Senaste kommentarerna i forumet

Ja av hela mitt hjärta önskade jag att allt var som förut, då vi hade det trevligt och umgicks med respekt...och jag vill ju inte umgås med människor som trycker ner mig, som beter sig illa och skäller ut mig utan anledning eller är ständigt irriterade när man umgås utan att dricka.....men annars såå trevliga när det dukas till bords med ett par vinflaskor eller två..

Nej, även om det är en son, syster eller svåger så är det ju inte den gemenskapen jag önskar och vill ha.

min fd man skyllde alltihop på mig och vår relation. Trots att när vi träffades och flyttade ihop var han sämre därran i sjukdomen än alla påföljande år. Det var det som knäckte mig mest. Han sa rakt ut, det var på grund av oss som han drack. Det var först då. I den exakta stunden som jag förstod vad alkoholen gjorde med vår relation. Och hur det förgjorde mig år för år. Jag ställde ett ultimatum. Han valde inte mig. Och jag orkade inte heller finnas kvar för kampen mot nykterhet. För jag förstod att den skulle ta tid den med. Och jag hade inte längre den kraften. Sen vi skiljdes åt har jag förstått att det var många fler saker som gått snett i vår relation. Och jag skäms över hur jag behandlat mig själv. Är nu nykter sen 2 år tillbaka. Jag ser allt tydligare för varje steg framåt som tas.

Jag tror att de som dricker har det så jobbigt med sig själva att dom vill skylla på någon annan, för att orka med. Min man har gjort likadant. Jag har inte tagit på mig skulden för att han dricker, han har försökt skylla det på mig, men då har jag sagt att det är hans ansvar. Men jag har ju tänkt att jag kunde gjort något mer för vårt förhållande. Men å andra sidan, har jag vänt ut och in på mig själv, så jag kunde inte göra mer. Och andra som har problem i sina förhållande tar ju inte till alkoholen, utan då löser man det ändå.
Så ta inte på dig någon skuld. Det är inte du som häller i honom alkohol.
Jag är och har oftast också varit ledsen, men härom dagen blev jag riktigt arg. Det kändes bra. Det förde mig framåt. Så du kanske borde bli arg på honom. Han får inte skylla på dig. Det är hans val.

Å vad härligt att höra ?

Då vara terapeuten sjuk... sååå typiskt
Behövde verkligen gå dit ?

Ett stort grattis och lycka till på din resa?

jag behöver rita om min inre karta. Och det är ingen liten uppgift. Jag har stampat så hårt på mina gränser. De har varit utplånade. Inte konstigt jag mått dåligt så länge. Känner mig otrygg. Hur ska jag bygga upp dem igen?

En sak som jag tampas med är min oflexibilitet. Ska jag stå upp för den eller försöka utöka den? Att stå upp för den kostar ju energi som kanske ändå i slutänden hamnar i ogjort ärende. Eftersom den enda jag kan förändra är mig själv. Jag har psykologstöd nu iallafall. Veckouppgifter att fokusera på. Meditation och promenader. Och jag är äntligen i skick att hantera kraven som de innebär. Det går framåt hela tiden. Även om det skaver och gnager.

Grattis! Vad skönt det låter för dig! Kan verkligen känna igen mig i lättnaden när man släpper på sånt som inte är ens ansvar trots att man gått omkring och trott det! Önskar dig verkligen lycka till med ditt liv! Forma det så som du vill ha det! Kram!

Nu är dagen här som jag längtat så länge efter.

Vi lyckades gå på dotterns studentmiddag på ett bra sätt och hon var jättenöjd över att vi var med.
Flytten är avklarad och gick riktigt bra även om jag är fysiskt helt slut nu.
Skilsmässan är klar idag, i och med att överklagansperioden är över-
Nu kommer vi växelbo i lägenheten och på landet fram till midsommar och så har vi ju dotterns student. Så helt över än är det ju inte.
Men. Jag har mina egna saker i lägenheten (oj vad jag fick mycket plats nu), jag är inte längre gift med någon jag inte mår bra av att vara med och jag ser verkligen ljust på framtiden.

Jag känner mig SÅ lättad!

Skönt att du är på väg upp igen, det är jobbigt när man dippar.

Går du och pratar med någon för att få stöd att komma vidare?
Kram!

Samma här. Ingen återvändo. Och min man vill inte heller. Men jobbigt är det. Men vi kämpar vidare Spinoza.

Ja visst är det såå jobbigt att lämna. Min man kör ingen övertalning. Han är bara sur mot mig så fort vi ska prata om något viktigt, och han verkar vilja lämna vårt liv tillsammans fort. Vet inte om han vill vara ifred med sitt drickande eller om han träffat någon ny.
Förstår kaoset inom dig. Måste vara bestämd, men inom dig skriker hjärtat. Jag och mannen har bott ifrån varandra 1 månad nu. Har vaknat på morgonen flera gånger och känt att något är så konstigt, sim att någon dött. För mig finns det ingen återvändo. Jag kan inte leva med min man och vänta på att han ska bli nykter.

Är fortfarande bestämd i frågan när han tar upp det, vilket är väldigt ofta. Inom mig är det kaos däremot.
Han har gått till AA nu, det har han inte gjort förrut men han har fått annan hjälp förr. De gångerna har det gått en tid men sen till slut blivit samma sak.
Kanske att han menar det på allvar denna gången och det är lätt att falla in på det han säger. Om att ge detta en chans till.
Men nä jag orkar inte med den resan igen, så känner jag. Är såååå trött i kropp o själ.
Fan vad jobbigt det här är !!!!!!
Imon ska jag på kbt terapin, kanske att hon hjälper mig att reda ut mina tankar ??

Hej,
Jag har skrivit i denna tråd ett par gånger men mest följt, gick med i oktober 2018.
Jag är i en process av skilsmässa efter nästan 20 år tillsammans.
Jag har under alla år utsatts för psykisk misshandel och aldrig lyckats bryta. Jag kan skriva en hel bok om allt som inträffat. Jag är inte bitter eller knappt arg men efter dramatisk eskalering av de alkoholrelaterade problemen det sista året så lämnade jag i februari in en skilsmässoansökan. Min man tog detta på allvar trodde jag och lovade mig guld och gröna skogar och sökte hjälp och lovade bygga upp relationen till barnen igen. Efter drygt tre månader faller allt igen. Min fråga till er andra är: ni som lever och har levt i långa eller korta förhållanden med en missbrukande man brukar ni få höra att allt är ert fel? Att alla problem beror på er? Att det är ni som orsakat drickandet ?
Som jag skrev är jag inte bitter och nästan aldrig arg men ofta ledsen pga att jag känner mig så sviken och utnyttjad av en man som jag älskat/älskar och som gör allt för att försvara sitt drickande, sitt beteende och skyller allt på mig.
Mvh
Blade Runner

Lukten av öl, en burk som öppnas, jag kvävs. En vuxen man som beter sig som ett stort tjurigt barn. Börjar känna både mod och kraft igen efter att ha haft en rejäl dip.

Du har mist kontakten skriver du, men jag kan tänka mig att det inte är den missbrukande personen du vill träffa utan någon som kanske fanns där förut. Du har sagt ifrån och det innebär ju att om ni ska kunna ha kontakt framöver är en förändring nödvändig. Det kan du inte påverka utan bara alkoholisten själv, men kanske visar det sig längre fram att ditt agerande gjorde att man slutligen insåg att det fanns ett problem. Förnekelse hör till missbruket så sanningen är inte alltid välkommen. Min undran är om du egentligen vill ha konrakt med dina anhöriga som uppenbarligen bär sig så illa åt. Jag tror inte att det är möjligt att ha en bra relation med personer med missbruksproblematik. Så tänker jag och kan det vara till nytta är det bra.

Hej igen!
Undrar bara om det aldrig varit aktuellt med missbruksvård för din son. Är han inte intresserad eller anser han kanske att alkoholen inte är något bekymmer. Det finns både frivillig vård och tvångsvård, vilket kanske låter hemskt, men det är faktiskt så att om man utsätter sin hälsa för allvarlig fara genom sitt missbruk kan man bli omhändertagen enligt LVM lagen om vård av missbrukare. Läkare på sjukhuset brukar anmäla till socialförvaltningen, men som privatperson kan man även göra en anmälan och anmälaren kan vara anonym om man så önskar.. Förstår att detta inte låter lockande, men så fungerar det och jag vill bara att du ska känna till det. Du kan inte vara ansvarig för din sons hälsa även om du skulle vilja det. Låter som att en förändring är på gång för din del. Lycka till och ta emot all hjälp du kan få.

Upplever situationen du befinner dig i som oehört pressande i det närmaste outhärdlig. Du förefaller maktlös inför din sons liv både när det gäller alkoholen och att tkunna påverka honom att ta emot hjälp för sina problem. Det finns säkert hjälp att få när man har en diagnos, men viljan att ta emot hjälp måste ju finnas där. Din son behöver självklart hjälp, men som jag ser det behöver du i första hand hjälp och stöd. Skulle önska du hade möjlighet att genomgå något anhörigprogram men vet inte vad du har för möjligheter att göra det eller var du bor. Du kan leta på nätet efter någon alanon grupp till en början. Kommunen, socialförvaltningen har också ofta anhörigprogram. Det är oehört smärtsamt att se sitt barn rasera sitt liv och att vara maktlös inför detta, men så är det och jag hoppas du på något sätt och med stöd kan lära dig hantera detta. Lätt är det definitivt inte, men att låta rädslan styra ens liv brukar inte bli bra. Har själv levt i en liknande situation, även med en son med samma diagnos. Just nu är allt lugnt för mig och det trodde jag inte var möjligt efter alla år av oro. Början till förändring inleddes när jag genomgick ett anhörigprogram under en vecka. Till sist vill jag poängtera att genom den förändring av mitt synsätt och beteende och därmed mående som jag genomgick,är inte bara jag en vinnare utan även min son.

Glad för din hälsning, Nordäng67!

Jag tycker du ringar in det så bra;
att du accepterar att det fanns underbara inslag
och många fina minnen tillsammans,
men att du var tvungen att lämna på grund av
riktigt dåliga saker som du inte kunde leva med.

Önskar dig en fortsatt fridfull väg! ❤️

Att ta steget att lämna är ju också ett steg mot något annat.
Det känns lite som att vara ung på nytt med många möjligheter framför mig.
Samtidigt är det ju lite läskigt också, det blir ju en stor omställning när man levt ett långt liv tillsammans. Men för mig finns det ingen återvändo och det känns skönt att vara förbi den känslan!

är mitt ex! Men jag har blivit bra på att genomskåda! Han skickar sms alla dagar nu sedan han plötsligt blev av med jobbet! Och märks att han "firar in" arbetslöshet på samma sätt som han firar semester, mycket alkohol! Sms typ "minns du när vi...."! Jo vi har många fina minnen tillsammans men de är just minnen! Ett av hans sms var ganska talande, han förtränger fortfarande alkoholens negativa konsekvenser: han påminde mig om när vi var på ett bröllop utomlands. Jo det fanns underbara inslag på den resan men också: han drack massor i värmen så en kväll fick han något slags dilerium. Livrädd blev jag och fick vara vaken hela natten för jag trodde han skulle dö. OCH hela natten när jag "livräddade" honom trodde han att jag var hans ex! Dagen efter mindes han inget! Fick sådan lust att skicka sms tillbaka "minns du.."? avhöll mig dock! Han är sig alltså sig lik på alla plan, inget skulle bli annorlunda, insikt noll! I ett annat sms: "är en kvinna som är MYCKET intresserad av mig, hon kom hit på kaffe men jag kände i hela kroppen att det var fel, att jag fortfarande älskar dig"! Analys: var ett återkommande problem för oss att han medvetet försökte göra mig svartsjuk. Dessutom kunde han flirta med och sms:a andra kvinnor på fyllan så varifrån kommer detta trohetstänk nu?? OM det nu var sant att det är en kvinna som är intresserad av honom så har han helt klart gjort allt hon vill och går med på! Och dom drack inte kaffe utan vin?
Jag ska nu fortsätta fokusera på mig själv, inte falla in i gamla mönster! Nu har jag analyserat läget och i fortsättningen behöver jag inte ens läsa vad han skriver! Ska fortsätta gå på min fridfulla väg!

Tack Nordäng67 ?

Det känns ändå skillnad på när ens eget humör går lite upp och ner jämfört med när hela livet är berg-och dalbana pga ens mans supande! Tror missbruk är så starkt att dom i första hand ser sin partner som någon som sätter käppar i hjulen för att dricka! I andra hand är man en älskad partner! Kram och styrka till dig!

Tydlig och rak.
Det har inte uppskattats och du ses kanske som en besserwisser eller något sådant.
De försöker kanske skydda sitt missbruk eller värjer sig mot de sanningar du kommer med.
Om du fortfarande vill ha med de i din närhet så kan du kanske formulera ett brev?

Det kanske inte ens behöver skickas,men det brukar hjälpa en själv att sortera upp tankarna.
Man blir ju lätt känslomässig när det kommer till ens nära och kära.

Vi under anhörigsidan är oft i detta dilemma.
Blunda förneka för att sen ibland slå på stora trumman för att vi inte står ut eller försöker markera.

Ibland når budskapet fram,men oftast möts man av oförstående.

Oavsett,en svår sits.
Välkommen hit och läs runt och ta till dig det som passar dig av andras erfarenheter.

Upprepning ?