Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår att det är svårt att lämna en man älskar och vet hur det är att äkska någon som älskar flaskan. Jag valde att gå pga att jag vart sjuk av att vara tillsammans med honom. Bråk, fylla, oro,ingen trygghet och dålig sömn gjorde mig sjuk men också bestämd att gå.

Det kanske kommer en dag för dig då det blivit för mycket?! Just nu vill du inte lämna honom. Kanske kan du prata lugnt med honom. Inte skälla, eller säga du gör o säger. Utan prata om dig. Jag mår så hör just nu, jag känner så här just nu och jag vill inte ha det så. Att du sätter tydliga gränser?

Håller han inte erat nya så att säga avtal då tar du nya tag

Tråkigt Troja att du mår dåligt. Men det går upp och ner. Men det är jobbigt när man har dom där ledsamma dagarna . Kanske bättre i morgon?
Kram

Idag har jag vart ledsen. Känns lite extra då ett par jag känner ska leta efter hus.

Minns då jag och min dåvarande sambo ville flytta till hus. Blir ledsen och känner mig nedstämd. Försöker tänka att tur ändå, sitta med skulder och ångest över saker vi kanske köpt ihop mm.

Jag kommer ha sånna här dagar. Dagar då jag känner mig ledsen

Hej Qwer,
Det är skönt att kunna skriva anonymt i detta forum. Det är egentligen konstigt att man känner skam när det inte är en själv som gjort något för att hamna i den här situationen.
Jag vill säga dig att du är värd så mycket mer än det här.
Du beskriver att alla män i din släkt varit alkoholister. Att växa upp så påverkar ens självbild och det är inte ovanligt att man fastnar för någon som påminner om hur man haft det. Jag har också en förälder med beroende.
Du har dock möjlighet att göra ett val nu för dig själv och för din framtid. Du skriver att du inte kan lämna men din beskrivning visar att du inte står ut i nuvarande situation.
Är det så här du vill fortsätta leva, men någon som du beskriver, inte prioriterar dig? Jag förstår att det är svårt att gå, men hur blir det om ni skaffar familj? Du har gjort klart för honom vad du tycker men han är inte villig att ändra sig. Jag tror att du behöver prata med folk i din närhet om det här. Att börja skriva här är ett steg i riktning till en förändring som kan vara bra för dig.

Jag förstår att du är i en jobbig situation. Det är flera i denna tråd som gett bra råd, kontakta socialtjänsten och berätta om din och barnens situation. Du behöver lämna, för din egen skull och för barnens. Du och barnen har rätt till en lugn och trygg miljö. Det är det inte när, som du beskriver, gränserna flyttas fram hela tiden.
Om han kör iväg full kan du ringa polisen och tipsa anonymt. Man vet aldrig vad som kan hända, han kan köra ihjäl sig själv eller någon annan.
Jag är själv barn till en pappa med ett beroende. Men jag har en mamma som fungerat och det var min räddning.
Jag hoppas du har människor omkring dig som du kan få stöd av nu. Våga be om hjälp, för din egen och barnens skull.

Jag förstår att du är i en jobbig situation. Det är flera i denna tråd som gett bra råd, kontakta socialtjänsten och berätta om din och barnens situation. Du behöver lämna, för din egen skull och för barnens. Du och barnen har rätt till en lugn och trygg miljö. Det är det inte när, som du beskriver, gränserna flyttas fram hela tiden.
Om han kör iväg full kan du ringa polisen och tipsa anonymt. Man vet aldrig vad som kan hända, han kan köra ihjäl sig själv eller någon annan.
Jag är själv barn till en pappa med ett beroende. Men jag har en mamma som fungerat och det var min räddning.
Jag hoppas du har människor omkring dig som du kan få stöd av nu. Våga be om hjälp, för din egen och barnens skull.

Då tror jag att du behöver hjälp att flytta och komma loss.
Finns det någon som du kan be om hjälp?
Kram!

Kram till er ?

Det är nog realistiska känslor, jag tror jag håller på att tappa fotfästet, jag har en lägenhet men vågar inte ta mig härifrån.

Det enda är att ta en dag i taget. Det är ju inget som fixar sig snabbt. Det får ta sin tid. Men det är en berg-och dalbana. Jobbigt

Det du känner är ju rätt. Man känner ju vad man känner. Ingen annan kan säga att det är fel. Lita på dig själv.
Vore det en vän som beskrev vad du lever med nu, så skulle du säga: lämna. Men när man är där själv med alla känslor så är det inte så lätt.
Så jobbigt?

I tisdags ringde de från soc och i torsdags var vi dit. Vi gjorde en plan för vad han ska göra innan nästa träff som blir i mitten av juni. Det kändes bra, men ännu ser jag ingen skillnad och jag förbereder mig på att han ska ut nästa helg (då är det 1a juni). Jag ska träffa min handledare i början av juni. Vilken process detta är. Jag känner att jag svävar på slak lina, är jag ensam efter 1 juni eller inte. Hur ska jag tänka?

Är det realistiska eller inbillade rädslor?

Stor kram till dig!

Känner med dig Rosa ljus?. Vet vad du genomlider?

Känner mig så feg!! Men vet ju att jag är rädd, så fruktansvärt rädd.

Så rätt, två personligheter, men på senare tid började dom personligheterna flyta ihop. För många år sedan när min man drack, så blev han ändå den goa och fina mannen när han blev nykter. Men inte på senare tid. Det var nog det som blev avgörande för att jag ställde ett ultimatum. Han blev aldrig sig själv ens när han var nykter. Han behandlade mig som om jag inte var värd något alls. När jag träffade honom i fredags så tänkte jag, så skönt, jag behöver inte ta ställning till honom igen. Jag behöver inte be honom att inte vara sur. Jag behöver inte be honom att vars trevlig mot mig. Så skönt. Jag är fri.
Kramar till dig Nordäng67

pressen blev för stor på mig från hustrun så sa jag alltid att jag skulle vara nykter en tid för att visa att jag minsann kunde kontrollera mitt drickande. Och jag hade aldrig några problem med att vara nykter några månader för att jag visste ju att när datumet väl var uppnått så kunde jag fortsätta kröka igen.

Där har du anledningen till att AA aldrig någonsin säger att vi ska vara nyktra en bestämd tid utan bara vara nyktra just idag, en dag i taget. För har vi bestämt ett datum så är vi inte nyktra utan bara spritfria med alla konsekvenser det för med sig och dessa konsekvenser är förvillande lika de som jag får uppleva som onykter.

Med ledning av hur du beskriver din alkis så kan jag med all säkerhet säga att han kör samma race som jag gjorde med min fru. Vi är manipulationens mästare ! Glöm aldrig det !!

sista tiden i mitt förhållande och också tiden efter att jag hade lämnat mitt ex. Vart tog mitt livs stora kärlek vägen typ! Med tid och perspektiv emellan oss har jag insett att det var mitt val att se det jag ville se. Och mitt val att dela upp honom i två personer, en jag älskade och en jag nästan hatade. Tror han var likadan under hela vårt förhållande, det var jag som förändrades. Jag idealiserade också "den nyktre" mannen och tyckte han var underbar. I efterhand har jag insett att han var ego och ansvarslös även som nykter. Om det var någon gång han skulle kunnat ta ansvar så var det under nyktra dagar och perioder men det gjorde han inte. Däremot "kompensera de" han mig för all skit som hände under fylla. Men bara verbalt : jag har aldrig älskat någon så mycket, du är mitt livs stora kärlek! Aldrig någonsin att han gjorde dessa fina ord i handling! Du är stark Skrållan och smart som iaktar din man och ser till hur han agerar! Stor styrkekram till dig!

Nu är det ganska lugnt igen och vi har bokat flyttbil och diskuterat hur vi ska lägga upp packande och flytt rent praktiskt.
Men det är ju som att gå på nattunn is, jag går väldigt försiktigt så att jag inte ska braka igenom.

Varje dag en dag närmare...

Tack för dina ord. Det är många gånger man känner sig svag och ledsen. Men har ju börjat känna att det glimtar till av lycka ibland. Det får ta sin tid att läka.

Vad ont det gör när man ser det sådär klart men samtidigt skönt att förstå och verkligen ta in att det inte längre är den mannen man lever med. Han är som en dröm, nåt som funnits långt borta. Det är inte den mannen du ville leva med som snäser till dig, kallar dig fula saker och helt struntar i vad du känner.

Ta hand om dig Skrållan! Du är stark och modig nu, även om du inte riktigt själv ser det ännu!

På småtimmarna längtar jag efter den mannen son inte längre finns. Han som var stark och hade världens varmaste famn. Han som jag kysste och kramades med, och som jag skattade med. Han som var snäll och uppvaktande, någon man kände sig trygg med.
Han finns inte kvar, jag vet. Just nu känns det som en dröm. En dröm som inte är sann. Men en gång älskade jag honom, men han älskade alkoholen mer?

Fy vad du har det jobbigt. Skönt att du hittat hit så du kan skriva av dig. Du förtjänar inte att ha det som du har det nu. Det är så svårt att leva med någon som dricker. Jag vet. Har presis bestämt att jag ska lämna min man. Han väljer alkoholen framför mig.
Har du någon du kan prata med som inte dömmer dig, utan som kan lyssna ? Försök hitta på saker som du gillar och som kan stärka dig. Små saker, som du tycker om. Det kanske inte tycks hjälpa i början men undan för undan kan man bli starkare.
Alkoholen har stor makt, och det är ju en sjukdom.
Hoppas du kan hitta ett sätt som kan hjälpa dig, och börja tänk på dig och vad du vill.

Fy vad du har det jobbigt. Skönt att du hittat hit så du kan skriva av dig. Du förtjänar inte att ha det som du har det nu. Det är så svårt att leva med någon som dricker. Jag vet. Har presis bestämt att jag ska lämna min man. Han väljer alkoholen framför mig.
Har du någon du kan prata med som inte dömmer dig, utan som kan lyssna ? Försök hitta på saker som du gillar och som kan stärka dig. Små saker, som du tycker om. Det kanske inte tycks hjälpa i början men undan för undan kan man bli starkare.
Alkoholen har stor makt, och det är ju en sjukdom.
Hoppas du kan hitta ett sätt som kan hjälpa dig, och börja tänk på dig och vad du vill.

Hej. Första gången jag skriver i den här gruppen.. men har läst massa i forumet ett bra tag nu. Är skiträdd för att avslöja min identitet men jag är under 23 år. Alla män i min släkt har varit alkoholister och nu är jag även tillsammans med en. :) Man lär sig tydligen inte av sina misstag? Haha.

Känner bara att jag måste få skriva av mig. Jag och min pojkvän har varit ihop i ett år. Jag gick in i förhållandet med vetskap om att han bland annat var deprimerad och hade alkoholproblem. Om det tar slut mellan oss kommer jag aldrig göra det misstaget igen. Vårat förhållande har varit upp och ner men när det är bra så är det sååå jävla bra och jag är hur kär som helst. Jag älskar honom så jävla mycket. Första perioden av vårt förhållande var han nykter och utåt sätt verkade det gå hur bra som helst för honom. Sen tog det en tvärvändning och han började dricka med jämna mellanrum. Ute med kompisar. Han säger att han saknar det sociala och att han inte kan umgås med folk nykter. Först blev jag så jävla förbannad, när han gick ut. Jag visade det och varje gång sa han förlåt.

Sen så orkade jag inte vara arg mer. Nu går jag runt och är konstant ledsen. Han har druckit två gånger i veckan. Mycket. Han mår skit och försummar sitt jobb. Jag mår skit av att se honom må skit. Han berättade att den enda anledningen till att han ens orkade vara nykter förut var pga mig. Men nu vill han inte vara nykter längre. Han har bestämt sig. Vad kan jag göra? Ingenting. Ikväll ska han ut igen. Jag är orolig som ett jävla as, sitter och tänker på hur det ska gå. Dels att jag vet att han kommer må skit men han kan också göra dumma saker på fyllan. Det låter egoistiskt men är rädd att han ska flörta, vara otrogen, skämma ut mig. Jag vet inte. Han prioriterar spriten före mig precis som alla andra gjort. Och jag kanske faktiskt förtjänar det för innerst inne visste jag att det skulle bli såhär. Och jag kan inte lämna honom för jag älskar människan så sjukt jävla mycket. Går sönder av bara tanken på att överge oss. Han vet att han gör illa mig och sin familj men han prioriterar sig själv och sitt drickande. Kanske dumt sagt, han har ju en sjukdom. Men jag förstår verkligen inte och kommer nog aldrig göra det. Älskar han ens mig?Hatar att jag är helt jävla passiv i mitt sätt också men kan inte ställa några ultimatum jag vet att jag inte kommer kunna hålla.

Herregud. Det här blev en jävla bibel

Mår verkligen som ett jävla as. Kan börja gråta från ingenstans och folk i min närhet börjar bli orolig. Vill inte prata om det med andra heller då de skulle försöka övertyga mig om att lämna. Vilket jag inte kan.