Senaste kommentarerna i forumet

Har nu bestämt att bo hos släkting. Ville höra era infallsvinklar. Och visst är det så, inte gå tillbaka, utan framåt.

Att bo kvar och han bor där kommer vara en risk att gå tillbaka och hamna i en svacka! Håller med om att bo hos någon släkting ?

Jag är en apa, jag har anklagat honom att ha sex med kvinnan som bor mitt emot. Dom är invandrare. Jag förstår ingenting... Känner mig grin färdig. Måste skriva av mig.

depressionen börjar lätta nu. Det har tagit lika lång tid upp som ner i princip. Cirka 5 år allt som allt ungefär. Med en separation och livskris mitt i. Jag trodde inte jag skulle kunna må såhär när det var som sämst. Jag har pmdd så det svänger rejält. Men det här. Det här är uthärdligt. En bit kvar innan hjärnan och kroppen läker. Den kommer inte bli densamma. Men är okej med det. Den behövde lära sig. Så vad nu ställde jag frågan till mig själv. Svaret. Våga vila. Så svårt. Våga läka. Våga andas. Våga vara. Och mina barn. Dem först. Dem har saknat mig så länge. Nu ska de få allt jag har. I första hand. För de är stora och lämnar snart boet. Inte rädd för att tappa mig. Jag håller på och finner. Pysslar. Vilar. Lägger en dag till nästa. Kan fila fötterna och ta hand om mig utan att hånskratta inombords åt det löjliga och befängda i det. Klarar av att ta mig ut på promenaden. Typ iallafall. Äter och sover. Hela nätter. Fattar ni. Hela nätter. Det har jag inte gjort sen tonåren. Ta hand om er.

❤

Nykterheten står stadigt. Även från lugnande nu. Det finns till hands men behövs inte längre lika ofta. ?

Skriver av mig

Det slår till i verkligheten...
Det är nu det finns en väg ut, dörren som jag öppnat står öppen och jag är redo att gå framåt. Att bara skrivit och menat det jag skrev, att nu måste jag på riktigt fundera det gjorde mycket.....

Jag måste förstå saker nu.
Att det blir lite tommare, inge närhet osv och det dör jag inte av utan kommer bara ge positivt respons tillbaka till mig själv.

Tack skrållan

Jag anser att det inte går alls att vara så nära NÅGON alls om de är sjuka som han. Det går att prata o ha en viss distans men inte gå längre.

Bra att du står på dig nu Troja. Du är värd något bättre?

Tar till mig era råd?

Jag tror absolut att du ska hålla distansen för att fortsätta din egen resa.
Det blir ju lätt så att allt fokus skiftar igen när man är nära och det tror jag inte är bra i den process du är inne i.

Jag har gjort misstaget att vi sovit i samma lägenhet några gånger under de senaste månaderna av praktiska skäl och det har känts värre och värre.
Jag får ångest och kan inte sova och X:et tycker att det går bra - det mönstret känns allt för välbekant.
Så jag har bestämt mig för att det inte blir några fler nätter under samma tak.

Har nu tagit mod i att skriva att jag kommer fundera allvarligt på vår relation. Han ville inte eller fattade inte va jag menade utan svarade som att ja menat nåt bra!!

Jag skrev sen att du har sett va ja skrev.
Ja och sen undrade han va de va med det!? ( som ja misstänkte så vill han inte inse allvaret) jag skrev att det inte är nåt som är positivt

Då föll polletten ner och
Han svarade kort ok......

Jag vet att jag gör rätt mitt i känseln av att hjärtat rusar, att jag tog mod och ansvar.
Nu är det på riktigt

Han är ute igen efter jobbet 4 dagar i rad nu... igår nästan full. Va är det som är så roligt. Jag vill bara skriva allt möjligt nu.

Glöm mig gå vidare, du är en alkoholist, jag vill inte ha nån som dig nära, du förstör bara osv osv

distans mellan dig och din man. Tillåt dig själv att stå i centrum. Ditt liv, ditt centrum. Tänk på dig. Dina behov. Vad gör dig lycklig? Ta dig tid att fundera. ❤️

Mannen måste flytta hem ett tag då hans boende inte är ledigt. Visst är det väl så att det inte är bra om jag då bor hemma? Jag kan få boende hos släkting , visst är väl det bättre?
Kom gärna med råd

Jag känner så igen mig i din berättelse för även jag har en man som under lång tid har druckit, ljugit, gömt alkohol utan att se att han har någon del i det som händer med vår familj. Precis som din man så lägger han ansvaret på mig, på livet och överallt utom hos honom själv. Vi är alla gnälliga och överdriver hans ”normala” alkoholintag. Styrkekramar! När det gäller din oro att ev behöva lämna din son ensam med honom så föreslår jag att du ringer socialtjänsten och pratar med dem om hur du kan göra en anmälan om det blir aktuellt. Du kan tala om att för du är orolig för barnet eftersom du är orolig över mannens alkoholintag och hur han ev inte kan sköta om honom. Om du sedan vill göra en anmälan så vet du vilket stöd du kan få och hur det går till. Efter en utredning så kan de ex se till att han inte får vara ensam med sonen utan behöver ha övervakat umgänge. Det är inte meningen att han ska få vara ensam med pojken om han inte klarar av att ta hand om honom!

Bra att du har börjat sätta ord på dina känslor mm! Mitt ex skyllde också sina alkoholproblem på andra: sin supande pappa, på mig för att jag var ”arg och sur. Kort sagt allt och alla utom sig själv! Lätt och naturligt att fokusera på det som är jobbigt och det man är rädd för när man är i din situation. Men kanske kan du sätta dig ner och skriver en lista på saker du kan göra för att din vardag ska bli bättre och lite lättare? Och utgå från dig själv och sånt som är bra för dig och inom din kontroll, lämna din man utanför och räkna inte in honom. Dels blir det positivt för dig och också så tror jag att det ger dig en känsla av att du kan styra ditt liv! För det kan du! Ett litet steg i taget mot något annat och bättre! Lider med dig! Kram

Vad jag känner med dig. Det där jobbiga att man måste göra något åt sin situation men man vill inte. Fast man vill ju inte må dåligt heller. Jag och min man bor isär och jag har bestämt att jag aldrig kan bo ihop med mannen mer så länge han dricker. Så svårt, men jag tar en dag i taget, och skriver här. När jag tvivlat så har jag läst vad jag skrivit tidigare, och då vet jag vad jag måste göra.
I detta forum får man så mycket tröst och råd.
Att din man skyller på dig är ju klassiskt, det är inte ditt fel att han dricker. Det är ett stort steg att lämna men fortsätt att skriva här.

Det finns massor med goda råd,medmänsklighet och förståelse härinne.

De senaste 3 åren har jag levt med en man med alkoholproblem. Han ser inte själv hur mycket det påverkar vår relation. Han var en underbar man fram tills den dagen jag blev gravid och efter det har det gått riktigt illa. Jag har levt för vår son skull och de bra stunder vi faktist haft när han håller sig nykter. Dock kommer perioder då han kommer hem full eller dricker i smyg. Även om jag har gråtit, skrikit och bönat om förändring så skyller han på mig. Ikväll har jag fått nog efter att han har druckit när han varit ensam med vår son. Han verkar inte bry sig över en separation och säger bara att det är mitt val för han har inte gjort något fel. Det är jag som har ett problem med att han dricker och inte han. Jag är livrädd för att lämna honom och behöva lämna min son tillsammans med honom utan mig. Jag är livrädd för att bli en ensamstående mamma. Jag är livrädd för att inte få ihop mitt liv för min sons skull. Men jag är så trött på att må dåligt och att känna mig oälskad. Detta är första gången jag verkligen skriver ner vad som händer istället för att ljuga eller hitta på vita lögner för min mans skull.

Hej
Skulle du kunna utveckla din text lite mer, så kan jag kanske hjälpa dig

Ja så är det ju. Just att man får ju inget tack, om man nu väntade sig det. Och det blir ju den beroende som verkligen står i centrum, hur man än gör. Jag har pratat och pratat för att jag trodde min man skulle förstå till sist. Tankarna var ju på honom hela tiden. Hur skulle jag få honom frisk? När skulle han förstå? Vet att han ibland tyckte att ”jag minsann var såå duktig”, när jag kom med mina goda råd, på ett ironiskt sätt. Han visste tydligen inte att jag inte var duktig utan jag slogs för hans och mitt liv.
Inte undra på att jag känner sig helt tom och trött ibland nu.
Men sedan finns det ju bra dagar nu. Som jag känner att det är såå skönt att slippa sätta någon annan främst. Att bara tänka på mig och vad jag vill. Men det är ovant.

Varning för grov generalisering :-)!
Jag tänker att vi kvinnor (ofta) är vana att sätt andra i första hand och att män (ofta) är vana att komma i första hand. När en man är väldigt egocentrisk som ju missbrukare är så blir det ju dubbelt upp och en väldig obalans.
Jag inser att den där tacksamheten jag gått och väntat på för att jag satt X:et i första hand aldrig kommer och nu tänker jag sluta vänta på det.

Ja skönt att inte känna sig ensam i sina grubblerier. Så känner jag också, varannandag. Fast när jag läst i min tråd så är jag ibland ledsen på morgonen, sedan bättre på dagen, eller tvärs om. Skönt för dig att du tog in städfirma. Det underlättar ju verkligen.
Ja det kanske är dags att sätta sig själv först nu.
Tack för dina kloka ord.

Jag tror inte att vare sig du eller jag kommer att få svar på de frågorna och jag försöker låta bli att fastna i det.
Ja, vad ska vi lära oss? Kanske att inte sätta en annan människa på första plats igen. Om jag sätter mig själv där i stället så kan jag kanske ha en vettig relation med någon som gör detsamma. Om inte så kan jag ju ha det bra med mig själv!

Jag är också inne i varannandagshumör och hade en rejäl svacka igår när jag mest grät.
Idag känns det lite bättre. Eftersom det kändes övermäktigt att både röja och städa så tog jag in en städfirma som storstädat hela huset. Då kunde jag ägna mig åt trädgården och fixa i ordning gästhuset och nu är det superfint överallt.

I dag känner jag mig så ledsen och arg. Varför? Varför blev det så här? Varför måste han dricka och förstöra för oss? Vi som hade många bra dagar. Allting kommer ändra sig, Vi får sälja vårt underbara hus som vi kämpat så med. Allt för att han väljer att dricka. Jo jag vet att han inte väljer, det är en sjukdom. Men i dag är det så svårt att förstå. Jag sörjer den tiden vi hade det bra. Jag vill inte gå, men jag måste. I går kände jag mig så stark. Kände äkta glädje. Men i dag sjönk jag igen. När tar det slut? Jag vill inte ta en massa beslut. Jag vill inte flytta. Jag vill ha ett vanligt liv med en man som älskar mig. Nu undrar jag, vad ska jag lära mig av det här? Ja just i dag förstår jag inte det. Fy vad jag får kämpa, jag vill inte.
Men jag vet ju att jag inte kan gå tillbaka till det som var. För då mår jag dåligt varje dag, med en sur man som retar sig på mig. Och helgerna, dom blir ju inte heller som jag tänker mig. Med fylla och allt. Skönt att spy ur sig alla besvikelser.

Hej, mina barns pappa har ett beroende, dricker varje dag och kan inte kontrollera. Jag har hjälpt honom till beroendeakuten/centrum, han höll sig nykter i ca 3 veckor. Nu är han mest gnällig och tycker inte att problemet är så stort, han går inte till inbokade läkartider och drickr i smyg när barane är med honom (vi bor separat)
Bara jag som anhörig vet hur illa detta är. Vad ska jag göra: kontakta andra anhöriga?
Hans särbo vet om alkoholproblemen men inte djupet och allvaret, tror han håller sig någotsånär när de ses. Ska jag involvera henne?
Jag har så svårt att välja mellan att inte reta upphonom och sätta press då jag tror att han dricker mer då och att han nästa vill dricka ihjäl sig. Samtidigt vill jag ställa krav och ultimatum: att han ska följa med mig när jag bokar besök för hjälp.
Han vägrar att gå någonstans där det journalförs då han tror att jag ska använda det emot honom, vilket jag aldrig skulle göra.
Vad ska jag göra: ställa krav att han måste söka hjälp, annars stannar barane hos mig eller ska jag vänta tills han vill?
Barnen säger att de vill vara hos honom även om han dricker....de tycker synd om honom. de är tonåringar.Svårt för mig som samtidigt ser de är
oroliga , jag kan ju inte förbjuda dem att träffa honom, samtidigt som jag inte vill att de ska vara med honom...
Hjälp