Senaste kommentarerna i forumet

I dag tittade jag på en lägenhet. Så fin. Känns spännande. Att bo själv. Men jag gläds inte fullt ut. Känner även en sorg. Om jag tar lägenheten så har jag gjort ett stort avgörande för min man och mig. Då är det definitivt. Inte vi längre. Jag har valt, men även mannen. Men det går ju inte mer. Jag går under om jag fortsätter. Jag vet ju det. Å varför kan jag inte bara få känna glädje? Så svårt allt är.

Japp det är verkligen tufft när en man blir sjuk och klen, haha. Fast riktigt roligt att du är tillbaka igen, blev riktigt orolig för dig?
Jodå, det har tagit en ände nu med spriten. Efter 5 veckor konstant drickande tog det stopp igår vid 14:00. Han var ju tvungen att gå till jobbet idag. Sjukskrivningar som han lyckats fixa tog ju slut.
Så igår var han riktigt otrevlig och jag var den sämsta möjliga organism på jorden. Fruktansvärt arg!
Jag kunde ju inte hålla tyst heller utan så allt möjligt jag tyckte om hur min situation har varit under denna tiden.
Plus att jag frågade hur han tänker göra nu med för att komma bort från beroende och leva ett nyktert liv.
-Ja fan skulle jag göra det för?
-AA kommer inte att hända,aldrig i livet!
-Är inga problem!
-Ska kunna dricka vin och öl dom alla andra!
Typ dom svaren, morrrr
Sen idag då ska allt vara som vanligt precis som om inget har hänt. Och han förstår inte därför jag är sur och ägg. Jag kan ju inte låta bli att vara det.
Böir så förbannad på mig själv att nu går jag och städade upp huset och laga mat och grejar som vanligt. Åhhh, önskar jag vore tuffare och lämnade detta bakom mig. Känns ju hopplöst när ingen ånger finns hos honom.
Sov sött

Han var riktigt arg igår eftermiddag mär alkoholen var slut. Han var tvungen att gå till jobbet idag och hade ingen mer sprit.
Jag kunde inte heller hålla tyst som jag oftast gör. Var så himla arg på honom över hur han beter sig.
Det är ju helt sjukt hur mycket elakheter som kan komma ut ur munnen när den andan faller in. Jag kallar aldrig honom vid några fula saker, vill inte bli likadan även om jag är arg.
Jag hade ringt upp hans syster som ville bara med i telefonen ufall något skulle hända. Hon var chockad över hur han gapade och skrek o pratade illa om mig.
Jag frågade om hur han ska göra framåt, vad är din plan? AA, Länkarna, socialtjänsten eller sjukvården. -Vad fan ska jag det för blev svaret. Det är inga problem, kan jag fixa själv. SUCK!!
Han lugnade ner sig på kvällen och jobbade idag trots ständig fylla och däckade i 5 veckor i sträck.
Men efter jobbet och nu då ska allt vara som vanligt. Precis som om inget har hänt. Ska ta upp dem stora känsliga biten igen snart om hur han tänker dig framtiden med behandlingar.
Blir bara så trött . Han fattar inte över huvud taget varför jag är arg och sur.
Hur kan han inte förstå????
Kram till er och god natt

En sak vill jag säga och det är att du kan inte påverka hans drickande. I så fall hade han väl varit nykter eller? Dricker han mer efter att du ev. flyttar så är det hans val inget du kan ha skuldkänslor för, möjligtvis han. Att sitta fast i ett medberoende gör hela ens synsätt förvrängt. När man väl kommer ur det ser man det, men kan tänka mig det känns som du aldrig ska göra det. Ra emot all hjälp du kan få. Att släppa taget är inte lätt, men har vi något val om vi inte ska gå under själva.

Så fint du avslutar - hur går vi vidare utan att göra varandra för illa. Så här ser jag det. För det första vill man verkligen ha en förändring tar man emot all hjälp man kan få dvs man accepterar även att söka hjälp genom socialförvaltningen. Lite alkohol, tramadol eller benso ibland fungerar inte utan det krävs total nykterhet och drogfrihet så ser jag det och det verkar även du inse. I annat fall brukar man till slut återgå till sin primärdrog, vilket verkar vara heroin. Missbrukare ljuger och det går snabbt att rasera ett förtroende och tar väldigt lång tid att bygga upp det igen. Du skriver att han har inget och du har det ordnat ekonomiskt och det är ju bra. Det svåra du beskriver är att lämna en person som mår så dåligt. Förmodligen har du stöttat och hjälpt honom mycket, men det har inte resulterat i någon förändring av hans mående. Han måste bli helt drogfri för att kunna läka känslomässigt. Det är givetvis känslomässigt plågsamt för er båda, men kanske är det så att du kan faktiskt inte hjälpa honom hur gärna du än vill. Som jag ser är det viktigast att du mår så bra som möjligt för att ta hand om era gemensamma barn. Kan du utan att själv fara illa hjälpa honom så är det kanske bra, men framför allt kan du berätta för honom var han kan få hjälp att bli drogfri. Skulle önska du fick någon form av stöd i en anhöriggrupp/förening eller kanske genom Alanon. Det skulle du ha nytta av. Det är inte en lätt situation du befinner dig i så ta för egen del emot all hjälp du kan få.

Jo det går bra, fast har legat sjuk ett par dagar suck... och du vet hur män är när dom är sjuka
ha ha....
Men är på bena igen :-)
Men är så väldigt nyfiken på hur det går för dig med allt nu Azalea...
Mv. Peter

aningens sommarsug som liksom surrar. Inne i den lite lugnare perioden med lättare sinneslag. Var en tung period innan. Men lyckades fatta några bra beslut för mig själv ändå. Känns som att jag är lite på väg iallafall. Oroar mig lite över alkoholen. Om jag släpper kontrollen kommer jag lura i mig att jag kan igen. Jag har ingen som kommer ifrågasätta tyvärr. Även om jag sagt rakt ut. Jag ska inte dricka mer. Och jag kommer inte göra det. Men ändå. En liten oro. Mer en tanke om vad skönt det vore. Att släppa lite på taget. Koppla bort. Ur. Ifrån.

Och som jag lärt mig vila. Den största gåvan. Hade den som barn. Långa lata dagar med böcker som sällskap. Nu med musik och tv-serier. Försöker pyssla lite men idag suger vardagsrutinerna och omsorg om barnen allt jag har. Kanske finns där utrymme imorgon.

Jag vet inte om mina rader kan hjälpa dig något.
Jag var på ytan stark så länge jag var kvar inne i relationen.Förstod att det måste få ett slut,men jag förmådde inte.
Både pga kärlek men också en ovilja i grunden att förändra mitt liv.
Om han bara..
Och i den fållan/fällan fastnade jag.
Tills jag till slut insåg att det ultimatum jag ställt inte alls efterlevdes.

Då gick vi skilda vägar,han glad och lättad och fri som en fågel,för nu minsann.
Nu skulle han få dricka och leva sitt liv som han ville.
Och jag satt kvar tillplattad ensam och rädd.

Det kändes som att han gick iväg med åtminstone 75% av mig och lämnade spillrorna kvar.
Men jag samlade ihop mig och fortsatte nödtorftigt framåt.

Och nu 5 år senare så är jag på banan på i stort sett alla fronter.
Jag har en självrespekt och ett självvärde och tror inte att livet är slut längre.

Kanske vill du innerst inne inte lämna fast du vet att du borde.
Kanske har du inte styrkan eller modet eller viljan.
Utan kvar sitter du i båten för om du ställer dig upp så kantrar den?

Lyft blicken bara lite.
Gör din egen dagbok härinne och följ dina egna vindlingar.
På det sättet fick jag tag i ett mönster,mina triggers.
Mina svaga punkter och kunde sakta men säkert ta tag i dom och förändra dom.

De som dricker beskriver ofta en bergochdalbana i känslorna och likadant var det för mig.
Jag kan också rekommendera en bok om jag inte redan gjort det:
Kvinnor som älskar för mycket.
Den är helt fantastisk och jag har läst den från pärm till pärm säkert tio gånger.
Varje gång fastnar jag för nya saker.

Kanske kan det hjälpa om du boostar dig själv med:
Du Kan
Du Ska
Du Vill
Förändra ditt liv till det bättre.
Frågan är bara hur och i vilken takt.
Jag tror att man snurrar in sig i att det ska vara antingen eller.
Lämna eller inte lämna

Och när man inte klarar eller vill lämna så blir man liksom lite likgiltig.
Man förändrar inte grundproblemet,att vara i en relation med någon som dricker för mycket.
Men de små stegen mot ett självständigare och kanske "friskare" tänk kan också göra underverk med måendet.
Lycka till med allt och jag önskar dig en fin sommar.

Tack för ditt svar Cecilia. När jag träffade min nuvarande sambo blev han en stor motivator för mig att sluta dricka och för det är jag honom tacksam. Jag ville bli en bättre människa och vi pratade mycket om missbruk i början = jag trodde också att han var med på tåget mot tillfrisknande. Han följde med mig på AA-möten och han gick på NA-möten men fann tyvärr inte det jag hade hittat. Efter ett par års nykterhet insåg jag att jag varit medberoende i princip hela mitt liv... Först till min mamma och sen till mina partners. Jag har alltid sökt mig till män som missbrukat, varit kriminella eller på andra sätt mentalt frånvarande. Jag brukar säga att det var "lätt" att sluta dricka (missförstå mig inte - det första året var ett mindre helvete...)- det var det som kom efteråt som var det svåra... Att se mönster, bli medveten om hur jag behandlat mig själv och andra och vilka män jag valt att leva med. Inga varken vackra eller lättsmälta insikter. Vad jag förstår så är det inte ovanligt att byta ett missbruk mot ett annat och det är inte ovanligt att både vara beroende och medberoende. Som du skriver så har vi mycket att arbeta med på det känslomässiga planet. Problemet som både du och jag verkar ha är att vi kommer ingenstans i vår egen utveckling eftersom vi valt de partners vi valt. Fokus ligger på någon annan istället för mig själv... Vill jag inte utvecklas? Vill jag skylla på någon annan? Vill jag vara ett offer? Detta är så komplicerat och jag kan inte sortera bland alla funderingar, känslor och insikter... Är det mitt eller hans? Jag har valt en partner som jag fokuserar väldigt mycket på och som jag emellanåt blir besatt över (samma som med alkoholen); som jag anpassar mig efter, tassar på tå för och som jag har böjt/vänt ut och in på mig för. Det var ett val jag gjorde då och samtidigt önskar jag att jag valt annorlunda. Precis som du önskar jag att jag förstått bättre och aldrig inlett denna relationen. Samtidigt har den lärt mig mycket om mig själv. Om jag tittar tillbaka kan jag inte förstå varför jag engagerade mig alls. Han var frånvarande från början. Han svarade inte när jag ringde, ljög, svek och var otrogen... Ändå väntade jag. Ändå längtade jag. När jag skriver detta känner jag stor skam över att inte kunna hantera mitt liv och över att ha fattat så felaktiga beslut. Tårarna kommer... Jag förlorade mitt jobb, min bostad, mitt sociala umgänge och min hälsa på grund av vår relation. Jag flyttade från min trygghet hem till honom. Allt skulle bli så bra bara vi var tillsammans... Jag satsade allt och står här nu naken, utmattad och ensam. Jag söker bostad men vågar inte flytta. Jag har försökt bryta med honom men jag återfaller i besattheten över vart han är, vem han är med och vad han gör... Usch som jag har blivit. Vem är jag? Jag som tidigare var så självständig, aktiv och glad är nu en spillra av mig själv. Kram på oss som kämpar så...

Tack för ditt svar Sosa123. Jag har också haft relationer tidigare med missbrukare och antar att det kan vara en av anledningarna till min oro. Dessutom har jag som nykter blivit mycket mer känslig för människors personlighetsförändring då de dricker. Jag trivs inte med att umgås med berusade människor. Min trygghet minskar och människor som jag känner blir efter alkoholintag helt annorlunda som personer... Fullt naturligt antar jag eftersom alkohol är ett berusningsmedel - men för mig blir det en ökad oro och minskad trivsel. Dessutom har jag oftast inget utbyte av att prata med påverkade personer... Jag och min sambo har pratat flertalet gånger om det här att han dricker i smyg och sen gömmer flaskor/burkar - men oftast så hittar jag tomburkarna ett par månader efter intaget och då minns han inte varför han gömt dem. På frågan om varför han druckit har han svarat "det är mitt sätt att hantera stress". Red alert för mig eftersom det också är hans förklaring till hans tidigare marijuanabruk/missbruk... Vid något tillfälle har han sorterat ut tomburkar med alkoholhaltig öl från de alkoholfria tomburkarna i vår återvinningspåse - och lagt dem i en påse som han sen gömt i garaget. Han har nämnt på min direkta fråga att han kanske gömmer dem för att slippa obehag. Jag har tidigare inte dömt honom för att han dricker och jag har aldrig förbjudit honom. Det enda jag vill är att han är ärlig och uppriktig. En gång kom han hem efter ett besök hos en kompis (som dricker väldigt mycket) och trampade luft, sluddrade och hade problem med motoriken. Han berättade att han druckit en öl... Om det var flera får jag aldrig veta. Han är generellt en person som har svårt att vara ärlig/uppriktig och han undviker generellt situationer som han upplever som jobbiga. Jag vet att jag inte kan ändra på honom, jag har försökt att förstå och stötta honom i alla situationer - men det blir svårare och svårare.

Tack för ditt svar InteMera. Jag har försökt förklara för honom på olika sätt, men han är inte mottaglig och han förstår inte hur det påverkar mig negativt då han anser att det inte borde störa mig då han bara dricker när jag inte är hemma/när jag inte ser... Vi (jag) har pratat med honom ett flertal gånger men våra diskussioner ser oftast ut som så att det är jag som pratar, han lyssnar och låter det rinna utanpå sig som vatten på en gås. Senast jag hittade två påsar gömda på kattvinden var min storasyster här (hon fattar...) och hon blev inkluderad i diskussionen - vilken slutade med att han sa att det var lätt för honom att bestämma sig här och nu att han inte skulle dricka. Min syster frågade då "kan du hålla det då?" varpå han svarade att det var en annan femma... Vi kommer alltså ingen vart i det här :(

Han är ofta otrevlig trots nykter nu i 8 mån
Kritiserar, anklagar mig för allt möjligt
Trodde att han efter att han slutat dricka skulle bli annorlunda,.
Aggressiviteten är är borta men f. ö har han inte ändrat sig trots han har gått sina 12 steg
Är detta beteende vanligt hos alkoholister? Eller är han bara en vanlig skitstövel ?

Jag är väldigt försiktig och ser alltid till att ha en utväg, att man ens ska behöva tänka på det...
Tack för din fina omtanke?

I dag slutade jag lite tidigare, gick till en bekant som bor i en liten lågenhet. Det är en likadan till salu inom det området där hon bor. Jag kände in hur det kunde vara som att jag bodde där. På samma gång kom alla skuldkänslorna att jag gick bakom min sambos rygg. Men längtan finns här för mig att få en trygg zon att vara i när han blir på viset. En zon som bara är min där jag kan leva mitt liv. Vi skulle ju kunna vara särbos faktiskt. Men som vanligt så har jag beslutsångest och tänker på hur han ska reagera och om det blir mer drickande och då får jag skuld för det att det är jag som ser till att det blir så, men jag måste börja fokusera på mig själv, annars blir jag fast ordentligt i denna skit som ett medberoende är. Ute har jag pallkragar och blommor men t.om det är inget roligt längre. Det känns som jag bara sitter och glor och tar mig inte för någonting.

En ny dag och nya möjligheter. Blev inte riktigt som jag tänkt mig. Skulle visa huset för mäklare i dag. Mannen mådde väldigt dåligt. Jag avbokade mäklaren. Vet inte om det var för hans eller min skull. Jag har behov att smälta det lite tror jag. Åkte ut och åt med mannen. Tyckte nog lite synd om honom. Men han visade senare sitt vanliga sura jag när det inte blir som han tänkt sig. Jag blev övertygad igen att jag är på rätt väg. Att ensam finna styrkan. Kände mig stark ihop med honom i I dag. Har verkligen fyllt på energin när jag umgås med andra. Skönt.

Unnar dig en underbar semester med barnen! Jag har också sista åren åkt bort med bara barnen ett tag på sommaren, bästa veckorna på hela året oavsett vad vi gjort!

Tycker nog frågan om ensam vårdnad börjar bli aktuell i ditt fall, han har så länge uppvisat ett oansvarigt beteende och det låter ju inte som det är på väg att ändra heller om det finns andra substanser än alkohol i bilden också. Jag tycker du ska ta upp frågan med soc, diskutera hur dom skulle se på det och förklara dina motiv, hör med dem om de skulle backa upp dig i frågan i rätten för att säkerställa att barnen hålls i säkerhet. En pappa som är i det skick som dina barns pappa är har nog lååång väg att gå till att bli ens en normalansvarig förälder, än mindre kapabel att delta i beslut för barnens framtid och viktiga beslut som kommer vartefter barnen blir större med allt som rör skolgång, studier och hobbyn och resor. Med en väl underbyggd motivering tror jag du skulle ha ho goda chanser till ensam vårdnad och det skulle lösa i alla fall en del av dina bekymmer. Sen ska man komma ihåg att vårdnad och umgänge inte är detsamma, men i hans situation är umgänget ändå ytterst begränsat och med ensam vårdnad skulle du i alla fall ha full koll på allt viktigt för barnen med pass, hälsovård, skola mm utan att behöva få hans underskrift och gillande. Om du orkar tycker jag du ska överväga att be om råd för en process.

Jag känner en oro för dig, när du beskriver hans hetsiga utfall på fyllan! Har han nånsin blivit våldsam? Tänker att du nu ska se till och prioritera att hålla dig säker! Vill inte skrämma dig men en arg full man som inte har nåt att förlora, om du redan sagt du vill skiljas eller åtminstone flytta isär, kan få oanade konsekvenser. Det är obehagligt men sant att kvinnor som är i färd att lämna eller nyligen har lämnat är de som riskerar våld i högre grad än annars. Och ibland kommer det som en blixt från klar himmel även om det inte hänt förut, när deras alkoholpåverkade hjärna får för sig att få utlopp för vreden och frustrationen genom fysiskt våld. Ta hand om dig och sov nån annanstans om du kan!

Och jo du har all rätt att vara arg, det är han som är en egoist och inte du!

Min sambo och pappa till våra två barn är missbrukare. Han har haft problem med heroin tidigare i livet, haft det allmänt struligt och traumatisk barndom. För några år sedan gick han behandling med tolvstegsprogram som liksom inte riktigt "bet" på honom. Han var nykter ett halvår cirka men faller tillbaka på tramadol, alkohol och benzo ibland... Sporadiskt men ändå tillräckligt för att jag inte ska ha förtroende och agerar misstänksamt och "bittert". Han ljuger ofta om när det hänt vilket ju förvärrar mitt beteende. Han mår inte bra av hur jag behandlar honom och jag mår inte bra av att det ibland finns droger i vårt liv. Nu har vi kommit till vägskäl där vi pratar om att separera. Det är inte vad vi vill men vi kommer liksom inte vidare. Han vill inte få behandling via socialen då han är inte vill in i den karusellen. Jag vill att vi ska göra allt vi kan för att få hjälp och sen bråkar vi på om det här i all evighet känns det som. Jag känner mig som en så oerhört hemsk person som kanske lämnar en man som mår så dåligt och som kommer må ännu sämre av att jag lämnar honom. Han har inte så mycket. Jag är den som har lägenhet och stabil ekonomi. JAg skulle hjälpa honom med allt det praktiska såklart men det är det känslomässiga jag är rädd för. Orkar inte skriva så mycket mer men vill gärna höra om någon här kan guida lite med den känslomässiga biten, hur vi går vidare utan att göra varandra för illa...

Kram tillbaka till dig! Härligt att höra ifrån dig, har tänkt på dig och undrat hur du har det! Du kanske är i den där fasen när du verkligen har vänt fokus till dig själv men fortfarande inte är bekväm med det? Jag upplevde det som fruktansvärt obehagligt när jag började fundera över mig själv istället för stupande man, sjuka föräldrar mm! När man inser på djupet att man inte kan göra något åt andras problem utan bara göra något åt sina egna får man mycket tid för och med sig själv! Och det var riktigt jobbigt och hårresande! Fick också typ ångestattacker! Tror det är motsvarigheten till alkoholistens abstinens! Inte vetenskapligt konstaterat, bara min amatörmässiga analys ? KBT hjälpte mig jättemycket på vägen! Man fick för första gången i sitt liv fokusera på sig själv till 100% och hade någon med som stöttade! Kanske något för dig om du inte redan testat! Kram?

Ja, denna ständiga kontroll som man inte ska ha, men som är livsviktig för att barnen ska vara trygga. Ända står man ibland helt utom kontroll.

I dag fick jag ett samtal från soc om en ny orosanmälan som var gjord på mina barn. Deras pappa var ju inlagd på sjukhus i förra veckan och då hade han uppgett att han skulle vara föräldraledig med barnen under sommaren (vilket inte stämmer, då jag har sagt nej till det). Det hade lett till att vårdpersonal hade gjort en anmälan. I samtalet med soc i dag fick jag veta att barnens pappa är i ett fortsatt aktivt amfetaminmissbruk utöver all den alkohol som han dricker.

Jag och barnen är i alla fall på semester nu. Den första som jag gör helt ensam tillsammans med dem. Utan någon annan. Jag planerar och gör det som faller oss in. Ingen annan. Jag har rattat över landsgränser, tagit in på trevliga små ställen, smällt upp tält några nätter och hoppat i både hav och sjöar och har utforskat små och stora mysterier. Jag känner mig full av kraft och glädje. För jag klarar så otroligt mycket mer än vad jag tror. Och kanske kommer jag orka att driva att få enskild vårdnad med.

Det har varit helt kass igen.
Cykla och hämta sprit istället för att umgås med sonen som äntligen var hemma hos oss på kvällen.
På natten kl 00.00 ramlar han och slår fingret ur led så in och väcker mig. Du måste köra till akuten nu. Hemma vid 02.30 gick ju inte sova så bra den natten.
Dagen hyfsat nykter och gjorde sitt läkarbesök som var tvunget gör att få läkarintyg .
När jag kommer hem efter min träning vid 22.00 ligger han i soffan med en 75:a och öl och blir då klart aggressiv över att jag ser det.
Kläcker ur sig: Du gör 2 mackor till mig. NEJ för jag ska gå och lägga mig. Måste upp igen halv 6.
Då blir det ett himla liv såklart och hot om att du ska inte gå sova en sekund och få berättar för dig vilket ärkesvin man är och alla de andra utfallen om att jag bara tänker på mig själv osv.
Tull slut fick jag åka hemifrån för att få lugn och ro så nu får jag sova hos grannen.
Att det bara kan hända så mycket på ett dygn. Istället för att jobba, äta, oysdka i trädgården och njuta av ett underbart fint sommarväder. Åhhhhhh, så trött på detta.
Godnatt allihop

Kul att höra hur det går för er, ledsen för din skull det inte riktigt blivit så bra som du hoppades. Men kom ihåg att vara snäll mot dig själv, det tar tid att hela sitt medberoenden och ta itu med sitt liv med nyvunnen styrka. Även små steg leder framåt! Hoppas du får en fortsatt fin sommar!

Du skrev ditt inlägg Azalea samtidigt jag skrev till dig!

Tycker du tar hem pappren imorgon och sätter dem framför honom! Att dom tror vi stannar oavsett hur illa dom behandlar en blir man bara ännu argare av! Stå på dig, du har all rätt att vara arg ikväll!

Hur gick det med titten på stugan du funderade på att hyra? Eller kändes det bara märkligt och skamfullt att kolla på eget boende? Jag minns själv den skräckblandade förtjusningen när jag hörde mig själv säga -Jag tar den, till mäklaren som visade mig lägenheten jag nu haft som tillflyktsort i ett år.

Och hur gick det med mannens läkarbesök, kom han sig alls dit? Kunde läkaren få honom att inse vad han måste göra för att få hälsan tillbaka? Jag önskar du hade låtit honom cykla till doktorn, 1 mil på cykel hade säkert gjort honom gott och antagligen dig ännu godare som då hade lyckats med konststycket att inte hjälpa honom när han själv ställt till det med spriten! Men vår medkänsla och skam om vi inte ställer upp är såpass inväxt i ryggmärgen så vi hjälper hellre till även när vi egentligen vet vi inte borde. Kanske din man också är som min efter läkarbesök, vägrar berätta nåt alls vad läkarn sagt alternativt säger läkaren var en idiot som inte vet nånting eller så ljuger han rätt upp och ner och säger allt var perfekt och läkaren tyckte han gör allt rätt.

Precis så, ryggsäcken är full av skit som hänt , innan kunde jag tänka bort det som sades på fyllan, men det går inte längre.
Tack för råd i hur jag ska tänka, ja alkoholen har verkligen kidnappat min sambo..