Senaste kommentarerna i forumet

vill inte hamna i den här sitsen igen. Men förstår inte vad jag ska göra. Barnen skulle vara med sin pappa i helgen. Då de varit hos mig i veckan. Då väljer han att resa bort och hans föräldrar är barnvakt. Inte första gången. Min dotter blir ledsen för hon vill såklart vara hos mig. Hon vet att jag är hemma. Hur ska hon kunna förstå. Hur jag mår. Varför jag behöver vilan. Det gör hon inte. Eftersom det inte syns utanpå. Jag har försökt förklara men han vägrar lyssna. Han förstår inte alls att hans val blir jag som överger. Jag står inte ut med det här igen. Det har hänt för många gånger. Det gnager sönder mig inuti. Jag behöver vilan för min hälsa och för att kunna finnas för barnen. Men det här skickar mig rakt ner igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Försökt förklara på alla sätt men jag vet att han inte lyssnar. Han glömmer. Jaha, det har jag aldrig hört. Han håller själv inte reda på hur ofta detta sker. Eftersom för honom är det inte ett problem. Och en bra lösning. Men det är inte det för mig. Och det är inte det för våra barn. Behövde få det ur mig. Håller på att gå upp i atomer av ångest här. Jag håller ihop för allt vad jag har när barnen är här. Jag kommer orka mer. Men hur.

Tack bilifri. Vi är ju i början av processen. Bott isär ca 2 månader. Har ställt ett ultimatum, men mannen väljer alkoholen. Vi har inte sålt vårt gemensamma hus. Vi har inga barn ihop. Så fortfarande måste vi ha kontakt och det är jobbigt. Men jag hoppas att allt känns bättre när jag har mitt egna boende. Men vissa dagar känns det så tungt. Och ensamt.

Jävla skit liv, jävla alkohol, jävla allt

Vi har tomma ölburkar på hela gården känns det som. Säckvis i källaren, i och under uthus, i stallet etc. Någon gång ibland, inte alls ofta, hittar jag en tom whiskeyflaska i en gammal väska, i ett byxben, ett skåp som aldrig används. Har även kollat nivån i redan öppnade vinflaskor och när jag kommer hem efter min promenad så har nivån sjunkit. Min man påstår sig vara oskyldig men jag vet att han ljuger. Han brukar inte vara full så ofta men jag tycker ofta han ser mer onykter ut än vad han borde efter två öl. Han har betett sig som ett elakt svin otaliga gånget när han varit full vilket gör att jag hatar när han dricker. Undrar om han bara är konflikträdd när han gömmer flaskor och burkar eller om han har alkoholproblem? Det är fruktansvärt tärande att inte kunna lita på den man lever med:(

Min pappa har alltid haft det jobbigt med spriten, alltid lite lullig sådär när vi har varit någonstans. Har druckit hela veckan som varit och antagligen slutat tvärt i torsdags, igår fredag va vi på studentfest, tyckte pappa kändes nykter. Men när vi satte oss i bilen och skulle åka till festlokalen va han så skakis så att att han inte kunna knäppa bältet. Vi kom in på festen och det bjöds på välkomstdrink i plastglas. Han skakade något enormt och ficka all dricka i ansiktet. Folket som va där tittade såklart och undrade vad det va med honom. Jag skämdes.. Undrar om han skämdes?
När vi åt var det katastrof, träffade knappt munnen med gaffeln.
Vad beror dessa skakningar på? abstinens?
Jag är så ledsen över detta och jag skäms. Mina barn är oroliga och undrar vad det är med morfar..
Vad säger man? De undrar om morfar kommer dö nu..
Mamma som bor ihop med honom vet inte vad hon ska göra, om och när vi påtalar problemet så säger han att han ska ta livet av sig.

Bra jobbat Azalea, du hjälper honom också genom att gå. Och Peter, så kloka ord, tänk på dig själv och framför allt dina barn. Jag genomled 28 år, varav dom 15 sista var inte roliga, och det värsta var att jag lät min underbara dotter växa upp i en dysfunktionell familj. Hon har lidit mest, mått dåligt i många år. Hon har ingen kontakt med sin pappa idag, som fortfarande dricker. Hon hade mått mycket bättre i ett hem utan bråk, idag säger hon att hon upplevde det som att jag valde pappan istället för henne, och det gör så ont. Så gå bara gå för dina barns skull, och titta inte bakåt, det är ingen synd om honom. Önskar dig lycka till och du har redan tagit ett stort första steg.Kram

Skrållan, det kommer att ta tid att göra sig fri från sitt medberoende, jag vet det är inte riktigt helt över för mig efter 10 år, men det blir lättare varje dag som går. Det gör ont att se någon man en gång älskat gå ner sig och älska sin flaska mer än vad han nånsin har älskat någon eller något annat. Jag gjorde misstaget att ha honom kvar i mitt liv alldeles för länge. Även efter att jag flyttat ut så var han där, ringde och anklagade mig för att ha förstört hans liv. Och jag tyckte synd om honom, hjälpte och försökte stötta. Till ingen nytta, mitt eget liv stannade upp. Till slut fick jag ett ultimatum från min kloka dotter, klipp helt med honom annars försvinner hon ut ur mitt liv. Då blev det enkelt, varför skulle jag ha en alkoholist som hade förstört mitt äktenskap och 30 år av mitt liv och vår dotters liv, det är ingen synd om honom, alkoholism må vara en sjukdom men man har faktiskt ett val. Jag gjorde mitt val och nu mår jag mycket bättre. Börja ditt eget liv med att klippa helt, har ni barn så var lyhörd, barn känner ofta skuld för saker som vuxna gör. En alkoholist är aldrig en bra pappa, dom väljer alltid flaskan före barnen, suget är helt enkelt för starkt.
Jag önskar dig lycka till med ditt nya liv, och du kommer att klara det hur bra som helst.

Det värmer så gott att beta att ni finns och att man inte är ensam.
Såklart blev det en tur till bolaget och ikväll var vi med i en tävling. Gissa vem som var fullast? Fy vad man skäms hela tiden på grund av det dåliga uppförandet.
Jag försöker hålla fast vid att lämna och planerar och organiserar i smyg typ. Tvekade i eftermiddags men nu efter kvällen känns det så rätt. Kram till dig??

I kväll känner jag saknad. Saknad efter någon som inte finns längre. Min man går sin egen väg. Jag går min. Vet att alkoholen drar i honom och att den kommer vinna, men ibland kan jag inte förstå att han kan lämna hela vårt liv, för att få dricka. Hur är det möjligt? Allt vi har, hus och hem, livet ihop, släkt, vänner. Han offrar allt. Han säger, jag vill ta en pizza och kunna ta några öl.
Saknar vårt liv vi hade för länge sedan. Då vi var glada och hade en otrolig kärlek till varandra. Då vi skrattade ihop. Då han var mitt liv. Då han var min.
Men jag saknar inte alla kvällar han var full. När han var dum och kallade mig dumma saker. När han raglade omkring i huset, och ramlade. När han flirtade med andra på telefonen. När han gömde sin telefon, så att jag inte skulle se. När han blev sur. När han ville att jag skulle ändra mig. Bli någon som han tyckte.
Jag var egentligen lika ensam då, som jag känner mig nu. Men då hade jag en man som var full vid min sida. Neej jag vill inte ha det igen. Jag vill inte känna mig ensam i mitt äktenskap, fast vi är två. Den sista tiden retade han sig på allt jag gjorde och allt jag sa. Jag vet ju att jag mår bättre nu. Känner mig starkare nu.
Jag hoppas att allt kommer kännas så mycket bättre när jag får min egen lägenhet och allt är delar, huset sålt. Då börjar mitt liv.

Jag sitter här med tårar i ögonen igen. Min sambo dricker ännu en helg och vi har precis bråkat om att han borde ta det lugnt. Han har varit ute på krogen flera helger i rad nu och vi har pratat om att han måste lugna sig, men icke. Snart blir vi föräldrar och ni kan gissa att jag har panik för hur föräldralivet kommer bli om det fortsätter så här. Vad ska jag göra?

Du skriver här, bra steg om du känner ångest och ledsamhet. Att vända sig utåt sätta ord på tankar och känslor man har kan göra att man får det lite lättare för en stund. En möjlighet att reflektera och kanske få stöd av andra i sin situation.
Berätta gärna lite mer så är det lättare för alla här att kunna ge dig stöd. Om du vill såklart!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skulle du kunna skriva ett brev till honom?
Det är ju ett sätt att fundera igenom det ordentligt även för dig och då slipper du ju dessutom bli avbruten av honom.
Sen kanske du inte ska ha för stora förväntningar på att han tar till sig det du skriver, min erfarenhet är att jag inte lyckats nå fram hur jag än försökt, eftersom han inte vill höra/läsa det jag har att säga.

Jo Mulletant jag skrev här för några år sedan och vi separerade för 1,5 år sedan.
Sen gick jag tillbaka och lyssnade på lögnerna om att supandet var slut. Eller så här, min man har aldrig sett på sitt drickande på ett problematiskt sätt. Han lever efter att det är en glidande skala där han håller sig inom vad som är ok.
Jag har kommit så långt att jag ser på detta med en sorg över att jag inte kan göra något åt saken. Det som ska vara ett ” VI” är inte det, utan jag lever ganska ensamt i vårt äktenskap. Min man kör med gammal strategi nämligen att inte låtsas om att vi haft ett bråk kring det som är huvudsaken. Han super i smyg, detta pågår tills jag reagerar och då blir det bråk som sen rinner ut i sanden. Han säger jättetaskigt saker och när han håller sig nykter är han rastlös och hittar på konflikter. Det är sen aldrig läge att prata om det på ett lugnt och sakligt vis, eftersom han då är rädd för sanningen.
Jag skulle vilja ha tips på hur jag kan få fram det jag tycker och att jag då får honom att höra vad jag har att säga. Nu är det verkligen flodhästen i vardagsrummet.

Jag stannar vid din avslutande fråga - Vafan är mitt problem liksom... Visst skrev du här för rätt länge sen? Var du inte på väg bort då? Om det är så, om jag minns rätt så råder jag dig att gå på Alanon. Du är helt på rätt om du menar så som jag förstår din fråga - problemet är ditt och det är du som äger rätten att lösa det. Och du som kan lösa det. Kram och lycka till! /mt

att lämna sina barn en helg för att få möjlighet att supa ner sig ordentligt.

Den ger mig ont i magen. Mår illa. Mina inävlor vrider sig i ångest. Benso idag. Anything för att hålla mitt huvud över vattenytan. Och sen värst av allt. Medhållet. Fy fan. No more sympati och empati.

Spinoza ja visst finns där ett äventyr. Och jag njuter, ibland när jag kan se dem, av alla möjligheter. Det är svårt att programmera om sitt sinne dock. Min kropp är så fysiskt tydlig.

Men en fin helg till oss. Med fokus på oss.

Samtal i veckan. Veckouppgift. Hålla fokus på min egen hälsa och mina behov även när jag är med mina barn. De ger mig kraft att orka. Men jag förhandlar också bort det jag behöver för mig. Ger mig själv ursäkter för att låta bli att ta hand om mig. Det går så lätt. Att strunta i det. För jag har ju legitima skäl då. Barnen först. Men. Ja dem först och JAG.

Nej det är en ond och tung karrusell man åker runt i.
Det är ändå starkt att säga nej, trotts dem omständigheter du lever under.
Jag vet att jag tjatar, men återigen försök att vara stark och analysera det du bara skrivit i detta brev. Det ger mig ett sting i hjärtat och jag känner dig inte ens, förutom det vi förmedlar brevledes här.
Ingen människa förtjänar att utsättas för det du och dina barn utsätts för nu. Det är en mänsklig rättighet att få vara trygg.
Det finns om du är intresserad medberoende grupper att kontakta, och dom brukar kunna ge ovärderlig hjälp i det mesta.
Bara i min lilla by där jag bor, har aa en medberoende grupp.
Det finns förhoppningsvis något liknande på din ort.
Värt att tänka tanken iaf.
Mv. Peter

Fy vilket elände du har Azalea. Vilken kamp du för. Hoppas det får ett slut snart och att du orkar lämna. Kan du åka bort, och vara hos någon släkting eller så? Känns som du skulle behöva vara ifrån honom ett tag. Tycker så synd om dig. En stor styrkekram till dig?

Han dricker varje dag, 70 cl per dag 14 dagar i sträck. Igår varnade han mig för att komma hem men jag var ju tvungen. Han var arg och aggressiv över sllt. Typ att det inte finns nån mat, jag köpte äcklig juice, var en djävla idiotdjävel, har hänt nycklar som tillhör en släkting hus( med sprit i) Till slut lyckades jag sticka med bilen och satt i den i 2 timmar innan jag kunde åka tillbaks o lägga mig hos grannen. Är så himla trött.
Idag åkte jag hem o stekte mat sen började tjatet att jag skulle hämta en whiskey hos släktingen. Sen imorgon skulle han inte dricka mer.
Jag körde men hämtar ongen sprit utan när han ringer stup i ett försöker jag övertala. Men det hotas om att ta taxi 5 mil om jag inte fixar sprit.
Åhhhhh jag vill inte hämta nån sprit för det tar ju aldrig slut detta elände

Hej Blåklockan!!
visst är det märkligt att de kan få en att känna att man är den jobbiga, och tråkiga, trots att det är de som gör situationer jobbiga och tråkiga..
min sambo säger också nedsättande saker till mig när han är full, han går gärna in i politiska diskutioner, en gång sa han till mig mig att om jag inte röstar på sverige demokraterna så är det som att jag tycker det är ok att våra flickor blir våldtagna.... så jävla sjukt elakt sagt....

Jag är så ledsen och känner mig då ensam.
Han, min man, går omkring och vägrar förstå att vi har ett djupt och outtalat problem med vår relation. Det är alkoholen som är problemet. Hans problem faktiskt. Jag står inte ut med att han alltid väljer att kunna dricka. Jag blir liksom en jobbig jävel, en glädjedödare eftersom vi så många gånger kommit till situationen att han druckit för mycket under lång tid. Så har det alltid varit i slutet av alla ledigheter. Där och då är han helt enig med mig. Men han vill inte sluta dricka. Jag känner bara nu att han inte är en snäll person. Inte mot mig. Jag blir ledsen av att kallas nedsättande saker. Till och med så att jag bara vill ligga i sängen och gråta. Han går däremot och försöker låsas don om allt bu ska vara som vanligt. Det har ju gått flera dagar och han har ju varit då duktig nu. Va fan ör mitt problem liksom?!

Välkommen!

MM

Skönt att jag hittat hit. Att få läsa och dela med er andra❤️

Skönt att jag hittat hit. Att få läsa och dela med er andra❤️

Är det sällan det går att få en problemdrickare/alkoholist att inse eller våga möta sitt problem genom samtal med sin partner. Du har ju försökt också. Det är väl därför de flesta råd här brukar vara att se om sig själv och eventuella barn, och inte fokusera på eller städa runt sin partner och dennes missbruk. Missbrukaren måste komma till en egen insikt och vilja ta sig ur det med egen drivkraft och givetvis hjälp i den mån det behövs och fungerar.

Hej Zindi.
Hur gick det med anhöriggrupp som du skrev om i december? Har du varit i kontakt med vårdcentralen om de kan hjälpa dig med samtal? Jag anser att om du inte får hjälp av kommunen borde det vara tjänstefel från dem och borde anmälas högre upp.
Men framför allt måste du ta hand om dig och se till att du mår bra. Hoppas du får den hjälp som du behöver för att må bra.