnen och gick dit för att se vad han köpte så va han vid kassan hade plockat på sig en vodkaflaska i pet-format, alltså plast. Vilket vi hade ett stort bråk om senare och han sa då åt mig att inte säga nått till mamma för att det skulle "förstöra helgen". Har efter det hittat gömd vodkaflaska i förrådet, mamma också, har också hittat flera i plastsorteringen i sophuset som vi vet måste vara från honom.

När jag inte varit i hemstaden för nån vecka sen så hade mina föräldrar ett till stort bråk som jag fick höra om över telefon, då hon hittade sprit gömd i pappas garderob. Då packade hon en väska och åkte till mormor och sov där någon natt men sen åkte hon tillbaka hem och pratade med pappa, vet inte exakt hur det gick till men hon påstod att det var "löst" när jag pratade med henne.

Min familj har alltid varit experter på att vi har stora bråk om alkoholen, jag, mitt syskon och mamma mot pappa, vilket oftast sker på kvällen, och sen är vi arga och kyliga mot pappa dagarna efter men att det alltid rinner ut i sanden och att allt går tillbaka till det normala efter några dar.

Mitt syskon har nyligen fått ett barn och de har varit tydliga med till pappa att han inte kommer få träffa sitt barnbarn om han inte är nykter, mitt syskon kommer ha noll tolerans när det gäller alkohol och barnet. Men graviditeten har varit svår och komplikationer vid födseln är ytterligare "triggers" som ja vet pappa skulle må dåligt över och kunna använda spriten som bedövning för ångesten.

Mamma har nu åkt ner för att hjälpa mitt syskon och dess sambo med spädbarnet för att komplikationer under förlossningen ledde till akut kejsarsnitt vilket ledde till förlossningsdepression efter barnets födsel. Pappa har en inplanerad resa till mitt syskon om bara några dagar och nu när jag kliver upp mitt i natten för att gå på toa så tycker jag det luktar sprit i vardagsrummet så jag letar och så hittar jag en liten flaska brännvin-50ml, 32% gömd bakom glasen i vitrinskåpet i vardagsrummet. Pappa är flygrädd och hatar att resa men jag vet att han skulle göra det för att få träffa sitt barnbarn, men jag känner att han garanterat skulle dricka någon sorts alkohol för att dämpa flygrädslan och ångesten som kommer med det. På flygplatsen i baren till exempel, där jag som inte ska resa med honom kan hålla koll på honom.

Har redan ångest för att jag är själv med pappa i hemstaden och är här för att jobba och har hotat om att åka till mormor eller en kompis om jag misstänker att han druckit. Men liksom mamma är jag rädd att nått ska hända honom om jag lämnar honom nu. Det är mitt i natten och jag ska på jobbet snart och vet inte vad jag ska ta mig till, jag spolade ner spriten i avloppet men hur ska jag göra nu? Vet inte om jag ska konfrontera pappa om flaskan och vet inte om jag har den mentala kapaciteten till det heller. Han kommer ju ändå märka att flaskan är borta när han letar efter den, ska ja bara ställa den på middagsbordet och invänta följderna? Ska ja packa en övernattningsväska, Ta familjebilen och åka bort till mormor/kompis?

Vad ska vi ta oss till?

Den där urkvinnan känner jag väl @Ullabulla. Tack för att du påminde mig om att inte fortsätta lägga på mer på min börda.

Det intressanta är att jag minns att jag hade kommit en väldigt bra bit på vägen gällande det när jag träffade min man.

Jag tog också tid på mig för att se och känna efter om det här var en person jag kunde dela livet med, hjälpas åt, växeldra. Vilket det var fram till att han insjuknade i alkoholism. Det känns som att jag följde med i fallet och tappade bort mig själv och de insikter och val jag tidigare gjort.

Förhoppningsvis går det lite snabbare att få fast mark under fötterna och stå stadigt i mig själv denna gång.

Jag minns en fin text i alanon litteraturen.
Den handlade om en urkvinna som bar verkligen hela världen på sina axlar.
För att annars skulle allt helt enkelt rasa ihop.
Till sist lyckades hon.
Bar hela världen på sina axlar.
Tror ni jon var nöjd,nej inte alls.
Hon letade efter ännu mer att tynga ned sig med.
Tänkvärt.
För mig som också är stark och självständig så är det en varningsklocka när jag gör så.
Likt en hundvalp som kör slut på sig och då lägger in en ännu högre växel för att inte somna.
Kanske våga titta på just allt det.
Vad försöker man uppnå?
Jesusstatus,eller höja sitt egenvärde?
Eller,eller.
Dvs titta på orsaken till varför man inte kan stoppa sig själv.

Tja, byter man ut "måste dricka x varje dag" mot "måste kolla på porr varje dag" hade ingen tvekat om att det var ett beroende. Bara för att det är alkoholfritt innebär ju inte att han inte kan vara beroende av det. Det riktiga testet är väl att byta ut "x" mot något helt annat som inte kan skapa beroende eller åkalla minnen av alkohol, typ ett glas kranvatten eller ett päron.
Mitt ex rökte sjuka mängder cigg för att "glömma" att han ville supa, han gillade också fjällvandring för att i fjällen finns ju inget att dricka. Men båda dessa beteenden var i klartext att han körde "vita knogar" och bara försökte distrahera sig tills han fick supa igen. Och det fick han ju alltid, så då klarade han det. Pseudotest, med andra ord.

@Niha58 Djävulsdansen skulle det såklart stå

@Niha58 Hej 👋🏼 Ett tips också om att planera sitt återfall. "Bara en mellanöl" också i "en beroendepodd". Den ger ett bra perspektiv. Jag som fd medberoende hade behövt det här då. Om du inte sett "Djävilsdansen" i SVT så är den också bra.

@Niha58
Så kan det säkert vara men du… ska du fokusera på detaljer i hans missbruk? Ger det något?
I all välmening

Vad är era erfarenheter av att beroendet övergår till alkoholfria alternativ. Jag lyssnade på En Beroendepod igår där frågan var just om man kunde rekommendera att man använde alkoholfria alternativ under en tillfriskningperiod. De rekommenderade det inte eftersom det triggar igång hjärnan att minnas alkohol. Jag har stöttat min sambo att dricka alkoholfria alternativ men märker nu att han MÅSTE ha det varje dag helst kl 10.00 på vardagsfm. När jag påpekar att jag tycker han dricker för mycket och för ofta av dessa drycker blir han förbannad och menar att jag kräver för mycket och att det inte är farligt alls. Han köper inte mina argument. Jag tycker att han inte alls är fri från sitt beroende eftersom han bara flyttat över till andra produkter..beroende hjärnan styr honom lika mycket fortfarande.