Senaste kommentarerna i forumet

jag behöver rita om min inre karta. Och det är ingen liten uppgift. Jag har stampat så hårt på mina gränser. De har varit utplånade. Inte konstigt jag mått dåligt så länge. Känner mig otrygg. Hur ska jag bygga upp dem igen?

En sak som jag tampas med är min oflexibilitet. Ska jag stå upp för den eller försöka utöka den? Att stå upp för den kostar ju energi som kanske ändå i slutänden hamnar i ogjort ärende. Eftersom den enda jag kan förändra är mig själv. Jag har psykologstöd nu iallafall. Veckouppgifter att fokusera på. Meditation och promenader. Och jag är äntligen i skick att hantera kraven som de innebär. Det går framåt hela tiden. Även om det skaver och gnager.

Grattis! Vad skönt det låter för dig! Kan verkligen känna igen mig i lättnaden när man släpper på sånt som inte är ens ansvar trots att man gått omkring och trott det! Önskar dig verkligen lycka till med ditt liv! Forma det så som du vill ha det! Kram!

Nu är dagen här som jag längtat så länge efter.

Vi lyckades gå på dotterns studentmiddag på ett bra sätt och hon var jättenöjd över att vi var med.
Flytten är avklarad och gick riktigt bra även om jag är fysiskt helt slut nu.
Skilsmässan är klar idag, i och med att överklagansperioden är över-
Nu kommer vi växelbo i lägenheten och på landet fram till midsommar och så har vi ju dotterns student. Så helt över än är det ju inte.
Men. Jag har mina egna saker i lägenheten (oj vad jag fick mycket plats nu), jag är inte längre gift med någon jag inte mår bra av att vara med och jag ser verkligen ljust på framtiden.

Jag känner mig SÅ lättad!

Skönt att du är på väg upp igen, det är jobbigt när man dippar.

Går du och pratar med någon för att få stöd att komma vidare?
Kram!

Samma här. Ingen återvändo. Och min man vill inte heller. Men jobbigt är det. Men vi kämpar vidare Spinoza.

Ja visst är det såå jobbigt att lämna. Min man kör ingen övertalning. Han är bara sur mot mig så fort vi ska prata om något viktigt, och han verkar vilja lämna vårt liv tillsammans fort. Vet inte om han vill vara ifred med sitt drickande eller om han träffat någon ny.
Förstår kaoset inom dig. Måste vara bestämd, men inom dig skriker hjärtat. Jag och mannen har bott ifrån varandra 1 månad nu. Har vaknat på morgonen flera gånger och känt att något är så konstigt, sim att någon dött. För mig finns det ingen återvändo. Jag kan inte leva med min man och vänta på att han ska bli nykter.

Är fortfarande bestämd i frågan när han tar upp det, vilket är väldigt ofta. Inom mig är det kaos däremot.
Han har gått till AA nu, det har han inte gjort förrut men han har fått annan hjälp förr. De gångerna har det gått en tid men sen till slut blivit samma sak.
Kanske att han menar det på allvar denna gången och det är lätt att falla in på det han säger. Om att ge detta en chans till.
Men nä jag orkar inte med den resan igen, så känner jag. Är såååå trött i kropp o själ.
Fan vad jobbigt det här är !!!!!!
Imon ska jag på kbt terapin, kanske att hon hjälper mig att reda ut mina tankar ??

Hej,
Jag har skrivit i denna tråd ett par gånger men mest följt, gick med i oktober 2018.
Jag är i en process av skilsmässa efter nästan 20 år tillsammans.
Jag har under alla år utsatts för psykisk misshandel och aldrig lyckats bryta. Jag kan skriva en hel bok om allt som inträffat. Jag är inte bitter eller knappt arg men efter dramatisk eskalering av de alkoholrelaterade problemen det sista året så lämnade jag i februari in en skilsmässoansökan. Min man tog detta på allvar trodde jag och lovade mig guld och gröna skogar och sökte hjälp och lovade bygga upp relationen till barnen igen. Efter drygt tre månader faller allt igen. Min fråga till er andra är: ni som lever och har levt i långa eller korta förhållanden med en missbrukande man brukar ni få höra att allt är ert fel? Att alla problem beror på er? Att det är ni som orsakat drickandet ?
Som jag skrev är jag inte bitter och nästan aldrig arg men ofta ledsen pga att jag känner mig så sviken och utnyttjad av en man som jag älskat/älskar och som gör allt för att försvara sitt drickande, sitt beteende och skyller allt på mig.
Mvh
Blade Runner

Lukten av öl, en burk som öppnas, jag kvävs. En vuxen man som beter sig som ett stort tjurigt barn. Börjar känna både mod och kraft igen efter att ha haft en rejäl dip.

Du har mist kontakten skriver du, men jag kan tänka mig att det inte är den missbrukande personen du vill träffa utan någon som kanske fanns där förut. Du har sagt ifrån och det innebär ju att om ni ska kunna ha kontakt framöver är en förändring nödvändig. Det kan du inte påverka utan bara alkoholisten själv, men kanske visar det sig längre fram att ditt agerande gjorde att man slutligen insåg att det fanns ett problem. Förnekelse hör till missbruket så sanningen är inte alltid välkommen. Min undran är om du egentligen vill ha konrakt med dina anhöriga som uppenbarligen bär sig så illa åt. Jag tror inte att det är möjligt att ha en bra relation med personer med missbruksproblematik. Så tänker jag och kan det vara till nytta är det bra.

Hej igen!
Undrar bara om det aldrig varit aktuellt med missbruksvård för din son. Är han inte intresserad eller anser han kanske att alkoholen inte är något bekymmer. Det finns både frivillig vård och tvångsvård, vilket kanske låter hemskt, men det är faktiskt så att om man utsätter sin hälsa för allvarlig fara genom sitt missbruk kan man bli omhändertagen enligt LVM lagen om vård av missbrukare. Läkare på sjukhuset brukar anmäla till socialförvaltningen, men som privatperson kan man även göra en anmälan och anmälaren kan vara anonym om man så önskar.. Förstår att detta inte låter lockande, men så fungerar det och jag vill bara att du ska känna till det. Du kan inte vara ansvarig för din sons hälsa även om du skulle vilja det. Låter som att en förändring är på gång för din del. Lycka till och ta emot all hjälp du kan få.

Upplever situationen du befinner dig i som oehört pressande i det närmaste outhärdlig. Du förefaller maktlös inför din sons liv både när det gäller alkoholen och att tkunna påverka honom att ta emot hjälp för sina problem. Det finns säkert hjälp att få när man har en diagnos, men viljan att ta emot hjälp måste ju finnas där. Din son behöver självklart hjälp, men som jag ser det behöver du i första hand hjälp och stöd. Skulle önska du hade möjlighet att genomgå något anhörigprogram men vet inte vad du har för möjligheter att göra det eller var du bor. Du kan leta på nätet efter någon alanon grupp till en början. Kommunen, socialförvaltningen har också ofta anhörigprogram. Det är oehört smärtsamt att se sitt barn rasera sitt liv och att vara maktlös inför detta, men så är det och jag hoppas du på något sätt och med stöd kan lära dig hantera detta. Lätt är det definitivt inte, men att låta rädslan styra ens liv brukar inte bli bra. Har själv levt i en liknande situation, även med en son med samma diagnos. Just nu är allt lugnt för mig och det trodde jag inte var möjligt efter alla år av oro. Början till förändring inleddes när jag genomgick ett anhörigprogram under en vecka. Till sist vill jag poängtera att genom den förändring av mitt synsätt och beteende och därmed mående som jag genomgick,är inte bara jag en vinnare utan även min son.

Glad för din hälsning, Nordäng67!

Jag tycker du ringar in det så bra;
att du accepterar att det fanns underbara inslag
och många fina minnen tillsammans,
men att du var tvungen att lämna på grund av
riktigt dåliga saker som du inte kunde leva med.

Önskar dig en fortsatt fridfull väg! ❤️

Att ta steget att lämna är ju också ett steg mot något annat.
Det känns lite som att vara ung på nytt med många möjligheter framför mig.
Samtidigt är det ju lite läskigt också, det blir ju en stor omställning när man levt ett långt liv tillsammans. Men för mig finns det ingen återvändo och det känns skönt att vara förbi den känslan!

är mitt ex! Men jag har blivit bra på att genomskåda! Han skickar sms alla dagar nu sedan han plötsligt blev av med jobbet! Och märks att han "firar in" arbetslöshet på samma sätt som han firar semester, mycket alkohol! Sms typ "minns du när vi...."! Jo vi har många fina minnen tillsammans men de är just minnen! Ett av hans sms var ganska talande, han förtränger fortfarande alkoholens negativa konsekvenser: han påminde mig om när vi var på ett bröllop utomlands. Jo det fanns underbara inslag på den resan men också: han drack massor i värmen så en kväll fick han något slags dilerium. Livrädd blev jag och fick vara vaken hela natten för jag trodde han skulle dö. OCH hela natten när jag "livräddade" honom trodde han att jag var hans ex! Dagen efter mindes han inget! Fick sådan lust att skicka sms tillbaka "minns du.."? avhöll mig dock! Han är sig alltså sig lik på alla plan, inget skulle bli annorlunda, insikt noll! I ett annat sms: "är en kvinna som är MYCKET intresserad av mig, hon kom hit på kaffe men jag kände i hela kroppen att det var fel, att jag fortfarande älskar dig"! Analys: var ett återkommande problem för oss att han medvetet försökte göra mig svartsjuk. Dessutom kunde han flirta med och sms:a andra kvinnor på fyllan så varifrån kommer detta trohetstänk nu?? OM det nu var sant att det är en kvinna som är intresserad av honom så har han helt klart gjort allt hon vill och går med på! Och dom drack inte kaffe utan vin?
Jag ska nu fortsätta fokusera på mig själv, inte falla in i gamla mönster! Nu har jag analyserat läget och i fortsättningen behöver jag inte ens läsa vad han skriver! Ska fortsätta gå på min fridfulla väg!

Tack Nordäng67 ?

Det känns ändå skillnad på när ens eget humör går lite upp och ner jämfört med när hela livet är berg-och dalbana pga ens mans supande! Tror missbruk är så starkt att dom i första hand ser sin partner som någon som sätter käppar i hjulen för att dricka! I andra hand är man en älskad partner! Kram och styrka till dig!

Tydlig och rak.
Det har inte uppskattats och du ses kanske som en besserwisser eller något sådant.
De försöker kanske skydda sitt missbruk eller värjer sig mot de sanningar du kommer med.
Om du fortfarande vill ha med de i din närhet så kan du kanske formulera ett brev?

Det kanske inte ens behöver skickas,men det brukar hjälpa en själv att sortera upp tankarna.
Man blir ju lätt känslomässig när det kommer till ens nära och kära.

Vi under anhörigsidan är oft i detta dilemma.
Blunda förneka för att sen ibland slå på stora trumman för att vi inte står ut eller försöker markera.

Ibland når budskapet fram,men oftast möts man av oförstående.

Oavsett,en svår sits.
Välkommen hit och läs runt och ta till dig det som passar dig av andras erfarenheter.

Upprepning ?

Jag har två anhöriga , en äldre son på 43 o en svåger på 65 som dricker för mycket och som dricker ofta flera dar i sträck o blir kraftigt berusade i vissa sammanhang. Båda har samma attityd; gillar mat o att det dricks vin, minst ett par glas o lite till. De har fina titlar, fina hus o ett socialt drickande men de väljer bort sällskap o personer som inte dricker. Ser de som tråkiga torrisar.

Eftersom de själva kan kosta på sig fina middagar med exkl. viner o spritsorter så är vi vanliga icke drinkare ointressanta att umgås med som av olika skäl inte vill festa på utan har andra intressen hör i livet.
Min mor hittar tömda vinflaskor under sängen efter min syster o svågers besök med övernattnnng hos henne..
Min syster har okontrollerade utbrott , min son fäller ständigt en massa nedlåtande kommentarer både till mig och andra närstående.
Vi som blir berörda mår dåligt av dessa utbrott o ogrundade påhopp. Ingen av de har heller barn och är rätt ensamma människor.
Jag har tagit upp om dessa problem med de men de är alla avvisande och blir ilskna.
Jag har inget med deras liv att göra
och de tar avstånd från mig.
Så nu har jag mist kontakten med min son o med min syster o hennes man. De har alltid stått mig o min familj mycket nära. Men sen jag varit öppen o frågat om alkohol så ör jag numera bannlyst.
Ibland ångrar jag att jag berört problemet för att jag inte vill mista kontakten med dom. Skadan är skedd o jag får bära hundhuvudet. Och blir ut mobbad inklusive min övriga familj .

Jag lämnade en man för snart exakt ett år sedan. Vi hade dejtat i ett år, jag hade blundat för hans alkoholproblem och dragits in i ett medberoende ända tills vi satt tillsammans med hans barn och min dotter (9 år då) och han svepte i sig vin och öl som om det var saft. Då insåg jag med full kraft att han inte kunde styra sitt drickande och att han inte hade någon som helst vilja att trappa ner eller sluta. När min dotter frågade mig om varför han drack så mycket kunde jag inte svara. Han fick ett ultimatum, sluta dricka som du gör eller så kan vi inte flytta ihop. Han valde alkoholen och jag valde friheten. Nu ett år senare mår jag bättre än jag gjort på många år! Saker och ting har fallit på plats och jag lever mitt liv så som jag vill. Jag och dottern har hittat en ny lägenhet som vi snart ska flytta till och jag mår psykiskt och fysiskt bättre än någonsin! Mina tips för hur du kan göra rent praktiskt är nog de här:
Bli förbannad istället för ledsen! Ilska frigör sjukt mycket energi så man får saker gjorda! Jag gjorde slut, ringde mäklaren och stoppade försäljningen av min lägenhet samt bar tillbaka alla saker jag fått av mannen i en stor kartong medan jag var fullständigt rasande. Sorgen kom senare men att kunna använda ilskan som bränsle var avgörande!

Inse att du är värd mer än du får just nu! Och inse även att det inte behöver betyda att du ska slänga dig i armarna på någon ny med en gång! Man får ut mer av livet genom att vara ensam och hitta sig själv och sina egna styrkor än att vara i ett destruktivt förhållande!

Träna! Gym, yoga, promenader, vad som passar dig! Testa något nytt, kampsport kanske? Skönt att rensa skallen genom att bli fysiskt genomkörd!

Prata med någon som du litar på men älta inte! Prata konstruktivt! Hur ska du gå vidare? Vad vill du? Vad kan du göra rent praktiskt? Ta hjälp av någon utomstående om du är rädd att du ska fastna i uppdelningen av prylar. Kan någon vara med när ni ska dela upp sakerna?

Förlåt dig själv för att du eventuellt varit medberoende! Se det som en lärdom ifall du kränkt dig själv och dina egna gränser! Jag har själv slutat att dricka alkohol helt och hållet, har väldigt svårt för lukten av vin och ljudet av ölburkspysandet. Om folk har problem med att jag inte dricker (oj, oj, oj vad dåligt samvete det väcker hos vissa!!!) så får det vara deras problem. Gå din egen väg, du behöver inte redovisa dina val för någon.

Var hemifrån så mycket som möjligt fram tills ni sålt och hittat varsitt boende. Ställ in dig på att du kommer att leva själv nu så att du vänjer dig vid den tanken. Låt inte en eventuell rädsla för att vara själv putta in dig i ett dåligt förhållande! Att vara själv kan vara det bästa som har hänt dig! Se det som en chans att få lära känna dig själv igen, hitta nya sidor som du inte visste fanns, hitta nya vänner och hobbies.

Skaffa för guds skull inte barn med honom! Du tänker så klokt att det bästa är att avsluta nu innan det blir fler personer inblandade! Om det är menat att du ska träffa någon bra man som du kan skaffa barn med så kommer du att träffa honom längre fram! Men för att du ska kunna öppna den dörren måste du ha stängt den andra först!

Hoppas du inte tycker att det är besserwisser-råd jag kommer med! Gick in på den här sidan av en slump idag, har inte varit inne på flera månader. Jag kastades tillbaka ett år i tiden i tanken och insåg att det varit ett riktigt bra år sedan det tog slut! Trots att jag inte insåg det då så var uppbrottet det absolut bästa som kunde hända! Man hittar styrkan att gå vidare men det tar ett tag och det är några dåliga dagar på vägen. Du kommer att klara detta suveränt bra! Styrka i mängder!

Nu har vi berättat att vi går isär för nästan alla vänner och släktingar. Kämpigt. Men nu finns ingen återvändo, inte för mig i alla fall. Känner mig lite ledsen ibland för mannen känns helt avstängd. Kanske han nu ser chansen att få dricka hur han vill. Han vill forsera och sälja hus och leta lägenhet. Jag också, men det är ju med viss vemod, så klart. Livet vi har levt, när vi hade det bra och huset vi har kämpat med för att få som vi vill. Allt ska ju ändras. Men sedan känns det också spännande att se vad som väntar runt hörnet. Känslor upp och ner.

Jag känner igen mig så mycket! Jag har varit skild i snart fyra år, och mitt ex gick också ner sig TOTALT efter att jag lämnade honom. Han är på behandlingshem nu, och jag är lite orolig för hur det blir när han kommer hem - då tror han säkert att han är frisk (inklusive att alla som inte fattar det är empatistörda idioter) och vår dotter är helt inställd på att hon ska bo varannan vecka då. Hon är elva, hur gammalt är ditt barn? Jag har ensam vårdnad men det är ju egentligen inte vårdnaden som styr umgänget - är han inte nykter ska du inte lämna barnet där. Vilket så klart är så mycket enklare att säga än att göra, jag är inte alls säker på att min dotter kommer att berätta för mig om han är full när hon kommer dit, inte heller kommer hon att gå med på att inte stanna och "ta hand om honom" om jag lämnar henne där. Det är en jävla skitsits. Finns det många orosanmälningar? I så fall tror jag att tingsrätten är bästa chansen, de kan ju faktiskt besluta om umgänge/inte umgänge.

att han väljer att leva känner väl mänskor som känner honom/er till att han dricker. På Alanon talar man för övrigt inte om alkoholisten (om man väljer att prata - det är inget tvång) utan man talar om sig själv! Givetvis gör du dina egna val Troja men när jag läser dina inlägg handlar det så mycket om honom. Även om du skriver att ni gjort slut. Du är värd att leva ditt liv! / mt

Jag är rädd att de som är där känner igen mig och då vet de vem han är ?
Vi är två stycken i vår stad många känner igen pga våra utåtriktade jobb. Men jag har tele kontakt med en kvinna men har haft en pause.

Jag kanske tar upp kontakten igen.
?❤