Senaste kommentarerna i forumet

Det är som du skriver,inte lätt att älska mannen i sitt liv när man kan hata honom i nästa stund..det är skitjobbigt att ha denna känsla..Jag vet !!!

Frihet att vara jag. Mig själv. Utan tyst dömande. Eller uttalat dömande. Fylla livet med vad jag vill.

Mkt tankar på framtida relationer just nu. Min egen nykterhet enkel pga är ensam. Börjar dagdrömma om en sund relation. Men hur då? Jag kan inte leva med en nykter alkoholist och inte heller en njutningsdrickare. För jag har inte tiden att lägga på det. Jag kommer då börja tulla på min egen nykterhet. Ja men jag kan också. Bara ett glas. Men det kan jag inte. För det kommer bre ut sig. Bli syftet i sig igen. Finns det människor som inte dricker därute?

Som inte hämtade honom! Dels för att rätt person skall ta konsekvenserna men mest av allt för att frigöra tid för dig! Visst har du roligare och viktigare saker för dig än att ta hand om en man som uppför sig som en strulig tonårsson!? Fortsätt gå din egen väg! Kram

Bra att du låter honom ta konsekvenserna av sina handlingar.
Vi hjälper inte våra alkoholister genom att låta dem komma undan konsekvenserna av sitt beteende.
Men jag vet själv hur det är när man ligger där med ångest över att man inte "hjälper till", så jag skickar en varm kram till dig och hoppas att du ska stå på dig!

Kan inte sova ikväll. Han har cyklat iväg till bolaget under dagen och däckat vid en familjemedlem hus. ( de är inte hemma)
Ringer och är arg i vill att jag ska hämta honom men jag tycker han jan cykla hem. Lite skylla sig själv jag är trött på att rädda honom överallt och fungera som taxi.
Fast nu ligger jag här och här ångest över att han måste sova ute inatt om han inte lyckas ta sig hem på något sätt. Gå eller cykla. Fasen att han inte fattar

Idag känns allt så himla bedrövligt.
Min man har druckit i 7 år nu. Trodde aldrig att han skulle kunna fastna i det träsket men det har han rejält.
Allt har snart gått helt åt pipan för honom nu och det blir den ena katastrofen efter den andra utan att han fattar att problemet är alkoholen.
Jag har önskat så många gånger att jag hade varit tuff redan från början och insett var det var på väg. Men det är alldeles för sent och jag har verkligen gått igenom alla stadier. Varit snäll, beskyddat, räddat, ljugit, gråtit, tigga och bett men nu är jag så himla arg och förbannad över allt som blivit förstört och för all tid som bara rinner iväg. Känns som livet bara passerar och man står kvar i samma tråkigheter och livet rinner ifrån mig.
Börjar bli rätt knäckt nu

Känner mig allt annat än stark många gånger. Men jag vet vart jag måste gå. Men många gånger med sorg i hjärtat. Men tack Troja?

Det är svårt Troja, att börja tänka på sig själv. Vad vill jag, vad vill jag göra. Fokuset har ju varit så länge på den som dricker. Nu får vi börja vårt egna liv. Där vi själva står i centrum?

Tror inte att en har valet att välja något när en befinner sig i ett risk/missbruk. Ens egen "riktiga" person har försvunnit. Det enda som är prio ett är att fortsätta döva/dämpa eller vad det nu är som är anledningen till att en tar till alkoholen. För ofta för mycket.
Vet inte vad som krävs för att en person ska komma till insikt eller nå sin botten. För att nå förändring. Det jag tror är att den enda som kan göra detta är person själv. Det spelar ingen roll vad "vi" runt omkring gör,känner, eller säger. Det enda som händer är att "vi" mår sämre. Det är deras ansvar. Deras jobb att ta tag i sina problem. Finns ingen som kan göra det åt dem. Det enda en kan göra är att sätta gränser (vilket jag jobbar på just nu)
Kämpa på.
Hur vill du ha det? Hur vill du att ditt liv ska vara? ❤️❤️❤️

Ja det är mycket om honom det handlar om. Va han gör, hur mycket han är ute, osv osv.

Jag inser att jag har mycket att jobba på...
Det förstår jag...

Jag har i perioder svårt att förstå att han väljer ett skit liv istället för ett bra o hälsosamt liv.

Jag har känt rätt, att han vill gå ut jämt o dricka, och det kände jag redan när vi va ett par, hur tråkigt han verkade tycka de va att komma hem då. För han ville nog vara ute så här mycket som han är nu, varje kväll, varje dag i veckan. Missköter sig, sitt hem,

Minns att jag klandrade mig själv för bråken, men nu ser jag att det var inte konstigt

Va stark du är skrållan
Mitt i alla känslor har du tagit till dig just dig.
?

Hör är lite tankar, det du känner är rätt. Du har rätt till dina känslor runt alkohol. Håller på att separera från min man som dricker.
Jag stängde av mina känslor för min man när han drack. Kände ingenting. Och man blir så trött på hur dom blir, hur dom går och hela dess väsen när dom druckit.
Det som fick mig att må lite bättre var att jag planerade egna saker när jag inte stod ut med hans fylla. Så man kommer bort lite. Får perspektiv och fylla på med ny energi.
Just det där att dom vill argumentera och inget man gör är rätt, det känns igen. Min man blev mer och mer även den sura och dumma, när han var nykter också. Och sedan är det ju ingen idé att prata med någon som är full.
Ibland kändes det nästan skönt när han äntligen fått i sig dom där ölen och somnade.
Du känner dig ensam i det här skriver du. Finns det någon du kan prata med om detta? Någon vän, släkting? Det lättade för mig när jag berättade för mina barn. Sedan finns det ju anhörigstödjare för oss som går brevid en alkoholist.

Jag känner också igen mig. Min man har ju valt att fortsätta dricka istället för ett liv med mig. Eller valt?? Dom kanske inte väljer det heller. Dom bara måste. Men jag känner igen det att han känns helt känslokall. Och är han inte det, så är han oftast sur och tvär. Fy vilket kämpande det är. Men det finns bara en väg att gå. Och som Nordäng67 skriver, börja tänk på dig själv.

Hej!
Min man dricker alldelesför mycket. Alla varningssignaler finns och det är som det är med det.
Jag skulle behöva lite tankar och förklaringar eller eg tips på hur jag kan förhålla mig kring faktumet att min man alltid vill dricka omåttligt och helt enkelt väljer alkoholen framför mig.
Dels känner jag mig otroligt ensam i det här. Jag är och blir besviken varje gång jag märker hur min man fyllnar till ju längre dagen går. Allt går ok så länge han får supa, men jag orkar inte umgås och vara med honom när han är full. Jag drar mig då undan och han kan då bli konfrontativ och elak. Det som är så jobbigt är att han alltid förvränger allting och våra diskussioner slutar med att det är jag som är alltifrån psyksjuk till dum i huvudet och förstör allting. Han tycker att så länge han skötet sig- vad det nu är? så kan jag inte komma med några synpunkter kring någonting!
Hur kan jag tänka för att slippa känna att livet är såvärdemöst?

Dels i det där att man tror att allt ska bli bra när dom slutar dricka.. och så blir det inte det! Och också att den där "känslokylan", inte verkar bry sig! Mitt ex var aldrig nykter så länge som din fru men märkte av det under de korta perioder av nykterhet som han hade! Man fick heller inte prata ut om allt man gick och bar på! Då tyckte han att man var negativ och straffade honom! När han drack hände massor med dåliga saker men han var åtminstone känslosam! Så skönt att ha lagt det bakom sig för att åka den berg-och dalbana som livet med en alkoholist innebär är inte hälsosamt! Börja fokusera på dig själv och ditt liv med sonen! Sätt dina behov i centrum och sonens så klart! Jag har haft nytta av dessa ord som jag läste i en bok: jag förlåter dig, inte för att jag tycker det du gjorde var okej utan för att jag inte tänker låta det förstöra resten av mitt liv! Jobbigt för dig nu men det blir bättre! Kram

För 1,5 år sedan berättade min fru att hon dolt ett alkoholmissbruk för mig och hela vår omgivning. I flera års tid hade hon självmedicinerat sin ångest med alkohol, inte så att hon blev plakat-full, men så att hon blev lugn. Med tiden blev hon dock sjukare och sjukare, elakare och elakare, konstigare och konstigare. Då vi haft det dåligt under en längre period kom avslöjandet både som en chock och lite som en lättnad. Det fanns en förklaring till varför hon var så konstig och kanske ett litet hopp om att det skulle bli bra. Ett år följde av återfall, lögner, utbrott och kaos. Vid nyår tog hon sitt senaste återfall, började AA och har varit nykter i fem månader. Men vi har det inte haft det bra för det. Jag kan inte efter allt kaos känna några känslor för henne längre, eller lita på henne efter år av lögner. Hon tycker jag straffar henne, men jag försöker hitta tillbaka till något bra. Det känns bara inte som det går.

För några veckor sedan sa hon att hon inte längre orkar leva med någon som inte älskar henne. Jag förstår det på något plan. Jag känner ju likadant. Vi har därför precis separerat. Men jag har också svårt att hantera situationen. Hon har tidigare i vårt liv tillsammans varit en person med känslorna utanpå och nära till gråt. Den nya nyktra personen är dock helt känslolös. Jag vet inte hur jag ska relatera till henne. Det känns ensamt att själv sörja vårt gemensamma livs förfall. Speciellt när hon nu är nykter och jag trodde att vi skulle kunna närma oss varandra igen. Vi såg Beautiful boy för några veckor sedan (film om en beroende son). Jag grät floder, hon satt tyst. När jag har delat mina upplevelser från tiden med missbruke har hon också lugnt bara lyssnat utan att reagerat. Och nu när vi brutit upp är det samma sak. Hon verkar nästan oberörd. Hon säger att hon är ledsen, men mest lättad. På henne märks ingenting även om 10 års äktenskap är slut och vi nu ska dela tiden med vår son mellan oss. Jag förstår inte då jag själv är jätteldesen.

Förskjuter hon bara känslorna? Är hon en ny stabil människa som kan hantera sånt här? Är det en fas i tillfrisknandet?

Har varit i kontakt med min man. Ja han har inte sökt hjälp.
Han var rätt bra berusad sist vi prata.
Tyvärr drar han ner mitt mående så mycket.
Nej total brytning i dagsläget. Svårt ändå 32 år.
Jag är mer ledsen än jag vill erkänna. Men skilsmässa är det enda rätta.

Ja det är en skitsits. Det finns 2 orosanmälningar. Men fler på hans dotter (inte mitt barn) som bor där. Vill ju helst att vi ska komma överens utan att gå till rätten, vet ärligt talat inte om jag orkar. Har varit 3 turbulenta år och har fullt upp med att få livet att funka med fokus på att försöka må bra. Men det går sådär... mitt barn är 5 år, vill verkligen vara hos sin pappa. Ikväll blev jag så förbannad då det märktes tydligt på barnet att pappan pratat med hen om att vara där alla helger/ledig tid. Hur tänker man när man försöker påverka barnet? Vi har kommit överens om 0 tolerans när barnet är där, men kan inte lita fullt ut på att han håller det. Men ibland känns det som att exet använder barnet som ett sätt att hantera sin abstinens. Som att han absolut vill ha barnet de gånger han vill dricka och klarar att inte göra det för att JAG har satt gränser. Har ni beslutat om vv umgänge fast du har ensam vårdnad? Hur gjorde du? Tog du bara kontakt med en familjejurist? Hoppas det funkar när din dotters pappa kommer hem, förstår oron. Den försvinner aldrig. Har du pratat öppet med din dotter om problemet?

resulterade i att jag blev sjuk. Så imorgon blev det glo i taket. Men jag fick göra något med mina barn, på mina villkor. Och det kan jag bära med mig. Att blicka bakåt gör också att jag kan se vad jag har nu. Som jag inte hade då. Mitt depressiva grubblande är inte bra. Men det konstruktiva bearbetandet är. Fortsätter kunna se friheten i att vara ensam. Till skillnaden från rädslan för att vara själv. Vilken skillnad från bråddjupet. Jag som var så fruktansvärt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle orka.

Tack Nordäng67 ❤️

Jobbigt när dom där dagarna och stunderna av sorg kommer! Så maktlös man är inför beroende, både den som är beroende och dom som lever med en beroende person. Du är stark som ändå vet ditt mål och din väg och bara kan vara i sorgen när den kommer! Imorgon är en ny dag och då känns det säkert bättre ♥️

I dag blev en ledsam dag. Var och fixade vid vårt gemensamma hus, som så småningom ska säljas. Mannen gick att prata med, men kände mig så ledsen när jag tänkte på vårt hus. Saker vi gjort med huset. Drömmar vi haft. Vill ju inte tillbaka till det vi hade, med fylla och jobbiga saker. Men ändå känner jag en sorg. En sorg att mannen offrar allt för alkoholen. Att beroendet har en sådan makt. Tankarna kommer ju också, har han någon annan. Men egentligen kvittar det. Jag vill ju gå mot mitt nya liv. Att kanske i framtiden träffa någon som bara älskar mig. Som sätter mig först.
Ja sorgen känns stor i dag.

Och varmt välkommen hit till Forumet! Bra att du har hittat hit och bra att du har börjat sätta ord på dina känslor och tankar! Förstår din vilsenhet i ditt förhållande! Du skriver att "det är mycket JAG här". Skulle vilja säga att det för lite JAG och för mycket fokus på andra människor och deras problem! Jag har precis som du alltid haft människor omkring mig som har slukat min energi! Nu tänker jag inte att dom slukar min energi längre utan jag tänker att jag GER dom min energi! Vill du GE all din energi till någon som inte ger energi tillbaka? Vänd fokus till dig själv och dina behov! Skriv en lista på vad du behöver för att må bra, viktiga saker, mindre viktiga saker och sånt du absolut inte kan vara utan! Stäm sedan av om du får det som står på din lista i ditt förhållande. Du finns i första hand för dig själv och i andra hand för andra vuxna! När jag började skriva min lista kom jag typ inte på NÅGONTING, visste inte vad jag skulle skriva. Var inte van att fokusera på mig själv. Men det lossnade! Om du känner dig redo, starta en egen tråd. Då kan du följa dig själv bättre. Och få pepp och kloka råd! Kram

Tack Blade Runner!

Dina ord betyder mycket, kram!

Jag läser med stort intresse dina uppdateringar kring flytten och förstår hur du känner och ovissheten om hur det ska gå med student och en fd man som bara släpper allt. Vad häftigt att du klarar detta, det är det bästa ordet jag kan komma på precis nu. Ge dig själv riktigt mycket beröm !!! Kram Blade Runner