Senaste kommentarerna i forumet

att växla spår för sina egna tankar. Det är ett fokuserat arbete och de flesta behöver nog hjälp och stöd. Jag vill igen tipsa dig om att gå på Alanon-möte. Du behöver bara gå dit och sitta och lyssna. Du kommer att känna igen dig! Och du kommer att se att det är möjligt att hitta väg till ett liv som är ditt! / mt

Hej alla

Det är just de att han är kvar efter jobbet och dricker. Det är det jag har svårast att släppa. Och sedan att det är alkoholen plus att han stannar efter jobbet till stängning, det som förstört för oss som sårar. Det känns som han fortsätter med det som förstört och ändå har mig på nåt sätt. Men jag har ju som en skrev makten att se till att inte känna så.

Jag har sagt åt han att inte säga jag älskar, saknar mm men inatt kom det sånt. Säkert när han va full med. Jag måste säga åt han att sluta med det annars får vi sluta ha kontakt.

Jag ska försöka sätta nya mål, att inte fråga vart är du? Har du festat nu igen osv...Vilka hänger du med ?

Jag har klarat det förr med det andra exet så jag måste klara det här med

Tack för era inlägg ?❤

Hej
Tyvärr har jag liknande problem med min son som är din ålder...
Han dricker på tok för ofta o för mycket o är alltid sur utan alkohol...
Klankar på mig i allt när vi träffas, super sig full på restaurangen när vi sist var ut o åt. Ser ner på andra...
När jag tar upp min oro över hans alkoholvanor blir han vansinnig, han är en vuxen man minsann..och han dricker hur mycket han vill.

Hans kritik av mig är såå nervärderande och obegriplig...den gör mig nedstämd i månader..

Jag har fått nog av denna son och jag vill inte utsättas för hans fula fasoner...samtidigt som jag inte vill mista honom.
Hans är idag tyvärr en kopia av sin biologiska far som dog pga alkoholism
..jag stod ut i 7 år och levde sen ensam med mina söner..
Hans far var oxså en högt presterande man, självgod , nedlåtande man som beskyllde alla andra inklusive mig för att han drack sig redlös.
.De sista åren innan han dog blev han också en misshandlare av en kvinna som i slutet tvingades bo på kvinnojouren...

Varför ska jag nu välja att frivilligt utstå min vuxna son sätt..han ör en spydig gubbe på 42 år, som på alla sätt visar att han vill vara ifred...som inte uppskattar mina besök, trots att han välkomnar mig.. fast jag jag är mycket tolerant person och är aldrig det minsta kritisk i deras val av liv...

Och dessvärre får båda mina söner bra ekonomiska tillskott av mig , för att jag vill att de ska ha det bra ekonomisk tryggt.....
Varför ?
De har båda bra betalda jobb o de ber mig inte ens ber om pengar.
Jag måste ju vara en idiot...men jag tror att allt
bottnar i att mina söner varit allt för mig, när jag var ensamstående,
o för att jag beskylldes av släkten för att vara en usel egoistisk kvinna som lämnade barnens far.
.jag drabbades av skuldkänslor för mina barn, vilka min man fullkomligt svek efteråt..

Så under många år så satte jag mina barn främst men konstigt nog fortsätter att göra det fastän det är i 40 års åldern.
Jag prioriterar inte mitt liv med den man jag nu bott ihop med i 30 år...jag ögnar tiden till att grubbla över hur mina söner har det !!!...

Mina söners liv o välmående tycks vara viktigare för mig oavsett hur de bör sig åt....deras framtid är viktigare än min egen.
Trots att jag är förtidspensionerad reumatiker. Vilket de fullkomligt struntar i...

Nu tänker jag sätta ett stopp för mitt egna sjuka beteende som faktiskt gör att jag belönar dem på fel sätt...
Jag ska visa dem tacksamhet o finnas för de när DE visar att de bryr sig om mig och uppskattar mig...annars får det vara.

Tack för era kommentarer och peppningar, det betyder mycket i nuläget!

Han lugnade sig lite efter utbrottet och att jag sagt att jag blir rädd för honom när han håller på så där.
Men jag känner mig inte övertygad om att han kommer att orka genomföra flytten så jag går och funderar på en plan B utan att riktigt komma fram till något.

Sen ska vi på studentmiddag ikväll - dotterns skola har middag för studenter + föräldrar och jag vet inte riktigt hur vi ska lyckas med det.
Men jag har ju bestämt mig för att sätta dottern först, så jag tänker gå ändå.

Idag har han ringt och skrikit i telefonen, vill börja ha barnet vv. Troligtvis inte nykter idag. Jag vill få till ett nytt samtal hos familjerätten, men han vägrar. Båda två måste ju vilja och det är frivilligt. Känns som att detta aldrig tar slut, får bara skit av exet. Känns som att jag kämpar helt ensam utan stöd. Soc skulle ringa upp för flera veckor sedan efter en orosanmälan men har inte hört av sig. Känns som de gör det de ska enl. lag och sedan släpper. Ska försöka ringa imorgon. Är helt slut.

Dina ord värmer. Jag har även tagit makten och vill nu inte gå tillbaka till min man även om han säger att han ska söka hjälp. Jag har bestämt att jag inte längre är med på tåget. Han får åka det själv. Han kan i så fall ta kontakt igen när han sökt hjälp och är nykter. Men då kanske jag kommit långt på min väg.

Jag är imponerad över din styrka. Du behöver bara bita ihop sista sträckan så är du i mål. Inte lätt men du har bara ansvar för ditt agerande (som låter sunt och genomtänkt), inte att han inte får jobb eller att ”ingen vill vara med honom”. Ta inte på dig det. Hoppas det går bra för er båda.

Känner med dig och hoppas att det snart blir fredag så du blir fri?

Du har det verkligen jobbigt nu men det finns ju en ände på det. Ditt liv väntar på dig runt hörnet och du är snart där.
Skickar dig en stor kram.

Du har det verkligen jobbigt nu men det finns ju en ände på det. Ditt liv väntar på dig runt hörnet och du är snart där.
Skickar dig en stor kram.

Så härligt att höra ifrån dig!❤️ Jag har också haft så otroligt mycket hjälp av detta forum! Hade nog aldrig klarat av att ta en ny väg utan alla klokheter man läser här och stöd och pepp! Så skönt med människor som förstår en och inte dömer! Och bra för en själv att skriva sina egna tankar och känslor! Stor och varm kram tillbaka ❤️

jag var inne på toaletten och hörde ett brak utanför.
Det var mannen som slet sönder en kartong som hade rasat ner från en alldeles för hög stapel.
Jag gick ut och då var han helt svart i ögonen och sa "Jag orkar inte det här, jag orkar inte flytta." Jag sa att det inte finns något alternativ och han sa då att det visst fanns det, men svarade inte när jag frågade vad det var. Sen skulle han packa om kartongen som gått sönder, men det slutade med att han började slänga saker omkring sig. Jag sa att jag tyckte han skulle ta en promenad i stället så kunde jag packa om lådan och han rusade ut samtidigt som han sa att "Det är ingen som vill vara med mig, jag får inte ens något jobb så att jag kan flytta (han söker jobb nära fritidshuset för att slippa pendla).
Nu har han gått ut och jag sitter här och undrar vad jag ska göra...

jag älskade inte mig. Så jag kunde inte ta emot kärlek. Hamnade hos Byron Katie och Eckhart Tolle idag. Tror det var precis det jag behövde just nu.

Nu börjar isen kännas väldigt tunn - det är bara två dagar kvar till flytten och han bröt ihop nyss och la sig och grät.
Jag växlar mellan att tycka väldigt synd om honom och känna för att skrika åt honom att det är hans eget fel! Men det gör jag ju förstås inte, för det kriget som skulle bryta ut då skulle bli fruktansvärt.
Så jag biter ihop, är snäll men rätt neutral och hoppas att han orkar genomföra flytten. Vad fasen gör jag annars???
Gör så att det blir fredag och att han har flyttat!!!!!

Ett av mina bästa hjälpverktyg för att ’bli min egen’ och göra mig fri (trots att vi fortfarande lever ihop) var ett inlägg i Carina Bångs blogg för anhöriga till missbrukare (februari 2011). Där skriver hon
- Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger
- Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv
- Vi har makt över vad vi lägger vår energi på
- Vi har makt över vad vi lägger vår tid på
- Vi har makt över vem vi väljer att umgås med
- Vi har makt över vilka värderingar vi väljer att leva efter
- Vi har makt över (fortsätt gärna)

Men jag vet att för den som vant sig att leva med fokus på en annan människa är det ett stort arbete att ta makten i och leva sitt eget liv .
Men det är möjligt! Varmt lycka till / mt

I går var en jobbig dag. Det går verkligen upp och ner. Berättade för anhöriga om att vi ska skilja oss. Dom blev så ledsna.

Jag tror bara dom tänker på när och hur mycket dom ska dricka. Beroendet är så starkt så det är det som dominerar. Vi som står brevid kan inte göra något alls. Och du, Backen123, ska inte ta på dig någon skuld. Men vi anhöriga är bra på det. Att just ta på oss skulden.

Mitt mål med min man Troja, är att släppa kontrollen på vad han gör, hur mycket han dricker, vem han är med. Det är inte lätt, men jag tror man mår bättre av det. När jag tänker: undrar om han har druckit i kväll, så försöker jag tänka att det är inte min sak. Han har ansvar för sig själv nu. Hur mycket han dricker och hur ofta. Men det är ovant att bara försöka tänka på mig.
Tänkte att du kanske skulle må bättre om du inte alls bryr dig om vad han gör. För du kan ju inte påverka det ändå. Det kan bara han själv.
Bara en lite tanke?

Nu är han i arg-stadiet. ”Hur fan kan du göra såhär, hur fan kan du splittra vår familj” osv.... får inte hämta mina grejer, jag är inte välkommen. Undra vad nästa stadie blir.

Jo det är onödigt att han ska fortsätta med det, han har ändå gjort det trots det är slut och allt blir förvirrande.

Jag är bara ledsen över en del och nu är han ute i stort sätt varje kväll till över två på natten, plus att om han möter nån polare som ska hem o dricka mer följer han med till morgonkvisten och även om han ska jobba dagen efter.

Inatt skrev han att han kom hem. Klockan ca nästan tre på morgonen och jag vet han slutade tidigt. Så han har vart packad två dagar i rad trots jobb dagen efter.

Jag har gått in i nån fas att bli arg o ledsen över att han och andra här dricker och förstör relationerna.

Så man måste vänta på 100 återfall och vara bevisat ”som alkisgubbarna på stan” innan man får lämna alkoholisten?
Var och en bestämmer själv när den vill lämna och har fått nog. Nykterhet är ett eget ansvar som man inte kan hänga upp på någon annan. TS gör det som hon själv anser är bäst för sig och sina barn.
Låter som en jobbig sits Gothica, hoppas på en lösning för dig.

Att han frivilligt skrev in sig på avgiftning visar att han fick ett uppvaknande och insett att botten är nådd och måste bli kvitt spriten. Att frivilligt vilja sluta med beroende är viktigaste, man kan inte tvinga någon sluta med ett beroende, man måste vilja det själv. Så det var jättebra att din man skrev in sig frivilligt.

Att ljuga och smygdricka hör till missbrukbeteende, det handlar inte att han bryr sig inte eller han inte respekterar dig, tvärtemot, det handlar om att han skämdes. Dålig samvete och alkoholmissbruk går hand i hand.

Han blir som en ny människa när han kommer ut. Han behöver all stöd han kan få. Man skall inte bli misstänksam eller anklagande "Har du väl inte druckit idag?" "Vad har du gjort efter jobbet idag? Du fick väl inte ett återfall?" mot honom. Det är inte bra.

Tycker det Ullabulla skrev är för hårt. Tror du det kommer hjälpa om du tar med barnet och flyttar? Nej det blir stor risk att han får återfall då. Det blir skadligt för er relation, för dig,din man och era barn. Han behöver all stöd han kan få! Dessutom enligt dig så han har aldrig gjort dig eller era barn illa. Det hade varit annat sak om han har haft återfall 100ggr och gått in och ut ur avgiftning och verkar vara en obotlig alkoholist som man ser alkisar gubbar ute i stan så det är att packa väskor och dra som gäller. Såklart.

Angående det om att du måste bli nykterist, det är inte sant. Du kan såklart fortsätta dricka men helst inte när din man är med. Du kan gå på konserter med dina väninnor. Det finns masssssssssa andra aktiviteter som är alkofria som du kan göra med din man. :) Din man får acceptera att han får aldrig dricka en droppe alkohol i hans hela livet. Jag rekommenderar dig att få din man att börja med Antabus. https://www.1177.se/Skane/behandling--hjalpmedel/behandling-med-lakemed…

Även jag är ett halvår försent men jag beslöt mig ändå att skriva så andra kanske kan ta till information jag skrev. Jag kände mig tvungen att regge mig och skriva här efter jag läst Ullabullas texter. Det är värsta du kan göra om det var förstagångare och din partner behöver all stöd han/hon kan få! Inte utfrysa och förskjutande.

Som jag sa, så om din partner får återfall hela tiden och gått in och ut på avgiftning som det vore ett hotell så det är självklart du ska lämna honom/henne och gå skild väg. Och lämna direkt om han/hon någonsin slagit dig eller gjort dig illa. Oavsett vad.

Mvh John en nykter alkoholist

Hej, jag tycker att min sambo dricker för mycket. Detta påverkar vår relation negativt. Han började ett 12-stegsprogram för att ändra alkoholvanor, men han anser sig inte ha något problem och tar det inte seriöst. Han kan gå ut helg som vardag och har kommit försent till jobbet pga alkohol. Ofta är han så berusad att han har svårt att ta sig hem, ibland kan det ta timmar att åka tunnelbana hem. Det finns alltid ursäkter för att dricka och ursäkter dagen efter. Jag är alltid orolig när han träffar sina kompisar eftersom han alltid dricker för mycket med dem. När jag påtalar detta kommer han alltid med någon ursäkt, "han byter jobb snart så vi firade","Gurra ville så gärna dricka öl", "whiskyn bara slog till, pang så var jag full, det var inte mitt fel" och liknande. Jag vet inte hur länge jag orkar leva i en sådan relation. Hur kan jag göra för att hjälpa min sambo att få ett sundare förhållningssätt till alkohol? Jag har försökt prata med honom, men jag vet inte vad jag ska säga längre...

Nu var det längesen jag var här, behöver nog tillbaka hit igen för att ta del av andras upplevelser o se att det ör mycket som är likadant.
Mannen har haft en dipp på 5 veckor med stora mängder alkohol och ör nu nykter sen två veckor tillbaka. Han har blivit av med jobbet, men lyckats få timmar på en ny arbetsplats med en snäll chef. Han försöker kravla sig tillbaka igen o har nu oxå påbörjat en utredning om att han är misstänkt bipolär. Är det vanligt? Fler som har erfarenhet av det?
Vad händer nu med honom o alkohol? Han är omhändertagen av beroendeteamet i stan som ringer, gör hembesök, o bevakar att han nu oxå tar antabus.

Vi har mötts på dansbanorna lite då o då, dansat en hel del o det har visat sig att han inte alls förstår att vi bara är kompisar. Det kom en dyr present, utöver alla fina vackra ord i sms, o förstås även visad svartsjuka för att jag visst pratade med någon.
Har lämnat tillbaka presenten, sagt att jag vill inte träffa honom, inte dansa med honom o att det blir inte vi igen.

Jag är inte tillbaka på ruta ett men jag hade nog hoppats på att jag /vi hade kommit längre. Det känns verkligen som att jag står o stampar på samma ställe. Kommer liksom ingen vart.
Jag ör inte lika arg längre, inte heller lika kär i honom, det gör ju att det känns lättare att distansera sig. Men jag vill att han ska må bra, o vill hjälpa till, men fick till mig igår att det bästa är att lämna helt. Bryta helt.
Jag har mailat honom, han har mailat massor tillbaka men jag har inte nappat på alla hans erbjudanden.
Nu ska jag jäklar i mig klara detta o bryta en gång för alla.

Sitter och ler och blir tårögd när jag läser dina positiva inlägg
om att du nu tagit på dig en ny skrud som passar dig,
att du inte har behov av att vända dig om och förklara,
du bara går dit du vill.

Jag blev stärkt även av det du skrev igår;
att du ursäktade dig och sa att du hade en tid att passa, hejdå!
Så vänligt och tydligt!

Jag har själv har kunnat avsluta en kontakt helt
och fått mer distans och perspektiv
mycket tack vare dina och andras inlägg här.
Så värdefullt.

Stor kram ♡♡♡