Senaste kommentarerna i forumet

Jag tänker direkt när jag läser ditt inlägg, lägg inte mer energi på den mannen. Han ger dig ingenting, han bara tar. Du mår bara dåligt. Men av erfarenhet vet jag ju hur svårt det är. Att klippa alla band. Men det känns som att han kommer fortsätta dricka. Han har ingen tanke på att sluta. Och han tar ingen hänsyn till dig, för han är så beroende. Som en del skrivit till mig, vill du vara på samma plats om 1,2 eller 5 år? Att ta hänsyn till honom medans han kör på som vanligt?
Styrkekramar till dig?

Igår skulle vi umgås
Han hade ledig dag och det betyder alkohol. Jag ville inte dricka för jag börjar bli sjuk.

Vi skulle gå och äta någonstans och då sa han att vi skulle gå till bolaget. Jag vart rädd för vi skulle gå till mig sen. J
Ja frågade varför då såg han på mig som ja va dum. Ja vin !! Ja ska handla vin!!!

O nej tänkte jag, inte hem till mig o dricka vin. Vi ska ut o äta o då kommer det bli två tre öl o sen vin på det nej nej tänkte jag. Jag sa att nja då får du gå hem o dricka, ame vem har sagt att jag behöver öppna den sa han surt. Jag tänkte på alla de gånger vi kommit överens om att låta bli men sen har han ändå.tjatat o surat så va väl inte konstigt att jag dömde honom! Men som vanligt tar han inte sin del o förstår oron. Nej sa ja men de är frestande!?

Vi gick o åt på ett ställe vi brukar va på. Jag tog vatten o han öl. En till öl o sen en tredje. Överens återigen om att de va den sista. Sen försökte han få en till och få mig att ta halva. Nej sa ja!!!!jag börjar bli sjuk o äter tabletter ähhh sa han. Han vart sur för vi skulle gå. Jag sa att vill du dricka vin så gå hem, han sa sen att han hade inte bestämt sig. Vi hade bestämt att umgås, o helt plötsligt hänger det löst pga alkoholen. Han började sura o nästan sätta igång bråk. Han tyckte jag ställde krav. Ja sa att du får välja antingen följer du med eller så får du gå hem o dricka där. Då sa han att då följer jag med men vill köpa hem sexpack öl till dig.

Jag tyckte inte om kvällen. Han hade vart väldigt full lördag sedan dracka han säkert fyra enheter dagen efter o nu denna kväll så flera öl plus ett sexpack öl..

Jag vart äcklad o han surade. Då han inte har någon anledning att va sur.

Jag tänker hålla han kort denna vecka.
Jag känner att jag inte fick ut ett SKIT av att hänga med han igår. Jag mådde bara dåligt plus att han straffade mig psykiskt med sin aura. Han surar och ger inget pga att han inte fick dricka hemma hos mig. Istället för att ta sitt vin o gå hem själv som han innerst inne ville då skulle han promt följa med och bete sig som att straffa mig för jag ställt krav som han ändå kunde skitit i.

Jag tyckte det var obehagligt att vara vid honom igår

Tack till er ?

är konstant heter det visst! Tror en beroendeperson måste komma tillrätta med roten till sina problem! Att supa är bara ett symtom/ventil eller vad man skall kalla det! Om problemen kvarstår och spriten tas bort så är det nog lätt att hitta någon annan ventil! Men det är ju just det där: HAN måste komma till insikt, och komma tillrätta med sina problem genom att jobba med dom! Inte du! Är nog mer regel än undantag att anhöriga till alkoholister är dom som jobbar med problemet (medberoende)! Mitt ex var bara nykter under kortare perioder och då blev han manisk minst sagt! I och för sig med bra saker: städa, röja, arbeta i trädgården mm! Men det var inte på en normal nivå, kunde inte sitta ner ens när han åt utan gick runt med tallriken och slevade i sig! Han ville inte ha en sekund över för eftertanke! Eftertanke och reflektion gav honom ångest! Kram

Vi har gått på familjerådgivning i 4 månader, jag har bytt jobb och kämpar med den hjälp jag får av programmet men också vår terapeut.
Min man dricker mindre, men ju mindre han dricker mer porr konsumerar han.
Det kan vara mer än 3 gånger om dagen, över 30minuter per gång. Alltså kan de vissa dagar handla om timmar! Han porrsurfar överallt, hemma, på jobbet. Kan stanna på en rastplats under en bilresa för att porrsurfa.

Jag är abslut inte negativ till porr. Jag accepterar att alla har fantasier och de är inget man måste dela med sig av. Jag har kollat hans historik och de är ingen "konstig" porr han förbrukar.

Vi har ett aktivt och bra sexliv, men just nu vill jag inte att han rör mig. Jag känner mig otroligt äcklad och förminskad.
Kan som exempel ta hans födelsedag. Jag tänkte hotta upp det lite och tog på mig sexiga underkläder, nätstrumpbyxor och skickade en bild. Tänkte att det är något att längta tills han kommer hem.
Vad blev reaktionen? Han la 45 minuter på att kolla på porr med kvinnor i nätstrumpbyxor.

Jag är dessutom extremt orolig att någon av barnen ska låna hans telefon och råka klicka på något.

Jag märker direkt om han kommer kolla på porr eller har kollar på porr. Mentalt är det exakt det samma som när han dricker.

Är det någon mer där ute som varit med om samma sak?

Att kan de inte fly verkligheten med alkohol tar de till något annat?

Jaa du, och vi då? Tror kanske att ni båda måste gå i familjeterapi. Det har jag krävt från min man. Bara för att dom blir nyktra så är ju inte allt glömt. Alla gånger man blivit sårad. Inte lätt.

Min man erkänner och har tagit tag i drickandet, tagit beslut om att inte dricka alls och träffat en beroendebehandlare via kommunen. Fantastiskt så långt. Men jag då, vad gör man åt sveket man känner? Sms:andet med ett ex, lite annat konstigt som man inte kan sätta fingret på, fyllorna, ilskan och likgiltigheten inför vårt nyinköpta hus. Jag tog också beslutet för hans skull att vara nykter, men det blir ju också en sorg.... Jag älskar ju vinet till maten på fredagkväll, umgänget med lite party. Ja vilken jävla sjukdom, eller är det egentligen en sjukdom? Kommer dom någonsin förstå vad dom skadar eller ska man nu fortsätta bära, fast vi nu är nyktra. Alltid känna lite oro och rädsla. Usch ja det är skönt att f skriva och att läsa ❤

Kloka ord Nordäng67. Det är ju presis som du skriver, lätt att skriva gulliga sms, men det är ju handlingen som räknas. Ska tänka så när sms kommer. Känns lite som att jag står och stampar på samma ställe, lite handlingsförlamad. Jag bor här och mannen på annat ställe. Vill gärna ha en Quick fix. Men det går ju inte. Sorgen tar ju tid.

berg- och dalbanan, vägra åka med mer! Mitt ex är otroligt lik din man i sitt beteende! Och jag är lik dig? Har också haft svårt att stå emot fina meddelanden. Fick sms senast nu i helgen. Men nu har jag hoppat av, åker inte det tåget längre! Jag kan inte leva på gulliga sms, det räcker inte som bränsle för ett förhållande. När du träffar din man är han sur, ord i hans sms stämmer inte med handling. Frustration! Vet inte hur många bra samtal jag och mitt ex hade och jag trodde att han äntligen hade förstått! Sen körde han samma race som vanligt! Han sa bara vad jag ville höra. Och i rättvisans namn så vill dom nog göra som man kommit överens om men klarar det inte. Eftersom det är påtvingade krav som inte kommer från dom själva! Nu när jag får sms från mitt ex känner jag...typ ingenting! Jag märker att jag har tränat upp förmågan att utgå från mina egna behov! Fina sms är lätta att skriva och skicka men att GÖRA dessa fina ord i handling är mer krävande! Förstår precis hur du känner! Ta rodret och styr ditt liv! Låt inte honom bestämma hur din dag och ditt liv ska bli! Kram❤️

Om du gjort orosanmälan till soc?
Där du säger som det är.
Jag kan inte längre ta ansvar för min sjuka far.
De måste då på ett eller annat sätt ta kontakt med din pappa.
Det kanske inte hjälper honom alls men du har åtminstone gett honom chansen att få samma budskap som du gett men nu av en professionell.

Det är ju tyvärr så att han är vuxen och har sina valmöjligheter.
Han är kanske såpass sjuk att han helt enkelt inte klarar att avstå även om han vill.

Läs runt lite och ta till dig det du tycker passar in på dig och din situation.
Det är jättesvårt att råda och man måste ställa frågan till sig själv hur man vill att en svår situation ska gå att uthärda.

Tack för svar Ullabulla, du skriver:
” Hur skulle du kunna leva vidare med den vetskapen att du kunnat hindra eller hjälpa honom.”
Och
”Kan du spinka i smyg?”

Jag skulle säkert klandra mig för resten av mitt liv. Det gör ont att tänka på.
Att spinka i smyg är heller inte hållbart, jag kan inte planera mitt liv efter att spinka på min far. Det innebär ett enormt stesspåslag. Har själv barn, som jag måste finnas till för som mamma.

Glömde, tack för era svar?

Det är så svårt att bara fokusera på mig. Försöker och övar på bl.a mina barn. Tänker att jag ska hjälpa och reda upp vissa saker, men avstår och tänker att dom måste lösa det själva. Och det gör dom ju så bra. Men med mannen blir jag så frustrerad. Men han måste ju.........Men jag gör inget. Jag vet att han måste tänka och vilja själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till mannen när han skickar meddelande till mig. Han vill inte förändra sitt drickande, han vill inte gå i familjeterapi, men han skickar fina meddelande. Och sedan när vi träffas är han oftas sur. Alltså jag åker upp och ner på berg-och dalbanan. Men igen då, fokusera på vad jag vill. Vad jag ska göra.

På låtsas i ensamhet först.
Tänka dig in i det värsta scenariot.
Din pappa hittas död pga alkoholförgiftning eller nåt annat.

Hur skulle du kunna leva vidare med den vetskapen att du kunnat hindra eller hjälpa honom.
Kan du spinka i smyg?

Lämna stället utan åtgärd om du ser att han sover eller är i abstinens.
Dvs lämna honom ifred tills han själv är så dålig att han faktiskt behöver hjälp?

De som druckit mycket och länge är för det mesta väldigt sega.

Han vet ju någonstans att du kommer som en räddande ängel när det går överstyr.
Låt honom kanske löpa hela linan ut,utan att du är där och fångar honom.

Men för din egen oros skull ändå håller någon sorts vakande öga utan åtgärd om det inte är livshotande.

Han visar ju med all tydlighet att han i nuläget inte är mottaglig för hjälp.
Någonstans skyfflar du ihop honom så han får kurera sig lite och sen fortsätta dricka igen.

Hittade min pappa på golvet hemma, ramlat, legat länge (oklart hur länge) uttorkad och full. Ambulans, väntan, prover, inläggning. Dagen efter utskriven, trots råd från vården om att stanna kvar på sjukhuset. Hjälpte inte att jag bad honom lyssna. Fick skäll när jag inte ville skjutsa hem, det var jag som var elak när jag vägrade skjutsa hem honom. Jag kan inte ta ansvar för en ohållbar situation. Han är vuxen men agerar inte utifrån sitt eget bästa. När det gäller barn blir det ett annat pådrag från socialtjänst och polis, vilket är bra. Men en vuxen kan agera hur tokigt som helst, så länge hen inte har en demenssiagnos.
Någon i samma sits? Råd om vad jag ska göra? Rädd att det händer igen, och att jag inte hittar honom i tid.

Jag blir illa berörd då jag hör om din dotters situation. Här kommer ett svar som må låta hårt men för din dotters skull- ring socialjouren i er kommun och säg att din dotter är ensam med en berusad mamma. Du når dem dygnet runt, vardag som helg. Tveka inte.

Det går aldrig att veta vad som kan hända, mamman kanske kör iväg med bilen med dottern, glömmer spisen på etc. Men jag talar av egen erfarenhet när jag säger att din dotter mår otroligt illa av att vara ensam hemma med en berusad mamma! Pga lojalitet vågar hon nog inte säga hur det är när du ringer. Hon behöver få samtalsstöd, det brukar finnas grupper för barn i hennes situation.

Tack för ditt välskrivna svar.

Ja, fullt fokus och kärlek till dottern borde hjälpa mkt och väga upp mkt. Man ser alltför många runtom som är berusade med sina barn, middagar eller vad det nu kan vara. Men vara ensam med en berusad mamma måste vara hemskt :(

"Så känner jag som vuxen, när min man är full, är det ingen idé att argumentera eller diskutera något. Ingen idé att prata med någon som är full. Och om jag som vuxen känner så, så måste det vara ännu värre för ett barn."

Helt riktigt, det är ju bara lögn på lögn och attack "din dotter är rädd för dig" osv osv. Hemskt att tänka på hur hon har det, hon blir den som hamnar i kläm.

Socialen erbjöd ju att tala med dottern men vi höll tillbaka det, för att inte komplicera sitationen i somras. Men då mamman inte är medhjälplig och är uppenbart berusad med dottern i sitt ensamma sällskap leder mig till att kanske låta dottern prata med kontaktpersonen på soc.

Som ngn annan sa att dottern kan sitta inne med mkt som hon inte villl berätta. :(

Både Skrållan och Nordäng.
Jag har ibland skrivit om Alanon och hur det påverkat mig åt rätt håll i många lägen då jag varit vilsen och rädd.
Du skrållan befinner dig nog i steg ett som är det allra svåraste.
Att förstå att du inte har kontroll över en annan människa.
Allt bygger ju på det egentligen i relation till andra människor.

Sen att man i samförstånd och gemenskap söker vägar som passar båda parter.
Oavsett om relationen handlar om barn,djur kärlek eller annat.

Men att ta in att man inte ska eller ens vilja påverka en annan människa i den riktnng man själv vill är så svårt.
Speciellt om man ahft en historia som varit god och kärleksfull.

Säkert vill din man också dit,men just nu är han för sjuk.

Mitt ex var och är den snällaste mannen i världen som vill alla runt sig gott.
Men när han var i sin sjukdom så såg han bara nästa möjlighet att få lindring och struntade i konsekvenserna och hur han lurade och gömde.

Du sörjer nu och det tar lång tid.
Man behöver om och om komma tillbaka till det faktum det handlar om,man kan och ska inte tvinga på andra människor sin egen lösning eller önskan.
Det funkar inte i längden,även om det kan fungera kortsiktigt.

själv på varför du hoppas! Jag hoppades också jättemycket på saker som aldrig hände när det gäller mitt ex! När jag började fundera runt det där med hoppet mycket upptäckte jag att jag gjorde det med många och mycket, inte bara att mitt ex skulle sluta dricka! Jag insåg att jag inte riktigt hade gränser mellan mig själv och andra utan trodde att jag typ var med och kunde styra andra! Nu tränar jag på att bara ta in det folk säger och gör och ta det därefter! Andra människor väljer själva hur dom vill agera! Men man själv har alltid ett val! Var inte arg på dig själv för att du inte såg eller förstod! Dra lärdom och känn makten att göra annorlunda från nu och framåt! Var lika snäll, omtänksam och förstående mot dig själv som du är mot dom du älskar! Det bästa jag gjort i min process är just att kasta hoppet överbord! Hoppas kan man göra när det gäller en själv, för sig själv kan man styra i mångt och mycket. Har t.ex. i princip tappat kontakten med en person som jag såg som en av mina bästa vänner! Jag slutade aldrig att hoppas på att hon skulle ta initiativ, också börja fixa och bjuda till, börja lyssna på mig inte bara prata om sig själv! Nu har jag lagt ner mitt ansvar för vår vänskap och då rinner den ut i sanden! Är hon dum och elak? Svar nej! Är hon trög som inte fattar? Svar nej! Är hon ointresserad av att vara vän med mig? Svar ja! Man skall inte behöva kämpa för att andra människor skall respektera en och göra plats för en i livet och hjärtat! Så sluta kämpa med honom och prioritera dig själv! Du förtjänar det bästa! Kram

Ja dagarna går. Har försökt sysselsätta mig under helgen. Känner glädje ibland, nu ska jag göra det och det. Sedan, helt plötsligt sköljer sorgen över mig. Och jag får gråtattacker. Saknar hans sätt som han var för många år sedan. Hans fina ögon. Hans kramar. Då måste jag sätta mig och läsa, och påminna mig om varför jag måste lämna. Det är som en kamp mellan gott och ont. Jag tänker, om han bara kunde ändra sig. Men han kan ju inte, han vill inte. Han är inte alls kärleksfull mot mig, han är sur, arg. Varför hoppas man? Varför blir man inte bara arg på den här manipulerande mannen? Jag förstår inte. Jag som vet vad jag vill. Hur kunde jag hamna här. Alla mina nära och kära har ju sett det som är fel i många år. Hur han pratat med mig. Hur han varit mot mig. Varför har inte jag reagerat?
Frågorna är många. Varför?

Ja inte är det lätt när du måste hålla koll på mamman till ditt barn, angående om hon är berusad eller ej. Förstår din oro. Det kan inte vara lätt att lämna barnet till henne, du kan ju inte koppla av där du befinner dig. Och det måste ju vara jobbigt att din dotter hamnar emellan. Tror mer att din dotter inte svarar, p.g.a. att hon inte vill ställa till det när hon är hos sin mamma. Om nu mamman dricker när hon är där, så känner nog din dotter att hon verkligen vill ligga lågt, så det inte blir gräl.
Så känner jag som vuxen, när min man är full, är det ingen idé att argumentera eller diskutera något. Ingen idé att prata med någon som är full. Och om jag som vuxen känner så, så måste det vara ännu värre för ett barn.
Vad gäller framtiden, så kan det ju bli så att din dotter ser baksidan av att dricka, och aldrig vill dricka när hon blir stor. Men framtiden kan man ju inte veta. Det får man lösa då. Tror också att din kärlek och omtanke till henne stärker upp, och hon kan komma till dig när hon behöver prata om något. Det tror jag är viktigt, att just ha någon att prata med.
Det kan ju vara så också att din dotter behöver prata med någon professionell. Någon som lyssnar på henne, och som inte är känslomässigt inblandad. Du som känner din dotter ser säkert på henne om hon skulle behöva det.
Kanske hon väljer att bo hos dig istället? Där det är lugnt och skönt, och ingen oro. Vet inte vad hjälp det finns mer. Hoppas någon annan vet och kan svara.

Tack skrållan!
Ja jag känner hur vi glider isär men jag vill ändå inte helt släppa taget ännu, även om att tanken att separera slagit mig.. dagen efter detta bråk då jag kom hem från jobbet , bad han om ursäkt . Han frågade om det är säkert att jag bara vill vara med han. Mitt svar var att jag har stått ut med detta i flera år nu, så varför litar du inte på mig? Hans självförtroende är så dåligt att det hela tiden går ut över mig. Och antagligen är han egentligen världsfreden rädd för att bli lämnad.. i fredags kände jag på lukten att han druckigt. Och efter det tog han whiskey under tiden för matlagning . Ingår va vi iväg hela dagen, och då drack han inget. Inte ens sent pp kvällen när jag och barnet sov. Hoppas på en alkofri dag idag också!

Det jag tycker är mest jobbigt är hur mkt hans problem tar energi av mig även lm jag försöker att inte bry mig. Men varje gång tänker jag bara på vårt barn. Vad är bäst för hen? Och hur ska jag göra? Just nu har jag känt att det bästa för hen är att stanna! Men om det blir sämre och skolan är över..
Är det bösta att lämna..

Jag hoppas jag orkar bli färdig med skolan nu bara..
tack för din respons!

Hej igen,

har mitt dotter på tio (snart elva) varannan vecka. Jag har själv sedan några år helt upphört att dricka alkohol, bl.a. p.g.a. / tack vare omsorg om min dotter.

Denna vecka är det mammans vecka, och jag ringde ikväll vid 20-tiden för att fråga om uppföljningen med läxor den veckon hon var hos sin mamma.

Jag hör omdelebart på rösten, tonen och de konstiga skratten (liknande hånskratt) att mamman har druckit. Detta då hon är ensam med dottern. Hon förnerkar detta naturligtivs.

Till saken är att mamman behandlades förra sommaren för akuta balansproblem direkt relaterat av alkoholskador. Möte med soc men ett gemensamt mölte med beroendekliniken vägrar mamman att dyka upp på trots att vi fick en tid dit. Och det går inte att tvinga dit henne.

Jag känner mig så otroligt maktlös och ledsen för min dotters skull, därav detta inlägg.

Hon är ensam med en mamma som kanske somnar ifrån henne (har hänt flera gånger innan, vilket jag även har dotterns vänners föräldrar som vittnen till).

Och läxan då? Det skickades efter jag bett om det till mig ikväll via mail (ser ut som dottern gjort den ikväll i stress).

Dottern svarade en gång men inte andra gången då mamman ringde tillbaks (efter mamman också ignorerat första samtalet till henne). Mamman hävdar att dottern inte svarar "för hon är rädd för mig". Min känsla är att mamman har sagt hon inte ska svara.

Jag är också väldigt rädd att dottern ska hamna på samma "vin-bana" om några år. Det är så fl med att dricka alkoho i ensamhet tillsammans med sitt barn. Kan man inte njuta av sitt barns sällskap UTAN alkohol?

Vad kan man göra? är också så rädd att barnet framöver väljer "vattnets väg" / "misnta motståndets lag" och kanske bor mer hos mamma som baras "myser" / tar det lite lugnt" och ställer inga somhelst krav med läxor, aktiviteter eller idrott. Självklart inga resor, eller bil, det ordnar pappa. Känns som det absolut viktigaste i mammans värld är vara hemma med vin / barn sen allt annat. :(

Fick ett meddelande igår kväll där han skrev att han tänker på mig jämt, blir påmind om mig överallt och saknar mig! Jahopp tänkte jag! Sådär kunde han skriva på fyllan till sitt andra ex när VI var ihop! Lika sårad och kränkt blev jag varje gång det hände! Äh sa han, fyllesnack som inte betyder ett skit! Sååå då är det väl samma sak nu när han skriver till mig! Fredag kväll, lite genomskinligt! Svarade inte efter att ha diskuterat med mig själv! Fick ett långt sms på morgonen där han kallade mig tjurskallig som inte svarar och skrev också att han tyckte jag var skyldig honom ett svar. För han behöver prata och bolla saker med mig eftersom jag är den person han har allra mest förtroende för! Tänkte lite fram och tillbaka på detta! Kände en molande känsla av dåligt samvete! Men HAN är ju typ den jag har MINST förtroende för! Har jag lust att vara bollplank åt någon jag inte litar på? Eh jättenej faktiskt! Svarade inte utan åkte på min helgkurs i betonggjutning! Har haft en underbar dag med ett trevligt gäng och gjort blomkrukor och bordsskivor och faktiskt inte ägnat honom en tanke! Och är så himla glad att jag inte svarade! Hade jag svarat hade jag ångrat mig nu! Det är ju det där att tänka i flera steg: hur blir det imorgon om jag gör så här idag! Och också att kunna sortera när den där förbenade känslan av orimligt ansvar och dåligt samvete slår till på fel sätt! Svårt men det går ta mig tusan. ☀️

Hej och tack för ditt svar. Jag håller med dig, det gör jag. Men rädslan att förlora honom segrar i mig hela tiden. Förstår inte vad som ska till för att han ska ta emot hjälp, hans Asperger gör att han är minst sagt omedgörlig och det blir bara strid hela tiden. Jag ger efter för att jag är så styrd av rädslan men förstår ju att det här inte håller mycket längre, jag är 65 år och ska väl kunna få njuta lite av livet medan jag orkar, bara det inte blir på hans bekostnad. Får forska vidare i vilken form av stöd och hjälp man kan få men så svårt när han inte vill ta emot det. Jag är så sliten och har så lite ork att sätta emot och har heller inga inom familjen som kan eller vill hjälpa till. Du har så klart rätt i att det inte gagnar någon, jag måste göra något innan jag faller ihop. Började precis bli lite starkare och vågade mig ut lite och då ringer han och är rädd att han fått magsår igen och jag blir lika rädd om inte mer och så slukar rädslan hela mig igen och jag är tillbaka till "gå". Bra att få skriva av sig här och lasta ur eländet lite.