Senaste kommentarerna i forumet

Tack ??

Det var otroligt stort och modigt av dig. Detta betyder ju inte att det är slut för alltid mellan er men just nu är det så för att ni nu ska kunna växa på vars ett håll . Föräldrar son jag själv är tänker alltid att drt viktigaste är att vi är en "familj " men vad är en familj egentligen när barn och du far illa. Det finns bättre familjekonstelationer vet jag. Jag tvekar inte på att dina barn kommer tacka dig i framtiden för detta ger dem möjlighet att själva få välja sin lycka och var de vill hitta den? kommer följa dig o stötta dig i alla fina frågor och funderingar. Tveka inte att skriva av dig?

Tänkte bara titta in och förmedla en liten historia med ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut som gäller bara i dag, men det räcker för stunden.
Jag och kära P sprang ihop med varann på en lokal bar för två år sedan (ja, men var annars liksom). Vi hade inte setts eller haft kontakt på 10 år efter den sommaren vi dejtade ytligt några gånger och han försvann utomlands när hösten kom. Nu hade kära P kommit hem igen. Det visade sig att det enda han hade, utöver några ägodelar i en väska, var ett kraftigt missbruk och ett nyfunnet deltidsjobb. Missbruket såg jag först inte vidden av - jag fixade andrahandsboende som han fick flytta i från och ett till andrahandsboende som han bodde i över sommaren, men samtidigt som han fick sparken blev vräkt även därifrån. Jag gjorde orosanmälan men insåg snart att det inte fanns någon hjälp att få från samhället eftersom han saknade alla idhandlingar och hans familj, som hade kunnat intyga vem han var, vänt honom ryggen. Kvar fanns bara Fröken Svår - och utöver att fröken Svår har en beroendepersonlighet har hon också en medberoendepersonlighet. Det blev lixom en match made in heaven - fast precis tvärt om. I stort sett varje vaken sekund av mina dagar kom att fokusera på att jag skulle rädda kära P från fröken A. Jag gav honom tak över huvudet i utbyte av löfte om nykterhet, han fick epanfall av abstinensen men skrev ut sig från sjukhuset efter ett par dagar, med ett mess till mig "Fröken Svår - jag är ute - har du nåt vin hemma"? Det påbörjades en helt hysterisk jävulsdans och jag är fortfarande rentutav imponerad av kraften i hur fröken A lyckades förföra honom honom gång på gång, trots mitt krav på absolutism. Jag låste honom ute och ringde till polisen när jag förstod att han druckit, jag släppte in honom när han några dagar senare gett mig nya löften och många tårar för att nån vecka senare få ett packat sms att han tagit in på hotell för att han behövde en paus - jag ordnade ytterligare ett andrahandsboende till honom när jag förstod ohållbarheten i att han bodde hos mig, jag lyckades på nån vänster gå i god för att han var han trots att jag var vem som helst, så att han till slut fick ett ID och socialtjänsten kunde ta in honom i sina rullor och börja ge honom stöd, ett stöd som han bara i bland ville ha, men oftast var han så full när han hade mötestid där kl 9 på morgonen att han blev portad. hela tiden var jag den enda vanliga människan som fanns i hans liv och vad skulle jag göra, låta honom gå under? Jag gick på medberoendesamtal på beroendekliniken bara för att förmedla den råa sanningen om hans missbruk för jag visste att han undanhöll dem den verkliga bilden. Han blev vräkt igen och placerad i ett boende socialtjänsten ordnade där de samlade missbrukare. Kära P nöjde sig inte med vin dygnet runt utan började också stoppa i sig piller, ibland utan att veta vilka, som hans nya grannar frikostigt sålde på honom. Mellan varven ville han att jag skulle rädda honom därifrån. Mellan varven försökte jag. Jag tog hem honom på avgiftning men han försvann tillbaks igen efter ett par dagar. Han stal pengar av mig och jag svarade med att ge honom några dagars jobb i ett projekt jag höll på med för att han skulle kunna betala tillbaks det han "lånat". Varje gång han nämnde namn på sina grannar som försåg honom med droger "golade" jag hos både polis och socialtjänst. Jag skrev mejl till hans olika handläggare på kommunen för att löpande ge dem information om hans skick. Jag tog honom till psykakuten när jag var rädd att han skulle ta livet av sig, jag ringde ambulans vid ett par tillfällen och någon gång när jag trodde att han var död klättrade jag in till honom via balkongen. Jag gav honom ytterliagre ett jobberbjudande (mot nykterhet och att lönen skulle gå till hans hyresskulder så att han skulle ha chans till någon annan stans att bo) Det gick så klart inte så många dagar. Han stal igen, ljög igen, var full igen, knarkade igen.
Jag fick plötsligt en dag tvärt nog, jag hade nått min personliga botten som medberoende och gjorde tydligt att "this is it" - jag har nog aldrig känt mig så grym i hela mitt liv. Blandat med det förakt jag kände vid det laget fanns också känslor av sorg och en stor, stor tomhet. Att försöka rädda honom hade liksom blivit min drog, men jag kände att jag var tvungen att kapitulera för att överleva själv. De närmaste veckorna efter det var förfärliga - sms.n som kom alla tider på dygnet tydde på, i de fall de överhuvudtaget gick att tyda - på allt mer tilltagande desperation och ibland psykos. Jag svarade inte men formulerade ett mejl till hans handläggare(som gått på sommarsemester) och återgav hur jag upplevde hans tillstånd. I slutet av förra sommaren fick så äntligen kära P ett val : LVM eller behandlingshem. Kära P valde motvilligt behandlingshem. Efter en tid där gav så P plötsligt det en chans, Nån gång tidigt i våras kom ett MMS med bild på medaljen för genomgångna tolv steg. Vi har pratat några gånger under våren och precis allt det jag så önskade att kära P skulle ha förstått under de två åren jag kämpade i min ensamhet med att han skulle förstå, just allt det berättar han nu för mig. Vi har så svagt börjat återuppta lite kontakt. Han jobbar på behandlingshem och ska vidareutbilda sig till drogterapeut. Varje gång jag lyssnar på honom fylls jag av ett lyckorus, samtidigt som jag är medveten om att det är mitt medberoendesystem som kickar igång. Går det bra för kära P och han fördömer fröken A, gör det Fröken Svår lycklig. Och vis av erfarenhet kan allt bli precis tvärtom igen i morgon. Men bara för idag är det fantastiskt!

Känner mig som världens sämsta hemskaste o elakaste människan ????
Han vill verkligen inte, han ska sluuuta. Börja i AA o allt möjligt...
Visst han har försökt ta hjälp förrut men det slutar tyvärr på samma bana igen. Tycker så synd om honom då han verkligen försökt så mkt....
Åååå mitt hjärta går itu....
Men sa idag att vi får gå skilda vägar..
Frågan är om jag håller mitt ord denna gången !!?
Han vill a en dag i taget.....

Ja visst är det skönt att bolla sina tankar här. Det är lätt att man sitter fast i sitt tänk.
Hoppas din man får en tankeställare nu. En förändring vore ju underbart. Både för dig och honom.

Tack ?

Ja det är dags nu, har legat o väntat som ett barn på julafton.

Jag misstänker att han kom hem nyss vart ute o härjat och troligen gått vidare när krogarna stängt. Ska bli så skönt att känna att efter samtalet spelar det ingen roll längre. För det är nu han sårar, inte skrivit när han kom hem inte tittat på chatten men ändå vart aktiv, sen behöver jag inte bry mig, känna mig förbisedd, kränkt, sårad osv

Bara fri ??

Tar det över. Min pappa var o är världens snällaste egentligen men det var just alkoholen som fick honom att bli elak. Idag har vi en toppenrelation vilket vi inte hade haft om de inte separerat. Han dricker idag ibland men aldrig som förr. Jag fick han att gå med i AA när jag väntade mitt första barn ( lite hot med att han inte skulle få träffa sitt bb om han inte tog tag i det) jag har varit mamma till min pappa tills den dagen de gick skilda vägar. Ganska skönt nu måste jag söga att få känna sig som hans dotter igen. Inte konstigt man har kontrollbehov i vuxen ålder men som sagt tänk genom det noga. Vi vill alla rädda dessa personer men de måste vilja bli röddade. Inte lätt det där men jag känner med dina barn och dig? ha en fin söndag

Du är så värd att göra dig fri! Att äga dina tankar och ägna dem åt sånt som ger dig glädje och gör dig gott! Du är så värd att ’äga’ dina dagar och ditt liv och ägna dig åt sånt som du mår bra av! Frihet att leva ditt liv? / mt

ÄNTLIGEN är dagen här!!!!

Jag va ivrig inatt, ville bara att tiden skulle gå. Jag är så glad att äntligen säga det till han.

Det känns som att man ska ut o resa, ni vet de där pirret vill dit nu på en gång.
Sen kan han inte få mig sårad mer

I efm kommer jag möta upp han

Tack för din kommentar. Precis så tänker jag också ibland. Det var skönt att höra din åsikt. Det är lätt att rusa på för att man är uppriven och arg. Bra att tänka till ibland och ksnske avvakta. Inte lätt.

Vad bra att någon annan märkt något. Med en gång tänkte jag att du skulle vara ärlig och säga som det är. Men sedan tänkte jag att det kanske är bättre att han blir lite chockad, istället för att han är förberedd. Det kanske blir ett annat resultat då. Att han får sig en tankeställare och att det förhoppningsvis blir en förändring. Om du inget säger så gör du ju det för hans skull i så fall.

Skriver av mig

Ikväll är han ute igen, han är säkert full
Och imorgon ska jag avsluta allt.

Ja sa till mig själv att inte fundera ut nåt utan säg det bara. Har ändå gått runt här hemma nästa hela dagen och lagt fram strategier, vad som låter bäst, kommer han förstå mm.... inget har känt rätt förutom att jag kom fram till att sluta fundera ut nåt säg bara att jag vill inte längre, det är det ända som känts rätt. Allt annat bara överförklaras.

Jag har förklarat förut och jag finner ingen mening med att göra det om o om igen.

Konstigt hur olika meningar känns i kroppen. Att en sån kort mening utan en förklaring kan va den ända rätta. Jag kan o vill inte mer.

Jag längtar till imorgon för efter det kan inte han såra mig mer. Ikväll sårar han oss pga att han är lycklig och full ute. Han hörde av sig nyss och det märktes på texten och sedan 19:00 har han druckit och är ff ute. Jag sa att imorgon blir de inge roligt. Nej men ikväll tänker jag hadet bra skrev han
Mm full o glad som du gillar bäst skickade jag tillbaka.

Han har sagt han ska skärpa sig osv o lovat hit o dit o vår relation har tunnats ut mer o mer o ändå äventyrar han det. Efter imorgon kan han inte det nåt mer och det ska innerligt bli sååååå skönt att slippa utsättas för det här. Att han pissar o skiter i mig för att han ska dricka o va ute som han vore 20 år.
Sen kan han gå ut bäst han vill utan att jag ska såras och känna mig kränkt av hans prioriteringar. Det är en skam att han beter sig så här

Jag hoppas att han mår dåligt över samtalet

Sååå sjukt frustrerad!! Jag hatar alkohol, jag hatar fylledravel!! Vill bara skrika men sväljer och biter ihop.

Ååå tack för allt du skrivit ??
Att höra det från ett barns perspektiv behövs verkligen för att stärka mig i mitt beslut....
Skönt o höra att din mamma o pappa är lyckliga nu ?

Vi har bra minnen tillsammans och han har varit en skaplig pappa annars men det negativa tar tar tyvärr över det som varit positivt....

Hej alla!
Det känns så skönt att läsa era kommentarer och se att jag faktigst inte är ensam i kampen. Jag har inte velat erkänna för familj eller bekanta hur illa det är och bara att hittat hit och kunna skriva av sig känns otroligt bra

Ja skrållan
De är väl så
Det är därför det känns onödigt att förklara varför jag vill avsluta det, för han kommer inte förstå nu, kanske senare som mitt äldre ex har förklarat nu efter flera år. Jag förstår nu varför du gick!

Jag har försökt lagt upp hur jag ska säga och det verkar bara som det är onödigt att ens tänka på vad. Finns inget att säga mer än att det funkar inte längre. Jag vill inte vara kvar i den här relationen mer punkt!! Att förklara lägga fram det med hänsyn mm neeeej kort o konsivt tror jag på. Stänga dörren och inte låta han komma mig nära som han vart.

Jag har längtat efter att ha kraft till detta och nu har jag det. Jag vågade inte förut, trodde de räckte med att bara flytta isär och göra slut offentligt. Men jag visste att nån dag kommer jag känna att det här går inte.

Han kommer aldrig kunna hålla ett sunt förhållningssätt till att dricka med måtta och på det tror han på fullaste allvar att det går att behålla mig.

Hej!
Igår kom föreståndaren t hunddagiset fram till mig och undrade hur min man mådde...hon sa också att de känns att han luktat alkohol. Äntligen ngn annan (utanför familjen som märker, var min första reaktion. Allt jag lagt märke till har han bara förnekat under många år) Kvinnan som tog upp detta har dessutom jobbat hela sitt liv innom socialtjänsten och med missbrukare på olika vis.
Hennes förslag var att hon skulle prata med honom om vad hon lagt märke till. Bra tänkte jag först men nu är helgen här och jag har svårt att vara mig själv och känner mig ledsen då det naturliga borde vara att jag skulle berätta vad jag hört.
Hur ska jag göra?
Tack för råd i jobbig situation.

Igår gjorde jag en orosanmälan till soc för min man. Han kom hem efter ett samtal med alkohol och drog mottagningen och var redigt berusad. Han sa att han skulle inte träffa dem mer och nu ska han supa tills han dör. Soc kommer att kontakta honom nästa vecka. Nu hoppas jag bara att han tar emot den hjälp som de ev kan erbjuda. Händer inget, gör jag en ny anmälan.
Jag har också sagt att han får bo kvar här tills första juni, om inget förändras. Lägenheten är min så om han inte hittar någonstans att bo tills dess, hamnar han på gatan. Elakt? Ja kanske men nu är jag så förbannat trött på detta.

Det är ju så att deras hjärna är kidnappad. Av alkohol. Jag kan tänka mig att det är kämpigt för dom som dricker också, som för oss medberoende. Så Troja, så länge han är beroende, kan man inte prata förstånd med dom. Hur gärna man än vill. Vill dom inte sluta dricka, så är det deras val. Men vi har ju också ett val. Valet att få ett bättre liv. Att tänka på oss själva igen. Att sätta oss själva främst. Jag hejar på dig, att du nu får ett liv där du slipper tänka på om han dricker eller ej.

Jag är barn till en alkoholist till pappa. Jag kan säga utav det jag läser att du måste göra något åt detta annars kommer du ångra dig. Det låter kanske hårt men framförallt för dina barn. Mitt första minne är från när jag var 4år,sitter i trappan för jag hör det är bråk som vanligt. Pappa skriker hur värdelös mamma är och mamma försöker lugna honom men det slutade alltid med att mamma gav upp. Detta är alltså mitt första minne ever. Hur tragiskt! Allt som hela tiden kretsade kring alkohol. Mycket fester där pappa blev för full. Han tålde inte sprit,blev elak och han sa tom en gång till mig att jag såg ut som en hora. Tack o lov hade jag en mamma som du. Som var min trygghet men visst har det satt sina spår att växa upp så. Depression, ångest med jämna mellanrum. Jag har liksom inga mysiga minnen att bara jag o pappa eller mamma har gjort något speciellt. Detta för alla bråk pga alkoholen. Så när de äntligen skildes när jag var 18 var jag så glad mitt i sorgen för nu skulle äntligen bråken va över. Så mitt tips,nu blev det långt ,är att göra något åt det NU hur jobbigt det än är o kommer vara ett tag. Du har ett helt liv framför dig som du inte anar hur bra det kan bli som när jag ser min mamma o pappa idag. Så lycka till med allt och jag sänder massa styrkekramar?

Många märker inte att dom glider in i nytt beroende..Det är som du skriver Nordäng, personen har inte förstått eller fått insikter om Sitt alkoholberoende. Och närstående är ju först glada att hen slutat..Just porr-beroende är ju lite ”osynligt” för omgivningen. Man blir ju inte full och är inte dyrt. Problemet är att man är lika beroende och lika ” djupt” nere i alkoträsket som innan. Dessutom blir det stor själslig skada på eventuell partner. Det finns hjälpgrupper för detta också. Jag tror ändå din partner behöver grundläggande samtalshjälp. Förstår att det känns jobbigt när man tror stt partnern tillfrisknat , men istället bytt beroende..Styrkekram

:)

Skriver av lite tankar om de senaste dagarna.

Han va ute igen efter jobbet igår, enligt han två öl och sen va de säkert vin hemma. Han ska ut o festa ikväll så den här veckan har han då vart ute 6 dagar i rad. Men denna kväll kommer det bli fylla

Det jag finner konstigt är att hur tänker han? Om nu han tror på riktigt i hans värld att jag kommer stanna hos honom när han dricker och springer ute konstant på krogen då förstår inte jag hur hans hjärna funkar. Jag hade aldrig gjort så, jag hade varit väldigt rädd om relationen, och speciellt när samtalen vart om att avsluta det?? men inte han... o hur kommer det resultera i? Jo att jag går! Den här gången finns inget att rädda. Han får skylla sig själv, han har valt att bete sig så här, dricka ränna ute och inte jobba på nåt i vår relation, han hade kunnat agera på flera sätt. Han har gjort detta själv, grävt sin egna grop och slängt våran relation där i.

Jag känner verkligen att jag är på slutet av boken. Sista kapitlet och sedan börjar mitt nya liv. Ett liv utan en man med alkoholism.

Nu har jag sagt jag har nåt att tala om efter helgen.
Jag har sagt att han bör vara beredd på att det inte kommer vara nåt glatt besked.

Så nu är det här, stunden jag bearbetat fram. Att säga att det ska avslutas, inget mer intimt ihop. Ses ute på en aw
Höras ibland på sms visst det funkar för mig men inte nåt som spär på känslorna.och det är det som varit fel, att vi fortfarande sets som ett par på ett sätt.

Jag får vara beredd på att han blir antingen stel o tyst eller tårar. Men de får bli så, jag måste göra detta nu, inte sen utan nu är det dags

Det här skrev jag 2018

Jaaa var ska man börja...
Just nu har jag en man på jobbet som mår skit och känner att han går och väntar på en dödsdom som han beskriver det, dvs vad mitt beslut blir, stanna eller för en gångs skull flytta ifrån honom.
Ååååå att det ska vara så svårt att ta steget.
Vi har varit tillsammans sen jag var 16 år, nu i totalt 23 år. Vi har barn på 12 och 18 år.
Han har alltid haft ett problem med alkoholen, alltid blivit skitfull, fullast av alla, jag har fått ta hand om han o skämts...
Vi har bråkat om den här jävla skiten i hur många år som helst.
De senaste 7-8 åren har han ofta när han väl börjat dricka inte kunnat sluta. Och idag kan han i 95 % av fallen inte dricka en dag utan det måste bli 2-4 dagar, han klarar inte o vara bakfull säger han för han får sån ångest, blir bara en ond cirkel, han bara skjuter fram det dåliga mående dag för dag då och jag och barnen får se honom här hemma med allt som hör till, vänta på att denna omgången ska vara slut.

Han har egentligen inget jättesug efter alkoholen när han är nykter men när han väl börjar då är det kört.
Får så jävla dåligt samvete för barnens skull, allt dom fått se o varit med om.
Han ragglande runt här hemma, äter o dreglar, ramlat i trappan, badkar, hallen. Fått leda honom otaliga ggr för att han ska kunna ta sig nånstans. Han har legat utanför vårat hus ( radhuslänga ) stupfull, legat nere vid soprummet, tagit med sig dottern när hon var mindre till puben blev så full att de andra fulla människorna som satt där fick ringa till mig då jag var på jobbet, alla ggr jag varit på jobbet och haft magsmärtor av oro då han var bakis men lovat att inte dricka men då jag kommer hem o han är avdäckad i soffan med barnen hemma, vår äldsta dotter fick hotellövernattning med oss som hon önskat sig i födelsedagspresent, då gick han ner i baren o skulle ta sig 1-2 öl men kom Tillbaks till rummet redan 18.30 stupfull, psykakuten, vanliga akuten när han druckit för mkt, på senare år elak när han dricker, kallar mig allt möjligt och att han vill att jag ska dö.
Ja jag vet inte.... kan rabbla upp så mycket som man har försökt tränga bort.
Jag har varit på väg sååå många ggr men så har han verkligen försökt han vet att han har allvarliga problem, skaffat hjälp, pratat med psykolog, ätit antabus, naltroxen osv Hållt upp i långa perioder och varit jättebra, det är tack vare hans innerliga försök att bättras som jag stannat . Och jag vet att han inte menar vad han säger när han druckit men det tar på mig ändå. Jag flyttar mina gränser allt eftersom för vad som är ok tycker jag. Varför är jag sååå svag ? :(
Hade varit lättare om han var elak jämt o bad mig dra åt hel....
Men nej han är snäll, omtänksam, hjälpsam , kärleksfull o min andra halva...
Han tycker han ska få EN SISTA CHANS nu för utan mig kan han inte leva, andas, funka
Jag tycker jag gett honom 100 chanser och jag har hoppats och det har funkat i perioder men till slut trillar han dit och ju längre tiden går desto mer bleknar minnena från den dåliga tid som varit.
Jag känner att nu spelar det ingen roll om han sköter sig länge för när han trillar dit igen så hamnar jag direkt på noll igen, blir så nere o deprimerad, arg på mig själv !! Inte ens om han är nykter resten av livet så känns det som jag ändå tappat lusten till allt fastän jag älskar honom.
Fan att jag ska tycka så Synd om honom, känns som att jag sätter hans mående framför mitt eget, jag har inte hjärta att såra honom så fastän han sårat mig så många ggr men det är ju inte ” med meningen ”
HÄLP !! Vad ska jag göra och hur många chanser ska man ge ?

Jag har inte kommit så långt sen sist jag skrev 2018 :(
Vi har gått i terapi.... hjälpte föga
Han tycker inte att jag gjorde mins ” uppgifter ” vi fick av terapeuten
Men vem vill / har lust att hitta på roliga, mysiga saker tillsammans när man med jämna mellanrum blir sviken.
Han har haft ngr perioder nu det senaste med 3-4 dagars fylla. Han som säger varje gång att nä jag måste sluta o bla bla bla tills det blir tråkigt o gnälligt.
Det senaste var i helgen. Åkte för första gången iväg en helg med ngr vänner på en tjejhelg. Han som håller upp flera månader skulle såklart dricka fre-mån nu !!!
Kul o sitta så långt hemifrån när min 12 åring sitter själv på sitt rum och inte vill gå ner o titta på tv då pappa ligger asfull i soffan :(
Kom hem sön kväll då är han också bra på kanelen. Inte gjort någon mat för det orkar han inte. Mig kallar han allt möjligt inför barnen..,
Han skulle aldrig säga så när han är nykter då är han en helt annan människa.
Måndag går han inte till jobbet utan fortsätter dricka till kvällen. Kör även bilen ner och handlar mer öl !! :(((
Jag o barnen har ju allt i minnet från alla gånger men inte han. Han får ju aldrig uppleva det själv... lättare för han o glömma.
Ändå hade han en mamma som var alkoholist så han borde ju veta hur det känns i barnens sits.....
Mina gränser har flyttats oändliga gånger och jag kan inte räkna hur många ggr jag har varit på väg härifrån men jag kommer aldrig iväg. Och varje gång blir jag såååå besviken på mig själv....
Hur ska man ta det slutgiltiga steget ????
Kunde inte bara han säga att nä nu är det nog, jag har gjort er illa för många ggr, jag flyttar eller nåt...