Senaste kommentarerna i forumet

Jag läste även i din andra tråd som du skrev nyligen, där du fått lite mer svar från andra, att det här att din mamma ringer och rapporterar om att din partner går in på Systembolaget t.ex. börjar bli jobbigt för dig. Vad klokt av dig att du känner efter vad som blir hjälpsamt och inte för dig och att du nu är redo att vara tydlig mot din mamma för att kunna må bättre. Har du förklarat för henne hur hennes upplysningar påverkar dig och att du inte orkar höra mer? Hon kanske gör det i all välmening, men istället får dem dig att känna att du aldrig får lugn och ro. Jag tänker om du skulle kunna formulera något i stil med "mamma, du gör säkert det här för att försöka hjälpa mig, men vet du - jag blir bara stressad och ledsen av att du hör av dig hela tiden och berättar vad XXX gör och när han handlar alkohol. Jag försöker lägga mindre fokus på det han gör som är problematiskt och mer på fokus att jag ska må bra och få ha det lugnt och skönt. Skulle du vilja hjälpa mig med det?" Det är bara ett förslag, du kanske uppfattar ungefär vart jag vill komma - att uttrycka sina känslor och behov utan att gå till angrepp mot den andre kan vara ett sätt att nå fram. Hoppas att du hittar ett sätt att prata med henne som ger effekt. Det låter slitsamt för dig, utöver att du behöver hantera din partners beteende på fyllan som ibland kan vara elakt.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Den här tråden skapar jag för mig själv för att skriva av mig och dela med mig av min väg vidare i livet utan honom.

Jag bestämde mig för att lämna honom för en vecka sedan. Han hade gjort bort sig ännu än gång efter att mer eller mindre ha druckit varje dag de senaste två månaderna.
De första dagarna bad och bönade han och lovade som han alltid gjort, att han ska sluta dricka och söka hjälp osv. Men det har jag ju hört så många gånger förut.
Idag accepterade han det hela. Han var så klok i sina ord, skrev att jag var det bästa som har hänt honom men att han accepterar mitt val. Det blev som en bekräftelse på allting, att nu är det verkligen på riktigt. Han bad även om förlåtelse för allt illa han gjort mig. Åh vad jag har gråtit idag. Helvettes jävla skit vad tomt det känns! Har sökt tid för KBT, känns som jag verkligen behöver det nu.

Jag vägrade släppa iväg mina barn till pappan om han inte kunde visa att han var nykter. Han har hotat, hatat och bänglat nåt så överjävligt kring detta, men jag har stått på mig och till slut fick jag faktiskt egen vårdnad (fast det är inte vårdnaden som styr umgänget). De har varit hos honom enstaka dagar som ibland slutat i kaos, ibland gått hyfsat. Mest har de träffat sin pappa hos farmor och farfar (kräver förstås att man har en rimlig relation med dem, och att de inte dricker själva. Där har jag haft tur).

Jag känner så väl igen tankarna, att det är bättre att vi bor ihop för då vet jag åtminstone att barnen har EN nykter förälder. Men till slut gick det inte längre, jag tänkte att det får ge sig längs vägen, och det gjorde det. Mitt ex träffade dessutom "sitt livs kärlek" bara några veckor efter att vi flyttat isär och var inte så jätteintresserad av att träffa barnen mer än nån kväll då och då. (Utom när han skulle leka lycklig familj med nya tjejen.)

Mitt ex är fortfarande mitt livs kärlek och jag kan fortfarande...gå vilse i hans röst, liksom. Vi har en sån jävla kemi. Jag hatar honom för att han sabbade allt, framför allt för barnen.

Sen är det väl också så att det finns alkisar som kan hålla ihop några dagar varannan vecka för barnens skull. Man kan inte veta när man gör slag i saken hur det kommer att bli, så är det tyvärr. Men jag tror inte att det bästa för barnen är att härda ut.

Allting du skriver är som att jag skrivit det. :(

Jag är i samma sits. Alla skriver "ta barnen och gå". Barnen ska alltså vara själva med alkisen varannan vecka? Hur ska jag kunna leva med det? :(

Jag vet att det du säger är så sant. Jag vet vad jag borde göra. Men jag har inte kraft kvar. Känns som att dn lilla kraft jag har kvar går till att överleva och se till att mina barn överlever och har någon fast trygg punkt. Problemet är att jag inte ens är någon fast trygg punkt längre, utan ett vrak.

Läser gärna din blogg! Kram.

Jag är för feg för att ställa ultimatum. Jag vet att han kommer att misslyckas om jag gör det och man har bara en chans att visa att man menar vad man säger. Så jag ställer inga ultimatum för jag vet att jag förmodligen inte skulle fullfölja dem. Jag vill ju inte lämna honom. Men nu känner jag att jag inte orkar mer. Jag går omkring med ständig huvudvärk, sover inte, får panikångestattacker.

När han är nykter är han min själsfrände. När han dricker är han en annan person. Talar om att jag är den elakaste han vet, hånskrattar när jag är ledsen och påstår att jag bara spelar teater.

Efter gårdagen händelse är han förstås ångerfull nu. "Ska aldrig hända igen, nu ska det bli bra, du och barnen är viktigast, jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, blablabla..." Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger han lovat detta. Är det enda sättet att få veta och acceptera att det är dags att ge upp att man själv går under helt? Vore det inte för barnen skulle jag lika gärna kunna dö känns det som. Fast vore det inte för barnen hade jag nog inte arit kvar. Min kärlek till honom har en gräns. Min kärlek till barnen är oändlig. Känns som att jag sitter fast i en rävsax.

Dagarna efter

Exet är ute som vanligt. Drack i förrgår en 5~6 enheter och igår ca 5. Stannar kvar efter jobbet o kommer hem vid ca 03:00

Sitter sen uppe o dricker folköl eller vin, ja det han har hemma o sen lägger sig vid fem eller sex på morgonen. Sen är det minnst en dag i veckan det blir mer, som förra veckan en riksfylla.
Kan stupa i säng o vakna runt 17:00 på kvällen. Ibland vätt i sängen. Så där lever han o njuter av livet på krogen. Han tycker det är normalt o gå ut nästan varje dag.

Jag tycker det är otäckt att han tycker det är normen. Det är som en livet då man va 20 år o allt handlade om fest o polare. Han är 35 år och är fortfarande som livet som 20 åring.

Jag då? Jag går vidare men kan emellanåt bli riktigt irriterad över hur han väljer att leva,sitt liv. Det innehåller inte nåt annat än spel, öl, sena utekvällar, och knappt råd med mat varenda gång det är strax över en vecka innan lön. Då lever han på dricks. Och även om han inte kan betala sin öl då han går ut skriver han upp på krita och det slutar med att det dras från lönen och den blir ju helt plötsligt nån tusen o tom två tusen fattigare.

Hur har jag stått ut?! Va är det att leva med. Ja minns då vi bodde ihop och hyran vart så låg att han lätt kunde lägga undan några tusen till en gemensam resa. Han gjorde aldrig det, utan spela och drack upp de pengarna.

Den resan vi skulle gjort kommer jag göra med någon annan nu.

Som jag känner igen detta! "Du tycker att jag är värdelös, du vill att jag ska misslyckas". Det där är på nåt vis, för mig, tecknet på att missbruk är en sjukdom. De är så lika, alkisarna. Deras hjärnor har sjunkit ihop på samma sätt, allihopa. Självföraktet, projiceringen.

"Du vill att jag ska få 70 piskrapp!" sa min alkis en gång. Eh, nej. Eller jo, kanske ändå, men det var inte jag som kom på det, det var du själv.

Du skriver att du inte vet hur man orkar. Nej, det är klart du inte vet. Och, på riktigt - VARFÖR ska du orka med det där? Varför ska barnen växa upp så? Du tänker på hur bra ni skulle kunna ha det om han var frisk. Men han är ju inte det! Och det är det du måste förhålla dig till. Det här kommer inte att gå över av sig själv om du bara håller ut lite till - det kommer att accelerera. Barnen kommer inte att tacka dig när de blir vuxna, de kommer att fråga varför du inte tog dem och gick.

För prick fyra år sen köpte jag en lägenhet bakom min mans rygg. Efter sommaren flyttade vi, barnen och jag. Efter jul gick skilsmässan igenom. Det är det jobbigaste, och bästa, jag gjort. Inte en sekund har jag ångrat mig.

Om du vill kan du gå in på min blogg, jag har skrivit jättemycket där om hur jag tog mig ur och hur det blev sen. ankaspringer.wordpress.com, mycket är lösenordsskyddat men det är bara att mejla så får du lösen. ¨

Stor kram!

Ensammast_i_världen, Nusse123 och Skrållan, du har varit med länge - pröva att gå på Alanonmöte, gå åtminstone in på hemsidan och läs. Den som lever med en alkoholist är lika maktlös inför/emot alkoholen som alkoholisten. Jag har också varit där ni är, många år. Gjort allt det ni (kanske) gör: kontrollerat (vägt vinboxar t.ex), bönat, bett, förklarat, tjatat, gråtit, skrikit... sen gick jag. Gick för att definitivt lämna. För vår del vände det situationen - det är nog tyvärr inte så vanligt. Men det viktigaste var det som hände inom mig. Samt att maken började på AA och jag på Alanon. Där har jag lärt mig att leva mitt liv. Mitt mantra har blivit att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv. Det är det, möjligt.
Fortsätt läsa och skriva här. Att dela är att hela. Gå på möten! Ta vara på ditt liv, och barnens!
Varmt Lycka till! / mt

Man får börja att ta lite i taget. Kan du åka iväg och göra saker bara för dig och barnen? Bara få komma iväg och få lite andrum? Tror du måste börja så.
Jag kämpar ju att lämna min man. Vi bor isär. Det är kämpigt, men jag tänker att jag vill inte lägga fler år på mannen som inte vill bli nykter.
Och för mig har det gått lite i taget.
Gör upp en plan för dig och barnen, så kanske det lättar lite.

Ligger vaken av samma skäl, tänker precis som du, om bara, det kunde ju bli så bra... Hur ska man orka...?

Ligger vaken av samma skäl, tänker precis som du, om bara, det kunde ju bli så bra... Hur ska man orka...?

Försöker koppla bort, och leva som vanligt, men det är svårt när man har en mamma som ska ringa och berätta allt, vid den tiden var han på bolaget. Jag vet att han är inne i en period, jag behöver inte veta vilka tider han köper alkohol.

I dag fick jag flera sms under dagen. Han skrev att han var glad. Att han älskade mig. Han var inne i stan och hade köpt en present till mig. Han var nykter. Han skulle komma hem strax och det skulle bli gott med köttbullar. Jag kände för första gången på länge någon slags hopp. Jag kände att nu har det kanske vänt.

Två timmar senare kom han hem. Full och elak. Han var åter igen Mr Hyde. Talade om för mig hur elak jag är. Sa att han vill dö. Att det inte är någon mening att försöka ändra något för han är en hopplös sopa. Och att jag älskar att trycka ner honom. Ena sekunden är han en sopa och allt är hans eget fel, nästa sekund är det jag som är problemet. Jag är tydligen elakast på jorden och älskar att få honom att känna sig värdelös.

Jag står där som ett frågetecken. Vad hände? Dessa kast mellan "jag känner mig glad i dag, jag älskar dig och vår familj, vi tycker om varandra, älskar varandra, och det kommer att bli bra" till "allt är meningslöst, jag är sämst, jag vill dö, du njuter av att trycka ner mig och få mig att känna mig värdelös" blir tvärare och tvärare och kommer flera gånger om dagen. Hur fan orkar man? Jag vet inte om jag gör det längre.

Jag har konstant huvudvärk. Jag kan inte sova. Jag är rädd att han ska dö. Jag märker att våra barn mår dåligt och jag vet att jag måste orka för deras skull. Ska jag säga att nu får det räcka? Att jag går? Ska jag ge upp? Jag är så rädd att han ska dö då. Men jag går under av att bära på detta.

Jag tror inte på något han säger. Han har ljugit så mycket att jag på riktigt tror att han själv vet vad som är sant och inte längre. Han säger att det inte är någon mening att försöka. Han vältrar sig i självömkan. Han säger hela tiden att han är värdelös och att det inte är någon idé. Jag försöker stötta. Talar om att jag och barnen älskar honom. Att jag vill hjälpa. Men det känns som att han bara spottar på handen jag räcker ut. Innerst inne vet jag att det är sig själv han föraktar. Men hur orkar man?

Nu är klockan 05:22. Ännu en sömlös natt blev det. Känns som att huvudet ska sprängas av värk. Han ligger där uppe och snarkar så att väggarna skakar.

Jag kommer att gå under om jag stannar. Men jag älskar honom. Jag älskar våra barn. Jag tänker på hur fint och bra vi skulle kunna ha om han var frisk. Men hur ska jag orka när det verkar som att han har gett upp själv?

Han ringde mig på jobbet igår, men jag sket i att svara. Klockan var 10.00 tiden. Jag fick sms om att han hade jobbat och hade tagit kontakt med sin behandlare på öppen vården. Jag svarade jättebra!! För det tycker jag. Sedan kom ett sms om att jag skulle begrunda det han skrev i helgen. Jag svarade ok. Orkade argumentera, vad ska jag argumentera om? Det smset handlade om att jag fane mig skulle sluta upp med och kontakta myndigheter, angående honom. Jag har inte kontaktat någon myndighet angående honom. Ok jag har anonymt ringt till soc och frågat vad jag kan göra, men det gjorde jag anonymt. Jag fick inte mycket hjälp av dem. Han kommer att få tillbaka sitt körkort och jag är rädd att han ska köra på fyllan, och köra ihjäl någon. Enligt hans bror var det nära att han gjorde det för ett par årsedan. Jag får till svar av socialen, att sådana fantasier kan man inte sitta och ha, det är inte hälsosamt för mig. Den kommentaren fick mig att bli förbannad på dem. Jag vet hur han är med motorfordon. Men det är jag som fantiserar. Det är bara sjukt.... När ska dom lyssna på oss som är anhöriga.
Mitt i alltihopa så har jag en mamma som ringer och meddelar om hon ser honom gå in på bolaget.
Hur bra mår jag av det?
Pratade med hans behandlare på öppenvården om hur det är för oss, jag gav den sanna versionen utan rosa moln. Fick till svar, men jag måste tro mer på X eftersom jag träffar honom. Dom tar inte in sanningen utan lyssnar mer på honom.
Jag känner bara att jag ger upp snart. Han manipulerar peraputen han går hos, han är bra på det.
Varför inte lyssna på oss anhöriga+ den missbrukande och ta information från bägge.

Han ringde mig på jobbet igår, men jag sket i att svara. Klockan var 10.00 tiden. Jag fick sms om att han hade jobbat och hade tagit kontakt med sin behandlare på öppen vården. Jag svarade jättebra!! För det tycker jag. Sedan kom ett sms om att jag skulle begrunda det han skrev i helgen. Jag svarade ok. Orkade argumentera, vad ska jag argumentera om? Det smset handlade om att jag fane mig skulle sluta upp med och kontakta myndigheter, angående honom. Jag har inte kontaktat någon myndighet angående honom. Ok jag har anonymt ringt till soc och frågat vad jag kan göra, men det gjorde jag anonymt. Jag fick inte mycket hjälp av dem. Han kommer att få tillbaka sitt körkort och jag är rädd att han ska köra på fyllan, och köra ihjäl någon. Enligt hans bror var det nära att han gjorde det för ett par årsedan. Jag får till svar av socialen, att sådana fantasier kan man inte sitta och ha, det är inte hälsosamt för mig. Den kommentaren fick mig att bli förbannad på dem. Jag vet hur han är med motorfordon. Men det är jag som fantiserar. Det är bara sjukt.... När ska dom lyssna på oss som är anhöriga.
Mitt i alltihopa så har jag en mamma som ringer och meddelar om hon ser honom gå in på bolaget.
Hur bra mår jag av det?
Pratade med hans behandlare på öppenvården om hur det är för oss, jag gav den sanna versionen utan rosa moln. Fick till svar, men jag måste tro mer på X eftersom jag träffar honom. Dom tar inte in sanningen utan lyssnar mer på honom.
Jag känner bara att jag ger upp snart. Han manipulerar peraputen han går hos, han är bra på det.
Varför inte lyssna på oss anhöriga+ den missbrukande och ta information från bägge.

Lever med en man som druckit i många år tid. Han öl mer eller mindre varje dag. Då han har jobbat utomlands mycket har barnen & jag levt vårt liv & haft det bra. Numera jobbar hemma med inga fasta tider, vilket också har gjort att hans drickande eskalerat, dricker tills han blir helt förändrad, elak, aggressiv. Flyttar gränser hela tiden. Jag har hittat honom berusad vid skolan för att hämta vår yngsta jag har hindrat honom från att köra bil, gömt, hällt ut, gråtit, bönat, gapat & hotat. Han säger att han ser problemet, håller upp några veckor, sen börjar det igen. Nu senaste tiden sitter han hemma på dagtid & jobbar & dricker. När det tar slut så åker han till systemet för att handla mer, jag kan inte stoppa honom då jag har ett jobb att sköta. Nu har gränserna förflyttats så att han åker till sin träning berusad, vilket har gett oss en orosanmälan. I dialogen med soc lovade han att skaffa hjälp. Nu har han återigen kört berusad, jag var iväg med jobbet, barnen hos anhörig vilket jag & min familj såg när vi kom tillbaka. Sitter i en rävsax, vet inte hur jag skall agera, vill att han ska få hjälp men orkar inte gå med denna ständiga klump i magen för vad som pågår hemma, att inte kunna lita på honom med barnen, att ständigt vänta på nästa anmälan. Att vänta på katastrofen hela tiden. Är rädd att om jag tar barnen & flyttar ett tag att det hålls emot mig i tex vårdnadssituation, eller med socialen vilket jag ser är en tidsfråga. Mitt mål är att han får hjälp men jag känner att jag måste agera på något sätt, att inte bara hota. Har jag rätt att flytta med barnen under dessa omständigheter? Vill ju egentligen inte lämna men kan inte ha det så här längre... tacksam för råd, orkar inte mycket längre....

Lever med en man som druckit i många år tid. Han öl mer eller mindre varje dag. Då han har jobbat utomlands mycket har barnen & jag levt vårt liv & haft det bra. Numera jobbar hemma med inga fasta tider, vilket också har gjort att hans drickande eskalerat, dricker tills han blir helt förändrad, elak, aggressiv. Flyttar gränser hela tiden. Jag har hittat honom berusad vid skolan för att hämta vår yngsta, jag har hindrat honom från att köra bil, gömt, hällt ut, gråtit, bönat, gapat & hotat. Han säger att han ser problemet, håller upp några veckor, sen börjar det igen. Nu senaste tiden sitter han hemma på dagtid & jobbar & dricker. När det tar slut så åker han till systemet för att handla mer, jag kan inte stoppa honom då jag har ett jobb att sköta. Nu har gränserna förflyttats så att han åker till sin träning berusad, vilket har gett oss en orosanmälan. I dialogen med soc lovade han att skaffa hjälp. Jag har oxå varit i kontakt med ett privat behandlingshem. Nu har han återigen kört berusad, jag var iväg med jobbet, barnen hos mormor, vilket jag & min familj såg när vi kom tillbaka. Sitter i en rävsax, vet inte hur jag skall agera, vill att han ska få hjälp men orkar inte gå med denna ständiga klump i magen för vad som pågår hemma, att inte kunna lita på honom med barnen, att ständigt vänta på nästa anmälan. Att vänta på katastrofen hela tiden. Är rädd att om jag tar barnen & flyttar ett tag att det hålls emot mig i tex vårdnadssituation, eller med socialen vilket jag ser är en tidsfråga. Mitt mål är att han får hjälp men jag känner att jag måste agera på något sätt, att inte bara hota. Har jag rätt att flytta med barnen under dessa omständigheter? Vill ju egentligen inte lämna men kan inte ha det så här längre... tacksam för råd, orkar inte mycket längre....

Jag fick till svar att det var för att hämnas på mig, jag förstår inte vad han har att hämnas för.

Idag tog jag (ofrivilligt) nästa steg i processen! Min mobil gick sönder och jag fick akutbyta! Hade skrivit massor av texter om vårt förhållande. Inget han har löst utan bara jag. Brukar läsa dom ibland och blir då sentimental och ledsen. Allt försvann när jag bytte mobil. Fick panik först men sen kände jag en enorm lättnad. Varför sitta och läsa det? Har minnena ändå, både bra och dåliga! Stor kram till er!

Ja vet att det skär i hjärtat när de väljer alkoholen framför en själv. Vet inte hur många tårar jag fällt då mitt ex gjorde det. Efter många månaders bearbetning så släppte det, jag önskar det snart gör det för dig, för det är så fruktansvärt tärande. Jag tror mycket som va just min hjälp att komma dit var insikt. Att verkligen säga till sig själv att de gör inte så för att göra andra illa, de gör så för de är beroende.det släppte på mina tankar till att det inte va riktat mot mig. Och att inse att så här kommer det vara och att då ta sitt förstånd att säga till sig själv att antingen går man och fortsätter att vara kvar i allt, eller så accepterar man att det blir ingen förändring för då hade det skett.

Kram ?

Hur ska jag få min mamma att förstå att jag mår dåligt av alla upplysningar jag får av henne, vad min missbrukare gör eller inte gör. Jag får aldrig lugn och ro. Jag orkar snart inte

Prata med terapeuten och din partner om Sinclair-metoden. Googla det tillsammans och kolla om det kan vara något.

Jag har inte skrivit här på evigheter, men jag vet att det fungerar - för ett år sedan drack karln hela tiden, nu drack han senast i påsk, och innan det senast till jul - det "mysiga" får vara kvar - men blir inte lika lockande. Nu för tiden dricker han bara med sin familj, för att det förväntas där. Vi sörplar i oss någon Heineken 0.0 ibland, för att det är gott (och det är det ju)

Vi gjorde slut en sväng, men försöker igen nu - jag vet inte hur det kommer gå med vårt förhållande, men nykterheten verkar iaf hänga kvar - slutat röka har han gjort också (fast det är inte på grund av Sinclair-metoden, utan helt hans eget val) så...liksom, han har ju redan sökt vård - och det verkar inte vara någon brak-succé, så det kan inte skada att prova, om han ändå tänker dricka.

Varför skulle du vara skyldig honom ett svar på något han skriver på fyllan?
Starkt och bra att du inte nappade på den och att du satsar på saker som ger dig något positivt!!