Senaste kommentarerna i forumet

Va stark du är skrållan
Mitt i alla känslor har du tagit till dig just dig.
?

Hör är lite tankar, det du känner är rätt. Du har rätt till dina känslor runt alkohol. Håller på att separera från min man som dricker.
Jag stängde av mina känslor för min man när han drack. Kände ingenting. Och man blir så trött på hur dom blir, hur dom går och hela dess väsen när dom druckit.
Det som fick mig att må lite bättre var att jag planerade egna saker när jag inte stod ut med hans fylla. Så man kommer bort lite. Får perspektiv och fylla på med ny energi.
Just det där att dom vill argumentera och inget man gör är rätt, det känns igen. Min man blev mer och mer även den sura och dumma, när han var nykter också. Och sedan är det ju ingen idé att prata med någon som är full.
Ibland kändes det nästan skönt när han äntligen fått i sig dom där ölen och somnade.
Du känner dig ensam i det här skriver du. Finns det någon du kan prata med om detta? Någon vän, släkting? Det lättade för mig när jag berättade för mina barn. Sedan finns det ju anhörigstödjare för oss som går brevid en alkoholist.

Jag känner också igen mig. Min man har ju valt att fortsätta dricka istället för ett liv med mig. Eller valt?? Dom kanske inte väljer det heller. Dom bara måste. Men jag känner igen det att han känns helt känslokall. Och är han inte det, så är han oftast sur och tvär. Fy vilket kämpande det är. Men det finns bara en väg att gå. Och som Nordäng67 skriver, börja tänk på dig själv.

Hej!
Min man dricker alldelesför mycket. Alla varningssignaler finns och det är som det är med det.
Jag skulle behöva lite tankar och förklaringar eller eg tips på hur jag kan förhålla mig kring faktumet att min man alltid vill dricka omåttligt och helt enkelt väljer alkoholen framför mig.
Dels känner jag mig otroligt ensam i det här. Jag är och blir besviken varje gång jag märker hur min man fyllnar till ju längre dagen går. Allt går ok så länge han får supa, men jag orkar inte umgås och vara med honom när han är full. Jag drar mig då undan och han kan då bli konfrontativ och elak. Det som är så jobbigt är att han alltid förvränger allting och våra diskussioner slutar med att det är jag som är alltifrån psyksjuk till dum i huvudet och förstör allting. Han tycker att så länge han skötet sig- vad det nu är? så kan jag inte komma med några synpunkter kring någonting!
Hur kan jag tänka för att slippa känna att livet är såvärdemöst?

Dels i det där att man tror att allt ska bli bra när dom slutar dricka.. och så blir det inte det! Och också att den där "känslokylan", inte verkar bry sig! Mitt ex var aldrig nykter så länge som din fru men märkte av det under de korta perioder av nykterhet som han hade! Man fick heller inte prata ut om allt man gick och bar på! Då tyckte han att man var negativ och straffade honom! När han drack hände massor med dåliga saker men han var åtminstone känslosam! Så skönt att ha lagt det bakom sig för att åka den berg-och dalbana som livet med en alkoholist innebär är inte hälsosamt! Börja fokusera på dig själv och ditt liv med sonen! Sätt dina behov i centrum och sonens så klart! Jag har haft nytta av dessa ord som jag läste i en bok: jag förlåter dig, inte för att jag tycker det du gjorde var okej utan för att jag inte tänker låta det förstöra resten av mitt liv! Jobbigt för dig nu men det blir bättre! Kram

För 1,5 år sedan berättade min fru att hon dolt ett alkoholmissbruk för mig och hela vår omgivning. I flera års tid hade hon självmedicinerat sin ångest med alkohol, inte så att hon blev plakat-full, men så att hon blev lugn. Med tiden blev hon dock sjukare och sjukare, elakare och elakare, konstigare och konstigare. Då vi haft det dåligt under en längre period kom avslöjandet både som en chock och lite som en lättnad. Det fanns en förklaring till varför hon var så konstig och kanske ett litet hopp om att det skulle bli bra. Ett år följde av återfall, lögner, utbrott och kaos. Vid nyår tog hon sitt senaste återfall, började AA och har varit nykter i fem månader. Men vi har det inte haft det bra för det. Jag kan inte efter allt kaos känna några känslor för henne längre, eller lita på henne efter år av lögner. Hon tycker jag straffar henne, men jag försöker hitta tillbaka till något bra. Det känns bara inte som det går.

För några veckor sedan sa hon att hon inte längre orkar leva med någon som inte älskar henne. Jag förstår det på något plan. Jag känner ju likadant. Vi har därför precis separerat. Men jag har också svårt att hantera situationen. Hon har tidigare i vårt liv tillsammans varit en person med känslorna utanpå och nära till gråt. Den nya nyktra personen är dock helt känslolös. Jag vet inte hur jag ska relatera till henne. Det känns ensamt att själv sörja vårt gemensamma livs förfall. Speciellt när hon nu är nykter och jag trodde att vi skulle kunna närma oss varandra igen. Vi såg Beautiful boy för några veckor sedan (film om en beroende son). Jag grät floder, hon satt tyst. När jag har delat mina upplevelser från tiden med missbruke har hon också lugnt bara lyssnat utan att reagerat. Och nu när vi brutit upp är det samma sak. Hon verkar nästan oberörd. Hon säger att hon är ledsen, men mest lättad. På henne märks ingenting även om 10 års äktenskap är slut och vi nu ska dela tiden med vår son mellan oss. Jag förstår inte då jag själv är jätteldesen.

Förskjuter hon bara känslorna? Är hon en ny stabil människa som kan hantera sånt här? Är det en fas i tillfrisknandet?

Har varit i kontakt med min man. Ja han har inte sökt hjälp.
Han var rätt bra berusad sist vi prata.
Tyvärr drar han ner mitt mående så mycket.
Nej total brytning i dagsläget. Svårt ändå 32 år.
Jag är mer ledsen än jag vill erkänna. Men skilsmässa är det enda rätta.

Ja det är en skitsits. Det finns 2 orosanmälningar. Men fler på hans dotter (inte mitt barn) som bor där. Vill ju helst att vi ska komma överens utan att gå till rätten, vet ärligt talat inte om jag orkar. Har varit 3 turbulenta år och har fullt upp med att få livet att funka med fokus på att försöka må bra. Men det går sådär... mitt barn är 5 år, vill verkligen vara hos sin pappa. Ikväll blev jag så förbannad då det märktes tydligt på barnet att pappan pratat med hen om att vara där alla helger/ledig tid. Hur tänker man när man försöker påverka barnet? Vi har kommit överens om 0 tolerans när barnet är där, men kan inte lita fullt ut på att han håller det. Men ibland känns det som att exet använder barnet som ett sätt att hantera sin abstinens. Som att han absolut vill ha barnet de gånger han vill dricka och klarar att inte göra det för att JAG har satt gränser. Har ni beslutat om vv umgänge fast du har ensam vårdnad? Hur gjorde du? Tog du bara kontakt med en familjejurist? Hoppas det funkar när din dotters pappa kommer hem, förstår oron. Den försvinner aldrig. Har du pratat öppet med din dotter om problemet?

resulterade i att jag blev sjuk. Så imorgon blev det glo i taket. Men jag fick göra något med mina barn, på mina villkor. Och det kan jag bära med mig. Att blicka bakåt gör också att jag kan se vad jag har nu. Som jag inte hade då. Mitt depressiva grubblande är inte bra. Men det konstruktiva bearbetandet är. Fortsätter kunna se friheten i att vara ensam. Till skillnaden från rädslan för att vara själv. Vilken skillnad från bråddjupet. Jag som var så fruktansvärt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle orka.

Tack Nordäng67 ❤️

Jobbigt när dom där dagarna och stunderna av sorg kommer! Så maktlös man är inför beroende, både den som är beroende och dom som lever med en beroende person. Du är stark som ändå vet ditt mål och din väg och bara kan vara i sorgen när den kommer! Imorgon är en ny dag och då känns det säkert bättre ♥️

I dag blev en ledsam dag. Var och fixade vid vårt gemensamma hus, som så småningom ska säljas. Mannen gick att prata med, men kände mig så ledsen när jag tänkte på vårt hus. Saker vi gjort med huset. Drömmar vi haft. Vill ju inte tillbaka till det vi hade, med fylla och jobbiga saker. Men ändå känner jag en sorg. En sorg att mannen offrar allt för alkoholen. Att beroendet har en sådan makt. Tankarna kommer ju också, har han någon annan. Men egentligen kvittar det. Jag vill ju gå mot mitt nya liv. Att kanske i framtiden träffa någon som bara älskar mig. Som sätter mig först.
Ja sorgen känns stor i dag.

Och varmt välkommen hit till Forumet! Bra att du har hittat hit och bra att du har börjat sätta ord på dina känslor och tankar! Förstår din vilsenhet i ditt förhållande! Du skriver att "det är mycket JAG här". Skulle vilja säga att det för lite JAG och för mycket fokus på andra människor och deras problem! Jag har precis som du alltid haft människor omkring mig som har slukat min energi! Nu tänker jag inte att dom slukar min energi längre utan jag tänker att jag GER dom min energi! Vill du GE all din energi till någon som inte ger energi tillbaka? Vänd fokus till dig själv och dina behov! Skriv en lista på vad du behöver för att må bra, viktiga saker, mindre viktiga saker och sånt du absolut inte kan vara utan! Stäm sedan av om du får det som står på din lista i ditt förhållande. Du finns i första hand för dig själv och i andra hand för andra vuxna! När jag började skriva min lista kom jag typ inte på NÅGONTING, visste inte vad jag skulle skriva. Var inte van att fokusera på mig själv. Men det lossnade! Om du känner dig redo, starta en egen tråd. Då kan du följa dig själv bättre. Och få pepp och kloka råd! Kram

Tack Blade Runner!

Dina ord betyder mycket, kram!

Jag läser med stort intresse dina uppdateringar kring flytten och förstår hur du känner och ovissheten om hur det ska gå med student och en fd man som bara släpper allt. Vad häftigt att du klarar detta, det är det bästa ordet jag kan komma på precis nu. Ge dig själv riktigt mycket beröm !!! Kram Blade Runner

Jo kan förstå att du blir upprörd, det hade jag också blivit om jag inte själv hade upplevt samma sak. Inte detsamma när man är mitt i det. Mannen varit bra i långa perioder för han fått hjälp och då varit en bra pappa. Men tyvärr faller han dit igen...
När man tänker tillbaks så önskar jag såklart att jag skulle gått tidigare men tyvärr har hoppet kommit i vägen.... ja jag vet inte
Vet bara att jag varit barnens trygghet o stark för dom i de flesta situationer....
Hade du förstått eller upplevt det själv så hade du nog inte skrivit som du gjort...

Man undrar vad som har hänt med sig själv.
Jag känner igen allt det ni andra skriver och lever med precis samma psykiska terror.
Det spelar ingen roll om jag arbetar mycket i hemmet eller trädgården, jag " gör ju för den ingenting här hemma " Tycker nog att jag presterar en aning mer än han som ligger i sovrummet med flaskan hela dagarna.
Det är inte lätt att ducka för alla beskyllningar som man får höra hela tiden , hur lite man fattar, så trög man är, svarar fel hela tiden oavsett vad man säger.
Jag blev också väldigt ledsen i början men nu blir jag bara förbannad och det kanske inte heller är bra för det tar ju så himla mycket energi.

Jag blir så rörd av att människor jag inte känner lägger tid och engagemang på att besvara mina frågor. Fortsätt ta hand om dig och njut av resten av helgen. Blade Runner

Ja det finns så många absurda minnen och händelser att namnintresse vet var man ska börja. Det är stora barn som. Eter sig som barn men med en full mans styrka och vokabulär.

Ledsen att säga det, men jag blir jätteupprörd och jättearg, inte på din man utan på dig som inte skyddar dina barn från detta. Klara inte att läsa allt. Du har ett ansvar för dina barn och att ha skuldkänslor hjälper inte dom. Låter kanske hårt och förmodligen har du väl vant dig vid situation och har kanske inte kraften som behövs, men sök då hjälp. Det som är bra för barnen är alltid det rätta. Så ser jag det.

Hej!

Jag ör ny här men känner mig ändå gammal.
Lite kort om mig som gör att jag har ett alldeles för kort tålamod för alkohol i den mängden!
Mina föräldrar är båda alkisar. Jag har haft en bra uppväxt men har starka minnen från helgerna , jag är nu 32 och dom är ”gamla” jag har lagt ner flera hundra tals timmar, känslor osv men sedan ett år tillbaka förstått att jag längre inget kan göra....

Men .. nu till min nuvarande situation ..
Jag och min sambo har ett förhållande sedan ca 1,5 år tillbaka, vi kommer från var sin tuff separation men har hittat varandra..
Till en början trodde jag att vi ”firade OSS” med lite extra vin och öl...
Men nu har det gått 1,5år och det blir bara värre .. osv starkare, i fler enheter..
Vi har verkligen allt! Men tyvärr hjälper inte det längre , vi kan vakna på lö morgon efter en ”tillställning” med vänner på fredagen och sambon tar 3 snabba whisky och är i mindre bra skick innan vi ens hinner ut och då är klockan 13.00 ca..
vidare försöker jag hålla god min men enheterna bara ramlar in oavsett kostnad och jag får panik!
Jag inser att jag är ”tillsammans med min pappa” inte ordagrant men det känns som när jag var liten!
Jag har kort stubin och har alldeles för lätt att dra drastiskt slutsatser av detta vilket hamnar i att jag vill dela på mej (vilket jag inte alls egentligen vill) men kanske mår han bättre utan mej? Kanske vill han supa ihjäl sej utan mej? Varför ska jag stoppa honom?
Jag kanske stoppar hans drömmar? Mycket JAG här.. jag vet men det handlar om honom.. jag har ”lite försiktigt” ställt ultimatum, det hjälper 1-2 dagar , sen ör det igång , 2-4 vinflaskor eller en flaska whisky om dagen..(vardagar) och ett dåligt samvete och mående dagen efter.. han sköter för tillfälle sitt jobb men det ör bara en tidsfråga innan det går i 1000 bitar oxå... jag känner och vet att han älskar mej och jag honom men jag orkar inte med detta längre!

Till frågan.. vad gör jag?

jag gjort fel genom åren. Kan göra en sammanställning ngn gång i min egen tråd. Våra historier liknar varandra så mycket. Kan rekommendera konton på instagram som belyser känslomässig torftighet i relationer och gränssättning..det har hjälpt mig massor. Att se oss utifrån och ifrågasätta mitt skeva omsorgstagande. Jag har väldigt mycket stöd av en nära vän för att börja säga nej och se med sundhet på gränser. Vi kommunicerar nästan enbart via sms. För vid samtal kommer det alltid massor av känslomässig sörja. Ta hjälp den första tiden..det kommer komma en lättnadens suck..du kommer andas djupare..ända från magen. Men det kommer inte bli lätt. Jag blir också mer ledsen än arg. Tyvärr. För i arg finns mer kraft. Men jag blev ju väldigt sjuk. Vila. Vila. Vila. Försök inte göra allt på en gång. Finns bara två måsten. Sova och äta. Våga aktiviera ett nätverk. Våga be om hjälp (så svårt). Det tar tid. Men vad är alternativet. Så här långt in finns sällan något.

sa min man att han inte kom upp på morgonen eftersom jag aldrig gjorde några mysiga frukostar. Hade jag gjort det lite trevligt att kliva upp hade det minsann varit annorlunda bullar. Jag kommer aldrig glömma blicken jag gav terapeuten då. Det var vårt första besök och på det andra frågade vi om råd kring skilsmässan.

Vilken bra liknelse med aktierna. Det kan säkert vara så att man någonstans förväntar sig någon form av return of investment och det känns ännu värre att gå när den inte kommer. Jag har läst lite på andra sajter med ”normala” skilsmässor och mycket av det vi skriver här går de igenom också så jag försöker förhålla mig lite till att det är jobbigt för alla, inte stigmatisera mer än nödvändigt. Sedan vet jag att min tidigare dåliga självkänsla och enorma separationsångest satt käppar i hjulet. Jag tror uppriktigt att jag idag har en ok självkänsla och inte längre lider av separationsångest på samma sätt men mina mardrömmar handlar fortfarande om det och när jag försöker mentalt förbereda mig på hur det är att sitta i en lägenhet med barnen utan att veta om min fd man lever eller inte och jag bara känns halv och tom så svämmar jag över av illamående och ångest. Men dessa känslor kanske inte är förankrade i verkligheten och de känslorna är kopplade till mitt förflutna. Jag ör ju en mästare på att leva själv i tvåsamhet, ta smäll efter smäll och ta allt ansvar för barn , jobb och inkomst. Då jag klarar det borde jag ju klara av ett nytt liv i frihet också. Men eftersom jag inte vet hur ett liv i frihet fungerar och då jag sällan prioriterat mig själv känns det konstigt, läskigt, egoistiskt osv
Planerar också för eget boende men vill helst sälja huset först för att veta vad jag har råd med. Han vill inte flytta ut eller sälja så känns lite som låst läge. Men under tiden (för jag tänker inte hetsa fram en lösning ) så jobbar jag konstant med mig själv, dansar inte med några destruktiva danser och lägger allt fokus på mig och barnen.
Kram och vad glad jag är att du finns där ute någonstans.
Blade Runner

hej, jag läste alla inlägg och undrar om det är så att ALLA alkoholister är likadana eller är det alkoholen isig som påverkar allas hjärnor på samma sätt? Kände igen allt som ni alla delat med er. Smygande och "inte så farligt" och om "du vore annorlunda, så skulle jag inte behöva dricka", allt det har jag sett och hört ofta under våra nära 30 år tillsammans. Men jag fick nog och flyttade och trodde att jag äntligen var fri, för 10 år sen. Men det här med medberoende är inte så lätt. Han blev väldigt ensam efter vår separation eftersom våra vänner hade försvunnit för länge sen, mitt fel förstås eftersom jag inte ville umgås (= skämmas för honom) med folk. hans drickande eskalerade, jag larmade hans jobb och dom tvingade honom till vård (han skulle aldrig mer ha kontakt med mig, jag hade skämt ut honom totalt), det hjälpte väl lite i början, men eftersom han aldrig erkänt att han har problem så var han snabbt på ruta ett. Han har gjort några halvhjärtade försök hos AA men tagit återfall efter återfall.
Och han ringer mig i fyllan, och fortsätter att ringa för han har ingen annan. Jag tycker synd om honom, det är ju en sjukdom trots allt, men han bara tar o tar o ger inget. Vår dotter sa upp bekantskapen med sin pappa för många år sen, hon gjorde det enda rätta för att själv må bra. Det är en återkommande tema i hans fyllesnack, "vad har jag gjort, jag satt i sandlådan med henne många gånger". Han skickar elaka SMS till henne, kallar henne för parasit och att det är hennes fel att jag flyttade. Trots att hon har gått i terapi i många år och tagit avstånd från honom så mår hon dåligt av hans påhopp, hon växte upp och hörde våra ständiga bråk, såg sin pappa välja flaskan istället för henne och det har satt spår. Hon har sagt till mig att jag valde honom istället för henne, och det gör ont, för det var ju inget jag gjorde medvetet, jag trodde att det skulle vara bättre att växa upp med pappa, även om han var alkis. Men jag hade fel, för en alkis bryr sig inte om sina barn, det är bara flaskan han älskar, vad dom än säger. Så alla ni som tar barnen som ursäkt för att stanna, gör inte det, era barn mår bättre utan sina fylle pappor.
Under alla dessa år har jag varit rädd för att bryta med honom helt, rädd för att tappa kontrollen, rädd för vad han kan göra, men efter att ha läst er alla och insett att dom är likadana alla så tänker jag göra det, för hans skull, för jag hjälper inte genom att finnas till som en slaskhink där han kan ösa ur sitt eget mående och ilska. För min dotters skull, hon kommer alltid först och genom att kalla henne för namn har han förbrukat min vänskap, eller medlidande.
Alla ni som lever med en beroende, tänk efter, vad får ni? Vem tänker på er? Hur mår ni?