Senaste kommentarerna i forumet

nya och gamla vänner
Senast jag skrev var på min födelsedag, full av glädje och tillförsikt... Det har väl gått sådär måste jag erkänna.... Mannen dricker mindre men har inte slutat, det är inget jag kan påverka och tänker faktiskt inte ens försöka ! Själv mår jag sämre och sämre i medberoendet. Har senaste halvåret stängt in (eller av ) mej och orkar inte analysera, diskutera eller ens vara här inne trots att det är en livlina. Har drabbats av panikångest ett par gånger på ganska kort tid och ja, jag vet vad jag måste göra men jag tvekar, fråga inte varför för jag har inget svar.... Ville bara skicka en sommarkram till oss alla !!

Så sant den sista raden var som du skrev.
Idag var han lite nyktrare och jag körde( så typiskt mig) honom till läkaren för sjukintyg. Va fasen blev det av det. En ny 75: och öl ikväll och en aggressiv man som är och tjabbar så man inte kan sova. Måste ju upp kl 6 så det bli lite tröttsamt.
Men ikväll blev jag så fruktansvärt arg och käftade tillbaka med samma ton som han. Orkar inte vara pedagogisk längre.
Så igen att jag vill skiljas men han var tuff och så att det gör du aldrig. Utmanar du mig så jag då och så till honom att imirgon kommer jag med papperna.
Så ta mig tusan att jag ska fixa dom imon och trycka under näsan.
Nu är jag så arg och less på detta så det kan ju inte bli värre än jag har det nu.
Förlåt att jag morrar så ikväll men jag behövde avreagera mig.
Snälka Skrållan nu gör vi det!!!!! Varför ska vi stanna och bara bli beskyllas gör det ena efter det andra och att allt är vårt fel. Vi har inte valt att åka och handla spriten och definitivt inte hällt den i halsen på dem. Dags att de får ta sina konsekvenser av sitt handlande.
Sov sött fina du

Ja, känslorna man hade för sin man har verkligen fått sig en törn. Jag känner inte längre att jag älskar min man. Efter alla dessa år här man samlat ihop alldeles för många händelser som blir svårare och svårare att glömma och förlåta. Det går inte längre, ryggsäcken är full.
Och en annan tanke jag har i mitt förhållande är att jag måste dela upp mannen i två.
Första delen som var underbart snäll och omtänksam mot mig och alla andra.
Andra delen som är alkoholister som är elak och aggressiv.
Jag tror att det är bra att inte tänka på dem som samma person för det är de ju inte längre. Alkoholen har kidnappat den fina mannen och kvar är bara en spillra som är väldigt svår att älska.
Gör det dom är bäst för dig och barnen nu för framtiden vet man inget om.
Kram

Jag blir fan snart galen, varje gång jag tänker att nu väljer jag mig och min lycka, och lämnar detta förhållandet så skärper han till sig som att han kan läsa mina tankar. Nu dricks det inte lika mycket, hittar på saker med barnen ... och då är han ju den man jag vill att han ska vara, och då känner jag kaoset i huvudet, kanske han ändrar sig nu, nu har han förstått...... gaaa jag blir kluven
Jag känner dock att kärleken mellan oss har tagit allt för stor skada genom åren och att jag kanske inte vill leva med honom även om han blir nykter, beslutet sitter dock långt inne, vi har två små tjejer 4 och 7år. Kan ibland känna mig väldigt lugn i mitt beslut att lämna , men får panik och ångest när jag tänker på konsekvenserna av mitt beslut, hur kommer det bli med barnen? vill jag verkligen attd e ska vara hos honom varannan vecka? många frågor och funderingar...
ser nu att mitt inlägg är lite kaosigt, ungefär som mitt huvud..
vore tacksam för tankar, funderinar, råd kring detta

Tack gros19 för dina förslag. Ja medberoende är verkligen plågsamt.Hjärnan är konstant påkopplad. Jag ska få följa med en god vän nästa vecka på ett alanon möte och se om det kan vara något för mig. Det är skönt att få åka och jobba så man kan koppla av några timmar med andra tankar. Men när jag är hemma blir min tillvaro lite okoncentrerad. Det är skönt att gå in här på den här sidan, Tankarna är så knäppa att man önskar nästan att mannen ska ta sig en fylla så blir det lättare att ta steget att bli särbos istället än att stå upp för sig själv och säga bara att nu flyttar jag. Fast han har sårat mig så många gånger så kan jag inte såra tillbaka . Helt sjukt!

Hej "klibb", välkommen hit! Du har startat en tråd här på anhörigstödets forum med rubriken "hjälp". Du får gärna berätta mer kring din situation och vad det är du funderar på. Kanske har du redan hittat det du funderat på genom att du läst runt eller liknande och då är det såklart också helt ok att inte skriva, men om du vill skriv gärna så är det lättare för oss att stötta dig.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Adde, ja det stämmer nog att jag inte har en chans att påverka. Känns så förbannat sorgligt att han inte fattar. Jag kan för mitt liv inte förstå hur man (han) kan göra så mot sig själv.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 2,5. De har missbruk på varsitt håll. Pappa dricker för mkt och har alltid haft svårt att behålla jobb och relationer. Min mamma har däremot varit väldigt uppskattad på sina jobb och har mkt vänner. Hennes missbruk tog fart när jag var 10 år (idag är jag 30 år). Då uppdagades det att hennes nuvarande man haft en affär med en annan kvinna under flera års tid. Det kom fram eftersom kvinnan blev gravid och bestämde sig för att behålla barnet. Några år senare kom det fram ytterligare otrohetsaffärer men min mamma fortsatte att vara kvar i relationen. Jag minns att hon bad hennes läkare skriva ut Antabus vid ett tillfälle men idag säger hon att hon inte har eller har haft något missbruk. Jag vet dock att hon fortfarande tar starka sömntabletter (även andra mediciner, t ex blodtryckssänkande), äter dåligt (alltså lite), röker och dricker för mycket vin (ibland även sprit). Hon smsar mig ofta i påverkat tillstånd och skriver saker som hon sedan inte minns eller erkänner att hon skrivit.

Efter oändliga bråk valde jag att bryta helt med min pappa men mamma har jag (och vill ha) fortfarande kontakt med. Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig till henne. Inte till pappa heller. Jag kastas mellan olika känslor och har så dåligt samvete.

Borde jag ha kontakt med pappa trots att han sårar mig så mycket när han är full? Borde jag se det som en sjukdom? Är jag för ”hård” som inte vill ha kontakt med honom så länge han dricker? Min storasyster har kontakt med honom och är väldigt duktig på att ”fokusera på hans positiva sidor”.

Mamma tycker jag väldigt synd om samtidigt som jag också känner att hon borde tagit ansvar för sig själv (och oss barn). Hade hon lämnat hennes nya man från början har jag svårt att se att hennes missbruk skulle ägt rum. Som ni kanske redan listat ut lägger jag enorm skuld på min ”låtsaspappa”. När jag bodde hemma såg jag ofta mamma gå upp och klunka vin från en box och det hände att hon tog bilen och körde iväg trots att hon var full. Detta gjorde mig såklart rädd och just rädslan för hennes hälsa är en annan känsla som finns inom mig. Nu blev det här långt och rörigt, men det är just vad det är: rörigt!

Finns det fler vuxna barn här inne med missbrukande föräldrar?

erfarenhet av de som är både tablettberoende och alkoholister är att de är nästintill omöjliga att "komma åt" :-(

En alkis (som jag) som väljer att sluta dricka kan på några få veckor "städa" kroppen och få tillbaka ett bra liv om man gör det som är bra för en själv. Medan den som är tablettberoende inte fixar samma resa på kanske ett år. De som knaprat piller som jag har träffat kan, om de lyckas bli rena, inte ens ta en paracetamol i det senare livet utan att suget sparkar igång igen. Den första tablettberoende jag träffade tog en näve (!!) sömntabletter och en burk folköl för att kunna gå och jobba och jag fattade inte hur det fungerade !! Idag vet jag att sömntabletter påverkar hjärnan på samma sätt som alkohol. Samma sak med antidepp som kapar vårt känsloliv och som gör det så svårt att kliva ur och in i verkligheten igen. Tramadol är ju en typ av syntetisk morfin/opioid och ska enl min mening aldrig lämna akutvården på intensiven !

Tufft sagt men jag tror inte du har en chans att påverka din partner utan välj att se om ditt egna liv och gör bra saker för din egen skull. Tex besöka Al-Anon.

Kram !

Hej Gunsansan,
Jag är väl delvis i samma sits. Blev helnykter först när jag flyttade ihop med min man för drygt tre år sedan. En man som också hade alkoholproblem förstås, men jag trodde att han var införstådd med att det var dags att ta itu med det. Inte heller insåg jag att hans modell, till skillnad från min, innebar ett smygsupande där man sällan eller aldrig ser vad som händer. Bara får tolka resultatet. Stigande grad av berusning, tillnyktring och abstinens. Allt detta plus arbetslöshet (hans), hans tilltagande ohälsa (cancer pga rökning och alkohol), allmän håglöshet och det mesta av praktiskt och ekonomiskt ansvar som vilar på mig. Han är dock aldrig våldsam och det är sällan han ställer till det på fyllan. Men. Det blir ändå en trist anpassning från min sida, och våra egentliga - mer allvarliga problem - som svårigheterna att kommunicera kan vi aldrig göra något åt.

Det är svårt att komma med några goda råd i det här! Jag vet själv varken ut eller in. Med facit i hand borde jag väl inte gått in i det här, men å andra sidan blev det min väg ut ur ett eget beroende. Jag har sett baksidan av drickandet - utifrån Sett hur lite av ork och vilja som blir kvar. Jag är så glad och tacksam över att jag till slut har tagit mig bort ifrån det! Men, jag skulle vilja förändra mer hos mig själv - det som var orsak och anledning till mitt eget missbruk - och det är svårt i det här förhållandet. Det blir ett småilsket tassande på tå för att låta honom sova ruset av sig, eller lulla omkring i sin egen promillevärld. Men vi kommer ingenstans.

Att ha egen erfarenhet av alkohol och beroende borde annars vara en fördel. Att vi inte dömer någon annan så lättvindigt, för vi vet ju hur svårt det kan vara att hitta vilja och motivation till förändring. Men det hjälper inte. Eller, jag kan inte hjälpa. Det lämnar en känsla av skuld.

Ledsen om jag inte kom med några bra råd. Mer än att det är meningslöst att leta flaskor och burkar. Du vet ju redan att han dricker. Mycket, ofta och regelbundet. Vad han har satt i sig, och vad han planerar att dricka har inte med dig att göra. Det är hans eget beroende som har tagit kommandot. Vill du leva med ett beroende som du inte kan förändra? Vill jag?

/Cecilia

Nej, det är tufft att stå på sig när man fortfarande har känslor för den man lämnar.
Men som du säger, det har ju inte skett någon förändring eftersom han vill fortsätta dricka och då går det ju inte att gå tillbaka.
Det gäller någonstans att inse vilka val man egentligen har och att det där önskevalet om ett harmoniskt liv tillsammans tyvärr inte är ett av dem.
Men det är ju för sorgligt och det är klart att vi behöver sörja att det blev som det blev. Samtidigt är det ju så skönt att få börja flytta fokus till sig själv.
Vi är ju klara med skilsmässa och bodelning och om några veckor har jag fått pengar för huset och vi har flyttat helt isär (vi växelbor ett par veckor till). Det ska bli skönt när det sista praktiska är klart. Då ska jag njuta av semestern och fortsätta bygga upp det liv jag vill ha.
Det är tufft att genomgå skilsmässa och bodelning, men när man tar ett steg i taget så kommer man igenom. Mitt mantra har hela tiden varit att varje dag är en dag närmare mitt mål, hur tuff dagen än varit och med det i huvudet har det gått att genomföra.
Kram till dig Skrållan!

Hej
Gud vad jag känner igen mig hör.
Han kommer hem full ifrån jobbet nu igen. Han har haft några nyktra månader. Men det håller inte så länge.
Man känner sig spänd, ledsen, rädd, jag skäms och vill inte ha det så här längre. Jag är ju bara själv i mitt förhållande.
Det har varit så mycket men känns sent nu.
Tar alldeles för lång tid att skriva.
Jag har sagt åt honom att skaffa lgh men det vill han inte(självisk)
Jag har barn och barnbarn som jag hellre vill umgås med,
Han bara lovar och lovar men det slutar bara på ett sätt, tyvärr för han är världens finaste när han är nykter.
Men det funkar inte längre.
Åren går och jag blir inte yngre.
Mvh

I dag har vi träffas, mannen och jag, för en del praktiska saker. Så svårt. Känner saknad. Och känner skuld. Skuld för att jag satte ett ultimatum. Men också ilska för att jag känner så. Det är ju han som inte väljer mig. Jag kan inte leva med någon som dricker som han. Blandade känslor fram och tillbaka. Jag gråter. Han gråter. Men vi står kvar på samma ruta. Han vill kunna dricka och jag vill ha en nykter man. Livet är inte lätt. Men jag ska klara det här. Jag ska stå upp för mig nu.

Jag har lämnat min man, men vi har inte gjort klart allt. Och jag anade nog ganska tidigt att han hade problem med alkoholen, men jag slog bort det. Ja det är inte lätt att lämna en man som jag varit ihop med i 20 år. Det är så svårt men jag måste nu för att överleva själv. Tänk på dig själv. Det är inte lött att leva med någon som älskar alkoholen. Skulle vilka säga till dig: spring och vänd dig inte om, men jag vet att inte allt är svart eller vitt. Men försök lyssna till ditt förnuft.

Det är otroligt så lika de är. Jag håller med om att der böir mer aggressivt med spriten och det är tyvärr den som är mest nyttjad nu.
Imorgon mpste han på läkarbesök för att få sjukskrivning pga att han varit borta från jobbet. Då måste han såklart dricka en 37 gin ikväll. Och kan tänka sig köra inom bolaget på väg hem imorgon efter läkare.
Nu kom han in och surrade om att han måste börja cykla dit nu. Har tid kl 9 imon och 1 mil dit. Skulle sova på en soffa på vägen. Sen plötsligt skulle han sova på hotell och nästa stund ta taxi dit. Fan vad han hållet på. Pengar och vettet bara rinner iväg.
Såklart faller jag ihop och lovar att ta ledigt och köra honom dit imorgon. Blir så arg på mig själv.
Din man verkar ha lite sviter i kroppen som inte är bra. Fy vad den får slita.
Min hade blödande magsår och har nu ont i magen igen. Blodtrycket var i toppen innan men nu vet jag inte

Sov gott inte mera

Tack snälla du för ditt svar!

Mina tankar om att jag är egoistisk beror på att jag jämför med om jag tex skulle bli sjuk och han skulle lämna mig.

Vad säger ni andra? Trotsade ni varningsklockorna och ångrade er sedan?

Har läst din text flera gånger. Börjar öppna ögonen. Tänker tillbaka på hur det har varit och blir lite bestört över att jag inte har reagerat mer. Kanske har jag lite halvt omedvetet väntat på att barnen ska bli stora. Han har aldrig någonsin varit aggressiv och våldsam när han har druckit, varken mot mig eller barnen. Kanske är det en anledning till att jag accepterat och stått ut med hans drickande. Nu har det i alla fall gått så långt att hans lever inte pallar med både mediciner och alkohol, och hans läkare ska ha pratat med honom om det idag. Vi har inte pratat om vad som sades, men kanske kan det vara början till förändring när någon annan än jag berättar för honom att detta inte är hållbart.

Ta emot all hjälp du kan och det verkar du göra. Du är föreslagen litteratur och det är bra. Finns en bra bok som gör att man förstår vad beroende m.m. innebär. Craig Nakken "missbrukaren och jaget". Du är föreslagen alanon och det är också bra. Kommunen, socialförvaltningen brukar ha anhörigprogram man kan delta i. Helst av allt skulle jag önska att du hade möjlighet att genomgå ett anhörigprogram på t.ex. Nämndemansgården. Du genomgår då programmet under en vecka, bor på platsen och det är "behandling" från morgon till sent på kvällen. Det förändrade mitt liv. Kostar ca 11000 kr och det du får ut av programmet är ovärderligt. Lycka till du verkar ha bestämt dig att en förändring är nödvändig och det är den verkligen inte minst med tanke på din hälsa. Medberoende är oehört plågsamt och man förlorar hela sitt liv. Så svårt att se när man är mitt i det.

Har nu lånat Carina Bångs bok Släpp kontrollen- Vinn friheten. Midsommarhelgen har gått bra. Då kommer mitt dåliga samvete och skulden att jag berättat lite för mina arbetskamrater som sett på mig att jag inte mår så bra. Har jag fått allt om bakfoten eller är det samma man jag talar om eller har han kanske lyssnat i alla fall på mig vad jag sagt för att inte förlora mig och håller sig därför ifrån alkoholen. Alla dessa funderingar och skuldkänslor som gör mig okoncentrerad. Han sa vid vårt förra samtal att han inte förstår mig att jag måste ha en sån kontroll hela tiden. ja men alla dessa år jag haft med dig har skapat mig sån svarade jag då ,efter alla fyllor där du kränkt mig ganska rejält, även om du säger att jag inte ska lyssna på ditt snack så kan jag ju inte undgå att höra det i alla fall och dom orden sårar mig. Som jag önskar att jag kunnat spela in dig så fick du själv höra hur du säger och beter dig. Det är ju vad alkoholen gör med dig som bestämmer om du är beroende eller inte och vi kan ju bara vända på det skulle du vilja att jag gjorde så här mot dig. Nej aldrig i livet......

till din magkänsla och dina kalla fötter. Varför skulle det vara egoistiskt? Vad har du för ansvar? Jag tror det är två viktiga frågor att funder över. Bra att du är uppmärksam på dig själv! / mt

står bredvid förnekar, dvs tar inte in det vi ser. Förnekelsen kan pågå länge, även efter man ’insett’ för man vill inte, orkar kanske inte, inse. Det medför så många konsekvenser. Länge kanske man inte ser för att det är utanför vad man föreställer sig. Så var det för mig - följt av en smärtsam process att inse fakta och komma till nåt slags beslut och handling.
Längs vägen formulerade jag min devis som har följt mig: ’Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.’ Det är faktiskt det enda liv du har möjligheten och rätten att ta makten över. Det är ingen enkel sak, för de flesta av oss, men det är möjligt! Vi är många som har gjort det. Beroende som valt att lämna missbruket . Medberoende som börjat leva sitt eget liv istället för att lägga sin energi på en annan.
Det är inte enkelt men det är möjligt! / mt

Hej!
Vet inte var jag skall börja, mer än att det känns skönt att detta forum finns och man ser att man inte är ensam om att leva med en människa som
inte kan hantera alkohol. Att ha levt med detta under så många år.. det har kommit krypande och blivit mer eskalerande. Att vara den som alltid städar upp, dolt utan att prata med utomstående, hamnat i pinsamma situationer när ens partner redan är full när gästerna kommer, är berusad på sitt barnbarns födelsedagskalas eller att innerst inne veta/alltid känna på sig när det är på gång har satt sina spår. Den senaste tiden finns bara en ren och skär ilska inombords, hela tiden alla dessa svek - trots att man lovat bättring, sen kommer helgen och smygsupandet påbörjas. Tomheten hos mig är enorm,känner mig helt död, denna osympatiska, egoistiska, människan förstör och förpestar ens tillvaro - man vet vad man behöver göra - LÄMNA...för att rädda sig själv.
Det känns så trist, nu när vi precis flyttat till nytt fint hus, vårt äldsta barn flyttat hemifrån och vi fått två ljuvliga barnbarn som vi båda älskar över allt annat hade jag önskat att allt skulle bli bra. Det som är skönt är att jag nu brukar prata med våra vuxna barn om situationen, de är fullt medvetna om denna och tycker också att det är jobbigt. Som nyckter är min man den jag skulle vilja spendera resten av mitt liv med, våra barn ser upp till och världens bästa morfar - men inte med alkohol i blodet :-( . Att konstant på helger och semestrar känna sig som ett aplöv av oro i kroppen, när vi får gäster och han är salogsberusad kan jag inte slapna av
springer runt och serva, försöker rädda situationer osv. trots att jag vet att han själv bär ansvaret. Vet inte hur jag skall finna kraften och orken att ta mig ur detta?
Jag har försökt så många gånger med att konfontera, städa bort, blivit förbannad dagen efter, informerat om att andra även tycker illa om att han dricker osv. men inget hjälper.

Längtar efter ro i själen och få tillbaka livsglädjen,

Mulletant tack för svar. Ja det kändes bra att skriva här, få det på pränt liksom. Han förnekar, men jag börjar inse att jag också har förnekat.

Efter en uppslitande skilsmässa har jag träffat en ny man, som tyvärr dricker för mycket. Jag har tagit upp det med honom vid några tillfällen, men han har inte insett allvaret i mina ord. För en kort tid sedan inträffade ett tillfälle då han drack sig alldeles för full i helt fel situation, och nu börjar jag få kalla fötter. Jag orkar inte gå igenom en ny kris. Är jag egoistisk? Eller ska jag tänka tvärtom, att jag måste bryta upp för att skydda mig själv? Han är nu beredd att ta hjälp, men jag tror inte han inser vidden av sitt problem. Han har ett sug efter alkohol som han skyller på annat. Bortsett från drickandet är han en fantastisk person, men ett missbruk är ju svårt att bortse från.

Tankar?

Har en dotter som i sin tur är mamma till 2 barn. Känner att hon inte riktigt förstår allvaret i att dricka händer både med barnen och själv. Detta är första kontakten jag tar med någon ang detta. Kan behöva få lite information där man kan träffas och diskuterar, fallgropar, hjälpmedel, hur jag bäst stöttar. Just nu är jag mest bank - är orolig över att hjälper inte jag så blir det sms lån. Känner att jag inte riktigt lever själv utan enbart genom hennes beroende. Hennes pappas problematik med Alkohol ligger i grunden för att hon har det jobbigt ....