Senaste kommentarerna i forumet

Hej

Jaa det är nog så Spinoza. Helt plötsligt står hela ens fokus på en själv. Helt plötsligt har man hur mycket tid som helst. Tror att jag får sätta mig och planera min tid lite bättre. Då kanske det känns lättare. För med tiden vänjer man väl sig att vara ensam. Och att kunna välja vad man vill göra.
Och jag får ge det tid. Tid att läka.
Kram till dig Spinoza

Samma här, en jobbig kväll i går. Känner mig så ensam, när jag är med andra kommer ju inte dom tankarna. Slipper en full man som är sur och arg. Då vi bor isär, och gjort så över en månad nu. Sorgen gör sig ändå påmind. Men jag kanske måste stanna i det och låta det ”värka” färdigt.
Huset känns så stort, fast det är litet. Tomten så enorm, fast den är lagom.
Hoppas du får en bra dag också Exhale.

startade morgonen med att läsa här. För gårdagen var tuff. Orosmonstret kom och slukade mig och jag fick fäktas hej vilt med alla medel tillgängliga. Ingen lugnande dock. De tar jag till vid ångest.

Nu vaknar jag till tacksamhet över kopp kaffe och ingen baksmälla. Ingen långhelg för mig. Ingen oro över någon annans långhelg. Ingen ångest över någon annans ovilja att göra något trevligt. För jag mår inte bra idag. ( Insikt igår i samtal: jag ler när det är som sämst, tar till humorn, fnissar. Trodde det var ett tecken på återhämtning. Och på sätt och vis ja. Men ändå inte. Det är ett tecken på att jag mår riktigt dåligt. För dåligt.) Men idag ska jag vara nykter med mina barn. Hämmad av mitt mående men inget annat. Jag har planerat en mindre aktivitet med en vän. Som kan styra båten när jag kliver av. När jag stänger ner. Rullgardin för. Sen har jag helgen ensam. Vila. Vila. Vila. Lite sol. Promenad. Förpliktigat mig till att försöka klara av en dag på mitt "önske"schema. Träna meditation.

Ta hand om er idag.

Obs. Ett litet ettrigt medberoendeskav surrar i bakgrunden. För jag vet vad helgen kommer medföra. Men. Det är bara mitt eget beroende som vill ha uppmärksamhet. Låt det skava på bäst det vill. Gör ingen nytta alls dem tankarna. Inget jag kan eller ska styra över. Tillåter mig en aningens gnutta ledsenhet. Inget mer. Let it go.

Tack så mycket för dom orden, kom precis lägligt, tvekar och ångesten över att jag lämnar honom är enorm idag.
Vår dotter sa igår när jag skjutsade henne att hon tyckte det skulle bli skönt och slippa allt tjafs. Hon sa till mig att stannar du för att du tror pappa kommer ändra sig, för det kommer han aldrig göra.
Jag känner att det här kommer bli bra. Kloka och fina ord från vår 16 åriga dotter.
Måste orka ta mig hela vägen fram och inte falla tillbaka nu. Skit tufft och gör fruktansvärt ont.

Försöker tänka hur det kommer bli utan oro över alkohol och utan ha någon som jämnt är svartsjuk som ringer och kollar vad jag gör.

Tack än en gång för att du skriver, betyder mycket.

Det tar nog tid att landa i att inte ha någon annan som står i ens fokus hela tiden och då kan det ju kännas tomt.
Jag är ju inte där själv än, eftersom vi inte helt har flyttat isär än, men tänker att det kommer att bli en sån period för mig också när vi gör det efter midsommar. Framför allt i sommar när dottern kommer att vara på landet med mitt X.
Min plan är att jag ska ta hand om mig själv, träna, läsa, träffa vänner och tillåta mig att känna mig ensam ibland.

Kram till dig Skrållan!

Peter1970 för ett ärligt inlägg ! Eftersom jag också är en nykter alkoholist så känner jag igen allt !

Och till 5barnsmamman så vill jag bara säga : Du är absolut inte för hård !! Du och barnen är värda ett bättre liv ! Ta hand om dig !

Så skönt att få läsa det du skriver peter1970 så man få höra hur det är ftån den sidan. All heder till dig som har lyckats komma vidare och tagit tillbaka kontrollen över ditt liv igen.
Min man har haft så många fyllor de senaste åren och de håller inte bara sig till helger. Det är veckor i sträck. Nu senast 11 dagar med uppehåll i 5 o h just nu är han inne på typ 8:e dagen. Och då menar jag 70cl sprit om dagen=sover hela tiden och när han vaknar är han arg och aggressiv mot mig som ju är den onde och bara bryr mig om mig själv. Resten av den vakna tiden används till att cykla 1 mil till bolaget för att köpa mer. Jag får panik över alla pengar som bara rinner ner i strupen.
Sitt jobb som han har nu, ett sommarjobb, var han 3 dagar på och nu har han druckit i 1 vecka och sjukanmält sig. Jag får i gen stopp på honom så han kan nyktra till och åtminstone börja jobba på måndag. Det är så stressande

Minns det som igår! Och man VET att man själv kommer vara tröttare efter helgen än före! Långhelg med betoning på lång! Kram

Varit jobbiga dagar. Hoppas att morgondagen blir lättare❤️

Tack för att du delar med dig Peter1970,
Jag har de senaste 6 åren kämpat med att få min man att inse att hans alkoholkonsumtion förstör för vår familj, och framför allt min tillit och mina känslor för honom. Han har alltid sköt sitt jobb och är en jätte fin pappa nykter men varje fredag, lördag och söndag och ibland någon dag i veckan dricker han för att kunna lugna sig och kunna sova. Ljuger om när han dricker och gömmer. Varje familjesemester är han full och dricker dagligen trots att barnen ber honom om att inte dricka. Förra året när vår dotter fyllde 9 år var han så full att han knappt kunde gå.
Satte ultimatum att jag kommer gå om han inte slutar att dricka tyvärr blir det lite bättre några veckor och är tillbaka i samma igen.
Har berättat att en bit att min hjärta dör till honom för varje gång han ljuger gömmer och dricker. Han tycker jag är tråkig och aldrig ger honom någon tid. Men när vi gör saker ihop så är det alltid alkohol inblandat. Vi har varit tillsammans i 25 år och har 5 barn ihop, jag sköter allt i hemmet inkl hela honom, säger till honom när han skall köpa kläder klippa sig ect.
Han har aldrig betalat en räkning eller varit på ett föräldramöte.
Vi har tjafsat om hans alkohol de senaste året. Jag känner att jag nu tröttnat skaffat mig en lägenhet. Nu helt plötsligt har han vaknat till inte druckit på snart 4 månader och tycker vi skall satsa på nytt. Men nu vet jag inte om jag älskar honom längre, har börjat flytta in och han är bara arg och ledsen för att jag lämnar men orkar inte mer vågar inte lita på honom att det funkar den hör gången, för senast två veckor sedan frågade han om jag inte kunde unna honom att dricka med sina vänner om han inte kom hem på fyllan. Har sånt dåligt samvete för att jag lämnar och att jag inte orkar och har känslor för att ge honom en chans till trots att han fått tusen chanser under de senaste 6 åren. Han hotar att går jag ut genom dörren med mina flyttkartonger är jag borta ur hans liv. Är jag för hård?

Hoppas du kan ha en skön ledig dag imorgon Skrållan! Ingen klämdagsfylla du behöver planera runt, du kan fokusera på gladare saker!

Varför känner man sig så ensam? När mannen bodde här, så hade jag istället en full man i garaget, eller förresten vid den här tiden, sov han. Jag har släkt och vänner som ställer upp. Ändå känns det så. Tror jag är i en svacka nu. Hoppas det blir bättre igen.

Tänkte här kanske finns andra som också är oändligt trötta på att en röd dag i kalendern inte innebär nåt annat än schemalagd fylla.

Redan vid middagstid idag var mannen retlig och sur och verkade mest upptagen i tankarna av när han ska kunna börja dricka. En timme senare försvann han ut i garaget och lullar in igen nu framåt kvällen med en sprit-osande närvaro med glansig blick, vinglande steg och ett idiotiskt uppenbart nöjt flin över det hela. Kvällen blev exakt som han planerat, eftersom det är ledigt imorgon. Kan väl säga min kväll också blev exakt som jag planerat eftersom jag visste jag kommer ha en full karl i soffan innan kvällen är sen. Antagligen mer att vänta av detsamma imorgon.

Och såhär är det varenda röd kalenderdag om året och dagen före den. Visst är det fantastiskt vad förutsägbart? Nån som känner igen sig?

Du gjorde rätt och ingen kan hävda något annat. Jag vet hur det är att hjälpa och dölja och städa upp och hålla tyst och eliminera sina egna behov. Efter 20 år och ingen bättring men en konstant försämring så har jag äntligen insett att det inte finns något jag kan göra. Är på väg, ett steg i taget och vad bra att du insett detta efter 7 år. Det är såååå lätt att vara efterklok men hur ska någon kunna förstå att kärlek och support inte hjälper. Man måste helt enkelt lära sig den hårda vägen och pröva allt och vrida ut och in på sig själv och pröva allt innan man förstår att inget man gör hjälper.
Kram
Blade Runner

Azalea jag klängde mig fast i mitt förhållande, och gav min sambo samvetskval, och hon stannade kvar ett tag men till vilket pris. Hon fick betala ett högt pris, även om jag aldrig misshandlat någon.
Så misshandlade jag henne psykiskt.
Azalea du måste förstå att vi är sjuka i vårat drickande, visar ingen som helst hänsyn till någon. Vi går över lik, och är gränsen till narsesistiska.
Jag vet att det är svårt och tungt. Börja med att sammla ihop en stabil grund av vänner och anhöriga. Ha med dig någon trygg person eller personer, tala om att du tänker lämna honom för din skull och barnens. Det finns ingen lag som säger att du måste vara själv när du gör detta.
Vårdnaden om barnen kommer han definitivt inte få om det oroar dig.
Sen ska du veta att det är lagens mening olagligt att trakssera någon även om du lämmnar honom.
Det blir tungt i början, men du måste kämpa för din och barnens skull Azalea.
Du och dina barn är inte förtjänta av att leva med en aktiv alkolist.
Det ända vi gör är att tänka på oss själva, så ser sjukdomnen ut.
Jag var ett riktigt svin ärligt talat, och förtjänade inte en familj när jag var aktiv. Jag ljög, och manipulerade samt skuldbelade hela min omgivning när jag drack.
Jag har fått arbeta för att få tillbaka kärlek och respekt, även om jag nu förlorade min sambo som jag älskar innerst inne, men jag förstår henne i dag, och skämms för det jag gjort.
Var stark och gå även om det gör ont ett tag, för när du väl gått och börjar må bra så förstår att du gjorde rätt val.
Tänk tanken och vill du ha råd så finns jag här och svarar dig.
Hjälp dig själv och barnen att bli lyckliga och fria.
Mv. Peter

Tack Peter1970?
Du är inte alls brutal utan det är precis vad jag behöver. Mina barn och familj och även mannens familj har sagt detsamma: bara lämna!
Fast jag har nog varit både rädd och orolig för hela processen som jag förstår inte kommer att bli lätt.
Min logiska och smarta hjärna vet ju att det finns inget annat än att skiljas men sen kommer räddharen fram i mig och jag vågar inte. Är rädd för bråk och diskussioner som jag inte är så stark i. Får nog erkänna att jag har låtit mig bli rätt hunsad .
Önskar att jag vore mycket tuffare för jag behöver verkligen ett nytt liv

Hej

Tack för dom orden Peter1970. Har ställt ultimatum för min man, och han väljer alkoholen. Vi har bott isär nu över en månad och håller på att avsluta vårt liv tillsammans. Jag vet att jag inte kan gå tillbaka till honom. Jag utplånar mig själv då. Men sorgen finns ju där. Tankar på bra perioder vi haft. Men med det du skriver, så blir jag ännu säkrare. Var presis det jag behövde höra. Tycker det är bra att du skriver här. Skönt att få höra från andra sidan.

Tack för dom orden Peter1970. Har ställt ultimatum för min man, och han väljer alkoholen. Vi har bott isär nu över en månad och håller på att avsluta vårt liv tillsammans. Jag vet att jag inte kan gå tillbaka till honom. Jag utplånar mig själv då. Men sorgen finns ju där. Tankar på bra perioder vi haft. Men med det du skriver, så blir jag ännu säkrare. Var presis det jag behövde höra. Tycker det är bra att du skriver här. Skönt att få höra från andra sidan.

Hej jag är nykter alkolist.
Jag vet att jag låter brutal nu och förlåt mig för detta, men det är av omtanke till dig.
Det har gått 7 år och han har ej nått botten sorligt nog.
Gå Gå Gå Azalea för din och ev barns skull. Hela dig själv. Tro mig det kommer inte bli bättre trotts din kärlek. Han är inte färdig helt enkelt.
I ditt mail ser jag ditt medberoende, och bara det är väldigt fel.
Vi alkolister måste hjälpa oss själva för att bli nyktra helt enkelt.
Du är värd att få må bra i dig själv, slippa detta helvete du har nu.
Även om det låter hemsk av mig, så var jag en av dem som utsatte min familj för detta helvete.
Lycka till nu...
Mv Nykter Alkolist...

Det

Tack snälla Spinoza och Nordäng ?
Det är väl bara det att man har fastnat i rollen som fixaren och beskyddaren. Det har ju smygits sig på och sen bara blivit mer och mer tills msn själv inte vet hur man ska låta bli och sätra ner foten.
Den kvällen fick han ligga ute och jag hade värsta ångesten över det. Men på lunchen körde jag från jobbet och kollade ändå. Då är han inne i huset igen....och vägrar gå ut. Det finns ju sprit där.
Efter jobbet fick jag och hans föräldrar ut honom igen och jag körde iväg. Kom tillbaks efter 3 timmar och då är han inne åter igen. Det visar sig att han slagit sönder en ruta och klättrat in. Blodspår överallt. Jag fick hjärnblödning och bad honom dra åt helvete innan jag ringer polisen. Detta måste väl ändå vara droppen????

Du har tagit steget att starta ett konto och en egen tråd här, bra gjort! Du frågar vad du ska göra, berätta gärna lite mer så kan vi förhoppningsvis stötta dig lite bättre. Om du vill såklart, ibland känns det bäst att börja med att läsa i andras trådar och titta runt innan man känner sig redo att formulera sig själv.

Välkommen igen!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

I dag på dagen har det varit en bra dag. Har känt mig stark. Var och pratade med anhörigstödjaren. Så skönt att få stöd och råd.
Men nu i kväll känner jag mig tom. Och ensam. Mannen kom förbi i kväll. Det känns som vi inte pratat färdigt. Inte blivit färdiga med vårt förhållande. Men ändå vet jag ju att jag inte vill tillbaka. Kanske att det känns konstigt att inte känna att han bryr sig. Tror jag måste hålla mig borta från honom för att kunna läka. Annars slängs jag tillbaka till hur det var när vi hade det bra, och glömmer allt det andra. Känns också tomt i huset, vårt hus som var menat för oss.
Ja det går upp och ner.
Nej, nu måste jag gå framåt på min väg.