Senaste kommentarerna i forumet

Jo kan förstå att du blir upprörd, det hade jag också blivit om jag inte själv hade upplevt samma sak. Inte detsamma när man är mitt i det. Mannen varit bra i långa perioder för han fått hjälp och då varit en bra pappa. Men tyvärr faller han dit igen...
När man tänker tillbaks så önskar jag såklart att jag skulle gått tidigare men tyvärr har hoppet kommit i vägen.... ja jag vet inte
Vet bara att jag varit barnens trygghet o stark för dom i de flesta situationer....
Hade du förstått eller upplevt det själv så hade du nog inte skrivit som du gjort...

Man undrar vad som har hänt med sig själv.
Jag känner igen allt det ni andra skriver och lever med precis samma psykiska terror.
Det spelar ingen roll om jag arbetar mycket i hemmet eller trädgården, jag " gör ju för den ingenting här hemma " Tycker nog att jag presterar en aning mer än han som ligger i sovrummet med flaskan hela dagarna.
Det är inte lätt att ducka för alla beskyllningar som man får höra hela tiden , hur lite man fattar, så trög man är, svarar fel hela tiden oavsett vad man säger.
Jag blev också väldigt ledsen i början men nu blir jag bara förbannad och det kanske inte heller är bra för det tar ju så himla mycket energi.

Jag blir så rörd av att människor jag inte känner lägger tid och engagemang på att besvara mina frågor. Fortsätt ta hand om dig och njut av resten av helgen. Blade Runner

Ja det finns så många absurda minnen och händelser att namnintresse vet var man ska börja. Det är stora barn som. Eter sig som barn men med en full mans styrka och vokabulär.

Ledsen att säga det, men jag blir jätteupprörd och jättearg, inte på din man utan på dig som inte skyddar dina barn från detta. Klara inte att läsa allt. Du har ett ansvar för dina barn och att ha skuldkänslor hjälper inte dom. Låter kanske hårt och förmodligen har du väl vant dig vid situation och har kanske inte kraften som behövs, men sök då hjälp. Det som är bra för barnen är alltid det rätta. Så ser jag det.

Hej!

Jag ör ny här men känner mig ändå gammal.
Lite kort om mig som gör att jag har ett alldeles för kort tålamod för alkohol i den mängden!
Mina föräldrar är båda alkisar. Jag har haft en bra uppväxt men har starka minnen från helgerna , jag är nu 32 och dom är ”gamla” jag har lagt ner flera hundra tals timmar, känslor osv men sedan ett år tillbaka förstått att jag längre inget kan göra....

Men .. nu till min nuvarande situation ..
Jag och min sambo har ett förhållande sedan ca 1,5 år tillbaka, vi kommer från var sin tuff separation men har hittat varandra..
Till en början trodde jag att vi ”firade OSS” med lite extra vin och öl...
Men nu har det gått 1,5år och det blir bara värre .. osv starkare, i fler enheter..
Vi har verkligen allt! Men tyvärr hjälper inte det längre , vi kan vakna på lö morgon efter en ”tillställning” med vänner på fredagen och sambon tar 3 snabba whisky och är i mindre bra skick innan vi ens hinner ut och då är klockan 13.00 ca..
vidare försöker jag hålla god min men enheterna bara ramlar in oavsett kostnad och jag får panik!
Jag inser att jag är ”tillsammans med min pappa” inte ordagrant men det känns som när jag var liten!
Jag har kort stubin och har alldeles för lätt att dra drastiskt slutsatser av detta vilket hamnar i att jag vill dela på mej (vilket jag inte alls egentligen vill) men kanske mår han bättre utan mej? Kanske vill han supa ihjäl sej utan mej? Varför ska jag stoppa honom?
Jag kanske stoppar hans drömmar? Mycket JAG här.. jag vet men det handlar om honom.. jag har ”lite försiktigt” ställt ultimatum, det hjälper 1-2 dagar , sen ör det igång , 2-4 vinflaskor eller en flaska whisky om dagen..(vardagar) och ett dåligt samvete och mående dagen efter.. han sköter för tillfälle sitt jobb men det ör bara en tidsfråga innan det går i 1000 bitar oxå... jag känner och vet att han älskar mej och jag honom men jag orkar inte med detta längre!

Till frågan.. vad gör jag?

jag gjort fel genom åren. Kan göra en sammanställning ngn gång i min egen tråd. Våra historier liknar varandra så mycket. Kan rekommendera konton på instagram som belyser känslomässig torftighet i relationer och gränssättning..det har hjälpt mig massor. Att se oss utifrån och ifrågasätta mitt skeva omsorgstagande. Jag har väldigt mycket stöd av en nära vän för att börja säga nej och se med sundhet på gränser. Vi kommunicerar nästan enbart via sms. För vid samtal kommer det alltid massor av känslomässig sörja. Ta hjälp den första tiden..det kommer komma en lättnadens suck..du kommer andas djupare..ända från magen. Men det kommer inte bli lätt. Jag blir också mer ledsen än arg. Tyvärr. För i arg finns mer kraft. Men jag blev ju väldigt sjuk. Vila. Vila. Vila. Försök inte göra allt på en gång. Finns bara två måsten. Sova och äta. Våga aktiviera ett nätverk. Våga be om hjälp (så svårt). Det tar tid. Men vad är alternativet. Så här långt in finns sällan något.

sa min man att han inte kom upp på morgonen eftersom jag aldrig gjorde några mysiga frukostar. Hade jag gjort det lite trevligt att kliva upp hade det minsann varit annorlunda bullar. Jag kommer aldrig glömma blicken jag gav terapeuten då. Det var vårt första besök och på det andra frågade vi om råd kring skilsmässan.

Vilken bra liknelse med aktierna. Det kan säkert vara så att man någonstans förväntar sig någon form av return of investment och det känns ännu värre att gå när den inte kommer. Jag har läst lite på andra sajter med ”normala” skilsmässor och mycket av det vi skriver här går de igenom också så jag försöker förhålla mig lite till att det är jobbigt för alla, inte stigmatisera mer än nödvändigt. Sedan vet jag att min tidigare dåliga självkänsla och enorma separationsångest satt käppar i hjulet. Jag tror uppriktigt att jag idag har en ok självkänsla och inte längre lider av separationsångest på samma sätt men mina mardrömmar handlar fortfarande om det och när jag försöker mentalt förbereda mig på hur det är att sitta i en lägenhet med barnen utan att veta om min fd man lever eller inte och jag bara känns halv och tom så svämmar jag över av illamående och ångest. Men dessa känslor kanske inte är förankrade i verkligheten och de känslorna är kopplade till mitt förflutna. Jag ör ju en mästare på att leva själv i tvåsamhet, ta smäll efter smäll och ta allt ansvar för barn , jobb och inkomst. Då jag klarar det borde jag ju klara av ett nytt liv i frihet också. Men eftersom jag inte vet hur ett liv i frihet fungerar och då jag sällan prioriterat mig själv känns det konstigt, läskigt, egoistiskt osv
Planerar också för eget boende men vill helst sälja huset först för att veta vad jag har råd med. Han vill inte flytta ut eller sälja så känns lite som låst läge. Men under tiden (för jag tänker inte hetsa fram en lösning ) så jobbar jag konstant med mig själv, dansar inte med några destruktiva danser och lägger allt fokus på mig och barnen.
Kram och vad glad jag är att du finns där ute någonstans.
Blade Runner

hej, jag läste alla inlägg och undrar om det är så att ALLA alkoholister är likadana eller är det alkoholen isig som påverkar allas hjärnor på samma sätt? Kände igen allt som ni alla delat med er. Smygande och "inte så farligt" och om "du vore annorlunda, så skulle jag inte behöva dricka", allt det har jag sett och hört ofta under våra nära 30 år tillsammans. Men jag fick nog och flyttade och trodde att jag äntligen var fri, för 10 år sen. Men det här med medberoende är inte så lätt. Han blev väldigt ensam efter vår separation eftersom våra vänner hade försvunnit för länge sen, mitt fel förstås eftersom jag inte ville umgås (= skämmas för honom) med folk. hans drickande eskalerade, jag larmade hans jobb och dom tvingade honom till vård (han skulle aldrig mer ha kontakt med mig, jag hade skämt ut honom totalt), det hjälpte väl lite i början, men eftersom han aldrig erkänt att han har problem så var han snabbt på ruta ett. Han har gjort några halvhjärtade försök hos AA men tagit återfall efter återfall.
Och han ringer mig i fyllan, och fortsätter att ringa för han har ingen annan. Jag tycker synd om honom, det är ju en sjukdom trots allt, men han bara tar o tar o ger inget. Vår dotter sa upp bekantskapen med sin pappa för många år sen, hon gjorde det enda rätta för att själv må bra. Det är en återkommande tema i hans fyllesnack, "vad har jag gjort, jag satt i sandlådan med henne många gånger". Han skickar elaka SMS till henne, kallar henne för parasit och att det är hennes fel att jag flyttade. Trots att hon har gått i terapi i många år och tagit avstånd från honom så mår hon dåligt av hans påhopp, hon växte upp och hörde våra ständiga bråk, såg sin pappa välja flaskan istället för henne och det har satt spår. Hon har sagt till mig att jag valde honom istället för henne, och det gör ont, för det var ju inget jag gjorde medvetet, jag trodde att det skulle vara bättre att växa upp med pappa, även om han var alkis. Men jag hade fel, för en alkis bryr sig inte om sina barn, det är bara flaskan han älskar, vad dom än säger. Så alla ni som tar barnen som ursäkt för att stanna, gör inte det, era barn mår bättre utan sina fylle pappor.
Under alla dessa år har jag varit rädd för att bryta med honom helt, rädd för att tappa kontrollen, rädd för vad han kan göra, men efter att ha läst er alla och insett att dom är likadana alla så tänker jag göra det, för hans skull, för jag hjälper inte genom att finnas till som en slaskhink där han kan ösa ur sitt eget mående och ilska. För min dotters skull, hon kommer alltid först och genom att kalla henne för namn har han förbrukat min vänskap, eller medlidande.
Alla ni som lever med en beroende, tänk efter, vad får ni? Vem tänker på er? Hur mår ni?

Varför gick jag tillbaka till gubben
Han kan inte sluta dricka

så måste jag säga att det är väldigt nyttigt att läsa på forumet för anhöriga. Jag förstår att det inte är syftet, men det ger en person som jag inblick i skadan jag orsakar andra människor. Och det är ganska hisnande. Igenkänningsfaktorn är väldigt hög.

Som ni säkert vet så är problemet att väldigt få som är alkoholberoende är medvetna om det. Och om man inte är medveten så "skyller" man på externa faktorer. Jag tror faktiskt att dessa partners faktiskt tror på vad de själva säger - så fungerar beroendet. Och det är svårt att inse sin egna beroendeproblematik, och hjärnan har en fantastisk förmåga att luras (en rökare tror faktiskt att den där cigaretten smakar gott och ger stöd, en heroinist njuter av att nålen åker in genom huden etc.).

I alla dessa fall så handlar nog allt om att få den som är beroende att inse att så är fallet. Det är enda sättet att lyckas. De som slutar dricka på grund av ultimatum går runt och suktar efter nästa fylla och ger skulden på dess avsaknad på den som ställde ultimatumet. Jag tror själv, om man får ge ett oombett tips, att det bästa ultimatum man kan ställa är: "Ok, fortsätt du och drick, men du måste lova att vi träffar en beroendeterapeut tillsammans". Då kan det kanske sjunka in, och den beroende kan sluta att dricka. Men det kommer inte alltid gå förstås.

Förstår precis hur du känner nu! Av någon anledning är det oerhört tungt att lämna FAST man vet att man lever i något destruktivt! I efterhand har jag kommit på vad som egentligen var tungt: att man hade satt in så oerhört mycket av sig själv och kammade noll i sista änden. Det var svårt att veta när botten var nådd liksom. Man slutade aldrig att hoppas på vändning åt rätt håll så man själv skulle få lite tillbaka! Typ som om man har köpt aktier och dom har förlorat värde, när är det dags att sälja? Kanske konstig jämförelse men pratade med en kompis som hade gjort en ekonomisk felinvestering! Det bara slog mig när han pratade om det så var det samma tankar och känslor han hade som jag hade när det gällde mitt förhållande. Vart drar man den slutliga gränsen liksom!? Du kommer att upptäcka att du får mer energi och tid över för annat! Bestäm dig för att stänga dörren helt är mitt råd! Och skall den öppnas ska det mycket till! Det är HAN som i så fall skall jobba sig tillbaka inte du som skall jobba på att bli respektfullt behandlad! Önskar dig massor med styrka! Du klarar detta. Kram

Ja, det är verkligen ett jättesteg att skicka in papperna!
Fundera på vilka steg du behöver ta för att komma loss nu och vad du behöver för stöd för att göra det. Det här forumet har varit ovärderligt för mig i processen.

Tack och kram!

När jag läser här och tittar tillbaka på mitt eget liv så är det ju så tydligt var ansvaret ligger. Så när jag tog ett steg tillbaka och slutade ta ansvar för att han drack, så blev det så mycket enklare. Det är som du säger, det spelar ju ingen roll vad jag eller du gör, de hittar ju alltid en anledning. Så kära med-medberoende - lägg ansvaret där det hör hemma. Vi är egentligen ointressanta i sammanhanget.
En rätt besk karamell efter allt vad jag försökt göra för att få honom att må bättre och sluta dricka.
Men jag har tuggat i mig den nu och jag känner mig så mycket lättare!

Grattis !!! Vad skönt att höra att du känner dig lättad. Jag hoppas att jag vågar vara där snart. I augusti har min betänketid löpt ut men eftersom vi bor u det samma tak fortfarande och han vägrar sälja eller flytta ut känner jag mig låst. Att skicka in skilsmässoansökan var en enorm bedrift av mig ( enligt mig själv) men att sen ta steget och bekräfta ansökan om 6 månader känns som att stoppa fingrarna i eluttaget eller hoppa fallskärm ( jag är höjdrädd) , dvs det känns helt omöjligt men jag hoppas att jag ska klara det och också få stå på den bidra sidan och få känna lättnad.
Njut av din nya tillvaro, du är grym !
Blade Runner

Ja, det är jätteknäppt. Jag får också skulden för allt och inget, och på något sätt så är det skönt att veta att det inte spelar någon roll vad jag gör eller inte gör för han hittat ändå en anledning att slå ner på mig. Det räcker att jag enligt honom tittar fel, har fel tonfall, presenterar honom fel, serverar maten fel, inte reagerar som han förväntar sig för att han ska anklaga mig för något. Det har förstås skapat ångest också då jag försökt vara som början önskar för att allt ska bli bra och det inte går eftersom han blir arg oavsett.

Du är en av dem jag följt i forumet och känner en ”samhörighet” med. Ibland är det nästan skrämmande att läsa om så liknande levnadsöden, som att de flesta alkoholister beter sig på samma sätt. Jag vet inte heller vad som ör sant och vad som är lögn. Min man är onykter mångt fler dagar på året än han är nykter. När han är nykter säger han att jag ska ignorera och glömma allt elakt han sagt och gjort och skrivit, när han är full säger han att jag är orsaken till allt hans lidande. Nu ör det extra tungt då jag ansökt om skillsmässa efter att tagit enligt mig själv ett enormt mod till mig. Han ändrade sig 100% när skilsmässohandlingarna var inlämnade och jag tänkte att det kanske var detta som behövdes, att han nu förstod. Men efter tre månader så faller allt och han får ut sig tre månader av uppdämt behov att krossa mig verbalt och psykiskt. Jag förstod innerst inne att han inte skulle klara av att ta tag i sina problem eller våga erkänna för sig själv hur illa ställt det är men hoppet är så starkt och ångesten så stor när man ska lämna och inte vet vad som väntar.
Kram

Hej Harry 2008. Jag vet alla mönster, jag kan dem bättre än något annat och det är alltid samma saker som kommer upp. Frågan är varför jag är så vek och i te kan bli arg längre än en kort stund. Jag skulle vilja att känslan att vara arg hjälper mig att lämna. Du har lämnat med gemensamma barn. Hur mår barnen idag och hur var relationen mellan dem och deras pappa innan han gick bort? En av flera anledningar till att jag inte lämnat är just barnen, jag är så rädd att de ska ta sån skada, men de tycker det är svårt nu också. Kram

Tack Exhale för ditt svar. Jag blir glad av att läsa att du med lite distans kan se allt klarare, jag är så insyltad så jag har svårt att se så långt näsan räcker. Jag tar ett steg i taget. Jag har lärt mig bli glad för några minuters lugn eller en period av normalitet.

Tack Skrållan. Du verkar stark. Jag ör stark men inte när det gäller min man. Jag är så otroligt fast i våra rutiner som alltid varit på hans premisser att jag har svårt att bli arg, bara rädd, ledsen, besviken. Jag har ju varit så rädd att lämna bla för alla lögner han ska berätta om mig men jag har kommit så långt att jag känner att det spelar ingen roll, jag måste få tillbaka mitt liv. Däremot vet jag inte hur mitt liv kan se ut utan detta, det ör ju allt jag haft i hela mitt vuxna liv. Jag har försakat mig själv så mycket att jag inte riktigt förstår hur jag ska klara mig själv även om det är exakt det jag gjort i alla år men i en destruktiv relation.
Blade Runner

för att jag gick och la mig för tidigt - hur knäppt är det???

Som fått skulden för typ allt! Tror som Skrållan att dom mår så dåligt och är proppfulla med skam! Att skylla ifrån sig gör nog att trycket lättar tillfälligt men ökar igen! Mitt ex hade få och korta stunder när han kunde prata normalt runt allt! Vilket fick mig att hoppas på att allt skulle lösa sig eftersom han "innerst inne förstod"! Än idag vet jag inte om det var stunder av ärlighet och insikt eller om det bara var ännu mera... manipulation! Ta inte på dig skulden! Skydda din självkänsla med näbbar och klor! Kram

???

Jag skilde mig från min förra make efter 7 års äktenskap och med 2 barn, p.g.a hans alkoholproblem. Han prioriterade middagar med vänner som gillade att dricka, han valde bort mig o barnen före alkohol, han drack i smyg i garaget, han kunde bete sig illa om alkohol tog slut på fester, bli hotfull när han var full, nedlåtande när han var nykter ..mm mm

Jag valde att lämna honom för han valde bort oss, familjen, före alkoholen. Och eftersom han som alla andra missbrukare inte inser att det är de själva som är ansvariga för sitt drickande så beskylls den gnälliga, trista, sura whatever sambon/frun för att vara orsaken till att de återigen måste ta sig en sup, eller dricka sin öl...eller sååå mycket och så ofta...
De är som alla andra missbrukare av droger ..självförnekande och hittar ständigt på ursäkter till varför de måste dricka och inte kan sluta dricka.
De skapar ständigt situationer som leder till gräl och anledningar att få dricka sig berusade och det blir mer och värre med åren.
Jobbigt hemma, stress på jobbet, taskig chef mm mm
Och varje gång vill vi tro dom, vi vill hellre ta på oss skulden och vi vill tro varje gång de dricker att de nog faktiskt hade anledning till det för då finns hoppet hos oss att detta var den sista gången, som de så ofta lovar...och då slipper vi se med öppna ögon att vi lever med en alkoholist.

De kommer ständigt söka anledning till att dricka för det måste dom för att klara av att leva i självförnekelsen : de är inte alkisar i sina egna ögon, ånej, de dricker för partnern är trist eller för att jobbet är tufft, chefen usel...

Nästa gång han dricker , skriv upp vad han sätter igång för prat och klagomål och du kommer se mönstret. Det handlar om samma sak om och om igen....för han måste ju hitta en anledning till att dricka...och är du hans närmaste så kommer du alltför ofta få vara orsaken och anledningen till att han dricker.
Skiljer du dig och väljer bort hans alkoholism, då får han oftast ännu större anledning att dricka ännu mer...och det är du säkert rädd för att han gör..återigen ditt fel.
När jag lämnade min man så gjorde han så, drack mer, träffade andra kvinnor som han gifte sig med, lovade bot o bättring, men drack till slut så hans personlighet förändrades och han blev en ilsken alkis som misshandlade sina kvinnor han kom att leva med innan han dog av alkoholens biverkningar.

Så jag var evigt tacksam att jag lämnade honom i ett tidigt skede...