Senaste kommentarerna i forumet

Visst är det som du säger, tänka på barnen först. Fick känna på det igår kväll, han har inte druckit på snart 4 mån vad jag vet. Så skulle jag åka till Stockholm över helgen för att handla saker till mitt nya boende hann inte mer än dit så ringde vår 16 åriga dotter igår kväll, och sa att hon trodde pappa hade druckit. Hennes små syskon 8,10,13 hade blivit oroliga och hon hade tagit med dom hem till mina föräldrar. Hon bad mig att inte ringa och konfrontera honom då hon skulle få skit för det sen, lovade henne att inte ringa honom, hon avslutade vårt samtal med att, jag kanske har fel mamma pappa kanske inte har druckit utan jag kanske bara inbillar mig det, men han beter sig så där konstigt som han brukar göra när han druckit.

Så otroligt arg och ledsen för att våra barn skall behöva ens känna den här känslan, och att de börjar bli som mig. Att de hon ens får tanken att hon har fel och blir osäker fast hennes känsla säger annat.
Satt själv med tårarna rinnande i går och tänkte att han nog inte druckit utan han var säkert bara trött. Hur sjuk är man inte som ens tänker så.
Hon sa även när hon pratade med mig i går att lova mamma att du aldrig lämnar oss ensamma igen. Ångest över att det blir så här när jag inte kan hjälpa dom är enorm. Jag som aldrig åker någonstans. Lär aldrig få reda på om han druckit i går eller inte, då han aldrig skulle erkänna om jag frågade och vill inte sätta vår dotter i skiten att hon sagt något.
Tröstar mig med att de kanske bara är en känsla hon fått och att han skött sig när jag varit borta.

Bra att du hittat hit! På din fråga finns bara ett svar, det som Nordäng redan gett dig: Lämna!
Du kan inget göra för att han ska bli nykter, det är hans sak/jobb att höra sitt val. Du ska ta hand om dig och ditt liv! Fortsätt läsa och skriva, här finns massor av erfarenhet och stöd att få! / mt

https://youtu.be/dp4_ftaCr_8

Efter ännu en kväll med för mycket alkoholintag av min sambo så hittade jag hit. Träffade en man för några år sedan. Vi har båda vuxna barn och inte mycket som binder oss mer än kärleken. Kärleken som finns där så djupt trots det negativa med alkoholen. Hoppas att jag på något sätt ska hitta ett sätt att hantera situationen. Vara kvar och låta det vara som det är? Ställa mer krav eller helt enkelt lämna?

Efter ännu en kväll med för mycket alkoholintag av min sambo så hittade jag hit. Träffade en man för några år sedan. Vi har båda vuxna barn och inte mycket som binder oss mer än kärleken. Kärleken som finns där så djupt trots det negativa med alkoholen. Hoppas att jag på något sätt ska hitta ett sätt att hantera situationen. Vara kvar och låta det vara som det är? Ställa mer krav eller helt enkelt lämna?

För din egen säkerhet och trygghet: lämna! Våld ska man aldrig ha tålamod med! Du vet liksom inte hur långt han kan gå! Och som dom säger: första slaget är sällan eller aldrig det sista! Det är också djupt sårande att dom inte kan ta ansvar och låta bli att hälla i sig något som skapar så mycket skit för andra! När mitt ex drack kändes det nästan som han var otrogen, han svek mig! Han visste att han blev elak mot mig ändå drack han!

Det har varit frågan länge. Han har ofta blivit för full och har svårt att säga nej till alkohol. På senare tid har det verkligen börjat spåra ut. Det går i perioder och sist det brakade lös tryckte han upp mig mot väggen och slog handen genom en dörr istället för mig, sa han. Efter det så lovade han att sluta dricka helt, efter ett tag skulle han bara sluta dricka starksprit eftersom han blir aggressiv av det. Det höll ett tag men nu dricker han både sprit och öl i mängder. Det blir alltid värre kring sommaren och semestern är till för att supa varje dag enligt honom. Jag börjar undra om det någonsin kommer bli en förändring så många gånger som vi pratat om det. Kan en människa med alkoholproblem förändras eller är det enda vettiga att lämna honom innan han spårar ur ännu mer?

Du ska vara stolt över dig själv och hur långt du har kommit längs din väg. Det är starkt och måste så klart vara väldigt jobbigt och plågsamt när du tänker tillbaka på de som blivit sårade.
Tack för du vill sända honom en tanke, det är väldigt fint. Ni är underbara.
Det jag tycker är svårt nu är att jag inte kan leva med honom längre. Hans drickande är det dom slla vakna minuter kretsar kring. Men ändå känns det på något sätt dom att jag sviker. Han är ju sjuk och en sjuk människa lämnar man ju inte till sitt öde. Det brottas jag med hela tiden. Jag är rädd för vad som kommer att hända honom om jag lämnar.
Jag orkar inte ha det så här men känner mig som en stor svikare trots att jag vet att jag försökt med allt.
Jag orkar mig också lver att jag inte har varit snäll. Den sista tiden, 1 år, har jag varit arg och bitter, kanske mest för att när han väl är nykter så är det som om inget har hänt och jag förväntas bara vara som vanligt. Jag klarade av att " glömma" i 6 år men nu går det inte.
Jag har ju slla dessa minnen när han är packad, raglar omkring, däckar över allt i huset, traggar om allt möjligt som man bara får hålla med om För att det inte ska bli något bråk.
Jag har mest varit tyst för det finns inget jag kunnat säga och om jag har stått för em åsikt, om vad som helst, så stämmer dem inte och jag har inte all tid velat ge mig bara för att han ska bli lugn.
Men kanske skulle jag försökt med att radera alla händelser ur mitt minne och bara sett och hoppats framåt.
Kram Azalea

Hej

Han var som ett trotsigt litet barn och slängde på luren

Jag tycker det känns skönt att få dina åsikter så rakt på sak Peter 1970.
Jag behöver både stöttning och en stark hand som påminner mig hela tiden om hur fel mitt liv är.
Han är just nu inne på 8:e dagen och ligger däckad hela tiden förutom när han mpste till bolaget.
Här pratar vi varken jordnötter eller kaffe. Det är 70 cm gin jämte sängen som hälls rakt ner i halsen, inget glas behövs och har inte behövts på flera år. Förlåt,men bara synen av att han halsar direkt ur flaskan tycker jag är obehagligt.
Blåklocka, det finns inget du kan säga till honom som gör att han förstår. Jag har provat slla sätt och alla ord men de har tagit slut ni och han super lika mycket. Så det blir vi dom får lämna och förhoppningsvis ramlar pengen ner och kanske kan det bli en vändning. Men våra ord är inte starka nog för dem.
Kämpa så ska jag göra likadant ?Och ha en riktigt underbar semester?

Glöm er själva vill jag säga. Det är barnen som är viktiga. Inga barn ska behöva be sin pappa sluta dricka. Inget barn ska ha en pappa som är så full så han knappt kan gå, när barnet har födelsedag. Det är så sorgligt. Det räcker med dom barnen du har. Din man är oehört barnslig när han säger att lämnar du honom är du borta ur hans liv. Har du inte varit det länge redan. Han har ju valt alkoholen framför dig och sina barn. Är du för hård undrar du. Ja möjligen mot dig själv. Blir så arg och ledsen när jag läser sånt här. Du skulle lämnat för länge sedan, men jag vet man hoppas och det är inte lätt. Tusen chanser har han fått. Hur många får så många chanser? Hur framtiden blir vet vi inte, men ofta bättre än vi föreställer oss. Vi har väl de flesta en tendens att tänka på det värsta som kan hända. Lycka till för dig för dig och dina barn och låt dom uppleva nyktra semestrar och födesedagar.

Hej

Inte är det lätt! När hjärnan dominerar går det hyfsat men när hjärtat tar över är det fortfarande väldigt svårt! Kram

Hej

Även om det är både sorgligt och lite läskigt så är det ju väldigt spännande med den värld som öppnar sig när man skiftar fokus till sig själv och lämnar ett dysfunktionellt förhållande.
Jag känner mig lite som jag gjorde i 20-årsåldern när världen låg öppen och jag hade alla möjligheter. Nu är jag ju 35 år äldre och har inte samma fysik och inte heller oändligt med tid. Men jag har min erfarenhet och min självkännedom på ett helt annat sätt än då och det finns fortfarande massor jag kan göra med resten av mitt liv.

Hej

Han kommer nog inte förstår förrän det är ett faktum vad konsekvenserna blir.
Jag har väldigt nyligen skiljt mig efter att i flera år sagt att jag kommer att lämna om han inte ändrar sitt drickande och sitt aggressiva beteende.
När jag sen gjorde det var han som ett levande frågetecken och förstod inte varför jag inte ville längre, för han skulle ju ändra sig nu.
Så jag tror att den som är djupt i missbruket inte tar in det partner säger förrän det får verkliga konsekvenser.
Så toppen att du åker på semester själv, det kanske startar igång något hos honom. Eller också gör det inte det, men du får en skön veckas semester när du inte behöver fokusera på honom.

på det där med hur det vidare livet ska se ut. Jag har hela tiden tänkt att jag måste ta mig tillbaka till det. Precis som det såg ut förr. Fast ensam.

Men va fan. Det måste jag ju inte. Jag kan ju välja. Vissa saker jag tyckte var roliga förr, kommer ju inte ge mig samma tillfredsställelse som förut. So what?! Jag kan ju göra andra saker. Finns så mycket att fylla tiden med.

Å vad det känns igen. Härom dagen tog jag över och fostrade mina barnbarn, mitt framför mamman till barnen. Alltså?? Jag kom på vad jag gjorde och bad om ursäkt. Sa till henne, jag håller på att lära mig. Hon förstod. Inte lätt.

Ägnade gårdagen åt att gråta floder! Min ene son har kärleksbekymmer! Och det är egna kärleksbekymmer multiplicerat med tio för en mamma! Istället för att bara finnas där för honom drog jag tidigare i veckan igång nån slags turbo variant på stöttning! Utmynnade igår morse i ett slags GRÄL mellan mig och sonen! Till slut påpekade han att jag uppför mig som ett offer! Då åkte jag hem och grät hela dagen istället och i mitt huvud malde: jag bryr mig mest, har alltid tagit mest ansvar och får.. bara skit! Framåt kvällen var jag rejält trött på mig själv, tittade på mitt svullna ansikte i spegeln och kunde bara konstatera att jag hade kört i diket! Han hade rätt min son, offerkoftan hade åkt på igen! Vid känslosamma situationer sitter gamla beteenden djupt och som berget därinne! Upp på vägen i rätt riktning igen! Nu ska jag vara ett stöd på riktigt för min älskade son!

Jag har blockerat hans sms och samtal. När han har nyktrat till så ska jag ta samtalet med honom

så du får kraft att ägna dig åt ditt liv ! Du är värd att ha det bra !

Det är verkligen så starkt att läsa hur en alkoholist tänker och agerar när det kommer till hur alkoholen styr allt i personens liv.
Min man super och det är smärtsamt att förstå att man alltid kommer i andra hand.
Det drabbar mig och gör att jag också liksom hamnat på min botten som medberoende. Alla ord och löften från mannen då vi drabbar samman i något som jag tror på. Att han har kontroll, att han tycker det är normalt att dricka ljummet vin direkt ur Bag-in-boxen ( som han fö gömmer i garaget. Att han blir simmig i blicken och lullar runt på all ledig tid. Att han och alkoholen verkar ha en samhörighet istället för att maken och jag har en samhörighet.
Jag blir så ledsen och förbannad när jag gång efter annan fattar att jag enbart stör honom och är så jävla bråkig då jag ska ta upp hans drickande. Jag får alltid reaktionen som främst handlar om hur problemet bara är mitt. Han dricker minsann inte på ett sjukt vis. Nej, nej! Han tycker bara att jag ska låta honom dricka för det funkar minsann!
Men det jag vill få honom att förstå är att jag upplever det som att han har en älskarinna ungefär. Jag känner mig utanför då han ljuger och smusslar med vinboxar. Han gör om sanningar och påstår att det är jag som ljuger och bråkar då jag ifrågasätter hur han dricker. Han kallar mig dum i huvudet. Att jag är ett psykfall och att det är jag som har problem. Inte han minsann!
Han tycker bara att det är härligt att dricka vin från morgon till kväll när han är ledig.
Just nu har jag bestämt, och bokat in en semestervecka utan honom i sommar. Detta fattar han förstås inte. Hur fan kan jag göra något sådant? Såklart blir det obegripligt eftersom jag tidigare aldrig skulle gjort något sådant. Men nu har jag börjat förstå att han bara väljer alkoholen och att jag tidigare blivit besviken. Jag skulle behöva ett tips p vad jag kan säga för att han verkligen ska förstå att hans supande kommer att kosta honom mer än vad vinsterna är.

Ringer som en galning och smsar du ska inte vara så stöddig din tattar unge. Moget av honom.
Varför blir vissa så elaka....

Jag kommer att dra mig undan honom, han vet vart jag finns om han saknar mig. Annars så är han borta ur mitt liv, för jag orkar inte ha det så här