Senaste kommentarerna i forumet

Hej,

Förra veckan när har min syster varit bortrest med vår pappa. I 5 dagar har han då supit och trakasserat henne med 100-tal sms och samtal .Han gråter och säger/hotar att han skall ta livet av sig, att ingenting är roligt när hon inte är hemma osv.
Äntligen har hon sagt till mig att hon inte orkar mer och behöver min hjälp och stöd för att klippa bandet och göra slut.
Så i torsdags när hon kom hem från resan, försökte hon göra slut och få ut honom ur sitt hem. Han var nykter den dagen med mådde skit ( som man antagligen gör efter 5 dagars supande) Hon hotade med polisen men han vägrade lämna hennes hem. Jag satte mig i bilen och åkte 32 mil. Han fick en chock när han såg mig och drog som en avlöning, mitt i natten. Hela helgen har vi städat, packat och fixat, kört iväg hans grejer till hans familj. Blockat honom på telefon och sociala medier. Min syster är i chock men sååå glad att han är borta. Frågan är nu, hur länge innan hon börjar sakna honom? Jag är jätte orolig. Han har börjat och ringa från konstiga nummer ( efter att jag åkt hem, bara någon timme efter) och" förstår inte varför han inte är välkommen längre." Han säger att" han förstår att hon mår dåligt och han vill det ska bli bra igen!" (lämnat meddelande på svararen) Hon är än så länge stark och håller stånd, men hur länge till??

Kan göra att du hänger "offerkoftan" på kroken.
Med offerkofta menar jag att man ofta känner sig hjälplös och utan handlingskraft och därför fortsätter vara passiv istället för att agera.
Det är lätt att hamna i den känslan och rollen men det går att bryta det tänket.

Om du gör det,bara en liten stund.
Försöker se klart på situationen och drar upp riktlinjer för ditt fortsatta liv.

Han är sjuk och vill inte släppa det som håller honom fungerande.
Det är hans krycka i livet som han givetvis borde släppa.
Men bara han kan avgöra när han är redo.

Du har i 4 år varit missnöjd i den situation du befinner dig i.
Din situation påminner om min.
Mitt ex var faktiskt den som precis som din man sa att vi skulle bryta.
Vi hade inte haft något samliv på länge ich vi mådde båda dåligt.

Ändå ville jag inte inse fakta fullt ut.
Förnekelsen är ofta stark för oss anhöriga.
Om bara..

Nu lever jag i en ny relation sen fyra år mitt ex är nykter sen två.

När jag träffade min nya man så lovades guld och gröna skogar om nykterhet.
Men det tog tre år efter vår brytning och en rejäl djupdykning ned i alkoholen innan han var klar.
Jag har frågat varför slutade han inte tidigare?

Jag hade inte druckit klart.

Din man verkar heller inte ha druckit klart.

Kan du tillsammans med terapeut eller god vän försöka skissa upp en pman där bara du och ditt liv är i fokus?

Din man får ha sin resa.
Med fortsatt drickande eller insikt.

Ditt inlägg berör verkligen. Det låter som att du länge försökt att skapa en dräglig vardag för din familj, vågat tala om situationen med andra och tagit emot stöd i form av familjerådgivning. Det blir så smärtsamt tydligt i ditt inlägg att konflikterna trots detta eskalerar och du är så modig som vågar berätta om hur det blir. Nu har ditt tålamod tagit slut och du dras in i en våldsam frustration. Jag gissar att det initialt kan kännas skönt att markera på det sätt du beskriver samtidigt är det en gräns som är riskabel att korsa. Våld föder mer våld. Du skriver att du blev förvånad själv av din reaktion och kanske är det ett tydligt tecken på att du håller på att flytta dina gränser på ett sätt som skrämmer?

Du skriver att du ibland lämnar hemmet för att skydda ditt barn, klokt! Att du tar ansvar för ditt barn och dig istället för att fokusera på din partners val är ett sannolikt att avgörande steg.

Precis som Skrållan skriver så är det hjälpsamt för många att föra en dagbok. Det är ett par dagar sedan du skrev ditt inlägg och ibland kan de egna tankarna och känslorna liksom landa på ett nytt sätt när man skrivit ner dem så tydligt som du förmått göra. Hur går dina tankar idag?

Välkommen igen

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vet inte vad nästa steg är Ullabulla. Ska vi skilja oss med en gång? Ska vi sälja vår gemensamma bostad nu? Ska vi bo isär som vi gör nu? Och göra det ett tag till? Alltså jag vill ju inte leva med honom om han dricker. Tacksam för fler råd?

Och jag tror att du bör lämna oavsett.
Han vill inte sluta dricka och ni kommer ingen vart.
Varken han eller du.
Men du måste känna om din gräns är nådd eller om du klarar att åka några varv till i torktumlaren.

Om du tvingar fram att han ska sluta dricka (vilket jag gjorde)
Så är risken rätt hög att han börjar smyga.
Men om du lämnar och ändå lämnar en dörr öppen för honom om han vill komma in nykter.
Då har ni båda samma chanser och samma spelregler.
Då märker du snabbt åt vilket håll han går.
Och du kan påbörja din resa mot ett starkare jag där ditt mående och ditt liv är i fokus.

Så jobbig dag och kväll. Varit ute och åkt. Men får sorg som liksom sköljer över mig, och få då gråtattacker. Svårt att njuta av att åka ut med en släkting. Pratade med mannen en lång stund i telefonen i kväll. Sa mitt krav. Nykter och behandling, annars lämnar jag dig. Han sa att han inte ville sluta dricka. Han vill kunna ta sig en öl på sommaren. Vi diskuterade fram och tillbaka om allt möjligt, även alkoholen. Jag blev lite för anklagande om drickandet, men jag blir så arg när han inte förstår vad detta blir för konsekvenser. Han verkar inte bry sig. Han skyller på mig. Att jag inte gjort tillräckligt för vårt äktenskap. Att jag inte kramat och velat vara med honom tillräckligt mycket. Jag är så ledsen för att det blir så här. Vet inte hur jag ska orka. Känns som om hjärtat slits ur min kropp. Hur ska jag orka?
Går tillbaka till sådant jag skrivit tidigare. År 2015 skrev jag första gången. Då var allt precis likadant, förutom att då var jag inte redo att lämna. 4 år?? Jag kan inte fortsätta så här mer. Var ska jag finna styrkan????

Tack för era fina råd ❤️ ja, han är en elak djävul... Och ännu elakare när han dricker alkohol, han är uppväxt med alkoholberoende föräldrar och hans pappa var en elak djävul, han är död och jag har aldrig träffat honom... Tack och lov.

Tack för klokt svar. Ska verkligen ha detta i åtanke. Tack!

Gjorde ni slut sen eller vad hände?

Å fy vilket elände du lever i. Känns verkligen som ett kaos. Jag lever själv med en alkoholist fast vi har flyttat isär ett tag. Fast jag har sagt till honom, presis som du, ska vi bo ihop måste han bli nykter och ta behandling. Vi lever nu i ett slags vakuum. Men jag har insett att jag aldrig kan ge mig på den punkten i alla fall.
Jag har också gått på familjerådgivning själv. Mannen vägra. Förstår att det är tungt. Allt man måste utstå. Alla elakheter och all fylla.
Fortsätt skriv här. Din gräns kommer. Och när den kommer är det skönt att gå tillbaka och läsa varför man beslutat sig för att gå. Det gör jag när jag är ledsen och tvivlar.

Skriver av mig

Nu har jag släppt fram det till han. Att jag inte tycker det är nåt bra att sova ihop. Han tycker det är jätte bra att sova ihop ?Det får han tycka.

Han tycker vi ses för lite, det sa han nyss i telen på väg att fyllna till. Är hos sin mamma o dricker nu på morgonen efter han jobbat natt. Han lät dryg i telen, så där som han blir ibland, o speciellt på vin. Usch!!!

Jag mår inte så dåligt av att sagt det. Jag va rädd för att tycka synd om han eller få dåligt samvete men de känner jag inte

Jag håller på dig, Rosa ljus!
Först vill jag bara säga att din mans beteende inte bara kan skyllas på alkoholen. Han verkar helt enkelt vara en elak djävul. Och inte blir det bättre när han är full.

Har läst din tråd och förstår hur rädd och osäker du är. Vad fint att du iallafall gick på visningen, tackade ja till lägenheten och nu har betalat första hyran! Det är ju fullkomligt storslaget jobbat av dig. Jag tänker mig att det kan vara skönt för dig att besöka lägenheten och bara vistas där en stund då och då, för att känna dig in i ditt nya hem. Ta med några småsaker och ställ in tandborste och hygiengrejer för att du ska se själv att du har börjat flytta in.

Precis som Spinoza skriver så tror jag att det vore bra för dig, att ha nån som stöd när du flyttar. Har du föräldrar eller syskon som kan hjälpa dig? Har du nån som vet hur du har det? Jag vet inte om du har någon som du har berättat för? Om det är så att du lever i det här alldeles själv och inte har nån att prata med som känner till din situation, så tror jag att det är bra om du anförtror dig åt någon människa, precis som du gjort här.

Sist; Det där med att lämna. Det är aldrig lätt, men jag tänkte att du kanske inte behöver göra slut direkt. Säg bara att du vill bo för dig själv ett tag.

Jag önskar dig allt mod du behöver och att du kan vara trygg i ditt beslut att ändra ditt liv.
Varmaste vårhälsningarna till dig!

Det är ett tufft besked att ge och om du inte känner dig helt lugn och säker på hur du ska ge det kanske du ska fundera på lite olika alternativ.
Kan någon annan vara med så att du känner dig säkrare?
Kan du skriva till honom så att han får möjlighet att läsa när han lugnat sig?
Går det att ta det själv med honom och vara redo att flytta direkt?
Finns det andra varianter?

Fundera på alternativen och gör det som känns rätt för dig och se till att få det stöd du behöver för att ta steget. Du behöver inte godkänt från honom, det räcker med att du vill det här.
Jag tror på dig och skickar varma styrkekramar!!!

På måndag ringer de från soc så sambon ska få hjälp, han har läkartid för medicinering på en vecka. Funkar det inte att han blir nykter nu åker han ut så fort han fått en bostad. Vill kasta ut honom ibland men vill inte att han ska bli hemlös för dotterns skull, då har hon ingen chans få en fungerande pappa och han skulle antagligen få sparken från nya jobbet han verkligen anstränger sig för att få fortsätta på. Utan ett jobb blir han aldrig nykter. Han säger han vill ha hjälp men hotar med att inte gå till läkaren eller socs behandling så fort han är arg vilket är ofta pga abstinens eftersom han bränner alla pengar så fort han får lön. Jag försöker verkligen att inte ge pengar till alkohol men ibland övertalar han mig på nåt jävla sätt. Sovit mycket hos mina föräldrar för att dottern ska få lugn och ro. Men de driver mig också till vansinne efter ett tag fast på ett annat sätt då pappa är precis som min sambo men minus alkoholen och mamma är omedveten medberoende och de hela tiden småbråkar med varandra. Sambon mår skit men skyller på andra. Han vill inte träffa mina föräldrar för att de blivit ledsna och arga på hans strul fast de stöttat honom i oändlighet. Han vill inte prata med sin egna släkt som bor i ett annat land heller eftersom han tror att de inte bryr sig utan det är jag som håller kontakten med dem. De bryr dig så klart och stöttar mig men jag vill inte oroa dem för mycket.

Ibland skrämmer jag mig själv. Var finns min gräns? Skadar jag barnet? Jag kan inte fortsätta så här länge till. Har ställt ultimatum sluta med alkoholen och gå på behandling eller flytta. Idag kastade han en ljusslinga på golvet som jag skulle lägga undan så flera av glaskulorna på den gick sönder, fast jag sa åt honom att han absolut inte fick göra det så barnet skulle riskera att skära sig på glaset. Jag vet inte vad som hände men när han gjort det och sträckte sig mot mig tog någon slags reflex över och jag knäade honom i skrevet. Jag är inte en våldsam person och har nästan oändligt tålamod. Jag vet inte var den reaktionen kom från. Han har aldrig varit våldsam mot mig eller jag mot honom och han blev rejält förvånad. Vet inte riktigt om det var en sund markering eller om jag behöver akut hjälp? ( Går på familjerådgivning själv). Försöka sova. Barnet sover. Han sover på madrass i förrådet ( hans martyrskap val). Hoppas på lugn i morgon. Vill ha lugn. Hoppas någon orkar läsa. Skriver så långt...

Har fortfarande inte sagt något, sån ångest ? lägenheten är iallafall min, har betalat första hyran, men hur fan ska jag kunna ta mig härifrån.. Detta är ingen man "bara" lämnar, detta är en person som tror sig "vara" någon och i mångas ögon "är" någon... Väntar på att nåt ska hända som gör att jag bara kan packa ihop och dra men det har varit väldigt lugnt här på sista tiden. Så jäkla arg på mig själv som är så jäkla feg.

Pratade en stund med mannen. Han ska komma till mig i morgon i en del praktiska grejjer. Jag sa att jag skulle bort i morgon. Då kläckte han ut sig: vad hemskt vad du är borta mycket. Inte en tanke eller fråga, hur mår du? Hur har du det? Kanske finns en anledning till att jag sysselsätter mig hela tiden. Fy vad jag blir ledsen. Han känns helt avstängd. Så sorgligt.

Klart jag minns dig. Har tänkt på dig och undrat hur du har det! Tråkigt att höra att du har haft det jobbigt! Ja visst är det lätt att ramla dit när stora löften ges! Har gjort det själv många gånger innan jag lämnade för gott. Det gäller nog att börja se till människors handlingar istället för verbala löften. Och också att tänka över ordentligt vad man själv behöver. Nu när jag har lite distans och perspektiv så inser jag att det räckte att mitt ex skickade ett sms där han skrev att han saknade mig för att jag skulle börja vackla. Ett sms, vad är det? Ingenting typ! Lätt att skriva, lätt att skicka! Jag hade typ inga krav för egen del! Dom har jag ökat på rejält det senaste året. Börja sätta ord på hur DU vill bli behandlad, vad du behöver och nöj dig inte med mindre! Du förtjänar att ha det riktigt bra! Så roligt att höra av dig, blev jätteglad! Kram❤️

Det känns både och. Jag känner glädje och jag umgås med folk. Men så ibland sticker det till i hjärtat och sorgen bara sköljer över mig, och allt känns så overkligt. Overkligt att jag befinner mig i den här situationen. Hjärtat säger ibland, du kanske kan stå ut med att leva med honom, sedan tar förnuftet vid och jag vet att jag måste lämna. Så ledsamt att vårt gemensamma liv blev så här. Vilken sjukdom det är, alkholismen.

Det kan ju verka lite krasst att göra listor över en relation, men för mig har det hjälpt att få en klarare bild över hur jag ser på min situation.
Ett till tips är att ha listorna där din man inte kan se dem, jag skulle nog själv tycka att det kändes jobbigt att få se en sådan lista....

Bra att du tar hjälp av en vän, det är ovärderligt att ha någon vid sin sida som kan stötta och hjälpa en att få perspektiv när man snurrar till det för sig.
Jag har haft (och har) min syster som stöd genom allt det här och det är fantastiskt skönt!

Styrkekramar till dig - det är klart att det ska gå!

Tack så jättemycket för ditt tips! Jag har börjat göra listor på för- och nackdelar.. Inte helt förvånande blev listan på fördelar riktigt liten. Helt otroligt att man ändå kan gå omkring och vara så osäker när det knappt finns några fördelar med relationen man är i. Jag ska även träffa en vän ikväll som ska hjälpa mig att göra en plan för den närmsta framtiden. Det ska gå det här.

Hej Nordäng. Kommer du ihåg mig Linda. Det var längesedan jag skrev här. Det har varit så mkt elände i livet. Många dödsfall . Och suputen höll sig nykter ett tag och lovade guld och gröna skogar. För att sedan börja supa och skylla det på mig. Jag hade inte stöttat honom nog. Så nu är man helt slut. Dom tär och söndrar dom där jävlarna. Hin håle själv. .hur har du det ? Kram

Nej jag och mannen har inga barn ihop. Och våra respektive barn är vuxna. Det är ändå skönt. Och jag har ju enormt stöd från mina barn.
Att gå och prata med någon kan jag varmt rekommendera, som jag gjorde i dag. Så skönt att få prata av sig till någon som har erfarenhet.
Så prova det.

Jag kan förstå att det är svårt att lämna och att det är extra svårt om du själv växt upp med missbruk och är ”van” att ha det så.
Men fundera på vad du skulle må bäst av och om detta är den far du vill ha till dina barn? Vill du ge dina ännu ofödda barn en likadan uppväxt som du själv haft?

Jag är dotter till en far med missbruk, det har alltid funnits med. Börjar mer och mer inse i vuxen ålder hur mycket det skadat och fortfarande gör ont. Jag hade så önskat en annan relation med min far, att allt var annorlunda.

Du är värd en bättre framtid och det är också dina barn.

Tack för ditt svar, det tröstar. Jag har läst i din tråd och önskar dig lycka till! Utifrån är det oftare lättare att se än när man själv är mitt i något och jag tönker att du fattat rätt beslut att ta hand om dig själv nu. Du är värd lika mycket omtanke tillbaka som du själv ger.
Din man måste, precis som min pappa, komma till egen insikt om sina problem. Jag tycker det känns som man drunknar i all besvikelse ibland och så möts man vara med ilska när man själv är ledsen och försöker prata med sin anhörig.
Har ni barn tillsammans och bor de i så fall hemma?

Tack för ditt svar!
Jag tänkte på din fråga om att utgå från mina behov och hur jag skulle vilja att kontakten mellan mig och min pappa skulle vara. Jag skulle önska att vår kontakt handlade om ömsesidig omtanke. Som det är nu är det jag som bryr mig om honom och försöker ställa upp och hjälpa. Han ringer tex mig mer sällan än jag honom och när han gör det kan han t.ex. ringa mig på jobbet och inleda samtalet med ett antal svordomar och sen ilsket prata på om något som han har problem med. Inte bry sig om att höra om det överhuvudtaget passar att prata. Aldrig intresserad hur jag mår.

Jag önskade att jag slapp den ständiga oron över vad som ska hända. Han kan lägga av luren när han är full så att det inte går att nå honom. Stänga in sig och inte öppna dörren. Jag blir orolig om det hänt något allvarligt, har han blivit allvarligt sjuk, lever han?
Han har skadat sig i fyllan, har dålig balans också.

Jag känner att det är för mycket. Har stängt in så många känslor inom mig. Har ungen att prata med. Skulle behöva ett samtalsstöd. Känner att mitt mående påverkar mig och är rädd att jag är en sämre förälder åt mina egna barn då jag inte är riktigt glad.