Senaste kommentarerna i forumet

Tack.
Jag vet inte hur det är för andra alkolister.
Men för mig att läsa era historier som nykter alkolist är smärtsamt, men det ger mig så frutansvärt starka insikter.
Det är insikter som ingen psykolog eller sjukvård någonsin kan ge mig. Det är helt övärderligt för mig som nykter alkolist. Att jag får ännu mera insikt i vem jag är och vad jag orsakat.
Att jag med dessa insikter är skyldig alla runtomkring mig samt andra anhöriga till alkolister att leva ett nyktert liv.
Tack till er alla ❤

Det värmer att höra det.
Har varit borta i 2 dagar pga av min alkolism.
Detta är sjukdommen i ett nötskal. Oavsett hur lång nykterhet du har, så kommer tvivel, törst, samt stress och ångest för dem flesta i bland
Men jag har verktygen och en mentor, så 1-0 till mig och spriten förlorade igen. Känner mig lungn och harmonisk igen och glad över vinsten mot spriten.
Vill att du ska veta att det du gör nu ger även mig en vinst i nykterheten, att jag måste vara nykter för att aldrig mera göra livet misserabelt för andra. En god påminnelse att nykterhet ger ett mervärde i livet.
Stark insikt av dig och du växer redan... Nej du kan inte hjälpa någon som inte vill...
Så starkt av dig att sätta bollen i rullning trotts allt du varit med om. att. Att ta sig upp för backen och orka kämpa. Jag vet att det finns ett gott liv som väntar på dig till slut, och det är du så väldigt värd.
Men 6 år är frutansvärt att behöva stå ut med, det gör mig så ont att höra. Jättebra att du tar tag i ekonomin för det är väldigt viktigt, viktigare än många tror.

Själv ska jag se om jag får chansen att sitta med i en anhöriggrupp. Jag behöver behöver höra från andra sidan hur vi brukare påverkar andra människor runt omkring oss.
Fortsätt kämpa du kan och kommer att vinna det vet jag.
Mv. Peter

En jobbig kväll förstår jag. Fy vad kämpigt det kan vara.

Så jobbigt för dig Exhale. Hoppas du får en bättre dag i morgon?

Så jobbigt för dig Exhale. Hoppas du får en bättre dag i morgon?

det fanns en knapp jag kunde trycka på så startar livet igen. Vara nyfiken..vilja upptäcka. Vilja vara. Leva. Vet att det lättar igen om några dagar. Men just idag är det minut för minut igen. Valet står mellan att sova mig igenom. Eller resa mig upp och fejka mig igenom en kväll. Det går oavsett. Men idag gör det ont.

Tack för din peppande ord, just nu håller jag på och packa upp i min lägenhet. Min äldsta dotter har varit här och hälsat på. Hon tyckte den var fin, hon kramade mig och sa det här kommer bli bra, du är ff min mamma trots att du väljer att flytta. De är så otroligt finna alla våra 5 barn. Älskar dom.
Måste fixa det här, kan inte veta om jag valt rätt eller fel förrän jag flyttat.
Hoppas av hela mitt hjärta att allt blir bra. Men det här är det jag behöver nu.

Jag tänker så här, 5barnsmamman, om han vill ha dig tillbaka, så kan han bli nykter själv, sedan har han kanske en plats i ditt liv. Han kan bara hjälpa sig själv. Jag vet att det är såå svårt att lämna, är ju mitt i detta själv. Just nu gör du rätt i att rädda en person, dig själv. Tro inget annat. Han har säkert fått många chanser av dig, som förmodligen inte hjälpt. Detta att du går kanske räddar honom också i längden. Styrka till dig från mig.

Har nu hållit på att flytta i två veckor, går långsamt men dock åt rätt håll, har några möbler kvar som jag väntar på att få hjälp med, då min man inte vill hjälpa mig.
Har så mycket som behöver fixas och nu känns det som orken tagit slut, ont i kroppen, och orkeslös spelar ingen roll hur mycket jag sover, är ff lika trött.
Känner mig rätt likgiltig inför allt, som ett brev på posten kommer då ångesten och velandet om jag tar fel beslut som går. Han har märkt att jag tappat fotfästet och är trött och sliten, vilket gör att han ser sin chans och bedyrar sin kärlek till mig och får mig att må skit över att jag håller på att lämna. Just nu fattar inte jag vart jag skall få orken i från att stå emot och fortsätta min flytt och hur jag skall fixa allt. Önskar bara att jag hittar min ork igen och fullföljer det här.

Hoppas du får lite lugn och ro hos din väninna, Azalea. Det är kämpigt att leva i ett kaos. Tar på krafterna. Jag tittar också tillbaka på sådant jag skrivit, och kommer då ihåg allt för väl, hur det var med en full man i huset. Vet vad du går igenom.
Vi kan inte göra något alls när det gäller drogen, men vi kan göra något för oss själva. Leva vårar liv.

Du är en klippa. Ja, det är tungt nu och jag har försökt udag art ordna med praktiska förberedelser. Packar sånt som är personligt viktiga saker och kollat upp bank saker.
Får sova hos en väninna inatt då han var så arg och så åt mig att " dra hemmifrån" sen däckade han. Vilket var bra då jag kunde samla ihop mina käraste ägodelar och ta med dom.
Jag ska kolla upp detta med anhörig grupp. Det verkar vara en fin idé tycker jag. Här är också rätt liten by men det kanske finns.
Hittade också lite dagböcker,typ, som jag skrivit för att jag ska hålla mig påmind om vad som verkligen har hänt. Efter en tid tror man ju inte att det var så farligt, det beror väl på att man vant sig vid eländet.
Läste en del och det var 2013 och det var helt kaos då också. Det är för tusan 6 år sen jag skrev det och inget har förändrats eller blivit bättre.
Det var en bra påminnelse att ta fram när jag tvekar och hoppas på att det ska bli bättre. Även vid känslorna att det är så synd om honom som jag känner emellanåt, viljet det är men jag kan inte hjälpa honom ju när han inte själv vill.
Godnatt och ha en bra söndag?

vill inte hamna i den här sitsen igen. Men förstår inte vad jag ska göra. Barnen skulle vara med sin pappa i helgen. Då de varit hos mig i veckan. Då väljer han att resa bort och hans föräldrar är barnvakt. Inte första gången. Min dotter blir ledsen för hon vill såklart vara hos mig. Hon vet att jag är hemma. Hur ska hon kunna förstå. Hur jag mår. Varför jag behöver vilan. Det gör hon inte. Eftersom det inte syns utanpå. Jag har försökt förklara men han vägrar lyssna. Han förstår inte alls att hans val blir jag som överger. Jag står inte ut med det här igen. Det har hänt för många gånger. Det gnager sönder mig inuti. Jag behöver vilan för min hälsa och för att kunna finnas för barnen. Men det här skickar mig rakt ner igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Försökt förklara på alla sätt men jag vet att han inte lyssnar. Han glömmer. Jaha, det har jag aldrig hört. Han håller själv inte reda på hur ofta detta sker. Eftersom för honom är det inte ett problem. Och en bra lösning. Men det är inte det för mig. Och det är inte det för våra barn. Behövde få det ur mig. Håller på att gå upp i atomer av ångest här. Jag håller ihop för allt vad jag har när barnen är här. Jag kommer orka mer. Men hur.

Tack bilifri. Vi är ju i början av processen. Bott isär ca 2 månader. Har ställt ett ultimatum, men mannen väljer alkoholen. Vi har inte sålt vårt gemensamma hus. Vi har inga barn ihop. Så fortfarande måste vi ha kontakt och det är jobbigt. Men jag hoppas att allt känns bättre när jag har mitt egna boende. Men vissa dagar känns det så tungt. Och ensamt.

Jävla skit liv, jävla alkohol, jävla allt

Vi har tomma ölburkar på hela gården känns det som. Säckvis i källaren, i och under uthus, i stallet etc. Någon gång ibland, inte alls ofta, hittar jag en tom whiskeyflaska i en gammal väska, i ett byxben, ett skåp som aldrig används. Har även kollat nivån i redan öppnade vinflaskor och när jag kommer hem efter min promenad så har nivån sjunkit. Min man påstår sig vara oskyldig men jag vet att han ljuger. Han brukar inte vara full så ofta men jag tycker ofta han ser mer onykter ut än vad han borde efter två öl. Han har betett sig som ett elakt svin otaliga gånget när han varit full vilket gör att jag hatar när han dricker. Undrar om han bara är konflikträdd när han gömmer flaskor och burkar eller om han har alkoholproblem? Det är fruktansvärt tärande att inte kunna lita på den man lever med:(

Min pappa har alltid haft det jobbigt med spriten, alltid lite lullig sådär när vi har varit någonstans. Har druckit hela veckan som varit och antagligen slutat tvärt i torsdags, igår fredag va vi på studentfest, tyckte pappa kändes nykter. Men när vi satte oss i bilen och skulle åka till festlokalen va han så skakis så att att han inte kunna knäppa bältet. Vi kom in på festen och det bjöds på välkomstdrink i plastglas. Han skakade något enormt och ficka all dricka i ansiktet. Folket som va där tittade såklart och undrade vad det va med honom. Jag skämdes.. Undrar om han skämdes?
När vi åt var det katastrof, träffade knappt munnen med gaffeln.
Vad beror dessa skakningar på? abstinens?
Jag är så ledsen över detta och jag skäms. Mina barn är oroliga och undrar vad det är med morfar..
Vad säger man? De undrar om morfar kommer dö nu..
Mamma som bor ihop med honom vet inte vad hon ska göra, om och när vi påtalar problemet så säger han att han ska ta livet av sig.

Bra jobbat Azalea, du hjälper honom också genom att gå. Och Peter, så kloka ord, tänk på dig själv och framför allt dina barn. Jag genomled 28 år, varav dom 15 sista var inte roliga, och det värsta var att jag lät min underbara dotter växa upp i en dysfunktionell familj. Hon har lidit mest, mått dåligt i många år. Hon har ingen kontakt med sin pappa idag, som fortfarande dricker. Hon hade mått mycket bättre i ett hem utan bråk, idag säger hon att hon upplevde det som att jag valde pappan istället för henne, och det gör så ont. Så gå bara gå för dina barns skull, och titta inte bakåt, det är ingen synd om honom. Önskar dig lycka till och du har redan tagit ett stort första steg.Kram

Skrållan, det kommer att ta tid att göra sig fri från sitt medberoende, jag vet det är inte riktigt helt över för mig efter 10 år, men det blir lättare varje dag som går. Det gör ont att se någon man en gång älskat gå ner sig och älska sin flaska mer än vad han nånsin har älskat någon eller något annat. Jag gjorde misstaget att ha honom kvar i mitt liv alldeles för länge. Även efter att jag flyttat ut så var han där, ringde och anklagade mig för att ha förstört hans liv. Och jag tyckte synd om honom, hjälpte och försökte stötta. Till ingen nytta, mitt eget liv stannade upp. Till slut fick jag ett ultimatum från min kloka dotter, klipp helt med honom annars försvinner hon ut ur mitt liv. Då blev det enkelt, varför skulle jag ha en alkoholist som hade förstört mitt äktenskap och 30 år av mitt liv och vår dotters liv, det är ingen synd om honom, alkoholism må vara en sjukdom men man har faktiskt ett val. Jag gjorde mitt val och nu mår jag mycket bättre. Börja ditt eget liv med att klippa helt, har ni barn så var lyhörd, barn känner ofta skuld för saker som vuxna gör. En alkoholist är aldrig en bra pappa, dom väljer alltid flaskan före barnen, suget är helt enkelt för starkt.
Jag önskar dig lycka till med ditt nya liv, och du kommer att klara det hur bra som helst.

Det värmer så gott att beta att ni finns och att man inte är ensam.
Såklart blev det en tur till bolaget och ikväll var vi med i en tävling. Gissa vem som var fullast? Fy vad man skäms hela tiden på grund av det dåliga uppförandet.
Jag försöker hålla fast vid att lämna och planerar och organiserar i smyg typ. Tvekade i eftermiddags men nu efter kvällen känns det så rätt. Kram till dig??

I kväll känner jag saknad. Saknad efter någon som inte finns längre. Min man går sin egen väg. Jag går min. Vet att alkoholen drar i honom och att den kommer vinna, men ibland kan jag inte förstå att han kan lämna hela vårt liv, för att få dricka. Hur är det möjligt? Allt vi har, hus och hem, livet ihop, släkt, vänner. Han offrar allt. Han säger, jag vill ta en pizza och kunna ta några öl.
Saknar vårt liv vi hade för länge sedan. Då vi var glada och hade en otrolig kärlek till varandra. Då vi skrattade ihop. Då han var mitt liv. Då han var min.
Men jag saknar inte alla kvällar han var full. När han var dum och kallade mig dumma saker. När han raglade omkring i huset, och ramlade. När han flirtade med andra på telefonen. När han gömde sin telefon, så att jag inte skulle se. När han blev sur. När han ville att jag skulle ändra mig. Bli någon som han tyckte.
Jag var egentligen lika ensam då, som jag känner mig nu. Men då hade jag en man som var full vid min sida. Neej jag vill inte ha det igen. Jag vill inte känna mig ensam i mitt äktenskap, fast vi är två. Den sista tiden retade han sig på allt jag gjorde och allt jag sa. Jag vet ju att jag mår bättre nu. Känner mig starkare nu.
Jag hoppas att allt kommer kännas så mycket bättre när jag får min egen lägenhet och allt är delar, huset sålt. Då börjar mitt liv.

Jag sitter här med tårar i ögonen igen. Min sambo dricker ännu en helg och vi har precis bråkat om att han borde ta det lugnt. Han har varit ute på krogen flera helger i rad nu och vi har pratat om att han måste lugna sig, men icke. Snart blir vi föräldrar och ni kan gissa att jag har panik för hur föräldralivet kommer bli om det fortsätter så här. Vad ska jag göra?

Du skriver här, bra steg om du känner ångest och ledsamhet. Att vända sig utåt sätta ord på tankar och känslor man har kan göra att man får det lite lättare för en stund. En möjlighet att reflektera och kanske få stöd av andra i sin situation.
Berätta gärna lite mer så är det lättare för alla här att kunna ge dig stöd. Om du vill såklart!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skulle du kunna skriva ett brev till honom?
Det är ju ett sätt att fundera igenom det ordentligt även för dig och då slipper du ju dessutom bli avbruten av honom.
Sen kanske du inte ska ha för stora förväntningar på att han tar till sig det du skriver, min erfarenhet är att jag inte lyckats nå fram hur jag än försökt, eftersom han inte vill höra/läsa det jag har att säga.

Jo Mulletant jag skrev här för några år sedan och vi separerade för 1,5 år sedan.
Sen gick jag tillbaka och lyssnade på lögnerna om att supandet var slut. Eller så här, min man har aldrig sett på sitt drickande på ett problematiskt sätt. Han lever efter att det är en glidande skala där han håller sig inom vad som är ok.
Jag har kommit så långt att jag ser på detta med en sorg över att jag inte kan göra något åt saken. Det som ska vara ett ” VI” är inte det, utan jag lever ganska ensamt i vårt äktenskap. Min man kör med gammal strategi nämligen att inte låtsas om att vi haft ett bråk kring det som är huvudsaken. Han super i smyg, detta pågår tills jag reagerar och då blir det bråk som sen rinner ut i sanden. Han säger jättetaskigt saker och när han håller sig nykter är han rastlös och hittar på konflikter. Det är sen aldrig läge att prata om det på ett lugnt och sakligt vis, eftersom han då är rädd för sanningen.
Jag skulle vilja ha tips på hur jag kan få fram det jag tycker och att jag då får honom att höra vad jag har att säga. Nu är det verkligen flodhästen i vardagsrummet.

Jag stannar vid din avslutande fråga - Vafan är mitt problem liksom... Visst skrev du här för rätt länge sen? Var du inte på väg bort då? Om det är så, om jag minns rätt så råder jag dig att gå på Alanon. Du är helt på rätt om du menar så som jag förstår din fråga - problemet är ditt och det är du som äger rätten att lösa det. Och du som kan lösa det. Kram och lycka till! /mt