Senaste kommentarerna i forumet

Låter det orättvist mot dig. Alla har lämnat honom (säkert delvis för att han inte tar tag i sina problem) men du förväntas stanna kvar och ta vad som helst? Du har gett honom lösningen till problemet, ett sätt att slippa vara ensam. Om han vill ta det är hans val. Det är klart att det är enklast om han får fortsätta bete sig som han vill och du bara accepterar det. Självklart är det det för honom. Han får både äta kakan och har den kvar. Var försiktig med att flytta dina gränser och börja om din resa. En hel del pekar på att du bara har det här livet, oavsett så är det så ett bra tag framöver, så gör vad du anser är nödvändigt för att du ska slippa bli nedtryckt och illa behandlad under den tiden. Kanske till slut kräla i stoftet för lite positiv uppmärksamhet. Du förtjänar bättre. Det gör alla. Och de som inte förstår det förtjänar ingen plats i våra liv.

Peter1970. Det gör ont ett tag. Och det är okej. För när man öppnar sina ögon och blickar inåt. Så upptäcker man saker. Jag har riktigt ont just nu. I striden för att orka blicka inåt mot mig. För mig gäller det att inte fastna i självförakt. Men våga erkänna vem man varit och vad man gjort är liksom vägen framåt för att bli den man vill vara. Så tänker jag. Och det är obekvämt, snårigt osv. Jag tänker främst såhär. Varför tillät jag mig själv att utsättas för sådant. Jag drog mig inåt. Vårdade mina sår. Det finns något jag får ut av det beteendet också. Det är en offerkofta, det med. Den är lika bekväm för mig som för honom. För valet fanns. Att säga ifrån. Att vara ännu tydligare. Jag får förlåta mig själv för att jag inte såg det då. Jag får förlåta mig själv för dem hårda ord som jag sa.

Men inte mer av liknande. Fast jag får kämpa som bara den.

Vad vill jag ha sagt. Kanske det att våga låta det göra ont. Insikter. Som du säger viktigast är förståelse. Men viktigast för dina nära. Som du kanske sårat. Det är att dem arbetar på sitt eget isberg. Och det är du inte ansvarig för. Hoppas du förstår hur jag menar. Du har ditt ansvar. Dem sitt. Det är alltid två.

Om jag hade känt något likande förståelse från den personen som jag älskade. Som sårade mig. Hade jag inte haft lika ont. Men jag får bara försvar. Och jag förstår nu mer och mer varför. Och att allt har sin tid. Och att jag kan gå vidare på min resa på egen hand.

Jag tänker att du ger dem något finare än förlåtelse när du arbetar med dig själv. Du ger dem någon som förändras.

Något viktigt jag formulerar för mig själv här. För jag har fått ändra i texten flera gånger.

Här är det likadant också.
Han blev av med sitt jobb förra sommaren och drack under flera månader sen. Höll uppe lite och sen igång igen. Nu fick han sommarjobb men var där 3 dagar och sen supa i 3 veckor, jobba 2 dagar och nu är han hemma igen.
Så fruktansvärt jobbigt att se det och ta ansvaret hemma att allt blir gjort och fram för allt att det kommer i pengar på kontot. Jag har tröttnat på riktig och ska titta på lägenhet imorgon. Det får vara nog nu eftersom det aldrig blir npgon bättring.
Hoppas du också hittar kraften att lämna gör det är inget riktigt liv vi har när vi bara går och väntar på de enstaka bra dagarna.
Kram

Exhale går inte att beskriva det bättre än du gör nu.
Nu var jag inte direkt verbalt elak, men sårade ändå genom tystnad och andta ombeskrivningar.
Jag kom undan länge med detta. Men i dag som nykter kommer jag inte undan och slåss med dessa demoner.
Jag har ej sökt förlåtelse av dem jag utsatt för detta elände.. Jag har sökt förståelse vilket är mer värt för mig.
Vad hjälper det dem att förlåta mig, för mina handlingar sitter fortfarande kvar i deras tankar.
Mv. Peter

Idag är det min sista hela dag på landstället. Det är en solig men ganska kall dag och jag sitter inne och äter frukost. Det känns ganska overkligt att jag ska lämna det här stället som jag har älskat så mycket. Men jag har mått väldigt dåligt här stundtals och jag kommer inte att sakna de där hemska nätterna när jag vaknade av hög musik och en aspackad man som raglade runt. Det värsta var nog att han ville pussas och kramas. När jag ryggade tillbaka för att han stank sprit och kändes så obehaglig så började han håna mig för att det var så synd om mig som var så älskad. Med tiden så tvingade jag mig att stå ut med hans pussar för att jag inte orkade med hans hån som sen ofta följdes av tårar för att han tyckte att vi hade ett så kärlekslöst förhållande. Det är smärtsamt att inse vad jag lät mig själv utsättas för, för att det inte skulle bli drama och väldigt skönt att jag aldrig mer behöver vara med om det igen.

I morgon åker jag härifrån och kommer inte att komma tillbaka igen, inte helt lätt att ta in.

Gått och väntat på det där tillfället att han skulle söka upp mig efter dessa fem veckors fylla....
Igår knackade det på dörren. Och där stod han. Han sa att han inte ville missta mig, jag svarade att det har jag hört 1000 tals gånger och att jag hade ställt ett ultimatum på honom för två veckor sedan. Jag frågade honom vad vi hade kommit överens om. Lite luddigt...

Jag berättade vad jag hade ställt för krav.
Vi gick hem till honom och pratade...
Han kände att alla hade vänt honom ryggen till och med jag gjorde det genom att blockera hans nummer.

Jag förklarade varför jag hade gjort det...
För att jag skulle få sova...
Jag förklarade oros molnen i magen som dyker upp, när jag ser hans nummer klockan 02.00 på natten. Nu kommer elakheterna och spydigheterna.

Men jag kan ta blockeringen om du slutar att kalla mig för saker.
Hans bägge bröder har brutit kontakten, liksom du svarade han. Jag sa att jag har inte brutit kontakten, men jag måste också få må bra....
Jag sa att i höst så vill jag gå en medberoende grupp och träffa andra anhöriga utan att han bråkar om det. För vi måste bägge gå i terapi, för att klara av det här. För vi kan inte lösa det här själva.
Jag hoppas att polletten har börjat falla ner.
Han berättade att hans föräldrar inte brydde sig om, om han kom hem full vid 12 års ålder. Vid 18 år så räknades han som alkolist.
Det är hemskt att höra om hans barndom men samtidigt så är det här kanske den öppning som jag har väntat på.
Idag har jag inte hört ett ljud ifrån honom, men det är skönt. För nu efter jobbet så har jag många tankar som jag måste sortera och bearbeta, men jag ser ljuset i tunneln.
Jag sa även att nu har du kanske äntligen nått botten när det gäller missbruket. Så nu kan du bara försöka ta dig upp mot ytan., och det kommer att ta tid...

hela tiden. Nör jag ska skrapa under ytan. Men hittar lite här och där. Små små stycken.

Att hålla fokus på mig. Ovant. Och inte leta hos den andre. Där jag hela tiden landar till slut ändå.

Går framåt dock. Den stora frågan är ju. Varför gör jag såhär mot mig själv.

det är komplext. Särskilt när om den andre hela tiden glömmer vad han sagt. Medan den andra sitter där med orden fastetsade i sitt inre. Och sen tvivlar på om man uppfattar innebörden rätt. Eftersom den andre då kan hävda. Det var inte så jag menade. Och det är så det är för honom. Men inte för mig. Kan inte tvätta bort orden.

Att prata förbi varandra är fruktansvärt.

En dag ska ni få veta.
Och kanske kommer ni att förstå.
Vilken kamp det har varit.
Alla tankar som föregått varje beslut. All den kraft det har tagit. All rädsla jag har känt. All smärta det har gett mig att se er besvikelse. Att all er sorg också är min sorg.

Att allt alltid har varit av kärlek.
Och jag har gjort så gott jag har kunnat.
Och att mitt hjärta alltif har varit fullt av kärlek till er - även då jag har varit trött. Även då jag har tagit beslut som fått er att känna så mycket ilska mot mig i stunden. Då. Framför allt då.

Jag känner fortfarande skuld över hur jag inte lämnade tidigare. Att jag tillät oss alla att bli så sjuka. Men jag gjorde så gott jag kunde - för jag var också sjuk.

En dag ska ni få veta.
Och kanske kommer ni att förstå.

Helgen har gått väldigt bra, mannen har druckit vatten och vi har umgåtts mycket med barnen hans och mina samt mitt barnbarn. Det är ju så här jag vill leva men vet att det kan ändras snabbt. I morse innan jag åkte till jobbet sa jag att vi kunde skriva en inköpslista på basvaror då sa han direkt 2,8 % öl ville han ha. Jag sa då att jag köper inga öl åt dig. Då blev han förbannad och sa ja men då går jag på bolaget och köper då om du tycker det är bättre sa han och spände blicken i mig. sen var det slut på den diskussionen. Jag blev så less. Han kommer säkert att göra det också för han blir som en trotsig tonåring och sen kommer det gå ut över mig till helgen. Jag hade ett möte i dag jag skulle titta på en lägenhet jag tänkte avboka först för naivt nog tänkte jag att det funkade ju så bra i helgen med allt men när han blev trotsig så blev jag det också. Jag åkte dit har sökt lånelöfte nu ikväll. Jag kanske inte kommer något längre i det men jag kände mig ganska stark i dag. Hämtade boken " Släpp kontrollen- Vinn friheten av Carina Bång som många av er rekommenderat. Så nu blir det läggdags snart.

Vad det verkligen går upp och ner. Sorgen känns helt plötsligt, sedan kan det gå en stund och då har ångesten lättat. Vissa dagar vill jag bara gråta.
Känner sorgen över att det inte kommer att vara vi, nästa stund känns det spännande att bestämma själv över min tid. Det känns som berg-och dalbanan när mannen var full, nu är det berg-och dalbana i känslor istället. Ja det är väl så här det är. Tiden läker väl antar jag.

Nu har han supit sedan 10 maj, och han blir bara otrevligare och otrevligare. Han är förbannad på att jag inte kommer hem till honom och städar upp mitt skit.

Han är så full så han har glömt bort att det är hans lägenhet och hans missbruk som har gjort att det ser ut som en svinstia.
Vi skulle ha städat tillsammans i fredags, röjt burkar osv. Men han trodde att jag skulle städa åt honom. Nä nä....
Jag skulle vara ett stöd för honom, medan han ska hjälpa till och städa. Det var det som vi kom överens om på öppen vården. Jag skulle göra honom sällskap, och inte göra arbetet åt honom.
Jag såg på stavningen av smsen att stavningen är åt skogen.
Förut kunde jag städa åt honom, för att vara snäll. Men det funkade inte...
Han satt det i system. Om man kan dricka alkohol så kan man röja undan burkarna också.
Enda grejen jag gjorde igår, var att när jag fick veta att han hade gett sig ut på sjön full. Var att jag gick och kollade på kvällen att båten var tillbaka vid bryggan.
För annars så skulle jag inte kunna sova.

När ska dom på hans jobb börja reagera på hans höga frånvaro......
Förut så kunde jag ringa och prata med hans chef. Och förklara situationen.
Jag känner att det inte är min uppgift. Jag har hållt honom bakom ryggen så himla länge.
Jag känner att det är dags för mig att ta i med hård handskarna när det gäller honom.
Jag har slutat upp med och svara på hans fylle sms. Det är bara en massa dravel ändå.

Skulle bara kolla hur du mår!? ♥️ Är det under kontroll? Kram

Starkt av dig Spinoza.
Alla får stå för dey man säger helt klart...

Stor kram från mig också. Du har levt under press länge nog nu. Nu har du tagit första steget mot ditt eget liv.

Du har rätt, det hjälper inte att han dagen efter säger att han inte menar det. Han får ju stå för det han gör och säger oavsett om han är nykter eller ej. Jag tröttnade i alla fall på att grubbla över om det stämde eller inte och lämnade honom.

Tack! Vi hade en jättefin semester! Så fint att bara vara vi. Utan mina föräldrar eller någon annan. Bara jag och barnen. Mina beslut. Och nu är jag tillbaka med en känsla av att jag klarar av så mycket mer än jag tror.

När soc ringde upp mig andra gången för att säga att de inte tänkte starta en ny utredning, eftersom läget ändå var oförändrat, frågade jag om vad de tyckte om mina chanser att få enskild vårdnad. Hon ville inte uttala sig. Det var samma kvinna som gjorde utredningen sist efter att pappan fick en psykos med sonen hos sig och då han han hade amfetamin, metamfetamin, benzo, cannabis och alkohol i blodet. Hon avrådde mig då och nu ville hon inte ta ställning. Hon menade att jag ser ju till att hela tiden göra kloka bedömningar och avvägningar gällande umgänget och pappan strider ju inte för att få träffa barnen mer eller att de ska bo hos honom. Så därför behövs det inte och det skulle finnas risk för att det skulle göra saker värre för barnen och mig.

Jag blev då precis som nu så frustrerad. Jag hade behövt att ha dem i ryggen för att jag ska känna att jag kan ta mig genom processen. För jag vet att han kommer att strida mot mig. Och att det kommer bli fult.

Jag vill bara det som är bäst för barnen.

Idag ska jag börja jaga öppen vården och se om dom kan hjälpa mig.
Lämnat flera meddelanden men ingen har ringt upp. Idag blir det 3 veckor sedan jag ringde första gången och lämnade telefon nummer

Idag ska jag jaga öppen vården och se om dom har någon hjälp för anhöriga.

Tufft och strongt gjort av dig! När tiden är kommen och tålamodet slut klarar man vad som helst! Stor kram till dig, det svåraste steget är nu taget!

Det spelar ingen roll om han menar det eller ej.
Den dagen vi valde att gå över gränsen Spinosa , oavsett vilken orsak vi än hade till att bli brukare, alkolister... Så harr vi ingen rätt att använda våran alkolism som en ursäkt.
Vi är som alla andra skyldiga till det vi förmedlar till våran omgivning, på gott och ont.
Alkolism är ingen legitim orsak till att bete sig som ett arsle.
Men vi är specialister på att använda detta som en ursäkt.
Använt detta faktum oräknerliga gånger för att själv konna undan med dumheter jag gjorde, men faktum kvarstår, jag är ansvarig för det jag sagt och gjort alkolist eller inte.
Mv. Peter

Jag kommer inte behöva hålla tummarna ens, för jag vet att du kommer en dag lyckas göra det rätta.
Jag vet att du snart kommer att gå...
Jag att du kommer att hela dig och älska dig själv.
Och vet du vad Azalea... Du förtjänar att få må bra för det är din rättighet som person och individ att få göra det.
❤❤❤

Nu var jag inte verbalt elak, men slöt mig på andra sätt, och det är lika illa hur som helst.
Jag lägger inte upp något försvar här, utan försöker vara så saklig som det går.
När hjärnan levt på kemiska känslor väldigt länge, så blir man ganska kall och beräknande.
Jag hyste vad jag minns inga känslor för någon, inte ens mina egna barn eller föräldrar. Men fick jag sprit då älskade jag dom allihopa, trodde jag.
Det sorliga faktum är att jag älskade inte ens mig själv...
Att vara kall elak och beräknande mot andra och verkligen mena det, är hur enkelt som helst när man inte ens respekterar sig själv längre.
Jag brukar lämna ut mig själv lite ibland för att folk ska förstå djupet i ett missbruk, och gör det även nu...
När min sambo ville vara intim med mig, så tänkte jag under akten många gånger, va kan det ta slut någon gång, för nu har jag gjort mig förtjänt av tex en wiskey.
Det är sjukt, riktigt jäkla sjukt men så tänkte jag...
Så steget till att vara elak verbalt och mena det då är så väldigt enkelt.
Det är därför jag påpekar det varenda gång, DET går inte att leva med en aktiv alkolist, om man nu inte vill plåga sig själv rejält.
Mv. Peter.

I dag när jag träffade honom, kändes det bara tomt. Känns som vi inte har någon glädje kvar. Andra gånger har han uppvisat den sura sidan och då har jag varit mer övertygad att jag gjort rätt i att lämna. Så jag vet inte riktigt. Kanske det är en process hos mig, vi har ju fortfarande huset kvar som vi ska sälja. Och ingen av oss har eget boende än. Vi växelbruk i huset.

Starkt av dig att våga ta steget mot ett eget liv med dig själv som huvudperson!!!