Senaste kommentarerna i forumet

Fick ett meddelande igår kväll där han skrev att han tänker på mig jämt, blir påmind om mig överallt och saknar mig! Jahopp tänkte jag! Sådär kunde han skriva på fyllan till sitt andra ex när VI var ihop! Lika sårad och kränkt blev jag varje gång det hände! Äh sa han, fyllesnack som inte betyder ett skit! Sååå då är det väl samma sak nu när han skriver till mig! Fredag kväll, lite genomskinligt! Svarade inte efter att ha diskuterat med mig själv! Fick ett långt sms på morgonen där han kallade mig tjurskallig som inte svarar och skrev också att han tyckte jag var skyldig honom ett svar. För han behöver prata och bolla saker med mig eftersom jag är den person han har allra mest förtroende för! Tänkte lite fram och tillbaka på detta! Kände en molande känsla av dåligt samvete! Men HAN är ju typ den jag har MINST förtroende för! Har jag lust att vara bollplank åt någon jag inte litar på? Eh jättenej faktiskt! Svarade inte utan åkte på min helgkurs i betonggjutning! Har haft en underbar dag med ett trevligt gäng och gjort blomkrukor och bordsskivor och faktiskt inte ägnat honom en tanke! Och är så himla glad att jag inte svarade! Hade jag svarat hade jag ångrat mig nu! Det är ju det där att tänka i flera steg: hur blir det imorgon om jag gör så här idag! Och också att kunna sortera när den där förbenade känslan av orimligt ansvar och dåligt samvete slår till på fel sätt! Svårt men det går ta mig tusan. ☀️

Hej och tack för ditt svar. Jag håller med dig, det gör jag. Men rädslan att förlora honom segrar i mig hela tiden. Förstår inte vad som ska till för att han ska ta emot hjälp, hans Asperger gör att han är minst sagt omedgörlig och det blir bara strid hela tiden. Jag ger efter för att jag är så styrd av rädslan men förstår ju att det här inte håller mycket längre, jag är 65 år och ska väl kunna få njuta lite av livet medan jag orkar, bara det inte blir på hans bekostnad. Får forska vidare i vilken form av stöd och hjälp man kan få men så svårt när han inte vill ta emot det. Jag är så sliten och har så lite ork att sätta emot och har heller inga inom familjen som kan eller vill hjälpa till. Du har så klart rätt i att det inte gagnar någon, jag måste göra något innan jag faller ihop. Började precis bli lite starkare och vågade mig ut lite och då ringer han och är rädd att han fått magsår igen och jag blir lika rädd om inte mer och så slukar rädslan hela mig igen och jag är tillbaka till "gå". Bra att få skriva av sig här och lasta ur eländet lite.

Hej och tack för ditt svar. Vi har varit i kontakt med Habiliteringen och där fått information om Asperger och vad de kan hjälpa till med. Men han avsäger sig att form av hjälp och jag står helt maktlös. Nej, den här diagnosen är sannerligen inte lätt att hantera och när alkoholen sen är inblandad med skador som följd blir det än värre. Jag är rädd att förlora honom, det är därför jag har så svårt att släppa taget. Alkohol är ett gift som förstör och förgör, jag avskyr det. Ska kanske kontakta någon LSS-handläggare på kommunen och höra lite mer med dem. Den här beredskapen orkar jag inte med längre det är ett som är säkert, känns bara som om jag låter farorna få härja fritt om jag släpper taget. Hans liv betyder ju mer för mig än att slippa besvären runt honom om man säger så. Men samtidigt går det inte längre, jag är 65 år och vill ta vara på de år som jag orkar vara aktiv. Måste ju finnas någon form av avlastning och får väl försöka bita ihop om han vägrar ta emot hjälp, måste väl ändå vara hans eget ansvar. Han är ju inte förståndshandikappad utan smart som bara den, men vardagen och rutiner fungerar inte. Ska kolla upp lite mer om vad som kan erbjudas.

Tänk att man alltid känner igen tecknen för när det börjar bli dags för nästa fylla... Idag lördag morgon skulle han fixa lite med bilarna, som väntat lite rund under fötterna bara en timme senare redan på morgon och när jag varit till matbutiken ligger han redan och sover när jag kom hem. Återstår att se om han laddat ur färdigt och kvicknar i framåt eftermiddagen eller om det är rakt tillbaka ut i garaget efter mera när han vaknar.

Hans drickande börjar vara så förutsägbart så det är löjligt. Är det på riktigt det enda sätt han vet för att koppla av, att dricka sig redlös och slockna inom en tidsram på sällan mer än 2-3 timmar helst redan från morgon för att sen ibland vara som vanligt när han sovit några timmar till att ibland göra om samma procedur några gånger samma dag innan han ”snäpper ur” det.

Jag kan i dagsläget mest rycka på axlarna åt det, orkar varken bli upprörd eller arg mer. Brukar vara enklast att bara låta honom hållas tills han är färdig, så blir det inte mer tjafs än nödvändigt. Trist i alla fall att man dessa dagar inte kan planera nåt gemensamt när man redan från morgon ser vad som är på gång och man inte vet om han är klar kl 15 eller först nån gång nästa dag. Jag fokuserar på mitt eget program och barnens, ingen större drama.

Men jag känner ändå innerst inne att jag borde försöka prata med honom om det mönster jag ser så tydligt, om när och hur han dricker. Är givetvis orolig han ska bli sjuk, få nån sjukdomsattack eller göra sig illa när han är full. Ska se om jag hittar nåt bra tillfälle att finstilt ta upp detta, behöver varken kräva, anklaga eller ställa ultimatum mer för han vet vad jag tycker om hans drickande. Skulle vilja veta helt uppriktigt hur han själv ser på sitt drickande, om han själv tycker det tjänar ett bra syfte och vill fortsätta i samma stil. Han medgav halvt vid en tidigare konfrontation att han funderat på sitt drickande men har aldrig fått ta del av om han kommit till nån insikt om att han borde ändra på det. Inte för min skull utan för sin egen.

du ursäkta om jag skriver för hårt men jag kan inte linda in det.
Du ska INTE ta ansvar för hans liv utan du måste leva ditt liv som du vill ! Att vara medberoende till en sjuk människa kostar på men det gagnar ingen att även du blir sjuk av hans sätt att leva ! Men att sätta gränser som förälder är svårt, jag har själv fått göra det med min son fast han inte på långa vägar har liknande problem, men att jag skulle fortsätta att ha honom i mina tankar för jämnan fungerar inte för mig. Han får ta ansvar för sitt och jag för mitt.
Ta hjälp av det som finns för din situation och som är bra för din egen skull !

Hej
Du säger att din son har Asberger. Får han någon hjälp med det? Har han någon kontakt med LSS? Har du varit i kontakt med Asbergerförbundet?
Har du något stöd i form av ex samtal, avlastning? Det är en tuff situation du är i och diagnosen är inte lätt att hantera.
Det finns stunder när jag tycker att man borde förbjuda alkohol eftersom det förstör för så många. Och denna ständiga oro. Jag sover med ett öga öppet orolig för att det ska hända något med min man.
Ta väl hand om dig.

Du är på rätt väg. Heja dig?

Hoppas du hittar styrkan att lämna mot ett bättre liv. Där du själv får bestämma över din tid. Jag är ju på väg. Snart kan jag börja mitt fortsatta liv. Styrkekram till dig Rosa Ljus?

Hej alla! Min son slutade dricka i november förra året efter flera vändor på sjukhuset, två gånger i höstas för att han kräktes blod. Nu har han börjat tillåta sig att dricka öl 3,5 igen och varje dag. Han har mått bra och ätit och gått upp 10 kg sedan han slutade dricka i november, flyttat till en lägenhet han trivs i och håller ordning och har fixat sig egen mat. Tidigare fick jag gå dit varje dag med matlådor. Nu har han varit jättestressad ett tag, han har Aspberger med allt vad det innebär. Och så idag sa han att han bajsat svart och blev så jätterädd. Men när jag kom dit ville han inte ens prata själv med 1177 och inte åka in heller. Så är det ofta, han ropar på hjälp och sen avvisar han den hjälp jag erbjuder. Jag kan inte sova på nätterna om jag har mobilen på, det har varit för mycket dramatik de senaste 20 åren och ringer han så är det nästan alltid något negativt. Nu vet jag varken ut eller in, ska jag våga stänga av den, ska jag våga släppa ansvaret. Känner mig alltid i beredskap och håller på att gå sönder totalt. Han är 43 år och borde kunna ta eget ansvar men även om han avvisar mig och mina råd så är det mig han vänder sig till om det är något, ingen annan duger. Ibland funderar jag på att ta min sambo och mina hundar och flytta långt härifrån, jag vill ju leva mitt liv. Alkoholen kommer alltid tillbaka, har det gått en tid så börjar han tänja på gränserna och så blir det mer och mer. Vad ska jag göra, hur ska jag få honom att inte vara en fara för sig själv. Är jag en dålig mor om jag inte finns där till 100% hela tiden? Så trött och längtar efter att få göra mina egna saker, behålla mina egna pengar, känna mig fri och glad. Är så arg på alkohol, det borde införas motbok. Att den ska ha ett sådant grepp om en människa.

Ja, det är konstigt att man står ut. Men man gör det ju en stund i taget. Sen när man tittar på det i backspegeln och ser mönstren så blir det ju så absurt vad man faktiskt accepterat (eller stått ut med).
Men det är väl när man börjar se mönstren som man börjar bli redo att gå. Så snart är du där Rosa ljus, kram!

Så sjukt trött och less på denna självömkande, egoistiska idiot! Hur har man stått ut i alla dessa år. Försöker samla ihop mig själv till att ge mig av härifrån så snart som möjligt. Som jag sagt så har det varit väldigt lugnt här under en tid nu.. Men ikväll så visade sig den rätta sidan igen och nu sitter man här med en klump i magen av frustration.

Så mycket pepp och tröst man får här. Det är en livlina för mig nu. Tack alla.
I dag har varit en bättre dag. Inte så mycket tårar. Var och pratade med anhörigstödjaren i dag. Så skönt att prata av sig och bolla med henne. Känner mig lätt i sinnet i kväll. Nu njuter jag av den stunden. Kram alla?

Det här blev jag glad att läsa! Särskilt att du stängde av ljudet.

Så kände jag efter ett tag när jag hade lämnat min alkade man. Att jag sörjde, fast han ju inte var det minsta död (hur ofta han än blev påkörd eller ramlade omkull eller klämde sig i svängdörrar, och hur mycket jag än önskade livet ur honom). Jag sörjde den han var de första åren av millenniet, då när vi var runt 30 och glada och kära och hade roligt och låg i hans soffa och såg Spanarna på Hill street varje söndagkväll. Den mannen kommer jag nog att sörja och sakna i resten av mitt liv. Den lallande, hatiska, självömkande byfånen han så småningom blev, den klarar jag mig dock bra utan. Jag är glad igen, fyra år efter att jag köpte egen lägenhet i smyg. Det tog ett tag, det har varit bitvis jobbigt men mest skönt, och jag har inte ångrat mig en sekund. Redan sommaren efter att vi flyttat isär var jag ute och seglade med min nya kille och skrev på Facebook att sommaren 2016 var mer än jag någonsin vågat drömma om. För det var den.

Du kommer känna lycka igen, även om det kanske just nu känns långt borta. Du kommer känna lycka igen men kanske inte över saker eller situationer du väntat dig eller över sånt som du tidigare kanske inte märkt ger dig lycka.

Ge dig själv tid att sörja och grubbla, ordna med allt det praktiska under tiden. Sen kommer en tid när du plötsligt en dag bara inser att allting känns lättare. Om du sådär starkt känner du går under om du fortsätter med honom så vet du vad du behöver och måste göra för att ta hand om dig själv. Heja dig!

Vad bra att du ventilerar dina känslor här, fortsätt med det! Det hjälper att kunna släppa ur sig sina tankar, om än oftast inte så roliga sådana och kunna tänka högt. Saker blir som tydligare när dom finns nerskrivna!

Det låter fint att ni verkligen försöker med små steg hitta tillbaka till varandra, kanske det lyckas vilket man alltid givetvis önskar och hoppas!

Jag har också många gånger funderat på vad som finns kvar av känslorna, även om han skulle sluta dricka helt. Jag har som medberoende med allt det inneburit länge känt mig helt avstängd och nu när mannen för ett tag hållit sig nykter har det varit trevligare hemma men förhållandet som sådant går nog på sparlåga efter allt som varit. All besvikelse, ilska och rädsla som varit genom åren har suddat ut vad man trodde kärlek var och nu vet jag inte riktigt vad som finns kvar även om han aldrig igen skulle bli full. Är liksom inte han och jag på det sätt det var från början, kanske måste man återuppfinna hela förhållandet. Prata öppet och ärligt och mycket för att säkerställa allt gammalt är färdigt behandlat innan nåt nytt och bättre kan ta plats.

Sen tror jag att de par som lyckas ta sig tillbaka till varandra har ett otroligt starkt förhållande framåt, önskar dig verkligen att ni ska bli ett av dessa par!

+200 dagar, så länge har min fru varit nykter nu.

Vi är särbos, har barnen typ varannan vecka, jag hjälper henne mycket på sina veckor pga hennes jobbtider.

Har börjat umgås mer och mer den senaste månaderna.

Jag älskar min fru och skulle aldrig kunna tänka mig ett vidare liv med någon annan. Hon känner likadant.

Men vi har det lite kämpigt med känslorna, att ge och ta emot närhet ifrån varandra, ja, samlivet fungerar rätt dåligt.

Jag vill inte sätta för stor press på henne, så därför är jag avvaktande i att uttrycka mina känslor och ge henne närhet då hon söp bort sina känslor för mig och oss.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med denna tråden eller inlägget.

Men det är även kämpigt i nykterheten.
Det blir inte bra direkt eller om det ens blir det någon gång bara för att hon är nykter.

Det känns igen, bråken om ingenting. Och att mannen mår mer och mer dåligt psykiskt. Fast jag och min man är ju på väg isär och han bor för tillfället på annat ställe.
Förstår inte att mycket är så lika hos dom som dricker. Ilskan, att reta sig på saker, att komma med anklagelser o.s.v. Så tragiskt när man till slut inte har något gemensamt. Det är som förhållandet utplånas. Det är inte lätt att vara anhörig till någon som missbrukar alkohol. Fortsätt att skriva här. Det lättar mycket.

Skriver av mig

Han hade köpt hem vin igår och drack vin på dagen. Började med det när han gått upp. Sen drukit på kvällen. Jag åkte hem, tyckte inte om vin lukten!
Jag tycker det är skönt att inte lägga sig i som jag gjorde förr. Jag tänkte känna på dunken hur mycket han drukit men hejdade mig. Frågade mig själv varför? Släpp det också! Det var ännu en lättnad att inte kolla det.

Jag stängde tom av ljudet så jag inte kunde höra hans sms på natten ?

Mitt X har varit väldigt labil under vintern och vi hade en hemsk period där han anklagade mig för både det ena och det andra. Men det mesta av det var via Messenger eftersom vi bodde isär under helgerna från i slutet av februari.
Nu när beslutet är fattat har han lugnat sig, men jag är inte helt övertygad om att han inte kan svänga om och börja anklaga mig igen.
Min strategi har hela tiden varit att hålla mig så lugn och saklig som möjligt och inte gå till motanklagelser. Jag har använt mig av mycket jag-budskap och min del i det hela och försökt vara så saklig som möjligt när han frågat varför jag inte vill olika saker.
Jag tror att det gjort att det blivit lugnare när jag hållit mig lugn, han har ju inte fått bränsle på sin brasa när jag inte kommit med motanklagelser.
Däremot har jag varit tydlig mot honom när jag tycker att han gått över gränsen och sagt ifrån att jag inte tycker att det är OK.
Det här har förstås varit jättetufft och jag har sett till så att jag inte umgås för länge i taget med honom, för då orkar jag inte hålla stilen.

Nu till din situation - Jag förstår att det kan kännas övermäktigt när man är mitt inne i den situation du är och du kanske skulle behöva hjälp med att bena ut olika frågor för att det skulle kännas möjligt att hitta en lösning.
Är ni gifta och det inte finns något äktenskapsförord så har du ju rätt till hälften av vad ni äger, men det är klart att det är tufft att plugga och klara ekonomin samtidigt med ett småbarn.
Frågan är om det blir en värre situation än den du har idag?
Hur långt har du kvar på dina studier - orkar du härda ut tills du är klar och har börjat jobba, eller behöver du lösa din situation redan nu?
Finns det någon du kan prata med som kan hjälpa dig att lägga upp en plan på kort, mellanlång och lång sikt över vad du behöver göra och hur du kan lösa allt som känns oklart just nu?

En varm kram till dig också!

Jag är förvånad över hur männen ni har inte bråkar med er. Det är min största rädsla. Jag kan inte ens prata med min man. Han höjer rösten/skriker direkt och kommer med anklagelser.. alltid är allt mitt fel. Små saker som inte ens är värt att tjafsa om gör att han vill lämna, och han säger hela tiden: - men säg det bara, säg att jag ska dra..
jag har alltid sagt att jag tror på oss, att vi kommer kämpa oss igenom detta! Men att vi måste kunna prata!
Vi har ett barn, och jag har alltid velat kämpa för barnets skull. Men jag orkar inte längre.. men vågar inte lämna, för min man ljummet låta det gå ut över vårt barn. Jag vill ju skydda.. hur lämnar man? Hur pratar man med sitt barn om det? Mitt barn har svårigheter med och är extremt känslig.. jag vill bara mitt barn bästa, inser att det bästa nu kanske är att lämna.. men det kommer oxå ta mer styrk på barnet ett tag.. hur ska man tänka här?
Blir så glad för er skull som lyckats lämna! Och som ändå verkar mer lyckliga!
Vi har även vår ekonomi ihop, och när vi delar på oss kommer ja inte ha ett öre.. men de kommer va jag som måste ta hand om vårt barn.. jag pluggar 100 procent och jobbar in en inkomst på max 10000kr . Mina studier är jag knte berättigad lån eller bidrag.. blir ju så mkt att tänka på.. jag Bill va stark för mitt barn. Går vi isär blir det för mkt för mig. Jag vet inte hur jag ska hantera allt längre.. kram till er !

Jag kämpar med min man som har ett alkoholproblem . Han mår mer och mer psykiskt dåligt. Han bråkar om små saker, när jag påtalar hur alla saker förstoras och att det inte är något och bråka om blir det värre. Igår blev de bråk då en nya serie kom ut på Netflix , han sa att jag va konstig. Jag sa å nu har en ny säsong av ””” kommit. Den måste vi se. Han sa vad är det för nån det känner jag knte igen. Ja sa, ja trodde vi såg den ihop men jag kanske såg den själv. Då säger han att han vill veta vem jag sett den med för att jag måste ju ha sett den med någon annan.. ja påtalar att jag tycker det är jobbigt när han antyder att det ska finnas någon annan i mitt liv.. och nu är tjafset igång.. han menar att han sällan längre antyder saker som att jag skulle ha nån annan. Jag förklarar att det händer ofta att han antyder det när han druckit, och att han sen inte kommer ihåg det. Så att det är orättvist mot mig att säga så. Det slutade med att han sa att han vill vara ensam, jag förstod att han vill separera. Han hotar ju med det 1-2ggr i veckan.. kag svarade vara att ja ska jobba imorn och behöver sova då du får va ensam en stund. Jag gick och lade mig. När mitt alarm ringer, kommer han in på morgonen och lägger sig. Han har sovit på soffan. Vi har pratat om att ändra hela vår vardag så vi mår bättre när min skola blir färdig i början av nästa år. Vi ska lägga upp delmål och han ska bland annat lägga ner med att dricka och jag har sagt att kag ska stötta honom hela vägen då jag kommer ha tid för det.
Men han kommer lämna.... och vårt barn (6år) kommer i kläm. Jag är redan orolig över hur mkt hon förstår, och om det är nått hon bär efter att hemma far i ibland hotar med att lämna när hon är hemma och vaken.. jag orkar inte få igenom en separation just nu....

Mitt mantra hela den här tiden har varit och är fortfarande:
"För varje dag som går är det en dag närmare tills jag är fri, oavsett hur lång tid det tar."
Det har hållit mig uppe när det ibland har känts övermäktigt.

Nu är ju ett stort steg klart i och med domen från tingsrätten.
Nästa stora steg är att mannen ska köpa ut mig ur huset och där är det ju en del praktiskt kvar med värdering av huset och överföring av banklån.
Sen är det flytten, där han tar med sig en hel del från lägenheten och jag hämtar mina saker från landstället.
Dotterns student i juni blir den sista milstolpen, sen tror jag inte vi kommer att ha något praktiskt kvar.
Så det är en månad till innan jag är fri om allt går som det ska.
Jisses vad det kommer kännas skönt, samtidigt som det säkert blir en hel del att fundera på!
Jag har bokat tid hos företagshälsovården för att gå och prata med en psykolog och det tror jag blir bra!

Ja, de här konstiga reaktionerna som blir. Ett exempel är efter vi hade skrivit på skilsmässopapperna. Då räckte han fram handen och sa, "Ja, då får jag väl tacka för den här tiden". Herregud, vad ska man svara på det???

Det du skriver att man blir så förvånad över hur dom svarar ibland. Min man kan också svara så konstigt, så man undrar hur dom tänker. Han kan vara jätte ledsen, och sedan kan han skicka glada gubbar, och tack för att du kom hit. Fast man varit osams. Och ledsna.
Jag ska ju också gå igenom, just att skilja mig. Men jag tar en sak i sänder, och låter allt landa. Men skilsmässa blir det.
Hoppas allt går bra med delningen av allt. Kommer väl kännas skönt när allt är klar?

Ja det är en kämpig tid. Och som du skriver, så låter jag honom gå just för att jag älskar honom. Tänker att det kanske räddar honom, och framför allt måste jag ju rädda mig själv. Det går ju inte längre. Jag går sönder. Det är ju jobbigt nu med, men förhoppningsvis kanske det blir lättare och lättare. Jag försöker tänka framåt, men sedan ramlar man tillbaka, och bara tänker på det som varit bra. Men jag får väl tillåta mig att sörja. För det måste jag ju också. Få sörja färdigt.
Han var här lite i kväll, för att hämta en del saker, och han blir irriterad så fort jag nämner något om alkoholen. Så jag ger upp nu. Det finns ingen chans att vi ska klara detta. Jag hoppas det kommer något bra ur detta. Och att jag kan känna lycka igen.