Senaste kommentarerna i forumet

Bara det gör mig riktigt stolt över mig själv! Tänkt utan att agera, funderat lite hit och dit! Hur kändes det när jag pratade med honom igår för första gången på länge? Jo samma fraser som vanligt: jag älskar dig, kan inte gå vidare, saknar dig, ge inte upp! Med mera med mera och bla bla bla! Är jag elak som inte går upp i kok och bryr mig? Nej jag känner mig inte elak, ÄR inte elak! Nästan två år har förflutit sen jag på allvar började lämna honom, för det var en process! Ingen snabb och definitiv händelse som hände över en dag! Det var början på något nytt för mig, som handlade om mig inte om honom eller andra! Om mig! Ord biter inte längre! Han har inte gjort ett dugg i handling för att det ska bli bättre och annorlunda! Jag känner det på djupet men han....han känner det inte alls! HAN vet inte, han känner inte mig längre! För jag har skalat av mina lager av gamla mönster och beteenden och tagit på mig en ny skrud som passar MIG! Jag är en alldeles egen person som väljer själv vart jag vill gå! Bra! Skönt! Jag har inte ens behov av att vända mig om och förklara, jag bara går! Dit JAG vill!

Du har hittat hit och startat en tråd. Bra gjort. Kanske ett sätt för dig att sträcka ut handen och be om stöd just nu? Berätta gärna lite mer så kan vi enklare förstå vad du funderar på och förhoppningsvis stötta dig. Om du vill såklart!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Välkommen till forumet. Du kom hit och startade en tråd för ett par veckor sedan, bra gjort! Om du vill berätta gärna lite mer kring vad du funderar på så kan vi försöka stötta dig.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du är aktiv här på forumet och skriver och läser en del som ett stöd i din situation. Jättebra steg och fint att du berättar det ger oss möjligheten att följa dig och försöka ge dig stöd. I denna tråd har du inte beskrivit situationen. Berätta gärna lite mer, kanske föll den bort. Ibland är det internet som strular till det.

Jag vill också passa på att tipsa, om du vill, skriv gärna mycket i samma tråd så blir det lättare att följa dig än när du har flera olika. Du gör ju såklart som du vill och känner att du är hjälpt av!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag skulle vilja veta hur tänker dom? Vad känner dom inför oss i sina mörka stunder, för jag tycker fortfarande synd om honom och om oss. Och jag tänker att när han säger att han( min man) vill sluta, så tror jag honom fast man ser det omvända. Man blir ju så j... kluven. Personligen och det verkar vara fler, så är man rädd för att jag har ställt till det så att han super. Och då har jag ju ställt till det för mina barn etc

Tänk att det ska vara så svårt att tänka på sig själv, hur mår jag, vad vill jag. Man tycker synd om en person som inte ägnar en tanke åt en annan, en jätte egoist.

Det var väl bra att han inte hörde av sig till dig på kvällen? Du har ju sagt till honom att du inte vill vara ihop med honom, då är det ju helt rätt att han inte hör av sig mitt i natten.

Och att han beter sig konstigt - det är ju helt enkelt för att han är missbrukare.

Kämpa vidare!

En fundering, hur har du gjort? Har du pratat med hans anhöriga? min man kommer långt härifrån, men jag har förstått att det här är inget nytt under solen. Men jag känner inga så väl att jag bara kan ringa upp sådär. Men jag skulle så gärna vilja prata med han ex fru, men jag tror att risken är nog att då blir det inge bra

Vi är där när han beslutat sig för att vara nykter, jag beslutade mig också som stöd att vara nykter. Förra helgen var vi på festligheter och då funderade han på om han inte kunde ta en öl för det skulle kännas som dumt att stå tomhänt och jag sa ja. Jag tänkte festa till lite för han har bedyrat att det är hans beslut och jag behöver inte anpassa mig efter honom, så jag tog chansen att ha lite kul själv. Det som hände var att det blev inte bara en öl för honom utan det blev hela köret, han mådde dåligt psykiskt i 3 dagar och var antagligen besviken att han inte klarade det. Jag strödde inga salt i såren för jag var lite intresserad hur det skulle gå för honom och egoistisk för jag ville så gärna få slappna av och ha en trevlig kväll som förr... Och nånstans så vill jag inte det här, jag vill så gärna se att det skulle vara inbillning...... Nu i helgen var det nästa kalas som var inbokat sedan länge, han skulle vara nykter och jag ställde med alkoholfri öl, blandade alkoholfri drink osv, jag förde en dialog innan hur upplägget såg ut och han var ganska neutral i samtalet hur hans kulle göra. Till sak hör också att det skulle vara med en person på festen som har skickat ett icke ok sms till honom, en kvinna som han jobbar med tillika så jag tyckte det kändes laddat. Jag upptäcker iaf att han går in på avecen med full kraft och drack både drink, öl och vin. Jag sa till på skarpen att det här f inte ok, inte nu och att jag var besviken och ville fara hem. Men vi fortsätter en stund till och det är ok, jag orkar nämligen inte vara arg, ledsen så där bland folk, utan jag försöker bara undvika. Men till sak, när vi kommer hem så är han arg, dum arg på skitsaker, jag försöker peppa, vara glad men han är det inte, utan bara väldigt otrevlig. Sover på soffan, är arg på söndagen, sover i annat rum, och är arg i dag också. Men då lägger jag min dumma fan skulden på mig själv. att det är mitt fel, att jag vill släta över försöka få det bra igen. Att jag kanske inbillar mig och går med den där klumpen i magen. Hur ska man göra med det här? någon som kan ge tips hur man ska tänka?

Nej usch mår inge bra alls nu
Igår skulle vi sets med flera, han kom jätte sent, och drack en del sen, han va kvar o jag gick hem. Hörde inget från han sen...

Han betett sig konstigt flera dagar, sover till 17~18 på kvällarna, glömmer höra av sig mm till både mig o andra när vi ska mötas upp. Träffa på en vän nyss o sa,att han försvann igår. O inte ens aktiv på Facebook viljet är ovanligt. Jag undrar om han rökt på! Han har rökt en del förut.

Sen blir jag arg o ledsen över att jag bryr mig. Igår innan jag gick ville han pussa på mig i smyg ute på krogen :(
Inte ok längre, blir bara svårare att skilja på känslorna

Kära Olyckspinglan..vi verkar sitta i samma sits du o jag..är så jäkla jobbigt att både älska och hata en och samma person =(

Jag är rädd. Börjar få ork till mer. Gör mer. Kämpar mindre. Depressionen nu klassad som medelsvår. Känns som jag överdriver. Tror jag är sämre än jag är. Kan mer. Att det finns en källa där inne som jag bara kan börja ösa ur igen. Ostoppligt med energi. Men det är inte så. Jag ska inte längre låtsas att det är bättre än det är. Smacka på ett leende och storma ut i livet. Med allt vad det innebär. Små försiktiga steg istället. Väl valda.

Så mycket att omvärdera. Ta reda på. Utvärdera. Jag har tagit psykologkontakt. Förbundit mig till en promenad och 5 minuters meditation. Lagom. Görbart, nästan varje dag. Röstat och åkt till mardrömmen i form av ett shoppingcenter. Lyckades vända det till en positiv upplevelse. Ändå inte nöjd. Magen mullrar av oro. Otillräcklighet. Varför kan det inte synas utanpå. Rädd för att det ska börja krävas mer av mig än jag har. Och att jag ska hamna tillbaka i ett förtvivlat ohanterbart kaos igen. Tillåta sig ta små steg är den svåraste striden. Återhämtningen har iallafall börjat. Jag är stadigt stabilare sen januari. Skönt att jag skrivit här ändå. För då kan jag se att det inte var längesen jag satt djupare fast.

Jag återföll i längtan efter livet jag hade. Jag kallade det mitt liv.

Fast det var ju faktiskt inte det. Det var ett kärlekslöst liv. Med en strid för att få kärlek på ett sätt som inte fanns möjlighet till. Någon som tog hand om mig. Fast jag inte ens gjorde det själv. Så jag tar hand om mina barn..ger dem kärlek. Så som jag vill ha den. De ger mig kärlek tillbaka.

Puttrar på in i den förhoppningsvis första vilsamma sommaren sen jag var barn. Var inte vilsamt då heller iofs. Då jag ständigt brottas med det mesta. Har köpt jordgubbar till balkongen. Sommarens mål. Egenplockade jordgubbar till frukosten. Inget större än så. Ingen flykt inplanerad. Bara vara. Kanske blir det vilsamt. Kanske inte. Jag har varit på botten. Inget kan liksom längre bli värre än det i den aspekten.

Lite sol. Lite regn. Lite skog. Veckan ligger framför. Och virka en topp till. Kanske göra ett par örhängen.

Å va skönt att få vila. Nej det är inte skönt. Jag vill göra. Vara med. Orka.

Sen. Senare.

Så sorgligt att han, trots en sådan allvarlig konsekvens, inte kommer till insikt. Inte ens att han ser nyanserat utan bara skyller ifrån sig! Som vanligt tyckte jag så himla synd om honom, om man nu ska vända fokus till sig själv. Fast det var nog mer sund empati? Tror jag! Och jag tyckte inte synd om honom för att han hade förlorat jobbet utan för att han trots det inte FATTAR vilka konsekvenser spriten orsakar i hans liv! Hur som jag lade band på mig själv och engagerade mig inte i ansvar som inte är mitt!

Vill bara säga att det känns samma för mig. Pirret i magen, att just nu få bestämma själv över mitt liv. Mina val, mitt beslut.

Ja Skrållan, det var ju precis som du skrev, han visade sin ”bra” sida för att få mig att ångra mig. Nu bönar han o ber och jag tror faktiskt att han fortfarande dricker, märker det på sättet han skriver....

Nu har det gått ytterligare några dagar, jag har sett till att hitta på roliga grejer. Jag har träffat mina vänner och fått så mycket stöd, även från min familj. Det börjar kännas lite bättre. Känslan över att jag bara behöver tänka på mig själv och inte någon annan kittlar lite i magen :-)

Ja, Magnolia_DK, du har helt rätt och jag är så glad att jag tog steget och för en gångs skull tänker på mig själv nu.

Bra gjort att korta av samtalet. Jaså nu skall det gnälla och gråtas . Ynkliga de är. Har inget konsekvenstänkande alls. Bara offer . . Kram till dig .

Känner mig starkare. Rider på den vågen nu en stund. Vet ju att det kommer jobbigare dagar. När huset ska säljas, när saker ska delas. Men just nu mår jag bättre.
Träffade mannen i dag. Han kom med sina sura kommentarer emellanåt. Men jag lät dom bara passera.
Fast lite där emellan kunde vi faktisk prata vanligt. Så skönt. Känner ändå att jag tar på mig skuld ibland. Att det är synd om honom. Måste komma bort från det och tänka bara på mig nu. Nu vill jag att vi ska gå isär, mitt beslut. Vill han bli nykter så så får han bli det själv. Sedan får vi se vad framtiden utvisar.

Tack skrållan
Va lite bättre sen ?

Nej - är mitt första svar. Det blir aldrig bättre...
Löften, ursäkter etc...trams. Det är en sjukdom, där det finns behandling att få.
Frågan är, väljer den beroende att ta emot behandlingen och vilken typ av behandling? Klarar den beroende av att genomföra behandlingen, utan att försöka lura dig eller sig själv?
Då - kanske det finns möjligheten, att det blir bättre - men även risken för återfall.
Detta är en livslång kamp - mitt råd är, tänk på dig själv, du kan inte rädda andra. Låt dom visa att dom verkligen vill genom aktiv behandling, sen får du ta dina beslut beroende på just din situation.

Ja, det tar aldrig slut..
Ibland hoppas jag verkligen att mitt barn inte var så lokal, det skulle underlåta för MIG...men då tvingar jag mig själv att han ju älskar sin Pappa, även om han är alkoholist. Som tur är, har vi aldrig bot ihop på riktigt, så därför har min son inte blivit utsatt lika mycket, som kanske andra barn har.

Så skönt att man äntligen på djupet har fattat att man har ett val! Idag ringde mitt ex från ett nummer som inte fanns i min kontakt! Svarade av bara farten. På den stund vi pratade tappade jag energi och gick från nöjd och glad till ledsen och orolig i själen! Hann få reda på att han fått sparken från sitt välbetalda chefsjobb. Nu behövde han bolla med mig. Självklart hade ledningen på hans jobb burit sig illa åt enligt honom. De hade bland annat angett orsak humörsvängningar som går ut över underställda. Han har ju inte mig som papperskorg nu så. . Kände bara en sån lättnad över att allt det där ligger bakom mig! Ursäktade mig och sa att jag hade en tid att passa, hejdå! Kram till er och känn makten över era liv för den har ni♥️

Man ska alltid vara deras avfallskvarn, jag behöver ju ventilera med nån, få ur mig all skit?! Tack för det, när en annan behöver ventilera något då får man höra, jag orkar inte höra om dina problem?! Själv ska man sitta och höra om samma skit om och om igen och säger man att man inte orkar lyssna på samma sak helg efter helg, vecka efter vecka, då är man en stor jävla egoist som bara bryr sig om sig själv. Och gärna en lång ramsa om hur värdelös man är och det är helt otroligt att det är någon på jobbet som står ut med mig överhuvudtaget.. ?

Man ska alltid vara deras avfallskvarn, jag behöver ju ventilera med nån, få ur mig all skit?! Tack för det, när en annan behöver ventilera något då får man höra, jag orkar inte höra om dina problem?! Själv ska man sitta och höra om samma skit om och om igen och säger man att man inte orkar lyssna på samma sak helg efter helg, vecka efter vecka, då är man en stor jävla egoist som bara bryr sig om sig själv. Och gärna en lång ramsa om hur värdelös man är och det är helt otroligt att det är någon på jobbet som står ut med mig överhuvudtaget.. ?

Bra gjort . Det gör verkligen allt för att man ska ställa upp för dem. Det är väl inte ditt ansvar att hjälpa och lyssna på.hans dynga. Jag har det likadant är det inte alkoholisten som kräver. Så är det hans mamma som dessutom super hon med. Dom är sådana egoister alkoholister...kram