Senaste kommentarerna i forumet

Ledsamt att läsa men alltför bekant även om ’ramen’ runt berättelsen är olika. För dig en man med sjukdom och mediciner. För andra oro för arbete, pengar och barn... Själva missbruket och beroendet följer likartat mönster och förnekelse finns alltid vågar jag säga. Läs här, både på anhörigsidan men också på de andra sidorna så kommer du att känna igen mönstret. Fortsätt skriva så kommer du att ’se’ hur du har det och ha en bild bakåt hur det var och hurudan tänkte. Du behöver hitta en lösning som fungerar för ditt eget liv. Du har tagit ett första steg genom att dela med dig av hur du har det. Ett mycket viktigt steg! Ha en fin dag! / mt

Ja visst är det sorgligt när en person som står en nära inte vet eller förstår sina egna gränser, vad som är rimligt och normalt alkoholbruk! Jag har faktiskt ingen aning om vilka mängder eller ens vad min man dricker, han har blivit så noga med att gömma både drickan och tomglasen och burkarna efter sig så det är sällan jag ser nåt av det. Men det jag sett har varit 24 pack stora starköl och gin, whiskey eller vodka i stora flaskor. Antar en sån laddning bara räcker en dag eller två men jag har som sagt ingen aning. Oftast låser han in spriten i sin bil dit jag inte kommer in. Dethär gör han efter jag en gång gömde en vinflaska jag hittade i misstag och roat iakttog hans allt mer hetsiga letande men fråga mig kunde han ju inte, han trodde väl han själv förlagt den på fyllan dagen innan efter tredje flaskan av de fyra som funnits i samma låda. Jag märker i alla fall på honom om han druckit starksprit, det är då han blir riktigt elak och arg och grälsjuk, med bara öl och vin blir han mest bara irriterad och trött. Man undrar hur länge en medelålders kropp ska orka, han har redan högt blodtryck och haft en mindre blodpropp för några år sen. Ibland pratar han som om han har lust att ta livet av sig för att livet är så tråkigt. Försöker peppa och komma med förslag men han lyssnar då inte alls, allt är meningslöst och onödigt och yngre får ta över säger han.

Att han ens för en dag skulle umgås med barnen och göra nåt med eller för dem finns inte på kartan, han ser liksom bara sig själv. Egna halvfärdiga projekt har han garaget och gården fulla av men efter första rycken att göra nåt nytt stannar ivern helt och grejerna blir stående. Han är liksom oförmögen att roa sig utan sprit och jag tror det är en stor orsak till hans drickande, en känsla av tomhet i livet och känslan att han inte åstadkommit nåt på sina över 50 år. Sen undrar han vad jag är så nöjd över livet för, vad jag åstadkommit. Mitt svar att för mig är det nog att se mina barn skratta eller få nån att må bra, är enligt honom nonsens och nåt att skratta åt och förakta. Jag är tydligen för korkad för att ens förstå hans storslagna fråga och med mindre än Nobelpriset i bagaget har man tydligen inget mänskovärde. Vi är så osynkade så det är helt fantastiskt, på alla plan i livet...

Har precis skapat en inloggning. Jag börjar tro/inse att jag är gift med en man som dricker för mycket. Han är reumatiker och tar starka mediciner. Tramadol när smärtan är som värst. Tramadol och vin, rött vin, vitt vin. Vin i flaska och vin från box. Sen lägger han till starksprit - just nu är det rom, innan var det whisky. Han förfaller mer och mer. Hans levervärden är inte ok, så han får inte ta full dos av sina reumatikermediciner. Men han kopplar inte ihop sitt drickande med sin överbelastade lever. Han fattar inte. Eller vill inte fatta. Förnekelse sa någon till mig. Han super sig redlös. Så han inte kan prata, så han får minnesluckor, så han spyr ner sängen och fortsätter sova i spyorna. Enda gången han är smärtfri och kan sova är när han är full säger han. Nu blir jag äcklad av hans beteende. Vet inte vad jag ska göra. Tänker att ”det är nog normalt och inte så farligt beteende ändå ”. Att vara snart 50 år och supa sig så äckligt redlös. Dricka skumpa som om det vore läsk. Hinkar i sig. Tar sömntabletter och antidepp mediciner också. Överviktig, otränad och ovillig till förändring. Han väljer alkoholen framför sin hälsa. Är så trött på detta nu. Det blir så tydligt nu när jag vågat mig in på denna sida och vågar skriva om det. Jag tror detta är ett stort problem. Jag har bett honom att sluta dricka så hans lever klarar av medicinerna. Men han säger ”det är inte min lever som är problemet, det är min värk”. Goddag yxskaft. Varför fattar han inte??? Och vilket ansvar har jag i detta. Känns som jag bara svamlar...Men detta eskalerar och blir bara värre och värre. Känns som han har åldrats tio år det senaste året. Känner inte igen honom längre :-(

Usch ja så hemskt det är att se hur de förfaller. Min har druckit hårt i snart 5 veckor ned 70 cl sprit nästan varje dag.
Jag fick åka hemifrån under helgen då han var väkdigt arg och elak. Men udag åkte jag hem och han såg bedrövlig ut. Insjunken, rödlgd och väkdigt darrig. Fanns ju bara folköl idag.
Man gråter inombords när man ser hur dåligt han mår men det går ju inte stanna.
Jag klarar inte heller detta längre.
Kram till dig

Du kan inte få honom att sluta dricka Zindi. Han kan bara göra jobbet själv, om han vill och beslutar sig. Jobbigt för dig att din mamma tror att du kan göra något. Och det klart att drogen alltid går före allt. Familj, vänner, nära och kära. Det är inte ditt fel. Det är så drogen fungerar. Den är viktigare än allt annat.

Jag fick också panik att åren bara gick, innan jag tog mitt beslut. Och jag vet att det inte är ett lätt beslut. Senast i dag tvivlade jag och tänkte, har jag verkligen gjort allt för vårt äktenskap? Har jag provat allt? Men när jag tänker efter och när jag bollat med mina nära, så vet jag. Jag har provat allt. När jag pratade med mannen i dag så vill han gärna skylla på mig. Och jag som kan ta in både mina och hans känslor, börjar vackla. Men jag vet nu, jag måste lämna för att bli hel igen.
För det är inte lött. Man tvivlar och vacklar. Och Azalea, kan du hjälpa honom så han blir nykter? Blir han hel om du stannar och stöttar? Kommer han bli fri från sitt beroende för att du offrar din tid på honom? Kommer han tacka dig och vara dig evigt tacksam? Vet att du vet vart jag vill komma med detta. Vill stötta dig och få dig att sätta dig först. Den enda som alltid kommer att finnas i ditt liv. Du.

Det låter verkligen så självklart när de skriver det så. Det är ju sant att det inte går att vänta på att det ska bli nyktert för då kan det dröja till dödagar.
Jag får lite panik över att åren bara rinner ifrån och man känner att livet rinner bort.
Kan ändå inte hjälpa att jag känner mig taskig som överger när allt annat har gått åt pipan för honom. Det är som jag sviker när det är som värst för honom, ingen bra känsla.
Tack snälla Skrållan för dina visa ord, jag behöver dem och en spark i baken.

Känner igen mig lite i det du skriver. Jag känner en enorm oro runt min partners alkoholintag. Troligast är att han inte har ett problem för inget pekar på det. Min historia är att min far är alkoholist, jag har även haft killar i riskzonen men valt att lämna då jag inte mår bra av att det dricks hemma. Jag klarar inte av att sambon dricker några glas vin till filmen. Har inga svar att ge dig, men undrar precis som du om det går att jobba bort. Du är i en annan sits än mig eftersom din partner haft problematik runt alkoholen..men känner så väl igen mig i att tilliten försvinner när man upptäcker att det druckits. Min partner sa i början, då jag var väldigt tydlig med vad jag tycker om alkohol..att det är en väldigt stor rädsla jag har, att det inte var ett problem. Han sa att han inte behövde dricka. Nu blir han arg för han har inget problem och ska inte straffas för det som hänt mig i mitt liv innan honom. Jag upptäckte två tomma öl och en ny bag in box på midsommar, så då blev det tydligen alkohol dagen före, på midsommar och kanske något/några glas dagen efter..det sista är bara en gissning. Nu vet jag inte om han dricker för ofta eller om det bara är i mitt huvud..men jag är så rädd. Tyvärr får jag kalla handen när jag vill prata, eftersom han känner sig dömd, så jag får inget svar på hur ofta eller hur mycket.

Som sagt, inga råd..mer än att ni måste prata. När han svarar ”jag vet inte” kan du be honom att seriöst fundera på varför? ..eller fråga om han är rädd för att du ska bli arg? ...eller om han skäms? ...om det egentligen är så att han känner att han inte borde dricka? ...eller om han är orolig för att du ska bli sugen? Jag tänker att om du ger honom olika alternativ så kanske han vågar svara, eller kommer på varför?

Lycka till!

Sprang på min mamma, hon gapade till mig, du vet väl att han valde sina alkolist vänner framför dig på midsommar afton. Varför gapa sådana saker till mig högt i offentlig miljö. Varför får jag aldrig må bra. Varför måste jag hela tiden bli påmind om hans missbruk.
Nu sitter jag i min ensamhet och gråter.

Ja Exhale, det kommer att ordna sig. Vi går vidare i våra liv och hittar något nytt att glädjas åt. Kände också att det var skönt att slippa ångesten. Vi kämpar vidare??

med ett sting av saknad. Men också i den helt underbara känslan av att bara vara i sig själv. Med sig själv. Det var min första midsommar i ett helt nyktert sammanhang. Det var så mysigt. Totalt fokus på barnen. Midsommarstång, mat och barnskratt. Ingen klump av oro. Vi fixar det här Skrållan ❤

sa jag det för första gången högt till någon. Jag är ett vuxet barn. Det känns märkligt. Jag sa det till en annan medlem i min familj. Ett stort steg.

Fram till nu har det bara handlat om prioriteringar. Får hoppas det håller sig så. För jag älskar dem så. Och nu är de på väg in i de gyllene åren.

Jag läker sakta bit för bit. Och jag vet inte vad jag ska göra med de nya glasögonen. Men det jag förstod där nere på den djupaste botten. Det förändrar dig för alltid. Ska jag leva med någon i framtiden så blir det med en människa som gjort den resan. Drömde inatt om en kärlek till en man som förstod mitt språk. Höll i handen. Var förälskad. Vill sova igen ?.

Ska ta till mig just det, Nordäng67, att ägna mig själv mycket tid, och tänka på det som gör mig lycklig. Många goda råd man får här.
Har varit en lugn midsommar utan mannen. Varit med barn och barnbarn, och haft så roligt. Men saknaden finns ju där, naturligtvis. Men den mannen jag blev kär i finns inte längre. Jag måste ta till mig det. Det som har varit, har varit, och det är inte nu.Men sorgen tar sin tid. Och jag måste också få sörja färdigt. Bearbeta det som händer. Försöker tänka att nu måste jag hitta på egna minnen och traditioner. För jag kunde inte fortsatt som jag gjorde. Då hade jag gått under. Känner ett lugn i mitt liv nu. Ingen som tycker och tänker om mig, jag kan vara den jag är. Tror allt kommer bli lättare när vi sålt huset, och jag får min egna lägenhet där jag bestämmer och allt. Då kan jag på riktigt börja mitt liv.

Jag vet Azalea, hur det känns. Jag och min man bor fortfarande isär. Har haft en lugn och rolig midsommar, med barn och barnbarn. Men mitt i allt kommer saknaden. Sorgen, att inte ha honom vid min sida. Men jag vet ju att hade han varit här hos mig i midsommar, så hade det varit fylla, och gräl. Vad är det då man längtar efter? Tror jag längtar efter honom jag blev kär i. Han som var stark och hade en varm kram. Han som älskade mig. Han som ville bli gammal med mig. Men han finns inte längre. Han som valt bort mig. Ja sorgen finns där, men jag gjorde också ett val. Vill inte längre komma i andra hand. Vill inte vänta på en man som ska bli nykter. Vill vara lycklig och älskad för den jag är. Han valde alkoholen, men jag valde mig.
Välj dig Azalea. Du har bara ett liv. Ska ditt liv gå ut på att vänta? Vänta på att mannen ska bli nykter? Kan du orka 1 år till, eller 5 eller 10? Jag vet ju hur svårt det är. Men är det inte ändå värt det, för att få ett eget liv, där chansen kan bli att man blir lycklig?

Hur går det för dig?

Så starkt av dig att kunna klippa av kontakten med honom. Jag antar att det är nog det bästa att göra för annars är det så lätt att ramla in i gamla hjulspår.
Bra gjort, fina du.
Jag blev sur på mig själv idag att jag plötsligt var orolig över hur han skulle komma hem ordentligt från krogen mitt i obygden.
Hade inte behövt lägga den tiden på det.
Vid 23:15 ringer han och är sur och ägg för jag inte har hört av mig........ va fasen, det var ju jag som fyllde år igår och inte ett ljud från honom.
Han har ramlat med cykeln och så klart väldigt synd om honom.
Sen arg för att det inte finns någon mat till honom. Trots att frys,kyl och skafferi är fullt. Så till honom att han får laga mat själv men det går inte enligt honom. Jag ska banne mej inte göra det ivf.
Till slut så jag till honom efter allt pratande om att alla konsekvenser han hamnat i nu är pga alkoholen, viljet han menar inte hade med detta att göra så så jag att det finns inte plats för både mig och alkoholen hemma.
Frågade om han ville vara utan alkoholen resten utav sitt ni? Svarade till slut NEJ
Där fick jag mitt svar, men så jobbigt det är ändå.
Imorgon ska jag åka och tills på en stuga som jag kanske kan hyra. Det är med blandade känslor.
Hjärnan säger:FLYTTA
Hjärtat säger STANNA
Men denna midsommaren blev exakt likadan som förra och de tidigare så det går ju inte stanna.

Vet inte riktigt hur han klarar sig eftersom jag brutit kontakten! Han sms:ar mycket så lite koll har jag! Och det är som vanligt tror jag! Ibland är han ledsen och olycklig! Hade jag gått tillbaka hade mitt hjärta gråtit i dom stunderna! Ibland är han kaxig och tror han äger världen och är Guds gåva till kvinnan! Hade jag varit ihop med honom hade jag varit arg och kokat av ilska! Så berg-och dalbana med andra ord! Jag känner inte samma ansvar längre märker jag, har kastat hoppet överbord. Skönt på ett sätt men jag har fortfarande stunder av sorg. Han har som sagt fått sparken men har lön året ut, hög lön utan att vara välkommen på jobbet! Så det kan gå två vägar. Antingen gör han något bra av detta och tar en ny väg eller så super han ner sig fullständigt. Första månaden har passerat och det verkar mer som alternativ två om man skall döma efter sms! Mycket fylla! Han är också ensam men det har han faktiskt satt sig själv i! Kan bara säga att jag är glad att jag lämnade långt innan han blev av med jobbet! För att försörja en som super hade nog förstört mig själv totalt! Så fortsätt din plan! Kram

Ååå vad jag känner med dig.
Här har det eskalerat igen. Mitt barn skulle bo hos sin pappa inatt eftersom att vi ska på semester i 2 veckor och dom inte kommer kunna ses på ett tag. Som tur var förstod jag att det inte var läge innan jag lämnade. Denna ständiga kontroll och allt ansvar och hur ensam man känner dig i det.
Mitt barn undrar varför hen inte får träffa pappa. Besvikelse i barns ögon är nog det värsta! Men våra barn är kloka, dom kommer förstå. ❤️

Just nu känner jag bara att allt är så sorgligt. Som du säger så här de förlorat alla människor omkring sig plus allt annat viktigt men ändå kan de inte sluta och ta en ny vändning i livet.
Idag har mannen suttit på en krog under hela eftetmiddag/kvällen och beställt in.
Till slut kunde jag inte låta bli utan körde dit och såg honom på avstånd. Helt ensam satt han vid ett bord och såg så övergiven ut.
Jag gick och pratade med personalen att de inte skulle sälja mer alkohol till honom, att det räcker nu för hans del. Jag kunde inte låta bli. Det skär i hjärtat att se honom och det verkar inte finnas något stopp.
Jag var tuff och stark innan idag men efter detta känns det som jag har övergett honom fast jag vet ju att jag måste.
Det är bara så sorgligt alltihop.
Hur klarar han susig g, din man?

Min mamma och hennes man har varit gifta rätt länge. Vi märkte ganska snabbt att han var alkoholist, men som mamma sa, han är ju en "snäll" alkoholist så man lät det bero. (Snäll betyder att han aldrig blev aggressiv eller våldsam).

Men efter att dom gifte sig så gick det snabbt. Han Drack mer och mer, varenda kväll efter jobbet. Såpass mycket att jag är 100% säker på att han inte var körklar till arbetet. Tillslut började mamma att dricka med honom "för att han inte skulle dricka allt själv och bli för full". På nåt sätt försökte hon väl begränsa hans drickande.

Jag o mina syskon har försökt att prata med henne flera gånger, men det hjälper inte. Nu dricker hon lika mycket som honom, hon försöker begränsa dock, ringt o sökt hjälp, ätit antabus osv. Men när han fortsätter dricka så gör hon det också. Han har dessutom kommit på hur han ska göra för att trycka på hennes knappar så det blir bråk, alltså riktiga j.... monsterbråk! Jämt. O när bråket är i full gång så är han ett oskyldigt offer och mamma är skurken, och hon håller med.

Sakta men säkert trycker han ner henne till botten tills hon inte kan komma längre. Hon har nog inte långt kvar dit. Han slog henne en gång så ena tanden blev lös. När hon berättade det så stod han o skrattade/fnissade. Hon skrattade också o försvarade honom med att det var hennes fel, och tvingade mig att lova att inte polisanmäla. Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne att förstå att det är dags att lämna honom.

På fyllan gör hon inget annat än att prata om att lämna honom, men när hon nyktrat till så är allt bra igen. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att hjälpa henne, hon är ändå min mamma och jag älskar henne. Men alla dessa bråk som man blir inblandad i hela tiden tär på mig, jag mår inte särskilt bra psykiskt i vanliga fall, det börjar bli för mycket. Ska man släppa kontakten eller vad ska man göra?

Att dom inte kommer till vägs ände! Mitt ex har typ noll kontakt med sina barn, vänner (dom normala och trevliga) har tagit avstånd, mamman till hans barn har lämnat honom, jag har lämnat honom och nu senast fick han sparken från sitt jobb! Allt relaterat till alkohol! Dricker gör han fortfarande! Det går liksom inte in! Och kärleken till alkohol verkar gå bortom allt annat! Hemskt!

Ingen fara, jag är bara förbannad på mannen. Både för allt elakt som han sagt till mig och hur han har behandlat mig och puttat runt mig.
Jag kan med gott samvete säga att jag gått igenom alla faser:
Omhuldat och pysslat om
Skyddat och ljugit för andra
Köpt sprut o öl åt honom
Hällt ut och gömt sprit o öl
Gråtit
Tiggt och bett om ändring
Skrikit och vrålat och varit vansinnigt arg
Tigit ihjäl honom
Varit super pedagogisk och förklarat
Kört till läkare,avgiftning och behandlingshem
Slutat bry mig

Så jag kan inte vara att på mig själv för jag har provat alla sätt jag kan för att han ska förstå.

Sen har
Jobbet sparkat honom
Polisen tagit honom
Domstolen sätt på fotboja
Familjen tagit avstånd
Kroppen och hjärnan tagit stryk av alkoholen

Trots detta sitter han just nu på en krog och beställer in öl och groggar som betalas ftån vårt gemensamma konto.
Jag ska räkna ihop summan och åka och ta ut exakt lika mycket imorgon.
Så jag använder min ilska till att hålla ett avstånd så jag inte kan "hjälpa" honom med att laga mat och pyssla om hemna.
Aldrig i livet.

Ps önskar och ångrar bara att jag inte behöll mitt egna konto tidigare, men gjort är gjort och går inte gråta over Ds

Kram till er bägge Nordäng67 och intemera?

Vad bra du hittat hit och funderar högt på din sambos drickande! Skulle det vara möjligt för dig att förklara för honom hur du känner, när han gömmer burkar och flaskor? En ärlig diskussion där du berättar dina känslor, rädslor och oro utan att anklaga honom eller säga du förbjuder honom att dricka. Kanske han kan förstå och ni kan hitta nåt sätt att hantera det tillsammans, hitta nåt som fungerar i just ert förhållande kring alkohol.

Om du mår dåligt så behöver du ventilera det med honom!

Iakttar mannen som blir allt fullare och på nåt sätt får jag känslan av att han kommer få nån sjukdomsattack inom en nära framtid. Han ser liksom inte frisk ut. Han är förändrad på nåt vis. Kanske bara jag som nu ser det tydligare efter att ha varit borta ett tag, kanske är det bara den eskalerade förbrukningen hela sista halvåret som börjar synas som jag inte märkt förut. Ledsamt nog skulle det vara enklare om han blev sjuk, kanske fick den väckarklocka han skulle behöva för att sluta dricka.

Idag är han sur och irriterad på minsta ljud av oss andra, detdär Saknar dig sms:et jag fick igår är redan glömt och vi är nog bara i vägen för hans turvisa drickande och snarkande. Jag känner mig sorgsen och orolig, vet att för varje sån här dag är vårt äktenskap ett steg närmare slutet. För jag orkar bara inte mer.

Hemkommen efter en lugn vecka borta bara för att mötas av en lullig man och ett ostädat hus och lukt av gammal fylla. Usch man får lust att bara vända i dörren men barnen hade sett fram emot att komma hem. Nu snarkar han redan i soffan och galoppen ut och in i garaget lär fortsätta resten av helgen, verkar vara inne på dag 2 redan så. Jag står bara inte ut med detta längre!