Senaste kommentarerna i forumet

Hej

Inte är det lätt! När hjärnan dominerar går det hyfsat men när hjärtat tar över är det fortfarande väldigt svårt! Kram

Hej

Även om det är både sorgligt och lite läskigt så är det ju väldigt spännande med den värld som öppnar sig när man skiftar fokus till sig själv och lämnar ett dysfunktionellt förhållande.
Jag känner mig lite som jag gjorde i 20-årsåldern när världen låg öppen och jag hade alla möjligheter. Nu är jag ju 35 år äldre och har inte samma fysik och inte heller oändligt med tid. Men jag har min erfarenhet och min självkännedom på ett helt annat sätt än då och det finns fortfarande massor jag kan göra med resten av mitt liv.

Hej

Han kommer nog inte förstår förrän det är ett faktum vad konsekvenserna blir.
Jag har väldigt nyligen skiljt mig efter att i flera år sagt att jag kommer att lämna om han inte ändrar sitt drickande och sitt aggressiva beteende.
När jag sen gjorde det var han som ett levande frågetecken och förstod inte varför jag inte ville längre, för han skulle ju ändra sig nu.
Så jag tror att den som är djupt i missbruket inte tar in det partner säger förrän det får verkliga konsekvenser.
Så toppen att du åker på semester själv, det kanske startar igång något hos honom. Eller också gör det inte det, men du får en skön veckas semester när du inte behöver fokusera på honom.

på det där med hur det vidare livet ska se ut. Jag har hela tiden tänkt att jag måste ta mig tillbaka till det. Precis som det såg ut förr. Fast ensam.

Men va fan. Det måste jag ju inte. Jag kan ju välja. Vissa saker jag tyckte var roliga förr, kommer ju inte ge mig samma tillfredsställelse som förut. So what?! Jag kan ju göra andra saker. Finns så mycket att fylla tiden med.

Å vad det känns igen. Härom dagen tog jag över och fostrade mina barnbarn, mitt framför mamman till barnen. Alltså?? Jag kom på vad jag gjorde och bad om ursäkt. Sa till henne, jag håller på att lära mig. Hon förstod. Inte lätt.

Ägnade gårdagen åt att gråta floder! Min ene son har kärleksbekymmer! Och det är egna kärleksbekymmer multiplicerat med tio för en mamma! Istället för att bara finnas där för honom drog jag tidigare i veckan igång nån slags turbo variant på stöttning! Utmynnade igår morse i ett slags GRÄL mellan mig och sonen! Till slut påpekade han att jag uppför mig som ett offer! Då åkte jag hem och grät hela dagen istället och i mitt huvud malde: jag bryr mig mest, har alltid tagit mest ansvar och får.. bara skit! Framåt kvällen var jag rejält trött på mig själv, tittade på mitt svullna ansikte i spegeln och kunde bara konstatera att jag hade kört i diket! Han hade rätt min son, offerkoftan hade åkt på igen! Vid känslosamma situationer sitter gamla beteenden djupt och som berget därinne! Upp på vägen i rätt riktning igen! Nu ska jag vara ett stöd på riktigt för min älskade son!

Jag har blockerat hans sms och samtal. När han har nyktrat till så ska jag ta samtalet med honom

så du får kraft att ägna dig åt ditt liv ! Du är värd att ha det bra !

Det är verkligen så starkt att läsa hur en alkoholist tänker och agerar när det kommer till hur alkoholen styr allt i personens liv.
Min man super och det är smärtsamt att förstå att man alltid kommer i andra hand.
Det drabbar mig och gör att jag också liksom hamnat på min botten som medberoende. Alla ord och löften från mannen då vi drabbar samman i något som jag tror på. Att han har kontroll, att han tycker det är normalt att dricka ljummet vin direkt ur Bag-in-boxen ( som han fö gömmer i garaget. Att han blir simmig i blicken och lullar runt på all ledig tid. Att han och alkoholen verkar ha en samhörighet istället för att maken och jag har en samhörighet.
Jag blir så ledsen och förbannad när jag gång efter annan fattar att jag enbart stör honom och är så jävla bråkig då jag ska ta upp hans drickande. Jag får alltid reaktionen som främst handlar om hur problemet bara är mitt. Han dricker minsann inte på ett sjukt vis. Nej, nej! Han tycker bara att jag ska låta honom dricka för det funkar minsann!
Men det jag vill få honom att förstå är att jag upplever det som att han har en älskarinna ungefär. Jag känner mig utanför då han ljuger och smusslar med vinboxar. Han gör om sanningar och påstår att det är jag som ljuger och bråkar då jag ifrågasätter hur han dricker. Han kallar mig dum i huvudet. Att jag är ett psykfall och att det är jag som har problem. Inte han minsann!
Han tycker bara att det är härligt att dricka vin från morgon till kväll när han är ledig.
Just nu har jag bestämt, och bokat in en semestervecka utan honom i sommar. Detta fattar han förstås inte. Hur fan kan jag göra något sådant? Såklart blir det obegripligt eftersom jag tidigare aldrig skulle gjort något sådant. Men nu har jag börjat förstå att han bara väljer alkoholen och att jag tidigare blivit besviken. Jag skulle behöva ett tips p vad jag kan säga för att han verkligen ska förstå att hans supande kommer att kosta honom mer än vad vinsterna är.

Ringer som en galning och smsar du ska inte vara så stöddig din tattar unge. Moget av honom.
Varför blir vissa så elaka....

Jag kommer att dra mig undan honom, han vet vart jag finns om han saknar mig. Annars så är han borta ur mitt liv, för jag orkar inte ha det så här

Tack. Jag tror på dig. Du kan?

Fortsätt skriv här. Vi stöttar. Nej det är inte lött att lämna, men det är ju inte lött att stanna heller. Jag hoppas det ljusnar snart för dig Jag hoppas verkligen du hittar styrkan Azalea. Styrkan att sätta dig först.

Måste nog erkänna att det är väldigt tungt och oroligt nu men samtidigt har tanken börjat att få fäste. Jag är klar med detta nu! Det kommer att bli så svårt och jag hoppas att jag kommer att orka och våga ta steget men sista dagarna har varit helt extremt kaos och ska jag typ överleva detta så måste jag ta beslut nu. Så svårt och jobbigt och jag svänger hela tiden men det finns inga fördelar med att stanna. Bara mer elände som aldrig tar slut.

Jag kommer att lämna, försöka, och ska tänka på dig som en förebild att det faktiskt går. Vi är inte så svaga som man tror utan behöver bara ta det i vår egen takt.

Nä jag förstår inte varför en behandlings assistent skulle smeka honom på låren och visa klyftan i en urringad byst. Han minns inte ens att han har sagt det.

Trodde aldrig att jag skulle komma så här långt. När jag läste om andra som lämnat så förundrades jag över hur starka dom var. Jag har inte känt mig stark, men jag har satt den ena foten framför den andra och det har gått. Men så klart är jag inte i mål än, men på god väg.

Tänk då långt du har kommit nu. Du har gjort världens bästa väl och tänker bara på den viktigaste personen i ditt liv: DU?
Jag är bara i början än och har format tanken på att skiljas och hoppas att jag har styrkan att genomföra det.
Men det blir ju aldrig bättre har jag tänkt på idag. Det är som hack i skivan och samma mönster hela tiden. Dricker och är osocial, slutar dricka och mår dåligt och man ska då tycka så himla synd om mannen som fått många "underliga"symptom som givetvis inte har med alkoholen att göra nästa fas är nykter ett tag då det är surt och bittert och anklagar mig för allt möjligt och hur egoistisk man är och bara tänker på dig själv. Sen börjar det om på ruta ett igen och samma visa upprepar sig.
Nej Skrållan du och jag och alla andra är värda så mycket mer i livet.
Kram till dig och hoppas att du kan njuta av din frihet att bestämma över dig själv ?

Tänker när jag läser ditt inslag, men hur ska du klara dig? När ska du må bra? När ska du tänka och planera för ditt liv, och det du vill?
Hur länge orkar du?
Stor kram till dig

Ja, det står ju svart på vitt som du säger och det är ju solklart att det inte är ett normalt liv jag har.
Igår var jag så klar över att detta var droppen som hände o förrgår. Han slog in fönstret i min släkting hus och la sig för att dricka där. Antagligen för att få vara i fred för mig och andra.
Fast idag smög sig tvivlet på igen som en ruggig dimma. Det är så synd om honom, han blir ju helt övergiven,hur ska han klara sig.......alla olika skäl.
Fast sen försökte jag tänka om, det är ju ett ekorrhjul som upprepar sig hela tiden. Olika katastrofer efter varandra och jag får erkänna att min kärlek har försvunnit längs den vägen. Så varför stanna? Medkänsla, solidaritet med bröllopslöftena eller bara en gammal vana.

Ja gör det. Sätt ner foten och säg ifrån. Vi är alldeles för snälla och accepterar allt möjligt.
Ibland förstår man inte vad för någon tanke som ligger bakom.

Nä jag tror inte på det heller, men jag måste sätta ner foten. För hennes skull också, man vräker inte ur sig sådana saker. Tänk om han påstår sådana saker till andra om henne. Hon kan få skit för något som inte har hänt. Vad tjänar han på att hålla på så där.