Senaste kommentarerna i forumet

Jag sökte på anhörigstödjare på socialen. Har varit där en gång och pratat. Så skönt. Dom har erfarenhet av beroendesjukdomar. Hittar du inte det så kan du få tag i dom genom socialen. Tror även du kan få hjälp med att någon kan ta kontakt med din pappa och se vad han är för behov av hjälp. Så slipper du dra hela lasset själv.

Vill bara ha en åsikt om det du skrev tidigare. Du sa att man ska försöka resonera och prata med en alkoholist. Med all respekt, det är ju det vi medberoende gjort i åratal. Det hjälper ju inte den som är beroende av alkohol. Som inte kan leva utan att få dricka. Att ställa ett ultimatum kan ju kanske rädda livet på alkoholisten, men det är ju först och främst den beroende som själv måste vilja sluta dricka.

Titta på min snart fd:s bankkonton (ja, jag vet att jag inte borde) och ser att han inte har några pengar kvar på sitt konto eftersom han betalat för sitt stora intresse - en reparation av en av bilarna och en resa i samband med ett föreningsmöte. Och jag då, tycker direkt synd om honom för att han är pank och min första instinkt är att erbjuda mig att vi delar på de pengar vi har för gemensamma räkningar så att han får lite pengar.

Hur sjukt är det egentligen, han får ju själv ta ansvar för sin ekonomi och gör han av med mer pengar än han har, så blir han pank!
Jag hann i alla fall hejda mig och gjorde ingenting.

Varför känner man en massa skuld över allt som har hänt. Det är som att allt är ens eget fel

Om jag förstår dig rätt så har han redan saboterat er relation så illa att den inte går att repareras -- och det är fullkomligt förståeligt. Förtroendet och kärleken är förbrukade. Det förstår jag. Men det var inte helt tydligt från ditt initiala meddelande. Du verkar ha tänkt igenom det här noga och har bestämt dig. Det är bara att gratulera till att du valt att ta dig vidare. Men var försiktig med att använda introspektion för att förstå en missbrukares hjärna; att du, utan en beroendehjärna, aldrig skulle fortsätta dricka om din familj stod på spel har väldigt lite att göra med hur hans hjärna fungerar.

(Jag anser heller inte att man ska dricka alkohol om man inte klarar av det, och i synnerhet inte om det går ut över familjen. Vet inte hur något annat framkom.)

Tack, för att du svarar.
Jag förstår att du fått kämpa, låter skönt att prata med någon utomstående. Vet bara inte vart jag ska vända mig.

Just nu är det tungt. Och jag passar på att gråta när jag är ensam. Min pappa har ramlat( inte enligt honom själv) och skadat sig vilket betyder sjukhusbesök mm. Jag vill ställa upp och följa med och skjutsar fram och tillbaka. Han är arg och tar ut sin frustration och värk på mig och svär och skriker, klagar.
Jag funderar mycket på vad som egentligen är mitt ansvar. Han har aldrig ställt upp eller prioriterat mig, jag har aldrig kunnat be honom om råd.
Nu är han utelämnad till att jag ställer upp, han vill inte hålla med om att han behöver hjälp. Går inte med på att ansöka om i alla fall tillfällig hemtjänst fast han skulle behöva.
Jag har barn, ett hus och jobb att sköta plus en massa saker som tar min tid i anspråk. Får det inte att gå ihop. Om jag inte ställer upp med att handla, fixa, skjutsa får jag otroligt dåligt samvete.

Önskar att det skulle vara så enkelt som du säger. Har ingen förståelse alls för att man väljer att fortsätta dricka om man kan vara utan alkohol om hela en familj står på spel, själv skulle jag utan tvekan släppa allt som har med alkohol att göra om jag viste att min familj stod på spel!

Dessutom har han fått så många chanser då han varit full och skrämt barnen betet sig illa på våra semestrar med fam, barnen ber tom att han bör sluta.
Svårt att behålla respekten och kärleken till någon som gång på gång ljuger, gömmer.

Tycker inte att det är ok att det är jag dom skall fixa allt i våran stora familj som VI har tillsammans bara för att han dricker. Vill liksom inte har sex barn att ta hand om räcker gott och väl med de fem vi satt till världen. Vill kunna umgås med min man utan att han behöver dricka sig full, hatar den personen han blir när han dricker.

Tack för din åsikt men anser att man INTE skall dricka alkohol om man inte klarar av det och dessutom om det går ut över familjen. Sen att man är hur trevlig som helst nykter spelar ingen roll.
Alla har vi ett val!

Hej!

Jag har erfarenhet ifrån båda sidor: jag har druckit för mycket i ett förhållande, men jag har också varit i ett förhållande där min partner drack för mycket (men inte jag). Om din make har varit nykter i tre månader så är det förstås ett oerhört framsteg, både för honom och (antar jag) för dig. Det visar ju att han har kapaciteten att hålla sig nykter under många av livets situationer. Du säger att du inte vågar chansa på det: varför är det en chansning? Är det en chansning att vänta och se om han är nykter om tre ytterligare månader, eller är det en chansning att separera utan att veta? Lämnar du verkligen en nykter man för att du inte vill chansa, eller ligger något annat bakom?

Jag tycker själv att det låter olämpligt att han ska dricka sig full med vänner och sen hålla sig "borta". Men om han klarar av att dricka måttligt med sina vänner, så är väl situationen annorlunda (det kanske inte är möjligt, förstås). Att ställa ultimatum till en alkoholist kommer inte leda till något gott; prata och resoner med honom istället. Var ser han sig själv om tre månader? Sex månader? Ett år? Vad är ett rimligt drickande för att uppnå det målet? Ingenting? En gång i veckan och då med måtta? Vad vill han själv. Få alkoholister vill faktiskt dricka.

Tack för din reflektion, gör mycket att få höra att det finns andra som sitter i liknande sitts och som känner lika. Otroligt svårt när man börjar tveka på om man gör rätt eller fel.
Min man hotar med att det aldrig blir vi igen om jag går ut genom dörren, vilket jag nu accepterat och känner att jag måste äventyra och ta chansen för jag har inte ork och möjlighet att vända det här.
Och skall jag vara ärlig vet jag inte om jag ens vill, har givit honom så otroligt många chanser som han tyvärr inte tagit vara på.

Du är på god väg skrållan
Känner igen att det växer känslostormar runtomkring pga nya kliv har tagits. Han är kvar och du har klivit frammåt. Han inser inget utan tänker bara egoistiskt.

Kramar ?

Ett tag sen jag skrivit i min egen tråd så tänkte göra en liten uppdatering.

Vi har det faktiskt fortfarande märkligt bra, ingen alkohol alls och mannen kunde till och med skoja om sitt drickande på ett sätt som fick mig att haja till att han faktiskt själv verkar reflekterat över hur mycket och hur osunt hans drickande blivit. Jag valde att inte kommentera det, han måste själv komma till insikt om vad han har att förlora på att fortsätta dricka och jag tänker inte ta nåt ansvar för hans process. Tror och inbillar mig inte att han aldrig ska bli full igen, inget trollslag har förändrat grunden, men jag tar ingen stress längre för det. Han gör vad han gör och jag kan välja mina egna handlingar oavsett det. Jag har min egen bostad som jag sakta börjat inreda och jag kan dela min tid där eller i vår gemensamma bostad som jag känner för och det känns befriande.

Jag tänker mer nu på mig själv och mitt mående och mår faktiskt mentalt ganska bra just nu, känner ett lugn och en styrka över att jag kan välja om jag vill stanna eller gå. Att jag inte längre är ett offer för hans mående och beteende, att jag kan tänka och välja för mig själv. Jag tar ansvar och oro för rätt saker, sånt som gäller barnen och livet i allmänhet, och inte hans beroende och konsekvenserna av det. Så för stunden är jag på ett ganska bra läge i livet, samlar kraft tills vindarna vänder vilket de ofta brukar kunna göra även oväntat.

Det uppstår ett känslomässigt vacuum hos oss när måttet är rågat, när man inser nåt måste ändras för att man inte själv ska gå under när den andra trots ultimatum väljer alkoholen. Tycker det är många här som upplever detsamma, att man i det ögonblick man bestämt sig att lämna ändå blir osäker på om man gör fel, om man ändå kommer älska och sakna honom?

Klart man kommer göra det! Bara det faktum att så många år ofta gått tillsammans, man har barn och hus och en massa minnen. Klart det kommer att kännas som man nästan saknar en kroppsdel när man bryter sig loss, den andra har ju alltid funnits där. Men med lite distans inser man att ja man har bott i samma hus men kanske liven varit mer parallella än sammanflätade, när man som mest behövt stöd har man blivit nekad den närhet man önskat och att ens vilja och behov i många år blivit helt åsidosatt då alkohol och den andras val alltid kört över en. När man valt att bryta är det väl självklart att tvivel och sorg kommer över en. Man vet ju inte längre vem man är när man får tänka på sig själv, istället för att behöva skruva sig runt någon annans behov och man kan fokusera på vad man vill istället för vad man måste. Vad mycket tid all oro tagit, all den energi man kan lägga på positiva saker istället känns skrämmande!

Du har kommit så långt på väg nu Skrållan, vad och hur du skriver gör mig så glad för du har nått en insikt som kommer förändra ditt liv: att du inte längre varken kan eller vill ta ansvar eller oro för hans drickande! Det kommer säkert vara jobbigt ännu ett tag och allt det praktiska som måste göras, men jag tror du sakta kommer finna ett lugn och en glädje även över småsaker som du inte känt på länge, när du kan fokusera på din egen omgivning och liv istället för hans. Låt honom traggla och våndas med sitt, för det kommer han nog också få göra, och i bästa fall kommer även han till insikt om vad han går miste om men det kan ta tid så sitt inte och håll andan under tiden utan lev ditt liv fullt ut istället!

Tack för ditt fina välkomnande! Vad bra att du tagit steget från din man för att se vad som händer. Jag höll på och "velade" i många år innan jag tordes ta steget fullt ut att köpa en egen lägenhet. Det kan vara en bra lösning att bo ifrån varandra att tag, känna hur det känns, för att sen bestämma hur man ska gå vidare.

Och tack för dina tips på hur jag kan stötta min dotter. Känns uselt att hon måste gå igenom liknande saker som mig och vill inte att hennes lidande ska bli lika långvarigt som mitt. Så jag vill att hon försöker hitta en väg ut ur sitt medberoende så snart som möjligt.

Lycka till med ditt val. Jag är säker på att du är på rätt väg!

Jag har också tänkt på dig Rosa ljus! Hoppas du kommit igång med flytten eller åtminstone kunnat få tillgång till bostaden så du kan vara där kortare stunder och känna in dig. Ta med dig något du tycker om, om så bara några nya fina dricksglas, en krukväxt eller en tavla. Bara för att ge dig själv beviset att dethär stället är ditt och här bestämmer du! Bara sitt mitt på golvet och andas in lugn.

Det gjorde jag när jag fick nycklarna till min egen lägenhet och det har gjort stor skillnad i hur jag mår och vad jag accepterar eller inte av min mans beteende. Jag har inte flyttat permanent men kan själv välja när och hur mycket tid jag vill ha själv i min egen bostad, vårt förhållande är alltså inte mera bara på hans villkor och hans drickande som bestämmer mitt mående, jag har tagit kontrollen och kan säga ja eller nej som jag vill ha det. Låt inte hans elakhet, manipulation eller påtryckningar begränsa dig mer, lev livet som du vill ha det!

jo jag mår bra och ja jag känner mig stark för det mesta. Framför allt känner jag mig stabil, livet är stabilt och jag har börjat inse hur man gör för att styra sitt eget liv! Det är skönt! Visst känner man sig ledsen och down ibland men jag sitter lugnt i båten när dessa dagar eller stunder kommer. Jobbar fortfarande mycket med mig själv. Tidigare tänkte jag: när är jag klar? Hur lång tid tar det att ”få ordning på sig själv”? Nu tänker jag mer att det är en del av mitt liv på något sätt, jag är mindre otålig och har mer tålamod med mig själv. Har inte vågat eller haft lust att dejta någon man än! Känns fjärran att ge sig in i något! Är i förbund med mig själv och lägger tid på mig själv. Lagt (aktivt valt att lägga) sjukt mycket tid på andra människors problem och liv. Nu står jag först i kön i mitt eget liv! Eller först kommer mina barn så klart men de är vuxna nu så man kan kosta på sig att vara självfokucerad! Välj dig själv nu Linda?❤️ Kram

Jag tänker på dig Rosa ljus och hoppas allt är väl!

Hej ♡ åh så fint skrivit. Och så många sanningar. Jag har inte heller ställt några motkrav och då kör det så länge det går. Totalt hänsynslöst. .Hur mår du och hur har du det . ? När jag läser dina inlägg känns du stark i din sak. Kramar till dig.

Hej, och välkommen hit. Ja detta forumet är guld värt. Jag har en man som är alkoholist, men vi bor för tillfället inte ihop. Det är så skönt att kunna skriva här och få lite perspektiv på sin tillvaro. Och sedan kan man se tillbaka på det man skrivit.
Jobbigt för din dotter. Det är ju inte meningen att hon ska ta ansvar för sin far som är en vuxen man. Att gå till psykolog och få prata av sig, är väl en god idé. Det finns ju även anhörigstödjare genom kommunen. Dom har ju erfarenhet av beroendesjukdomar. Kanske hon även kan läsa på detta forum, och kanske starta en egen tråd. Det är nog väldigt viktigt att hon inser hur mycket detta påverkar henne. Att du finns där för henne, och att hon får prata av sig, är ju väldigt bra tycker jag. Det finns ju även böcker om medberoende. Kanske kan hon läsa och få lite tröst där.

Ja det är inte lätt att påverka någon som dricker. Det är ju bara han som kan sluta själv, du kan inte påverka honom. Jag vet för jag har försökt i många år. Nu har jag kommit till en punkt där jag måste lämna mannen jag älskar, om jag inte ska gå under.
Förstår att du blir orolig för din man, speciellt när han har diabetes också.
Försök att fortsätta skriv här så kan du få mycket stöd och goda råd. Det har jag gjort, och det är bra att kunna se tillbaka på saker man skrivit, när man ibland glömmer hur det varit.
Förstår att du oroar dig för sonen, det är ju inte kul för honom att se sin pappa onykter när han kommer till er. Och dessutom vet ju du hur det varit i din uppväxt.

Jag förstår precis vad du går igenom. Jag och min man har flyttat isär på prov, men är nu övertygad om att jag måste lämna. Annars går jag under. Är väldigt jobbigt att ta det här beslutet och jag gråter mycket. Men försöker hitta styrkan. Jag har gett min man ett ultimatum, nykter och behandling, men han väljer alkoholen. Han vill ju kunna ta sig en öl på sommaren, är hans argument. Så tragiskt, han väljer alltså alkoholen framför att vara med mig.
Jag tycker det är så jobbigt för jag tänker tillbaka på det som varit bra hela tiden. Men började tänka i dag att jag får vara glad åt de åren vi fick som var bra, och att nu kan vi inte vara ihop längre för vi drar åt olika håll. Och att försöka tänka framåt istället. Vi som står bredvid en alkoholist, kan ju inte påverka något alls. Och i mitt fall tror jag inte mannen nått botten än.
Hoppas du kan hitta styrkan, och jag tror att när vi väl bestämt, och när man bor själv, så kanske allt börjar ljusna igen. Kanske man undan för undan blir starkare och se tillbaka på allt och tänka att man gjorde rätt. För både du och jag blir ju också sjuka om vi inte börjar tänka på oss själva.

Är på väg att lämna min man och pappan till mina 5 barn efter 25 år ihop. Då jag inte orkar mer, känner mig som en skit som kastar in handduken och flyttar i från vårat underbara hus, lämnar allt för att få lite lugn och ro och känna efter vad jag känner och hur jag vill leva mitt liv. De senaste 6 åren har det varit mycket alkohol många lögner och brutna löften. Nu har han inte druckit på snart 3 månader men vågar inte chansa på att han håller det. I fredag frågade han mig i fall jag inte kunde unna honom att dricka alkohol med sina vänner lite då och då om han höll sig borta och inte kom hem på fyllan. Trots att jag gjort klart för honom att jag inte vill att han dricker mer.
Det här är absolut det värsta jag gjort i mitt liv, har sån ångest men känner samtidigt en lättnad att jag snart slipper anpassa mig efter honom och känna oro över hans mående.
Tänk om jag kommer sakna honom och inte kan leva utan honom, tänk om jag älskar honom mer än jag kan känna nu? Är livrädd, gör jag rätt.
Önskar jag bara kunde känna som jag gjort tidigare och älska och lita på honom fullt ut.

Är på väg att lämna min man och pappan till mina 5 barn efter 25 år ihop. Då jag inte orkar mer, känner mig som en skit som kastar in handduken och flyttar i från vårat underbara hus, lämnar allt för att få lite lugn och ro och känna efter vad jag känner och hur jag vill leva mitt liv. De senaste 6 åren har det varit mycket alkohol många lögner och brutna löften. Nu har han inte druckit på snart 3 månader men vågar inte chansa på att han håller det. I fredag frågade han mig i fall jag inte kunde unna honom att dricka alkohol med sina vänner lite då och då om han höll sig borta och inte kom hem på fyllan. Trots att jag gjort klart för honom att jag inte vill att han dricker mer.
Det här är absolut det värsta jag gjort i mitt liv, har sån ångest men känner samtidigt en lättnad att jag snart slipper anpassa mig efter honom och känna oro över hans mående.
Tänk om jag kommer sakna honom och inte kan leva utan honom, tänk om jag älskar honom mer än jag kan känna nu? Är livrädd, gör jag rätt.
Önskar jag bara kunde känna som jag gjort tidigare och älska och lita på honom fullt ut.

Tänk att jag inte letade efter det här forumet tidigare, vilken hjälp jag hade fått. Ni kommer med så mycket klokskap och hjälper varandra så fint. Och nu skulle jag behöva ett råd, eller era tankar...
Jag lämnade min alkoholberoende och känslomässigt avstängde man för två år sedan efter ett 20-årigt förhållande.

För mig går det ganska bra för jag var så pass klar efter att ha gjort ett flertal försök innan att ta mig ur "hans grepp". Men jobbigare är det för mina tonåringar. Sonen valde efter ett halvår att bo enbart hos mig men dottern (17 år) har gått in och tagit "min plats" hos pappan. Hon städar och fixar, lagar mat och håller efter honom. Men det värsta är hennes oro över honom, att hon ska hitta honom död på morgonen eller när hon kommer hem på kvällen. Hon säger att hon skulle må bättre av att också bo hos mig men törs inte lämna honom för att hon är orolig för att han inte skulle överleva det, att bli lämnad även av henne.

Vi har pratat om medberoende, vad som är hennes ansvar och inte. Jag har tipsat om sidor som maskrosbarn och liknande. Och hon har till slut gått med på att träffa en psykolog. Hur stöttar jag henne på bästa sätt? Hur får jag henne att inte ta ansvar över honom och hans sätt att leva? Vad kan jag mer göra?
Tack för att ni orkat läsa och sköt om er.
Kram

Hej, min man som har diabetes 1 är beroende av alkohol och som han dessutom gömmer o ljuger om. Jag blir så less när jag hittar tomma flaskor. Jag ser nästan aldrig när han dricker utan plötsligt är han bara så där...påverkad igen, många många gånger säjer han att han är trött eller har lågt socker för symtomen är väldigt likvärdiga. Jag är så rädd att nått ska hända honom pga sin svåra diabetes o så tar han inte hand om sej utan spär på med en massa alkohol. Han har en son som kommer hälften av tiden till oss och jag märker på honom att han märker, killen är 17 år o jag vill inte att han ska se sin pappa onykter varje gång han är hos oss.Min man och jag har haft diskutioner, jag har frontat ett otal gånger senaste åren. Vi har hängt ihop i 12 år nu o bägge har vi barn från tidigare förhållanden,endast 17åringen kvar hemma. Jag växte upp med alkoholiserade föräldrar.

Tack för dina kloka ord. Jag har läst dom flera gånger. Jag förstår att min man inte druckit klart än. Och han verkar inte förstå att han kommer att mista mig. Och jag känner mig verkligen handlingsförlamad. Kanske för att jag i alla år bara tänkt på honom och hans alkoholberoende. Nu ska jag göra upp en plan för mig. Jag ska ta hjälp. Och jag ska inte längre ge mig in i diskutioner med min man för han tänker inte klart i sitt beroende. Jag har pratat klart med honom nu. Han har gjort sitt val och får själv kämpa på med sitt beroende. Jag ska börja leva mitt liv nu. Tack än en gång?