Senaste kommentarerna i forumet

Varför gick jag tillbaka till gubben
Han kan inte sluta dricka

så måste jag säga att det är väldigt nyttigt att läsa på forumet för anhöriga. Jag förstår att det inte är syftet, men det ger en person som jag inblick i skadan jag orsakar andra människor. Och det är ganska hisnande. Igenkänningsfaktorn är väldigt hög.

Som ni säkert vet så är problemet att väldigt få som är alkoholberoende är medvetna om det. Och om man inte är medveten så "skyller" man på externa faktorer. Jag tror faktiskt att dessa partners faktiskt tror på vad de själva säger - så fungerar beroendet. Och det är svårt att inse sin egna beroendeproblematik, och hjärnan har en fantastisk förmåga att luras (en rökare tror faktiskt att den där cigaretten smakar gott och ger stöd, en heroinist njuter av att nålen åker in genom huden etc.).

I alla dessa fall så handlar nog allt om att få den som är beroende att inse att så är fallet. Det är enda sättet att lyckas. De som slutar dricka på grund av ultimatum går runt och suktar efter nästa fylla och ger skulden på dess avsaknad på den som ställde ultimatumet. Jag tror själv, om man får ge ett oombett tips, att det bästa ultimatum man kan ställa är: "Ok, fortsätt du och drick, men du måste lova att vi träffar en beroendeterapeut tillsammans". Då kan det kanske sjunka in, och den beroende kan sluta att dricka. Men det kommer inte alltid gå förstås.

Förstår precis hur du känner nu! Av någon anledning är det oerhört tungt att lämna FAST man vet att man lever i något destruktivt! I efterhand har jag kommit på vad som egentligen var tungt: att man hade satt in så oerhört mycket av sig själv och kammade noll i sista änden. Det var svårt att veta när botten var nådd liksom. Man slutade aldrig att hoppas på vändning åt rätt håll så man själv skulle få lite tillbaka! Typ som om man har köpt aktier och dom har förlorat värde, när är det dags att sälja? Kanske konstig jämförelse men pratade med en kompis som hade gjort en ekonomisk felinvestering! Det bara slog mig när han pratade om det så var det samma tankar och känslor han hade som jag hade när det gällde mitt förhållande. Vart drar man den slutliga gränsen liksom!? Du kommer att upptäcka att du får mer energi och tid över för annat! Bestäm dig för att stänga dörren helt är mitt råd! Och skall den öppnas ska det mycket till! Det är HAN som i så fall skall jobba sig tillbaka inte du som skall jobba på att bli respektfullt behandlad! Önskar dig massor med styrka! Du klarar detta. Kram

Ja, det är verkligen ett jättesteg att skicka in papperna!
Fundera på vilka steg du behöver ta för att komma loss nu och vad du behöver för stöd för att göra det. Det här forumet har varit ovärderligt för mig i processen.

Tack och kram!

När jag läser här och tittar tillbaka på mitt eget liv så är det ju så tydligt var ansvaret ligger. Så när jag tog ett steg tillbaka och slutade ta ansvar för att han drack, så blev det så mycket enklare. Det är som du säger, det spelar ju ingen roll vad jag eller du gör, de hittar ju alltid en anledning. Så kära med-medberoende - lägg ansvaret där det hör hemma. Vi är egentligen ointressanta i sammanhanget.
En rätt besk karamell efter allt vad jag försökt göra för att få honom att må bättre och sluta dricka.
Men jag har tuggat i mig den nu och jag känner mig så mycket lättare!

Grattis !!! Vad skönt att höra att du känner dig lättad. Jag hoppas att jag vågar vara där snart. I augusti har min betänketid löpt ut men eftersom vi bor u det samma tak fortfarande och han vägrar sälja eller flytta ut känner jag mig låst. Att skicka in skilsmässoansökan var en enorm bedrift av mig ( enligt mig själv) men att sen ta steget och bekräfta ansökan om 6 månader känns som att stoppa fingrarna i eluttaget eller hoppa fallskärm ( jag är höjdrädd) , dvs det känns helt omöjligt men jag hoppas att jag ska klara det och också få stå på den bidra sidan och få känna lättnad.
Njut av din nya tillvaro, du är grym !
Blade Runner

Ja, det är jätteknäppt. Jag får också skulden för allt och inget, och på något sätt så är det skönt att veta att det inte spelar någon roll vad jag gör eller inte gör för han hittat ändå en anledning att slå ner på mig. Det räcker att jag enligt honom tittar fel, har fel tonfall, presenterar honom fel, serverar maten fel, inte reagerar som han förväntar sig för att han ska anklaga mig för något. Det har förstås skapat ångest också då jag försökt vara som början önskar för att allt ska bli bra och det inte går eftersom han blir arg oavsett.

Du är en av dem jag följt i forumet och känner en ”samhörighet” med. Ibland är det nästan skrämmande att läsa om så liknande levnadsöden, som att de flesta alkoholister beter sig på samma sätt. Jag vet inte heller vad som ör sant och vad som är lögn. Min man är onykter mångt fler dagar på året än han är nykter. När han är nykter säger han att jag ska ignorera och glömma allt elakt han sagt och gjort och skrivit, när han är full säger han att jag är orsaken till allt hans lidande. Nu ör det extra tungt då jag ansökt om skillsmässa efter att tagit enligt mig själv ett enormt mod till mig. Han ändrade sig 100% när skilsmässohandlingarna var inlämnade och jag tänkte att det kanske var detta som behövdes, att han nu förstod. Men efter tre månader så faller allt och han får ut sig tre månader av uppdämt behov att krossa mig verbalt och psykiskt. Jag förstod innerst inne att han inte skulle klara av att ta tag i sina problem eller våga erkänna för sig själv hur illa ställt det är men hoppet är så starkt och ångesten så stor när man ska lämna och inte vet vad som väntar.
Kram

Hej Harry 2008. Jag vet alla mönster, jag kan dem bättre än något annat och det är alltid samma saker som kommer upp. Frågan är varför jag är så vek och i te kan bli arg längre än en kort stund. Jag skulle vilja att känslan att vara arg hjälper mig att lämna. Du har lämnat med gemensamma barn. Hur mår barnen idag och hur var relationen mellan dem och deras pappa innan han gick bort? En av flera anledningar till att jag inte lämnat är just barnen, jag är så rädd att de ska ta sån skada, men de tycker det är svårt nu också. Kram

Tack Exhale för ditt svar. Jag blir glad av att läsa att du med lite distans kan se allt klarare, jag är så insyltad så jag har svårt att se så långt näsan räcker. Jag tar ett steg i taget. Jag har lärt mig bli glad för några minuters lugn eller en period av normalitet.

Tack Skrållan. Du verkar stark. Jag ör stark men inte när det gäller min man. Jag är så otroligt fast i våra rutiner som alltid varit på hans premisser att jag har svårt att bli arg, bara rädd, ledsen, besviken. Jag har ju varit så rädd att lämna bla för alla lögner han ska berätta om mig men jag har kommit så långt att jag känner att det spelar ingen roll, jag måste få tillbaka mitt liv. Däremot vet jag inte hur mitt liv kan se ut utan detta, det ör ju allt jag haft i hela mitt vuxna liv. Jag har försakat mig själv så mycket att jag inte riktigt förstår hur jag ska klara mig själv även om det är exakt det jag gjort i alla år men i en destruktiv relation.
Blade Runner

för att jag gick och la mig för tidigt - hur knäppt är det???

Som fått skulden för typ allt! Tror som Skrållan att dom mår så dåligt och är proppfulla med skam! Att skylla ifrån sig gör nog att trycket lättar tillfälligt men ökar igen! Mitt ex hade få och korta stunder när han kunde prata normalt runt allt! Vilket fick mig att hoppas på att allt skulle lösa sig eftersom han "innerst inne förstod"! Än idag vet jag inte om det var stunder av ärlighet och insikt eller om det bara var ännu mera... manipulation! Ta inte på dig skulden! Skydda din självkänsla med näbbar och klor! Kram

???

Jag skilde mig från min förra make efter 7 års äktenskap och med 2 barn, p.g.a hans alkoholproblem. Han prioriterade middagar med vänner som gillade att dricka, han valde bort mig o barnen före alkohol, han drack i smyg i garaget, han kunde bete sig illa om alkohol tog slut på fester, bli hotfull när han var full, nedlåtande när han var nykter ..mm mm

Jag valde att lämna honom för han valde bort oss, familjen, före alkoholen. Och eftersom han som alla andra missbrukare inte inser att det är de själva som är ansvariga för sitt drickande så beskylls den gnälliga, trista, sura whatever sambon/frun för att vara orsaken till att de återigen måste ta sig en sup, eller dricka sin öl...eller sååå mycket och så ofta...
De är som alla andra missbrukare av droger ..självförnekande och hittar ständigt på ursäkter till varför de måste dricka och inte kan sluta dricka.
De skapar ständigt situationer som leder till gräl och anledningar att få dricka sig berusade och det blir mer och värre med åren.
Jobbigt hemma, stress på jobbet, taskig chef mm mm
Och varje gång vill vi tro dom, vi vill hellre ta på oss skulden och vi vill tro varje gång de dricker att de nog faktiskt hade anledning till det för då finns hoppet hos oss att detta var den sista gången, som de så ofta lovar...och då slipper vi se med öppna ögon att vi lever med en alkoholist.

De kommer ständigt söka anledning till att dricka för det måste dom för att klara av att leva i självförnekelsen : de är inte alkisar i sina egna ögon, ånej, de dricker för partnern är trist eller för att jobbet är tufft, chefen usel...

Nästa gång han dricker , skriv upp vad han sätter igång för prat och klagomål och du kommer se mönstret. Det handlar om samma sak om och om igen....för han måste ju hitta en anledning till att dricka...och är du hans närmaste så kommer du alltför ofta få vara orsaken och anledningen till att han dricker.
Skiljer du dig och väljer bort hans alkoholism, då får han oftast ännu större anledning att dricka ännu mer...och det är du säkert rädd för att han gör..återigen ditt fel.
När jag lämnade min man så gjorde han så, drack mer, träffade andra kvinnor som han gifte sig med, lovade bot o bättring, men drack till slut så hans personlighet förändrades och han blev en ilsken alkis som misshandlade sina kvinnor han kom att leva med innan han dog av alkoholens biverkningar.

Så jag var evigt tacksam att jag lämnade honom i ett tidigt skede...

Ja av hela mitt hjärta önskade jag att allt var som förut, då vi hade det trevligt och umgicks med respekt...och jag vill ju inte umgås med människor som trycker ner mig, som beter sig illa och skäller ut mig utan anledning eller är ständigt irriterade när man umgås utan att dricka.....men annars såå trevliga när det dukas till bords med ett par vinflaskor eller två..

Nej, även om det är en son, syster eller svåger så är det ju inte den gemenskapen jag önskar och vill ha.

min fd man skyllde alltihop på mig och vår relation. Trots att när vi träffades och flyttade ihop var han sämre därran i sjukdomen än alla påföljande år. Det var det som knäckte mig mest. Han sa rakt ut, det var på grund av oss som han drack. Det var först då. I den exakta stunden som jag förstod vad alkoholen gjorde med vår relation. Och hur det förgjorde mig år för år. Jag ställde ett ultimatum. Han valde inte mig. Och jag orkade inte heller finnas kvar för kampen mot nykterhet. För jag förstod att den skulle ta tid den med. Och jag hade inte längre den kraften. Sen vi skiljdes åt har jag förstått att det var många fler saker som gått snett i vår relation. Och jag skäms över hur jag behandlat mig själv. Är nu nykter sen 2 år tillbaka. Jag ser allt tydligare för varje steg framåt som tas.

Jag tror att de som dricker har det så jobbigt med sig själva att dom vill skylla på någon annan, för att orka med. Min man har gjort likadant. Jag har inte tagit på mig skulden för att han dricker, han har försökt skylla det på mig, men då har jag sagt att det är hans ansvar. Men jag har ju tänkt att jag kunde gjort något mer för vårt förhållande. Men å andra sidan, har jag vänt ut och in på mig själv, så jag kunde inte göra mer. Och andra som har problem i sina förhållande tar ju inte till alkoholen, utan då löser man det ändå.
Så ta inte på dig någon skuld. Det är inte du som häller i honom alkohol.
Jag är och har oftast också varit ledsen, men härom dagen blev jag riktigt arg. Det kändes bra. Det förde mig framåt. Så du kanske borde bli arg på honom. Han får inte skylla på dig. Det är hans val.

Å vad härligt att höra ?

Då vara terapeuten sjuk... sååå typiskt
Behövde verkligen gå dit ?

Ett stort grattis och lycka till på din resa?

jag behöver rita om min inre karta. Och det är ingen liten uppgift. Jag har stampat så hårt på mina gränser. De har varit utplånade. Inte konstigt jag mått dåligt så länge. Känner mig otrygg. Hur ska jag bygga upp dem igen?

En sak som jag tampas med är min oflexibilitet. Ska jag stå upp för den eller försöka utöka den? Att stå upp för den kostar ju energi som kanske ändå i slutänden hamnar i ogjort ärende. Eftersom den enda jag kan förändra är mig själv. Jag har psykologstöd nu iallafall. Veckouppgifter att fokusera på. Meditation och promenader. Och jag är äntligen i skick att hantera kraven som de innebär. Det går framåt hela tiden. Även om det skaver och gnager.

Grattis! Vad skönt det låter för dig! Kan verkligen känna igen mig i lättnaden när man släpper på sånt som inte är ens ansvar trots att man gått omkring och trott det! Önskar dig verkligen lycka till med ditt liv! Forma det så som du vill ha det! Kram!

Nu är dagen här som jag längtat så länge efter.

Vi lyckades gå på dotterns studentmiddag på ett bra sätt och hon var jättenöjd över att vi var med.
Flytten är avklarad och gick riktigt bra även om jag är fysiskt helt slut nu.
Skilsmässan är klar idag, i och med att överklagansperioden är över-
Nu kommer vi växelbo i lägenheten och på landet fram till midsommar och så har vi ju dotterns student. Så helt över än är det ju inte.
Men. Jag har mina egna saker i lägenheten (oj vad jag fick mycket plats nu), jag är inte längre gift med någon jag inte mår bra av att vara med och jag ser verkligen ljust på framtiden.

Jag känner mig SÅ lättad!

Skönt att du är på väg upp igen, det är jobbigt när man dippar.

Går du och pratar med någon för att få stöd att komma vidare?
Kram!