Senaste kommentarerna i forumet

Vad duktig du är InteMera. Så bra att du börjat träna och äta bättre. Heja dig. Du kommer bli starkare och starkare. Snart kan du gå din egen väg, den vägen du vill.
Förutom att man känner att det blir bra för kroppen att träna så är det ju bra för självkänslan. Det klart mannen blir rädd när han inte känner igen den nya som flyttat in. Kämpa vidare.

Bra att du ser igenom hans manipulationer och att du fortsätter bygga upp dig själv, både fysiskt och psykiskt!!!

Fortfarande ingen alkohol hos oss men känner för varje dag att ”anfallet” kommer närmare. Från att ha varit lättsamt hemma svängde det idag till att han skulle vara elak och sarkastisk om allt som gällde mig. Det verkar störa honom enormt att jag tagit itu med min hälsa och försöker börja äta bättre och träna. Det skulle givetvis plattas ner och meddelas jag kommer misslyckas, gliringar om att jag saknar kunskap och viljestyrka att göra nåt annorlunda. Jag prackas på hur fantastiskt bra han är på träning och att han minsann beställt ny utrustning åt sig idag (han har inte satt sin fot på ett gym på ett halvår och före det bara en kort tid, förra utrustningen han köpte hem sålde vi bort förra året för den blev aldrig använd..). Så länge han druckit som han gjort har jag ansett att hans tillfälliga träningsiver mest varit hälsofarligt, för han tar i som om han var elitidrottare fastän han är helt otränad de få gånger han tränat och med högt blodtryck och förstadie till blodpropp och en medelålders otränad kropp är nog skaderisken större än fördelarna om det inte tränas med ordning.

Men istället för att vara glad för mig att jag hittat motivation eller föreslå vi tränar tillsammans, så ska jag tryckas ner så han kan få känna sig duktigare. Han är väl rädd jag håller på och blir en egen hel mänska med egen kraft och vilja, och att den nya jag kanske inte kommer ha rum för honom i min framtid så från hans sida sett är det tydligen bättre med en deppig, överviktig fru som saknar egna initiativ. Henne visste han var han har, den nya jag känner han inte igen. Den nya jag kanske har modet att lämna honom för gott för att den nya jag känner att livet är för kort för att stå ut med negativa mänskor som håller en tillbaka.

Så sorgligt Skrållan, du låter så ledsen. Men säkert lika nödvändigt som sorgligt att ni behöver bryta upp, för att båda kunna gå vidare med era liv så som ni vill ha dem för ni verkar inte längre ha någon gemensam syn på hur framtiden ska se ut och det är det nog bättre att släppa den andra fri.

Läste nånstans: You do not let him go because you don’t love him, you let him go because you do. (Översatt ungefär:Du låter inte honom gå för att du inte älskar honom, du låter honom gå för att du gör det).

Stor styrkekram ikväll till dig, det är modigt och jobbigt att välja en väg som är den man känner man behöver men inte riktigt vet vart den leder!

Det stärker Madlin. Tack?

Ja jag försöker stötta min dotter så mycket jag kan men det är svårt att se henne lida för hur hennes pappa beter sig. Försöker ösa kärlek till henne så hon ska förstå hur viktig hon är även fast han inte visar det. Hoppas det kompenserar en bit på vägen i alla fall.

Tack för att du delar med dig av hur du haft det, känner med dig? Och tyvärr är det ju bäst ibland att bryta en relation, åtminstone för ett tag.

För ditt stöd, det värmer och behövs. Just nu är det jobbigt för både mig och dottern och det är mycket ångest runt oss. Jag själv kastas tillbaka flera år i tiden till mycket som jag kämpat mig ifrån och känslor jag trott var färdighanterade. Men så är det förstås inte. Vissa delar kommer nog alltid att finnas där, lite latent.

Men vi försöker lägga energi på sånt som gör oss gott. Umgås och myser, ser en film, äter gott och tränar eller bara är. Just nu orkar vi inte ha så mycket folk omkring oss, men det kommer tänker jag.

Ja det är så ledsamt Skrållan, och sorgligt, bedrövligt och hemskt att behöva bryta upp. När man har kämpat så. När det enda man vill är att den där mannen ska bli sig själv igen, eller den han en gång var.  Och att man skall få vara första valet igen, det viktigaste. Men det är nog tyvärr som du säger, att han inte finns mer och kommer inte att komma tillbaka.

Kände precis som du att inget kan ju ändå bli sig likt när hela relationen blivit så infekterad. Men trots det, så sorgligt. Skickar styrkekramar till dig

Från en annan medberoende dotter så vill jag bara säga att jag tycker du stöttat din dotter jättebra. Min egen erfarenhet är att det var helt nödvändigt för mig att bryta kontakten med min pappa, tyvärr orkade min mamma aldrig stötta mig utan hjälpte mer till att dölja och mörka. Det är en sorg att alkoholens makt är så oerhört stark. För mig har det varit till stor nytta att läsa här på forumet, kanske mest på "beroendesidorna". Det har fått mig att förstå bättre hur enormt kraftfullt alkoholberoendet är, och att jag som anhörig inte har någon makt över det, bara över mitt eget liv..

Tack Spinoza?

Att släppa taget om en dröm om hur man ville att det skulle vara är tufft.

Varma kramar till dig!

Ja jag fortsätter min kamp. En svår sådan. Åkte till min man, som bor borta, för några dagar sedan. Tänkte att nu skulle vi prata ut. Ville inte gräla utan bara prata. Kände mig lugn och började inte gråta. Frågade hur han tänkt sig med vårt liv. Han tyckte han kunde bo borta och hemma ibland. Då sa jag att har du tänkt bli nykter och ta behandling? Nej det ville han inte. Då sa jag att då vill jag skilja mig. Han blev väldigt ledsen, jag lyckades behålla mitt lugn. Konstigt nog.
Men gråten har funnits där varje dag efter det. Så tragiskt att det slutar så här. Känns inte som han alls har tänkt kämpa för oss. Han väljer alkoholen. Före mig och vårt liv tillsammans. Så som jag har kämpat för att få honom att tänka om. Det är kanske bäst så. Svårt att reparera något som blivit så förgiftat.
Jag saknar den man som jag blev kär i. Men han har inte funnits på många år. Han finns förmodligen inte längre. Inte för mig i alla fall. Kanske är det så att jag stått ut i så många år för att jag målat upp en man som inte existerar. Och han vill hela tiden ändra på mig, hur jag är och känner. Ja det kanske är bäst som sker, även om det är tungt.

Idag kom domen från tingsrätten som sa att de beviljat vår skilsmässa och att vi har t o m den 31/5 på oss att överklaga.
Det känns jätteskönt och rätt konstigt samtidigt. Nu är jag singel för första gången på nästan 30 år.

Från X:et fick jag ett mess: "Nu är vi inte längre gifta" + en partyemoji. Han är verkligen märklig, alltifrån att jag förstör hans liv till att det är som ett skämt???
Jag svarade neutralt "Jag såg det" och sen fick det vara bra.

Nu håller vi på och delar upp allt (vilket har gått bra så här långt) och ska få en värdering på huset nästa vecka för att se vad han ska köpa ut mig för.

Vi sov i lägenheten båda två igår och jag hade SÅ svårt att slappna av och somna. Så jag ska undvika det så långt det bara går, även om stämningen mellan oss just nu är lugn.

Vad fint att du har hittat hit och använder forumet här för att få idéer om vad med du kan göra för att stötta din 17-åriga dotter som har bott hos sin pappa, där hon har gått in i en roll som du hade tidigare med ett stort både praktiskt och känslomässigt ansvarstagande. Det låter som att du gör mycket kloka saker för att stötta henne redan. Du pratar med henne om vad som är hennes ansvar och inte, tipsar om bra stödorganisationer hon kan ha hjälp av och stöttar henne att prata med psykolog. Nu har hon bestämt sig för att bo hos dig en period och ditt ex vänder det mot dig. Tufft för er att hantera hans förnekelse, där det slutar med att det är fel på er andra och inte på honom. Förståeligt att du känner dig frustrerad och ledsen! Går det att lägga mer av er energi den närmaste tiden på just att du och dina barn ska må bra, det som ni helst vill. Vad skulle ni kunna göra för att må bättre (oavsett hur han agerar/reagerar)?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag tror också att det är bra att du själv skapar det där tillfället som känns rätt att lämna vid.
Du behöver ju varken hans tillåtelse att flytta, eller orsak till det. Så frågan är vad som skulle få dig att känna dig tillräckligt trygg i att ta steget att flytta?
Är du fysiskt rädd för hans reaktion tycker jag att du ska göra allt för att skydda dig själv och ta hjälp för att genomföra flytten.
Jag har för mig att du skrev att du varit i kontakt med en kvinnojouren men inte fick någon hjälp. Du kanske ska göra ett nytt försök och få hjälp med att göra en konkret plan för hur du ska göra nu för att kunna flytta på ett tryggt sätt.
Om du inte vill ringa dit, har du någon annan att prata med som kan hjälpa dig att lägga upp en bra plan?

Många styrkekramar!

Stå på dig!
Sunt och bra beslut att börja ett nytt liv på egen hand, låter det som. Du ska inte behöva leva i rädsla och låt heller inte rädslan hindra dig i att ta hand om dig själv. Du skriver att du vill flytta "när rätt tillfälle ges". Vänta inte på det, utan bestäm själv ett tillfälle och flytta. Har du sökt stöd hos någon ännu?

Varmaste hälsningen till dig

Frustrationen över att vara rädd för att berätta om lägenheten suger musten ur mig... Skönt att ha lägenheten iallafall. Jag vet att jag måste invänta rätt tillfälle och flytta på dagen när rätt tillfälle ges. Har varit väldigt lugnt här hemma och det gör mig konstigt nog väldigt rädd.

Det svaret uppskattar jag verkligen. Och ja, det stämmer mycket överens på vad ett medberoende är.

Anledningen till att jag skrev det jag skrev är att "medberoende" är ofta väldigt skuldbelagt (nästan i samma utsträckning som alkoholberoende). Det gör att när en person blir tillsagd att denne är medberoende (på tillexempel ett onlineforum), trots att personen bara visar omsorg över någon denne tycker om, så kan det göra att omsorgen och empatin försvinner. Bara för att inte riskera att bli utpekad som "medberoende". Det vore oerhört tragiskt om personer vars liv smulas sönder av beroendeproblematik inte får stöd ifrån sin omgivning för att de då riskeras att pekas ut som medberoende.

i egen sak.
När medberoendet som jag kallar det när det gäller mig går igång på fulla cylindrar så är jag allt som du räknar upp ovan.
Dvs aktiv i mitt medberoende och i konstans dålig balans pga detta.
Men ofta börjar det med en sund omsorg som går överstyr.

Kanske som att dricka för mycket och för ofta så blir till slut törsten ständigt närvarande och svår att nonchalera.

Många härinne kan nog ha olika grader av detta tillstånd.
En del är bara rätt och slätt oroliga och med all grund.
Medan andra som jag gärna söker mig till miljöer där jag får vara behjälplig,behövd och därigenom får en plats att existera på.

Utan den platsen är jag ofta tom och innehållslös och söker anknytning i vad det än vara månde.
Så för mig är det ett beroendetillstånd som i många stycken liknar det kemiska beroendet som alkohol är.
Det är dock en mycket svårare sak att kliva av från eftersom den sunda omsorgen och omtanken om en medmänniska såklart måste få finnas där.

Men för mig går det gärna i spinn och utom kontroll och jag tömmer mig(dricker för mycket)
Så för en medberoende så kan den egna resan som handlar om att vända fokus tillbaka till sig själv vara nästan övermäktig.
Då kan det vara lättare att gå in i en ny typ av obalans i relation så att jag känner mig trygg och så att säga i balans fastän situationen kanske inte är så "lämplig"

Så en ständig resa för mig att vara medberoendenykter,dvs avhålla mig i alltför djupt engagemang i andra människors problem och svårigheter.
En tilltro till att de (oftast) är vuxna och får ta tag i sin egen situation.
men ibland gör jag fortfarande övertramp när jag tycker mig se att de behöver just min hjälpande hand.
Som de oftast inte ens bett om :-)

Nu när jag oftast är i balans och mår bra så känner jag när detta händer.
Dvs mina tankar snurrar och jag kan nästan ringa en vän för att få höra om deras elände och gå igång på det.
Dvs gå in i andra människors problem och svårigheter så jag slipper ta i min egen känsla av oro och ångest.
Men återigen,det här är jag och min version.
Jag är aktiv,kontrollernade mästrande och manipulerande.
Jag vet och kan allt,både hur en alkoholist ska kunna sluta dricka.
Hur en anhörig ska göra i en svår situation osv.
Jag rider/dricker alltså på makten av att kunna ge råd och vara behjälplig om du förstår hur jag menar.
Alternativt gå in i affekt och leva på den känsloberusning aggression,ilska frustration osv kan ge mig istället för att försöka hålla balansen.

Nu spetsar jag till allt en smula,men ja för mig är det helt klart ett tillstånd.
Vad man sen kallar det för är egentligen inte så intressant.
Men det förenar många av oss anhöriga som levt under lång och ibland konstant press av att leva med någon som väljer alkohol.

Känslorna väller över mig...och jag vill inte att exet ska få påverka mig så här. Trodde att jag kommit längre i min bearbetning...

Dottern kom hem efter sitt andra psykologbesök och sa att hon inte ville träffa sin alkoholiserade och känslomässigt avstängda pappa mer (inte på ett tag iaf). Hon bor växelvis hos oss båda men har sån ångest dagarna innan hon ska till pappan så nu kände hon att hon inte fixade det längre utan vill bo enbart hos mig under några månader.

Jag blev så glad att hon vågade ta beslutet men samtidigt så otroligt ledsen. Varför kan han inte vakna upp och se vad han utsätter sina barn för? Räcker det inte med att vår relation är förstörd?

När jag berättade för honom varför hon inte törs vara hos honom, att hon är orolig över att hitta honom död, så var hans reaktion ilska...precis som vanligt. Han har väl inga problem! Vad är det för fel på henne, de har det ju bra! Han lever i total förnekelse och har inga problem, det är bara vi andra som är ett problem, och framförallt jag då.

Det var som att hälla vatten på en kvarn, "Nu är jag väl nöjd", när jag fått även dottern att ta avstånd... NU har han problem och mår pissdåligt, över mig. Inga frågor om hur hon har det, hur hon mår, vad som kan förändras...

Och det är inte så här jag vill ha det. Jag vill att mina barn ska ha en kärleksfull relation med sin pappa, att de ska bry sig om varandra. Jag vill att de ska bo även med honom fast inte som omständigheterna är just nu. Att han dricker, struntar i att köpa hem eller laga mat och den tid han är i hemmet sover han mest bort sitt rus och sin ångest. Eller så är han inte ens hemma...

Känner mig så frustrerad. Är så less på att han påverkar mig/oss negativt fortfarande när vi bara vill försöka må bra?

att efter ett ultimatum så blir insikten av vad som håller på att hända väldigt reell, och att den beroende därmed får insikt. Men det gäller nog framförallt personer som redan har haft många tankar på att vad de gör är fel. Finns förnekelsen där så gör nog inte ett ultimatum mycket. (Kanske kan ett ultimatum av stilen "fortsätt du dricka, men det jag kräver är att du träffar en beroendeterapeut en gång i veckan" fungera och leda till insikt).

Termen "medberoende" verkar användas mycket slarvigt på det här forumet. Psykologin definierar begreppet (som fortfarande är kontroversiellt) som någon som är mer eller mindre "beroende av ett beroende"; dvs. drivs av att ge, attraheras av människor med beroende så att de kan hjälpa, överengagerar sig, oförmåga att vara ensam, konstant känsla av tomhet, en nästintill desperat önskan att vara accepterad, perfektionionistisk, överkontrollerande, manipulerande och har väldigt låg självkänsla.

Är det verkligen det ni avser med "medberoende"? Att ha empati och medkänsla för en partners svårigheter i livet och att därmed inte ge upp i första taget är inte medberoende alls. Det är att bry sig om någon.

Ja det stämmer att det måste finnas viljan hos den som missbrukar. Men jag har läst en del berättelser på detta forumet där mannen insett vad han förlorar och då valt ett nyktert liv. Men jag förstår att det är en kamp. Så även för oss medberoende.

Vill avsluta mitt inlägg. Har nu gått 3 och en halv vecka. Han har redan börjat diskutera alkohol. Jag förlät väl honom för snabbt sist. Blev lite förvånad, men han verkade liksom inbilla sig att det är ok att han dricker ibland. Dessutom försöker han bygga upp en hel tillvaro där jag är hundra procent beroende av honom. Jag har förklarat att det inte funkar på det sättet. Även om allt skulle bli extremt komplicerat till att börja med är det ändå inte möjligt att vi är tillsammans om han börjar dricka igen. Har sagt att det varken är mitt eller barnens fel om han dricker och att vi inte ska behöva stå ut med all stress som ett eventuellt drickande medför. Ikväll föreslog han att vi skulle på stadsfest i grannstaden på lördag. Först tyckte barnen det lät jättekul tills dom insåg varför han ville göra det. Han tyckte ju att jag var en hemsk person som vägrar att följa med på nåt kul och en öl eller två. Vi har varit tillsammans i tretton år och han har aldrig lyckats hålla sig till en öl eller två. So när jag försökte förklara att alla hans fyllor slutar i misär och att han faktiskt har ett problem som inte kan ignoneras blev han skitsur. Sa att vi nog borde separera och stack. Fast jag antar han dyker upp igen. Är så trött på att ständigt höra att jag är en tråkigt person som gillar glada, vackra saker i livet. Alkoholistens specialitet: Att ge bort sina dåliga sidor till andra.

Hittade forumet på internet och kände att jag bara måste skriva ett inlägg, helst så långt så jag somnar av skrivandet så jag slipper vara själv med mina tankar. För varje dag, vecka, månad och år man delar med en annan person, ju intensivare blir bandet. Ju fler barn man har ju fler som lider av att älska. Älska en helt fantastisk person som lider av alkoholbereoende. Min man är relativt nykter numera. Sen september 2017 har han dryckit tre gånger. Men varje tillfälle var en katastrof. Han kan inte dricka måttligt och han blir extremt otrevlig och destruktiv varje gång han dricker. Därför vill varken jag eller barnen att han dricker. Han drack oftare innan september 2017. Han började dricka en onsdagkväll i början av september 2017. Försökte när ölen var slut att övertala mig att gå på krogen med honom. Jag vägrade naturligtvis av flera anledningar, 1- jag vill inte vara i samma bil som han när han dryckit, eftersom det inte är säkert att han låter mig köra. 2- vi har tre barn som vid tillfället var 10, 8 och 4 år och som jag inte ville lämna ensamma 3- han blir otrevlig när han dricker 4- han vägrar gå hem . Så han åkte själv. Kommer sen hem mitt i natten, väcker barnen och säger att åker till andra änden av landet och undrar om dom vill följa med. Annars kanske dom aldrig mer får träffa pappa. Jag lyckades få dom att förstå att dom skulle stanna i sina sängar, så han stack själv. Var borta i tre dar. Brände en massa pengar och blev arresterad. Kommer hem i katastrof tillstånd. Jag var väldigt tydlig med att jag inte kan acceptera detta längre. Tror faktiskt han förstod. Höll sig nykter till 1 maj 2018. Skulle bara ta en öl till frukost och kunde inte sluta. Sparkade sönder krukväxter innan dagens slut och en massa andra förolämpningar. Jag älskar mina plantor. Bad så hemsk mycket om utsäkt efter detta. Slutade dessutom på eget initiativ att röka en månad senare. Sommaren och hösten passerade relativt bra. Men allteftersom tiden går verkar suget bli starkare än förnuftet. 14 april i år var det dags igen. Naturligtvis med sönderslagning av gemensamma egodelar och förolämpningar. När han inte dricker verkar han ändå ägna mycket tid till att tänka på det. Oavsett vad jag säger, om vad som helst, säger han att han inte bryr sig. Våra barn är jätte duktiga i skolan och det tycker han är töntigt. Coola kids tjyvröker och skolkar. Undrar när han tänkt bli vuxen. Typ aldrig verkar det som. Är bara så trött på att vi inte ksn avancera i livet. Två steg framåt. Ett tillbaka.

att bara missbrukaren själv måste vilja, det håller jag med om. Men det måste komma inifrån, en inre, intern, motivation. Inte en extern som ett ultimatum leder till. Fungerar inte resonerandet så återstår det nog bara att lämna. Jag tror inte att alkoholister kan sluta medelst hot om repressalier. Att börja gömma och att smyga med sitt drickande, det kan de däremot.