Senaste kommentarerna i forumet

Hejsan, tack för era svar. För att förtydliga så har jag nog gjort det klart att jag inte kan lite på honom fast han nu visar framfötterna. Vi har skickat in pappren och har letat boende åt honom. Han säger att han förstår, men ändå hoppas på att det ska bli vi i framtiden och att han ska visa mig att han kan ändras. Jag kommer vilja skiljas oavsett och vill inte bo tillsammans. Jag har också sagt att jag inte kan vänta på honom, för jag måste gå vidare för min egen skull. Men jag har lite svårt med att sätta gränser i vardagen. Vår kommunikation har fungerat bättre än någonsin - vi har även ibland gjort saker med barnen även om vi delar upp tiden. Men är det dumt att göra saker som familj? I sommar kommer vi att bo turvis med barnen på våra respektive föräldrars sommarställen, så att dela hem gäller ca 3 veckor till och då är vi borta vartannat veckoslut. Jag har också precis som has ovan sagt att det kan räcka vääldigt lång tid för att en tillit ska byggas upp och att jag inte ens kan lova honom trohet, för det är inte att gå vidare (även om det nog inte är det första jag tänker på just nu). Jag kan ju heller inte lova honom att jag finns kvar trots att han lyckas med sin nykterhet.

@bella70 💔❤️

Detta träffade mig, kunde varit skrivit av mig.
Nästan jobbigt att läsa ❤️

Jag har rätt så många terapitimmar bakom mig. Första gången jag träffade en psykolog var jag i tonåren. Har alltid velat jobba med mig själv, utvecklas, lära mig mer.

Terapeuten jag går hos nu är väldigt bra för mig. Han speglar mjukt. Ifrågasätter på ett sätt som inte väcker försvar utan öppenhet.

Efter alla dessa timmar och år kan vi nu ha nått kärnan. Min självständighet.

Under mitt vuxna liv har jag nästan alltid känt en stark tilltro till min egen förmåga. Att jag klarar saker jag ställs inför. Jag har alltid mig själv om allt annat skiter sig.

Under min uppväxt var detta ett måste, eftersom det inte riktigt fanns någon annan att förlita sig på. Besvikelsen på dem som borde funnits där blev för svår, så jag slutade tro på att andra kunde vara en trygghet för mig. Jag fick bli min egen istället.

Har nästan känt mig lite stolt över hur självständig jag varit och är. Jag behöver ingen!

Vad jag varit mer omedveten om är att detta också har varit min snuttefilt, min krycka, mitt försvar.

Nu började terapeuten försiktigt lirka och dra i den där filten. Undrade hur det blev för mig i relationer med andra när jag hela tiden enbart förlitar mig på mig själv. Aldrig släpper in någon hela vägen.

Och för stora starka Pippi Långstrump liknande mig blev det liksom blankt.

Nämen jag kan ju visa mig sårbar? Nämen jag är väl öppen? Nämen jag kan väl uttrycka mina behov?

Ja, men kan jag förlita mig på att någon faktiskt finns där för mig? Verkligen lita på någon?

Svårt. För jag vet nog inte riktigt hur man gör.

Jag har några riktigt nära vänner som jag känner att jag kan dela allt med, känslomässigt. Skratta tillsammans åt tillkortakommanden och stötta i både motgång och medgång.

Jag vet att de finns där.

Jag kan också be om praktisk hjälp. Jag gör det inte ofta, helst inte alls. Men om jag måste så gör jag det.

Det här är något annat. Och jag märker att jag har svårt att ens kan formulera det verbalt.

För det finns en lucka i mig. Ett utrymme som aldrig riktigt fyllts.

Det rör sig om någon slags kombination av emotionellt och praktiskt stöd. Någon annan att luta sig mot. Någon som kan ta över när jag själv inte orkar.

Där kommer tårarna. Så jag är på rätt spår.

Jag har funderat på om jag någonsin upplevt det. Och jag kan se korta stunder av det här och där och vet att jag då varit så innerligt tacksam. Känt mig så sedd. Så lugn. Så trygg.

I vanliga fall lämnar jag samtalen med sorg och ledsenhet, oftast beredd att kavla upp ärmarna och jobba lite till på mig själv. Göra mig själv lite bättre. Lite dugligare. Lite mer (eller mindre).

Men den här gången gick jag därifrån tom och blank. Utan att veta vad jag skulle göra.

Terapeuten tyckte det var ett bra tecken. Intellektuellt förstår jag vad han menar. Men det känns mest bara obehagligt.

Och som respons slog självständighetsreflexen till rejält. Som dödssprattlet hos en fisk. Just nu vill jag förlita mig ännu mer på mig själv. Klara allt på egen hand. Inte lita på någon annan. Inte förlita mig på någon annan.

Eftersom jag nästan alltid blivit besviken när jag försökt.

Min självständighet har lett till att jag klarat av så mycket i livet. Och jag kan känna en tacksamhet över att det var den som fick ta plats, istället för att jag gav upp.

Terapeuten menar att den sorg och totala utmattning jag upplever nu, troligen är ett symptom på att min självständighetmuskel fått jobba alldeles för hårt. Alldeles för länge.

Det han säger klingar an en ton av sanning i mig.

Nu ska jag ”bara” försöka lista ut hur jag kan träna på att låta den slappna av lite. Känna efter i vilka miljöer och situationer det kan kännas tryggt nog att låta den få göra det.

Försöka hitta sätt att våga fortsätta träna, även om jag kanske blir besviken igen.

Känns väldigt ovant och främmande för mig att röra sig framåt, eller ens stå stilla, när jag inte vet hur jag gör.

Kanske är det någon som känner igen sig?❤️

@Kärringen
Tack. ❤️ Ja, så är det.

Hej @Majsan! Du har tagit ett jätteviktigt steg för dig själv, barnen och din man. Förhoppningsvis kan detta leda till en långsiktigt hållbar förändring, men det är han som behöver visa dig (och barnen) att det blir så.

Förstår att det känns svårt när allt känns bättre, vi är många som gått igenom bättre och sämre perioder och det är väl just det som gör det så svårt att lämna.

Vad behöver du och barnen just nu?

Min man har nu varit nykter i fyra månader. Vi bor inte tillsammans just nu (han fick sitt uppvaknande när jag lämnade). Det har varit, och är i allra högsta grad, en process som inte är helt lätt känner jag.

Tilliten har brustit på så många plan, och det kommer ta väldigt lång tid innan den byggs upp igen. Men jag hoppas att det går.

För min egen del behövde jag bryta helt och ha mitt eget boende för att ens ha ork att se vart det leder.

Vetskapen att jag redan lämnat en gång stärker mig då jag vet att jag kommer lämna relationen om han börjar dricka igen (kollas med blodprov via arbetsgivaren).

Så fokusera helt på dig och barnen nu. Berätta vad du känner att du behöver från honom framöver (det gäller ju inte bara er relation, utan också relationen med barnen) för att alls kunna känna dig trygg.

Skickar en styrkekram!

Håller med bella70 barnens bästa måste gå förts oavsett hur mycket han lovar!

Vi har samma problem vi medberoende tyvärr
Vi vill förstå, vi vill bestämma, vi vill hindra, vi älska dessa mer än oss själva....Sen en dag är det nog o den dagen verkar se så olika ut för oss, men tiden dit är i samma lidande.

Jag försöker se min alkis som död o borta när det är hårt, det finns ju ingen återvändo ändå.
Jag vet det finns alkisar som tar tag i sitt liv o all eloge till dom men vi andra vi måste överleva!
Gråt o sörj, prata med folk ut med dina känslor....så en dag är det iaf lite lättare.

Stor kram ❤️

Så barnen får en lugn sommar
Du.. hur länge har detta pågått? Barnen växer upp snabbt o förstår.
Dags att sluta tveka o ta hand om dem nu. De är prio inte dina känslor för din man…
Förlåt om det inte är det du vill höra.

@Självomhändertagande var inte så hård mot dig själv ❤️
Livet är bra, livet är sämre så är det bara ❤️

@Kärringen Tack för dina ord! Ja, enligt en kontakt jag hade på företagshälsovården så kom detta trauma som jag då fick när jag var 13 år tillbaka i och med detta. Förr när han inte svarade på hela dagen i telefonen så fick jag åka dit på kvällen med en vän eller min särbo för att ens se om han levde. Jag var inte den som öppnade dörren först ifall vi skulle mötas av något hemskt. Det som fick mig att "tröttna" på hela situationen var att han ljög mig rakt upp i ansiktet att han inte druckit något på flera veckor. När räkningarna betaldes någon vecka senare så visar det sig att han åkt till bolaget samma dag som han då lovade mig att inte dricka och flera gånger innan det. Då hände nåt i mig. Då kände jag mig sviken och arg och kände att nej, nu orkar jag inte mer. Jag ska försöka ta hand om mig själv men det är svårt. Otroligt svårt med alla dessa miljoner känslor. Min pappa dog helt plötsligt, han finns inte där själsligt men fysiskt. Hur kan man gå vidare då?

Det kan du inte…
Min slutade fattade för första gången osv osv
Det varar inte länge o du har barnen o kan inte dras med i experimentet/ manipulationen

Tycker inte att ni ska bo ihop i sommar utan lösa det tillfälligt med boende direkt.

Han har fortsatt beté sig som en ängel nu i två veckors tid, han säger att han är en helt ny människa och han fått massor av insikter. Men ha vill ha mig tillbaka, han ska visa mig att han har ändrat. Svårt att veta vad ja ska tycka och tänka, om han vore så här för evigt vore det ju toppen. Men har svårt att tro på det även om han känns som en ny människa... Vi har skickat in pappren. Söker bostad åt honom från augusti, det känns svårt att leva med honom nu. Främst för att han är så snäll och nykter och fin med barnen och mig. Men hur kan man lita på en alkoholist?

Läser i mina gamla skrivböcker. Svårt att tyda vissa texter. Skrev när jag själv drack med mitt ex. Jag kom att sluta dricka helt, då hans alkoholintag var så kolossalt mycket.

Jag skrev regelbundet "jag kan inte leva på det här sättet" och "jag vill inte leva med någon som dricker som han gör".

Idag har jag andra utmaningar, men de är inte i närheten av hur livet var att leva med en man som drack, så gott som dagligen.

Det är bara här, i detta forum som jag vill och kan skriva av mig. Just nu.

Livet kan kännas så otroligt intressant och härligt när hälsan är god och omgivningen är sund.

Kände att det passade att skriva det här just nu. Det påminner mig om mina nuvarande utmaningar är så små i förhållande till hur livet var, i många år.

Det går att leva som man vill. Det går att leva utan medicin.

Påminner jag mig själv. Jag har gjort det förr. Och jag kan göra det igen. Men just nu behöver jag sömnmedicin att sova på.

Det stör mig. Muntorrheten stör mig.

Men jag är frisk i övrigt. Och är tacksam för det. Så tacksam. Och tacksam för att läsa hur jag skrev till mig förr. Och att jag tog ansvar för att komma vidare. Ur mitt medberoende.

Önskar dig harmoni, du som läser detta!

Först och främst, fy din pappa för självmords hot!
Du måste tänka på dig själv nu hur svårt det än må vara! Gå på samtal, gör oros anmälan på soc, men hitta ett sätt för dig att samla kraft.

Din pappa vill inte ha hjälp o då kan du bara rädda dig själv ❤️

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag är vuxen och har en alkoholdement pappa. Han har druckit mycket de senaste 10 åren och nu har det börjat visa sig i demens trots att han bara är 70 år. Jag har hjälp honom med ALLT! tagit honom till läkaren, hämtat mediciner, ordnat hemhjälp, räkningar, allt kontakt med sjukvården/intyg you name it orkar jag inte mer. Jag går under. Jag har bett att han ska söka hjälp för det finns hjälp att få, men han tycker inte att det behövs. Jag mår så dåligt när han ringer och vill prata, så har jag slutat svara och då får jag dåligt samvete. Han har märkt när jag väl svarar att jag inte vill prata så han ringer mer sällan nu. Jag tänker på honom varje dag och känner att lusten till fritidsaktiviteter och annat finns inte längre. Jag har pratat med läkare på företagshälsovården, men det gav mig inte mycket. Nu ska jag till en kontakt via kommunen på anhörigsamtal om några veckor. Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka och känna? Hur tar jag mig ur? Jag är livrädd att något ska hända honom och att han ska ta livet av sig. Han hotade nämligen med det när jag var 13 år då mina föräldrar skiljdes och det var slut på pappas vecka och dags för mig att åka till mamma. Mitt första inlägg. Förlåt om det är lite rörigt och jag är tacksam för alla tankar/åsikter och kommentarer.

@Sårad... jag är så tacksam ❤️

Tror på dej och vill att du ska känna att vi är flera som kämpar, tillsammans. ❤️

Ullabella o Sårad hoppas ni inte tror jag tycker det är friskt eller sunt! Det är ju snarare tvärtom, men kanske nu när man ser öppet och klart på det man trodde var kärlek, att det är nu vi kan läka ...... och attrahera rätt typ av människor in i våra liv ❤️

Känner också igen det. En känsla av ren närhet, som två öppna själar som möts men… som Ullabulla skriver ”hur friskt är det?” Jag hoppas att jag kan genomskåda det, att det inte är rätt kärlek, varför skulle han då såra mej så djupt? Han har verkligen trasat sönder min själ som var ren och öppen. Men hoppas vi kan läka våra sår och träffa en känslomässigt frisk partner. Ska bara slicka mina sår en stund…❤️

Sen tänker jag att den sortens kärlek som alkisar ger är ju också villkorad.
Så länge du inte rör min sprit.
Åtminstone om man ställer sig på deras sida och ojjar sig genom bakfyllan och ångest.
Men jag håller med.
Den kärlek jag fick från mitt drickande ex var som balsam för min törstande själ.
Våra själsliga möten i fylla bakfylla och ångest var ofta magiska.
Hur friskt är det?

@has tack ❤️
Jag ska jobba på mig själv nu o kanske till och med vara lite egoistisk,
Självomhändertagande skrev så bra på ett ställe att hon inte umgås med folk som inte kan bära sig själva. Det ska jag ta fasta på ❤️

En tuff, men ändå viktig insikt @Kärringen! Han kanske var bäst - hittills. Men med alla dina erfarenheter, nya insikter och klokskapen som kommer med dem kommer du att kunna göra andra och bättre val för dig själv framöver🩷 Krya på dig!🌸

Jag måste skriva om mina insikter

Livsstegen är slut, vi ska ha avslutnings fika i morgon och jag är tvär förkyld 😔

När jag är sjuk funderar jag mycket. Ville på sammanfatta livstegen i huvudet om jag lärt mig något..... och nu är det solklart alkisen är ändå den som varit närmast att älska mig. Min mamma o pappa sa upp den biten tidigt. Jag har dragit mig till destruktiva människor som inte kan älska någon, bara utnyttja

Min syster är som en struts, prata och visa känslor gör man inte, då sticker hon.

Så han var ändå bäst, hur konstigt det än må låta.....

.

@MrLCK
Ja och din familj är primärt dina barn. De kommer först. Alltid.

Och för det behöver du agera och ta hand om dig själv.