Senaste kommentarerna i forumet

Fy vad du har det jobbigt. Skönt att du hittat hit så du kan skriva av dig. Du förtjänar inte att ha det som du har det nu. Det är så svårt att leva med någon som dricker. Jag vet. Har presis bestämt att jag ska lämna min man. Han väljer alkoholen framför mig.
Har du någon du kan prata med som inte dömmer dig, utan som kan lyssna ? Försök hitta på saker som du gillar och som kan stärka dig. Små saker, som du tycker om. Det kanske inte tycks hjälpa i början men undan för undan kan man bli starkare.
Alkoholen har stor makt, och det är ju en sjukdom.
Hoppas du kan hitta ett sätt som kan hjälpa dig, och börja tänk på dig och vad du vill.

Hej. Första gången jag skriver i den här gruppen.. men har läst massa i forumet ett bra tag nu. Är skiträdd för att avslöja min identitet men jag är under 23 år. Alla män i min släkt har varit alkoholister och nu är jag även tillsammans med en. :) Man lär sig tydligen inte av sina misstag? Haha.

Känner bara att jag måste få skriva av mig. Jag och min pojkvän har varit ihop i ett år. Jag gick in i förhållandet med vetskap om att han bland annat var deprimerad och hade alkoholproblem. Om det tar slut mellan oss kommer jag aldrig göra det misstaget igen. Vårat förhållande har varit upp och ner men när det är bra så är det sååå jävla bra och jag är hur kär som helst. Jag älskar honom så jävla mycket. Första perioden av vårt förhållande var han nykter och utåt sätt verkade det gå hur bra som helst för honom. Sen tog det en tvärvändning och han började dricka med jämna mellanrum. Ute med kompisar. Han säger att han saknar det sociala och att han inte kan umgås med folk nykter. Först blev jag så jävla förbannad, när han gick ut. Jag visade det och varje gång sa han förlåt.

Sen så orkade jag inte vara arg mer. Nu går jag runt och är konstant ledsen. Han har druckit två gånger i veckan. Mycket. Han mår skit och försummar sitt jobb. Jag mår skit av att se honom må skit. Han berättade att den enda anledningen till att han ens orkade vara nykter förut var pga mig. Men nu vill han inte vara nykter längre. Han har bestämt sig. Vad kan jag göra? Ingenting. Ikväll ska han ut igen. Jag är orolig som ett jävla as, sitter och tänker på hur det ska gå. Dels att jag vet att han kommer må skit men han kan också göra dumma saker på fyllan. Det låter egoistiskt men är rädd att han ska flörta, vara otrogen, skämma ut mig. Jag vet inte. Han prioriterar spriten före mig precis som alla andra gjort. Och jag kanske faktiskt förtjänar det för innerst inne visste jag att det skulle bli såhär. Och jag kan inte lämna honom för jag älskar människan så sjukt jävla mycket. Går sönder av bara tanken på att överge oss. Han vet att han gör illa mig och sin familj men han prioriterar sig själv och sitt drickande. Kanske dumt sagt, han har ju en sjukdom. Men jag förstår verkligen inte och kommer nog aldrig göra det. Älskar han ens mig?Hatar att jag är helt jävla passiv i mitt sätt också men kan inte ställa några ultimatum jag vet att jag inte kommer kunna hålla.

Herregud. Det här blev en jävla bibel

Mår verkligen som ett jävla as. Kan börja gråta från ingenstans och folk i min närhet börjar bli orolig. Vill inte prata om det med andra heller då de skulle försöka övertyga mig om att lämna. Vilket jag inte kan.

Ett kanske lite udda råd, men jag skulle spela in honom när han på fyllan hotar att ta ifrån dig dottern. Var då noga med att själv hålla en just och neutral ton, dvs gå inte till motangrepp som kan användas emot dig. Jag vet inte om det har någon juridisk betydelse med en inspelning vid en vårdnadstvist, men det kanske kan hjälpa till att få andra att förstå om det skulle bli nödvändigt.
Det är lagligt att spela in ett samtal så länge den ena parten är med på det (dvs du) och du kan ha mobiltelefonen på inspelning i fickan så att han inte ser det.

Skriv en loggbok (du kan återskapa bakåt) där du beskriver händelser där han varit full och hotfull. Det kan också bli användbart om det blir tvist.

Styrkekram!

Tack för kloka tankar och omtanke! Det är snart sex veckor sedan jag skrev mitt inlägg och tankarna mal och mal. Min man har hållit sig nykter och tänker vara det året ut, säger han. Han har svårt att sitta still ex jobbar i trädgården sent på kvällen, åker och handlar sent och övningskör med vår dotter vilket tyder på att han ”härdar ut”, tror jag. Ärligt talat är jag helt säker på att han är nykter och tänker vara det året ut. Men sen... tankarna på att dricka då och då är han helt tydlig med. Han kan inte tänka sig ex en utlandsresa utan något vinglas. Han säger att han ska vara mer försiktigt med sitt drickande och i mycket mindre omfattning, men han kan inte säga hur han tänker... Jag läste det mycket intressanta inlägget om Sinclarimetoden och jag tänker föreslå honom det inför nästa gång han ska träffa sin terapeut. Jag tror inte att han är så intresserad av det för jag tror att han vill känna effekten av alkohol om/när han dricker. Jag har sagt att jag lämnar honom om han väljer att fortsätta dricka för jag (och terapeuten) tror inte att han klarar av det. Å ena sidan så funderar jag på att han har aldrig haft problem att vara helt nykter så om han inte dricker på nästan 10 månader och sedan dricker då och då så kanske han klarar av det? Å andra sidan så kanske jag bara drömmer önskedrömmar?

I dag har varit en bra dag, InteMera. Jag träffade mannen en stund. Han var sur. Tänkte att det kanske var dumt att träffas, men det blev ett uppvaknande. Jag blev såå påmind av varför jag lämnar. Blir så skönt att i framtiden slippa all surhet. Tänk vad det kan klarna ibland.

Hoppas du haft en bra dag just idag Skrållan!

Tack för er omtanke Skrållan och Olyckligpingla! Jag har inte skrivit på ett tag för har haft fullt upp fram till en närståendes bortgång i veckan. Har egentligen inte tänkt just på mannens drickande på sistone, även om han nog tagit några fyllor, för det känns som ett litet problem när man varit ställd inför frågor om liv och död.

Jag börjar sakta bli frisk nog för att färdigställa det sista i min lägenhet och har sakta börjat inreda den. Känns faktiskt helt underbart att ha möjligheten att kunna vara borta hemifrån när helst det passar mig. Vissa dagar har jag bara åkt dit och typ suttit mitt på golvet på en liten pall, och bara andats. Njutit av lugnet. Kommer åka på semester bara jag och barnen i juni också, ska bli underbart!

Jag vet att han inte kommer ändra sina dryckesvanor och jag vet jag kommer flytta, frågan är bara exakt när. Den dag jag flyttar ska jag vara beredd på ett krig om dotterns boende också, för han har gjort det klart att han inte kommer göra processen lätt och att han kommer göra allt för att hon ska bo med honom och inte med mig. Han har sagt han är beredd att ljuga, manipulera och gå i princip hur långt som helst för att få mig omyndigförklarad som förälder så han får vårdnaden. Han kommer gå ut för att knäcka mig så jag får se till jag byggt nog med pansar innan jag flyttar. Han har ett välbetalt jobb, sköter sig offentligt och har ett stort nätverk och inte många vet om hur han dricker, då han gör det bara hemma för sig själv så det blir långt ett ord mot ord spel. Så ja jag antar det är orsaken jag drar på flytten.

Men jo flytt kommer det bli, att fortsätta se på hans fyllefasoner vill jag inte på sikt då han själv helt saknar insikt eller vilja att göra något som helst åt det. Han tycker fortfarande det är jag som är en kärring som orkar nöta på om hans drickande, och tycker jag ska strunta i det. Inte så lätt det heller när han oftast blir sur och elak och ställer till med drama på fyllan. Och att jag bemöter hans utbrott med lugn numera verkar reta honom ännu mer.

Jag känner mig ändå just nu rätt stark i mig själv, tar inte åt mig av skällandet och bryr mig inte särskilt i vad han gör eller säger för elakheter. Livet är tufft nog även utan en full man så jag tror det snart är dags att lätta på ryggsäcken..

Ja vi kämpar vidare. En dag i taget.

Jag håller med Clara här ovan. Din man kommer hem och är aggressiv och påverkad på eftermiddagen och kör sedan rattfull till en träning. Du har även tidigare i din tråd beskrivit hur han tar risker och utsätter dig för elakheter. Det låter som att du skulle skydda dina barn från risker och obehag om du åkte iväg med dem tillfälligt. Jag tänker också att det kan vara bra att själv kontakta socialtjänsten, dels för att uppmärksamma dem på er situation och dels för att se vilka möjligheter det finns för dig och för barnen att få stöd och behandling som anhöriga till en person med alkoholproblem, oavsett om han själv är villig att ta emot hjälp eller inte.

Ifall du är orolig för vad kontakten med socialtjänsten kan innebära, så hoppas jag att det är okej att jag bara skickar med att inom socialtjänsten brukar man prata om bedömning av föräldraförmåga. I en familj som delvis är dysfunktionell är det i synnerhet viktigt att en av föräldrarna bedöms ha föräldraförmåga och det tänker jag utifrån det du beskrivit att de nog bedömer att du verkligen har, som tar ansvar och söker hjälp när din partners förmåga sviktar. Inom socialtjänsten finns det många olika typer av stödinsatser för barn och familjer i kris. Är det något särskilt som skrämmer dig när det gäller kontakt med soc? Hur har dina tidigare erfarenheter sett ut?
Så klokt gjort av dig att du skriver om din situation här och söker stöd, att inte behöva känna sig ensam i en tuff situation kan vara hjälpsamt för många. Hoppas att du snart får fler svar, ibland får man skriva flera gånger innan en tråd tar fart.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet.

Just nu har jag blockerat hennes nummer, utan att säga att jag har gjort det, eftersom jag mår dåligt av det. Jag bor i ett litet samhälle med 5900 invånare, och varje gång jag möter henne på affären, så ska hon prata högt om hans missbruk. Dom som inte vet att jag är ihop med en alkolist, behöver inte veta det heller

Tack ?
Känner igen känslorna så väl. Ena sekunden är jag stark o tänker att det här är rätt beslut.
Nästa sekund är tvivlen tillbaks
Får se om terapeuten kan hjälpa mig att få rätt på mina tankar.
Kommer iallafall en mäklare o värderar huset nästa vecka. Ett steg i rätt riktning..
Lycka till med flytten o allt
Kram

Det är klart att du får åka iväg med barnen - det är din skyldighet och ditt ansvar som förälder att skydda dem. Och var inte rädd för soc - det är jättebra att nån har orosanmält, då finns det ju svart på vitt varför du åker därifrån med barnen. Det skadar inte att prata med skola/förskola också. Varje gång det kommit in en orosanmälan mot mitt ex, både medan vi levde ihop och efteråt, har soc ringt mig för att förvissa sig om att jag inte lämnar barnen ensamma med deras pappa.

Sen kommer din man såklart att bråka, säga att du är galen och att han kommer att få barnen på heltid. Men det är inte sant, du behöver varken svara eller lyssna på honom.

Jag känner verkligen igen den där overkliga känslan.
När vi korta stunder lyckas kommunicera på ett bra sätt, då är det nästan så att jag glömmer bort att vi faktiskt håller på och skiljer oss.
Men det är bara korta stunder, verkligheten gör sig snabbt påmind och då vet jag att det är det här som gäller.

Så håll i och håll fast Skrållan, så gör jag detsamma!

Han ringde sen när han kommit fram till landet och det visade sig att han hade blivit upprörd över att jag inte gått efter honom när han rusade ut. Han är verkligen som ett litet barn - jag hörde inte vad han sa och då tolkade han det direkt som att jag ville honom illa och rusade iväg. Sen ville han att jag skulle komma efter honom och trösta och när jag inte gjorde det så drog han. Efter att vi pratat en liten stund så bestämde han sig för att komma tillbaka till stan.
Det var bra, för vi lyckades prata ganska lugnt och sansat om hur vi ska lägga upp allt nu.

Jag tänker att jag behöver hålla honom så lugn som möjligt nu så att vi att vi faktiskt lyckas genomföra flytten och få i ordning allt inför dotterns student. Så jag har bestämt mig för strategin att ta det så lugnt som möjligt, stryka honom medhårs (inom för mig rimliga gränser) så att han inte får frispel igen och tänka att det är värt det eftersom det snart är över.

Jag försöker andas långa djupa andetag och tänka att varje dag som går är en dag närmare till när det är över - när det än blir.

Du läker skrållan ?
Dag för dag

Tror det kommer vara svårt att stå emot även när man flyttat, allra helst om man har barn ihop, kommer att få nycklarna till min lägenhet nästa vecka, är en skön känsla få något eget där jag bestämmer där jag kan leva mitt liv som jag vill, men samtidigt skrämmande att lämna allt, vi grälar inte så mycket, utan kan prata rätt bra med varandra trots att vi sitter på var sida om vägen så säga. Han vill fortsätta och jag hoppar av för jag har ingen ork och kraft längre.

Han som nu varit utan alkohol i snart 4 månader ser en framtid för oss, och hur bra vi kan ha det ihop, jag som själv dragit lasset i 6 år med hans alkohol varje helg och ibland i veckorna och fixat allt med våra 5 barn där 3 har funktionshinder i form av adhd och ett barn som varit sjuk i reumatism sedan hon var 4 år.
Jag ser mer hur jag skall orka och överleva plus att mina känslor för min man ändrats mycket pga hans alkohol vilket gör att jag inte älskar honom på samma sätt längre.
Helt plötsligt kan jag i allt kaos känna ett inre lugn, känner tom emellan åt att det här känns rätt. Trots att det i nästa sekund gör fruktansvärt ont.
Men tänker då att det hade ju varit konstigt om allt kändes bra att lämna efter 25 år ihop, klart det måste kännas.
Tror någonstans att allt kommer ordna sig till slut.

Lycka till du fixar det här!

Hela mitt väsen skriker att jag & barnen måste bort tills han tagit hjälp, igår kom han hem vid halv tre, berusad. Aggressiv som vanligt. Kochi med i att jag har sökt stöd hos släkten hävdar han nu att jag inte får ta ditt dom utan att han vet. Försökte gömma nycklarna så att han inte skulle köra men han hade extra nycklar så det slutade med att åkte & tränade sonens lag. Sonen på cykel tack o lov. Inte en chans att övriga tränare inte märkte det. Är så rädd för soc. Hittade en tom whiskyflaska på toa. Har jag rätt att ta barnen & bo borta ett tag? Någon som vet?

Hela mitt väsen skriker att jag & barnen måste bort tills han tagit hjälp, igår kom han hem vid halv tre, berusad. Aggressiv som vanligt. Kochi med i att jag har sökt stöd hos släkten hävdar han nu att jag inte får ta ditt dom utan att han vet. Försökte gömma nycklarna så att han inte skulle köra men han hade extra nycklar så det slutade med att åkte & tränade sonens lag. Sonen på cykel tack o lov. Inte en chans att övriga tränare inte märkte det. Är så rädd för soc. Hittade en tom whiskyflaska på toa. Har jag rätt att ta barnen & bo borta ett tag? Någon som vet?

Jaa som sagt står fortfarande på mig.. men det blir svårare o svårare :(
Igår var det massa fina sms, idag med...
Men ikväll var det åter igen att det är mitt fel, det är jag som väljer att förstöra allt, tom att jag planerat detta för att få ut pengar på huset ?
Mitt fel mitt fel mitt fel !!!
Jag som orsakat att vi är i den här sitsen. Jag är ju en jäkla egoist som bara tänker på mig själv. Enligt honom.
Samtidigt är jag allt för honom osv osv

Ja han har hållt upp i så mkt som 8 mån ibland och försökt mkt ändå. Det älskar jag honom för. Han är mkt väl medveten om sitt problem. Men tänker ändå att han har ju ett val när han väl börjar igen. Han VET vilket kaos som väntar... men i hans hjärna finns ett hopp att det ska funka att ta ngr öl igen.
Sen drar det igång med flera dagars fylla i perioder och allt som hör till. Läs ?

Läser här inne om vissa vars män dricker varje helg eller tom varje dag o känner att mina problem kanske inte är tillräckliga.
Eller ja tillräckliga....Ahhh jag vet inte
Är så trött på allt så jag spyr....

Nu är han som nykär o bla bla och får mig att börja känna att jag kanske överdriver.

Jag måste stå emot och tänka på att jag har varit här minst 20 ggr förr o att det blir samma visa igen....

Hjälp....

Förstår så innerligt din känsla. Tomheten, vad-har-jag-gjort känslan. Jag har stått ut med min mans drickande i många år, nu vill inte jag lägga fler år på det. Jag vill kunna känna mig lycklig, göra roliga saker utan att oroa mig för hur mannen dricker.
Tror också att din man ”förhandlar” med dig. Han visar sin bästa sida nu. Han vill inte att du försvinner. Men han kan ju bli nykter utan dig vid sin sida. Och om ni båda vill så kan ni ta upp kontakten då.
Stå på dig. Tror ditt beslut är rätt. Men det är jobbigt. Det vet jag.

Ja idag har det varit riktigt jobbigt. Vi har pratat om allt det praktiska.
Jag börjar hamna i ”vad fan har jag gjort”-stadiet. Allt kändes ju så himla rätt senast igår.
Han säger att han ska visa nu att han kan vara nykter även fast jag lämnat honom. Han är lugn och snäll och förstående över mitt beslut. Allt känns plötsligt så fruktansvärt tomt och allt dåligt är som bortblåst såklart. Man tänker bara på allt bra och det man saknar. ? och den han är nu är ju den jag älskar..

Livet går vidare. Bor borta då mannen bor i huset. Mår bra ibland, och ibland väldigt dåligt. Går och pratar med anhörigstödjare. Så skönt att prata av sig. Försöker se framåt, och tänka på mig nu. Men rätt som det är kommer en overklighetskänsla, som att någon dött. Jag saknar någon som inte finns längre.

...för att alltid ha en orsak till att dricka.
Du är inte hans pris ett, det är alkoholen.
Han är sjuk och ingen kan hjälpa, rädda honom förutom han själv.
Det kommer aldrig, aldrig gå att "mys" dricka .. aldrig. Det är att sluta helt med alkoholen eller dö.
Du kan inte banka in vett i honom med att prata etc då han är i alkoholens våld. Du kan inte vara där för att kontrollera hur mkt han dricker, hälla ut alkoholen etc. För då kommer Du att gå under, dö.. i värsta fall.
Gå på medberoende möten, kurser m.m prata, prata, prata med andra.
Det kommer gå skitbra i livet, du kommer få din sömn och funktion tillbaka. Men vänta inte på att han ska ändras ...

...Ring och prata med socialen om detta. Samt familjerätten.
Börja gå på medberoende möten, kurser etc för att inte gå på den missbrukande alla lögner samt förstå dig själv bättre.
Mannen är sjuk och du kan inte hjälpa, rädda honom.. jjag tycker det är bra att du tänker mer på dig själv och barnen. För det är tydligen mkt som hänt och bättre lär det inte bli med ett fortsatt liv med honom.. tyvärr.

Vi bor ju inte tillsammans längre (mitt i skilsmässa), men idag skulle vi ses för att göra den formella delen av bodelningen och sova under samma tak för första gången på länge.
Jag kom hem från jobbet och frågade hur han haft det på jobbet. Jag var inte i samma rum, så jag vet inte riktigt vad som hände, men han rusade in i sovrummet och stängde om sig. Efter en halvtimme kom han ut och sa att det här går inte och så drog han iväg till landet.
Så nu sitter jag här och undrar hur det ska gå med flytt och dotterns student om 2 veckor. Lägenheten är full med lådor och prylar som ligger överallt - det går knappt att komma fram....