Senaste kommentarerna i forumet

Har träffat mannen i mitt liv! Är i medelåldern o lever med en tonåring. Men,,,, mannen dricker varje kväll. 3-4öl varje kväll. Kan bli någon flaska vin fred o lörd. Han är aldrig hotfull på något sätt. Vill ju bli sambo,,, men jag kan inte gå med på att han dricker varje dag. Hur gör jag?

Tack för att du hänvisade mig till det du skrivit, känner igen mig sååå mycket. Min man har som sagt varit nykter i tre månader nu, han lovar mig dyrt och heligt att han aldrig kommer göra mig besviken igen.
Mitt flyttlass går i nästa vecka, har sån fruktansvärt ångest och ont i magen. Något i mig vill att jag stannar samtidigt som jag vet att tar jag inte den här chansen nu kommer jag aldrig komma iväg.
Tänk om jag bara kunde älska honom igen som jag gjort för ut.
Tänk om jag vågade lita på honom fullt ut.

Vågar nog inte chansa den här gången som alla andra gånger, har ju trots att försökt i 6 års tid utan att lyckas.

Tack för att du delar med dig.
Lycka till.

Du kämpar som jag. Som Nordäng67 skrev till mig:,det behövs mer än några gulliga sms. Det ska visas i handling också.

..såklart. Försöker manipulera mig på alla sätt. Har blockerat hans nummer men han skickar sms via sina vänner. Igår försökte han få tag på mig via min bror. Han skickar bilder på oss och skriver långa kärleksförklaringar. Han gör det svårt för mig och det vet han väl om. men denna gången ska jag inte falla för det. Jag får inte! Nej jag har lovat mig själv det! Jag kommer gå under om jag går tillbaka. Jag känner mig väldigt stark just nu men jag är rädd att jag kommer tappa min styrka.

Det känns Zindi, som att det händer en massa saker när den andra hälften dricker. Man kan bli kallad allt möjligt på fyllan. Men det är väl så att dom mår så dåligt i sitt drickande att dom måste få någon annan att också må dåligt.
Hur har du det, kan du fokusera mer på dig själv, och planera egna saker? Då kommer du bort från den som dricker, och kan samla på dig ny energi.

Kan du försöka komma ifrån honom en längre tid? Ett par veckor eller så? Dra iväg någonstans med dina barn tillsammans med några som stöttar dig, på en semester typ, utan honom? Få tid att ta hand om dig själv och slippa allt bråk och tjafs? Jag trodde också det bara var en högre makt som kunde hjälpa mig ur, och när det ännu en gång spårade ur och han gjorde bort sig ordentligt så tänkte jag att det kanske är det här som är svaret från de högre makterna? Kolla hur han beter sig, vad är det att stanna hos?
Hur går det med lägenheten? Känner du att du vill flytta in när den är klar? Det är ju ett stort steg på vägen att ha en back-up. Han kommer nog alltid hitta en anledning att dricka, tyvärr, även om han hittar ett jobb han trivs med. Det är en sjukdom som sitter långt inne i benmärgen. Jag hejar på dig. Du är värd att må bra och du är värd att bli väl omhändertagen. Stor kram

Varför ska dom alltid trycka ner en och få en att bli svartsjuk på fyllan. Det är skit jobbigt. Jag är inte svartsjuk av mig, men han försöker att få mig att bli det.

Hur går det med dig InteMera? Är det fortsatt drickande eller hur går det? Tänkte på dig i dag och undrade.
kram

Det känns som jag står still. Mannen och jag pratade i går, han kan inte se något problem med att han dricker. Du kan inte bestämma över mig, vad jag ska göra, säger han. Nej säger jag, men jag kan bestämma över mitt liv.När jag börjar prata om att han dricker, så tycker han jag är tjatig. Han vill prata vanligt med mig. Inte om alkoholen. Men det är ju det som är problemet. Känns som när jag pratat med honom, så börjar jag tänka, om det är jag som har gjort saker han säger, så att vi fått det så dåligt i vårt förhållande. Börjar ifrågasätta mig själv. Men när jag pratat med släktingar, så klarnar allt igen.
Jag tror, att jag inners inne, vill att han ska vakna upp och se vad han förlorar. Jag vill att han ska säga till mig, att han slutar dricka och tar hjälp. Men han är inte där än. Men jag hoppas, för att jag inte inners inne vill förlora honom och för att vi ska slippa sälja hus och allting. Eller är det att jag måste ha mer tid? Tid att smälta allt som händer? Jag är helt klar med att jag inte kan ha det så här. Jag kommer inte överleva. Jag kommer gå under. Skulle vilja ha ett tecken från ovan om att jag gör rätt val. Att jag ger upp honom och vårt liv tillsammans.
Jag har ju berättat för mina barn hur allt är. Men han har inte berättat något för någon släkting om vad som händer. Han har inte tagit stöd och kontaktat någon.
Fy vad allt är jobbigt nu. Hoppas tiden ger mig mina svar.

Välkommen, du startar din tråd med ett ord många kan känna igen sig i. Maktlöshet. Att starta en tråd här och att söka stöd i andras berättelser kan vara ett sätt att återfå lite makt. Hur tänker du om det?

Om du vill får du gärna berätta lite mer då ökar chansen att du får gensvar också. Du är inte ensam.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det har vart en lång resa det här, men jag kom äntligen fram till målet. Målet där sista steget togs.

Han är singel och jag med. Jag vet inte om han någonsin kommer förstå hur mycket hans alkoholproblem förstörde relationen, men jag kommer alltid veta att det aldrig går att vara tillsammans med en som har drog och alkoholproblem igen. Jag är faktiskt väldigt lättad nu och glad att ändå kunna ses som jag gör med mina andra vänner.

Skulle det förmodan krocka det med då får vi ta en pause i att inte höras alls på ett tag.

Jag sitter redan nu o funderar på resor, vem jag kan hälsa på mm utan att oroa mig för att göra han ledsen eller så. Jag har bara mig nu att se efter ?

Skriver av mig

Det vart kaos igår.
Kände på mig att nåt skulle inte gå rätt till.
Han kom aldrig till platsen vi skulle mötas upp på. Jag vart ledsen och arg, rinhde hur många gånger som helst och skrev på chatten men utan resultat. Det här va inte likt honom. Jag gick hem till honom och ringde på flera gånger och ropade i brevlådan. Såg hans skor stog på ett sätt som han är hemma. Jag stod där läääänge och höll på och grannen vart oroliga o ringde polis. Jag visste inte det så jag vart rädd när de kom. De trodde att exet ringt dem o att de pratade med mig som att han kanske inte vill öppna. Jag som känner mitt ex och veeet att han ville träffa mig tänkte att nej det stämmer inte.

Tillslut vaknade exet av att polisen stod o ringde på. Han vart rädd och de frågade honom om det va ok att jag kom dit. Självklart sa han.

Mitt ex hade druckit så mycket som enda till sju på morgonen och hade somnat hårt. Han vart förvånad över va kl va. Kl va 18:00. 17:00 skulle vi sets.

Jag skällde inte på honom. Han skämdes, skämdes över att inte kommit, och att han vart full de vet ja inte om han skämdes över. Der såg ut som fan i hans hem

Vi kom iväg tillslut och sedan gick vi till en park. Jag pratade lugnt och sa att jag ville sluta träffa honom på vissa sätt. Sova, ha sex, närheten.
Då sa han att han förstod. Han hade känt på sig att det inte kommer hålla, jag frågade varför han inte sagt nåt, nej ja dragit på det för jag har inte velat sluta träffa dig, men förstått att det här funkar inte för nån av oss. Så allt slutade med att båda visste att det inte går längre. Han va självklart ledsen men ändå lugn. Han sa sen att det känns ändå som ett gemensamt beslut.ja vi kan väl säga så sa jag.

Jag är glad att han också vill fortsätta ses som vi gjort ändå att ses ute på krog o restaurang och mötas upp o prata om jobb o väder o vind.

Vi hade en avslutning på kvällen och det kändes bra.

Nu är jag fri ?

Tack! Det var en fin text. Man känner ju verkligen igen sig. Tänk att det är så många som är och varit med om liknade saker.

Ja skrållan
Nu har jag sagt allt ??

Vad skönt att höra! Lite kort bara, ett låttips: Fredag morgon av Frida Hyvönen. Finns på spotify och handlar om hur hon lämnar ett destruktivt förhållande där hon dessutom bor utomlands. Makalöst vacker och så stor igenkänning!

Tack för era jättefina och varma svar. Jag grät när jag läste dem. Det är så skönt att få höra att man inte är ensam. Att det finns andra som faktiskt förstår. Det betyder så mycket!! Nu har det gått några månader sedan jag skrev inlägget, och häromdagen lämnade jag honom. Vi hade flyttat utomlands och jag trodde såklart det skulle bli bättre, för ”bara vi flyttar härifrån så ska jag sluta dricka”. Det blev bara värre där. Jag var hemma för att hälsa på familjen och mina vänner, har tagit upp kontakten med en gammal vän som varit med om samma sak, och jag berättade allt för henne och en till vän. såg då helt plötsligt allt från ett annat perspektiv. Fick ett samtal av en släkting dagen efter som jag inte har så bra kontakt med som undrade hur jag egentligen mår. Känns som att allt var menat på nå vis.
Fick nämligen sedan höra att han spårat ut igen och till och med misshandlat en annan person under tiden jag var hemma i Sverige. Då fick jag nog. Jag avbokade flygbiljetten tillbaks. Till och med hans egen mamma bad mig att inte åka tillbaka. Jag har fått så otroligt mycket stöd av vänner, familj och släkt och det är som en stor sten som släppt från mitt bröst. Visst kommer det vara jobbigt en period men så som jag haft det de senaste åren så känns det faktiskt bara bra just nu. Jag saknar inte ens honom. Kanske lite, den nyktra versionen av honom men nä , det är faktiskt den nyktra versionen som väljer att dricka och vad är det att sakna? Jag vill ordna upp mitt liv nu, börja umgås med mina vänner igen, och göra precis vad jag vill. Det känns så jävla skönt. Dock tror jag att det här har satt såna enorma ärr i mig som jag inte vet vad det kommer att innebära i framtiden. Jag ska ta kontakt med någon proffessionell att prata med. Jag känner mig så stark den här gången. Tack för alla tips och stor kram till er, fina människor <3

Förstår precis hur du känner dig?
Är i samma sits just nu
Han åkte ikväll o skulle sova hos en kompis
Jag känner mig redan ensam har ångest o tvivlar på om jag kommer att kunna hålla mig stark denna gången till att lämna.
Har skrivit inlägget : då var man tillbaka på ruta ett igen om du vill läsa
Kram

?
Mm nu kom han hem från en lång promenad, skulle sova hos en kompis
Puhhhh får se hur morgondagen blir
Mår skiiiit :(

Ja snart är du fri, Troja. Snart kan du bara tänka på dig själv. Och ditt liv.

Så svårt att ta steget. Jag tvivlar också ibland, men sedan vet jag att jag inte kan leva med någon som dricker som min man. Säkert familjer som har det värre, men din gräns är ju nådd. Ingen annan kan bestämma över det. Hoppas du kan stå på dig.

Han säger att du beter dig som om jag är en heroinmissbrukare eller nåt
Familjer som har det mkt värre osv
Jo det fattar väl jag med...
Men det betyder ju inte att man ska ” gilla detta läge ”
Önskar någon kunde kommit o lyft ur oss ur huset o in i en läg
Och att Min sambo var ok med detta ??
Dream on...

Tack ??

Det var otroligt stort och modigt av dig. Detta betyder ju inte att det är slut för alltid mellan er men just nu är det så för att ni nu ska kunna växa på vars ett håll . Föräldrar son jag själv är tänker alltid att drt viktigaste är att vi är en "familj " men vad är en familj egentligen när barn och du far illa. Det finns bättre familjekonstelationer vet jag. Jag tvekar inte på att dina barn kommer tacka dig i framtiden för detta ger dem möjlighet att själva få välja sin lycka och var de vill hitta den? kommer följa dig o stötta dig i alla fina frågor och funderingar. Tveka inte att skriva av dig?

Tänkte bara titta in och förmedla en liten historia med ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut som gäller bara i dag, men det räcker för stunden.
Jag och kära P sprang ihop med varann på en lokal bar för två år sedan (ja, men var annars liksom). Vi hade inte setts eller haft kontakt på 10 år efter den sommaren vi dejtade ytligt några gånger och han försvann utomlands när hösten kom. Nu hade kära P kommit hem igen. Det visade sig att det enda han hade, utöver några ägodelar i en väska, var ett kraftigt missbruk och ett nyfunnet deltidsjobb. Missbruket såg jag först inte vidden av - jag fixade andrahandsboende som han fick flytta i från och ett till andrahandsboende som han bodde i över sommaren, men samtidigt som han fick sparken blev vräkt även därifrån. Jag gjorde orosanmälan men insåg snart att det inte fanns någon hjälp att få från samhället eftersom han saknade alla idhandlingar och hans familj, som hade kunnat intyga vem han var, vänt honom ryggen. Kvar fanns bara Fröken Svår - och utöver att fröken Svår har en beroendepersonlighet har hon också en medberoendepersonlighet. Det blev lixom en match made in heaven - fast precis tvärt om. I stort sett varje vaken sekund av mina dagar kom att fokusera på att jag skulle rädda kära P från fröken A. Jag gav honom tak över huvudet i utbyte av löfte om nykterhet, han fick epanfall av abstinensen men skrev ut sig från sjukhuset efter ett par dagar, med ett mess till mig "Fröken Svår - jag är ute - har du nåt vin hemma"? Det påbörjades en helt hysterisk jävulsdans och jag är fortfarande rentutav imponerad av kraften i hur fröken A lyckades förföra honom honom gång på gång, trots mitt krav på absolutism. Jag låste honom ute och ringde till polisen när jag förstod att han druckit, jag släppte in honom när han några dagar senare gett mig nya löften och många tårar för att nån vecka senare få ett packat sms att han tagit in på hotell för att han behövde en paus - jag ordnade ytterligare ett andrahandsboende till honom när jag förstod ohållbarheten i att han bodde hos mig, jag lyckades på nån vänster gå i god för att han var han trots att jag var vem som helst, så att han till slut fick ett ID och socialtjänsten kunde ta in honom i sina rullor och börja ge honom stöd, ett stöd som han bara i bland ville ha, men oftast var han så full när han hade mötestid där kl 9 på morgonen att han blev portad. hela tiden var jag den enda vanliga människan som fanns i hans liv och vad skulle jag göra, låta honom gå under? Jag gick på medberoendesamtal på beroendekliniken bara för att förmedla den råa sanningen om hans missbruk för jag visste att han undanhöll dem den verkliga bilden. Han blev vräkt igen och placerad i ett boende socialtjänsten ordnade där de samlade missbrukare. Kära P nöjde sig inte med vin dygnet runt utan började också stoppa i sig piller, ibland utan att veta vilka, som hans nya grannar frikostigt sålde på honom. Mellan varven ville han att jag skulle rädda honom därifrån. Mellan varven försökte jag. Jag tog hem honom på avgiftning men han försvann tillbaks igen efter ett par dagar. Han stal pengar av mig och jag svarade med att ge honom några dagars jobb i ett projekt jag höll på med för att han skulle kunna betala tillbaks det han "lånat". Varje gång han nämnde namn på sina grannar som försåg honom med droger "golade" jag hos både polis och socialtjänst. Jag skrev mejl till hans olika handläggare på kommunen för att löpande ge dem information om hans skick. Jag tog honom till psykakuten när jag var rädd att han skulle ta livet av sig, jag ringde ambulans vid ett par tillfällen och någon gång när jag trodde att han var död klättrade jag in till honom via balkongen. Jag gav honom ytterliagre ett jobberbjudande (mot nykterhet och att lönen skulle gå till hans hyresskulder så att han skulle ha chans till någon annan stans att bo) Det gick så klart inte så många dagar. Han stal igen, ljög igen, var full igen, knarkade igen.
Jag fick plötsligt en dag tvärt nog, jag hade nått min personliga botten som medberoende och gjorde tydligt att "this is it" - jag har nog aldrig känt mig så grym i hela mitt liv. Blandat med det förakt jag kände vid det laget fanns också känslor av sorg och en stor, stor tomhet. Att försöka rädda honom hade liksom blivit min drog, men jag kände att jag var tvungen att kapitulera för att överleva själv. De närmaste veckorna efter det var förfärliga - sms.n som kom alla tider på dygnet tydde på, i de fall de överhuvudtaget gick att tyda - på allt mer tilltagande desperation och ibland psykos. Jag svarade inte men formulerade ett mejl till hans handläggare(som gått på sommarsemester) och återgav hur jag upplevde hans tillstånd. I slutet av förra sommaren fick så äntligen kära P ett val : LVM eller behandlingshem. Kära P valde motvilligt behandlingshem. Efter en tid där gav så P plötsligt det en chans, Nån gång tidigt i våras kom ett MMS med bild på medaljen för genomgångna tolv steg. Vi har pratat några gånger under våren och precis allt det jag så önskade att kära P skulle ha förstått under de två åren jag kämpade i min ensamhet med att han skulle förstå, just allt det berättar han nu för mig. Vi har så svagt börjat återuppta lite kontakt. Han jobbar på behandlingshem och ska vidareutbilda sig till drogterapeut. Varje gång jag lyssnar på honom fylls jag av ett lyckorus, samtidigt som jag är medveten om att det är mitt medberoendesystem som kickar igång. Går det bra för kära P och han fördömer fröken A, gör det Fröken Svår lycklig. Och vis av erfarenhet kan allt bli precis tvärtom igen i morgon. Men bara för idag är det fantastiskt!

Känner mig som världens sämsta hemskaste o elakaste människan ????
Han vill verkligen inte, han ska sluuuta. Börja i AA o allt möjligt...
Visst han har försökt ta hjälp förrut men det slutar tyvärr på samma bana igen. Tycker så synd om honom då han verkligen försökt så mkt....
Åååå mitt hjärta går itu....
Men sa idag att vi får gå skilda vägar..
Frågan är om jag håller mitt ord denna gången !!?
Han vill a en dag i taget.....